Det fattas en vid vårt bord …

Det är en underbar dag i dag. En dag för att låta lyckan och kärleken växa.

Det är smärtsam, tragisk dag i dag. En dag för att låta hatet växa.

Underbar, för att vår yngsta dotter fyller 21 och firas därefter. Med glädje läser jag mina anteckningar från när hon föddes, om hur stark hon var redan då och sparkade mig förvånansvärt hårt när jag mätte, vägde henne och satte på den första blöjan. Under åren som gått har hon förvandlats till en vacker, intelligent och extremt kreativ ung kvinna som jag är stolt över att få umgås med och ha nära. Vi firar henne med mat, dryck och trevligt, umgänge – bara ha det bra tillsammans.

Smärtsam, tragisk, för att det fattas en vid vårt bord.

Vår andra och lika högt älskade dotter kan inte vara med och fira sin syster, vilket gör dem båda så fruktansvärt ont. Hon ligger på operationsbordet femtio mil härifrån.

Det är nu sjätte gången specialisterna tar på sig operationskläderna för att se vad de kan göra år skadorna efter våldtäkten (nu pratar jag inte om blåmärkena hon bar den första tiden, nu pratar vi allvarliga skador). Efter dagens operation säger de att de måste överlägga med varandra inför den sjunde operationen, när den nu blir av.

Det fattas en vid vårt bord, och det är ditt fel, Trash.

Jag har kallat dig så sedan dag ett, för att det är vad du är. Lågbegåvad white trash – jag hittar inget bättre svenskt uttryck. En patetisk ursäkt till människa som efter våldtäkten tyckte synd om dig själv. För att du hade varit ”otrogen” mot din flickvän. För att du tyckte att folk i Märsta stirrade på dig. För att du blev av med jobbet (rätt rimligt eftersom du jobbade med barn). För att du fick sparken ur bandet (rätt rimligt eftersom de inte vill ha våldtäktssvin på scenen).

Medan du tyckte synd om dig blev jag kontaktad av unga tjejer som undrade om den jag skrev om var du. Jag gav dem ditt namn och de blev rädda. Jag varnade dem. Du hade kontaktat dem på nätet för att få träffa dem och ägna dig åt din favoritsysselsättning. Men jag tyckte inte att du skulle få förstöra fler.

Jag har skrivit till dig flera gånger förr och naturligtvis är du för feg för att svara. Precis som du var för feg när du hade chansen att ta ditt ansvar för att du förstört delar av en ung människas liv. Med hjälp av en slug advokat – som jag har varit med och betalt via skattsedeln – kunde du flinande lämna häktet och fortsätta ragga småtjejer på nätet.

Men vet du vad, Trash, karma ger aldrig upp.

Det fattas en vid vårt bord i dag.

Det finns en flicka som är före och efter, Trash.

För 22 år sedan sjöng hon för mig när jag höll henne i famnen, tvättade henne och vägde henne för första gången på BB.

Hon växte upp till att bli en av de finaste och mest humanistiska människor jag känt. Hon blev den som brydde sig om alla från myror till människor, som flyttade igelkottar för att de inte skulle bli påkörda, som alltid hade plåster med sig om någon annan skulle göra sig illa. Hon var den som ville sprida glädje till andra.

Hon blev den som trodde gott om alla.

Tills du slet ut en del av hennes hjärta och själ. Tills du slet ut en del av hennes tro på människor, din idiot.

Hon sjunger fortfarande vackert för mig och varje gång får jag tårar i ögonen. Men den där glansen i ögonen, den där ostridiga tron på människors bästa, den är borta.

Och det är ditt fel, Trash. För det förlåter jag dig aldrig.

Det finns många scener, timmar, minuter, sekunder du sluppit. Och lika bra är det, ty du är för korkad för att förstå. Hennes våldsamma smärtanfall. Den nattliga, desperata jakten på att mitt i natten hitta någon i en annan del av landet som kan köra henne till akuten – igen. Hennes fruktansvärda panikångestattacker. Kroppsreaktioner. Sömnlöshet. Psykiska reaktioner. Att hon på läkarnas order inte fick bada, som hon älskar. Mina tårar när jag såg henne doppa enbart fötterna i vattnet i Dubai, och såg hennes längtan. Hennes ångest för att vistas bland för många människor nu, hon som var mest social av alla. Hennes skepsis.

Ditt as.

Behöver jag nämna pengarna? Ett offer får betala själv. År efter år efter år. Transporterna, sjukvårdskostnaderna, presenter till alla som hjälpt, resor och åter resor till specialistvård, rehabilitering, förlorad arbetsinkomst för hela familjen. Ett par hundra tusen vid det här laget.

Lugn, Trash, räkningen kommer så småningom. Hoppas att du kan det där med sms-lån.

Många vänner av ordning har frågat mig varför jag inte tog hand om dig själv när samhället fegade. Svaret är enkelt – jag tänker inte sitta på Kumla i 20 år på grund av en skithög som du. Det lärde jag mig 1988 när jag besökte kapten James White i San Quentin-fängelset. Hans 15-åriga dotter hade blivit lika grovt våldtagen som vår Isabell. White sköt skallen av skithögen och fick livstids fängelse. Det var inte värt det, sa han. Han hade nämligen aldrig fått träffa sin dotter igen.

Vet du hur många som har hört av sig, från ditt område, och bett om ditt namn? Du ska ligga på knä, böna och be för att jag inte har outat dig.

Än.

Jag hade länge ett svagt hopp om att du faktiskt skulle ta ditt ansvar. Gå tillbaka till polisen. Erkänna. Vara en man. Ta ditt straff.

Men du gick flinande vidare, fortsatte att blåsa din flickvän och ragga tjejer på nätet, för att kunna dra in även dem bakom skjulet, trycka ner dem i leran och visa vilken riktig man du är.

Det fattas en vid vårt bord i kväll, Trash.

Det är ditt fel.

Kanske, kanske hade du hoppats att jag vid det här laget, efter ett par år, skulle lugna ner mig, glömma och förlåta.

Du hade fel.

Varje gång, precis varje gång du tror att tillräckligt med tid har gått, att allt är lugnt, kommer jag att påminna dig. Faktum är, att jag kommer att finnas strax bakom din axel så länge jag kan stå upp.

Du är svensk, fet, ful, rödhårig och så mycket white trash man kan bli.

Jag är karma.

Vi ses.