Som deckarförfattare drabbas man lätt av yrkessjukdomar. Som att – rent teoretiskt, förstås – fundera över vilka mord, utpressningar, stölder, rån, gisslantaganden och annat smått och gott som vore genomförbara här och var där man hamnar.

Jag sitter på Arlanda tillsammans med min underbara och tålmodiga fru. Vi ska till USA. Eftersom mitt knä har pajat big time och jag överlever endast med käpp och smärtstillande, så hämtar hon föda från kaféet vars ägare borde åtalas för ocker och få 900 års fängelse. Minst.

Vi får riktiga bestick. Kniv och gaffel i metall.

Vi har nyss passerat en säkerhetskontroll där män går omkring med nerhasade byxor efter att ha tvingats ta av sig bältena och gamla tanter får vingla omkring utan skor. Där människor tvingats hälla ut en halvliter Ramlösa och andra fått lämna en nagelsax ifrån sig.

Avgångshallen förvandlas plötsligt till ett vilda Västern, ty här man man köpa litervis med skum vätska som en insider smugglat in.

Samtidigt får vi bestick i metall. Livsfarliga vapen, lätta att ta ombord.

Vi flyger och jag somnar. Landar i på flygplatsen Newark i New Jersey, USA. Här går vi igenom en ny ”säkerhetskontroll” och jag överraskas:

Eftersom jag är handikappad behöver jag inte ta av mig skorna. Barn under 12 år och människor över 72 år behöver inte heller ta av vare sig skor eller rockar. Så här kan ju snacket gå då:

Tonåringen: ”Snälla farmor, kan du ta min bomb i dina skor?”

Pappan: ”Håll käft, ungjävel! Du kan väl inte begära att gamla farmor ska gå omkring med bomber i skorna?”

Tonåringen: ”Varför inte det, pappa? Jag såg ju att du stoppade tre knivar och en handgranat i hennes rock nyss!”

Pappan: ”Det är en annan sak. Håll käften nu.”

Tonåringen: ”Käften själv!”

Pappan: ”Så talar man inte till sin pappa!”

Tonåringen: ”Din mamma!”

Farmor: ”Såja, såja pojkar, kivas inte. Jag har både bomber, knivar och granater med mig och jag är igenom säkerhetskontrollen. Kom nu så dricker vi en god kopp kaffe innan vi går ombord och kapar planet.”

Ungefär så.

Medan barn och pensionärer med bomber, granater, knivar, mjältbrandssporer och annat smått och gott smiter igenom säkerhetskontrollen tar en barsk kvinna min frus handbagage och rånar henne på de hudvårdsprodukter som noga förseglats vid inköpet i taxfree-shoppen på Arlanda med garantier om att det inte är några problem att ta med grejorna in i USA.

Torsk: Öhrlunds. (Tillfälliga) Vinnare: Nuance Group på Arlanda (fast jag är inte helt färdig med er än ;o)) och flinande, maktgalna säkerhetskontrollanter på Newarks flygplats.

När jag fått kontroll över hjärtklappningen äter vi middag till ockerpris (en flaska blaskigt italienskt vin, en grillad kyckling, en rostbiffmacka och två kaffe kostar 1 700 spänn. Fast jo, på riktigt.).

Vi får gafflar av metall och varsin kniv av plast.

Hehehe.

Kniven är i och för sig kass men min absoluta bedömning är att metallgaffeln är stark nog för att huggas i nacken på en flygvärdinna eller i bröstet på en flygkapten.

Så – var finns logiken och säkerheten, sa ni?

Många är de som hävdar att säkerhetskontrollerna på flygplatserna är bra, viktiga och nödvändiga för oss.

Det tycker jag också. Om de är logiska och fungerar hela vägen, om de gäller alla på och kring flygplatsen.

Jag har en känsla av att pojkarna som flög in i tvillingtornen i USA den 11 september aldrig hade passerat genom en säkerhetskontroll. Inte heller majoriteten av de kapare som genom årens lopp med vapenmakt tagit kontroll över ett plan.

Ergo: Det är ingen större idé att jag tvingas ta av mig skorna och livremmen och lägga snusdosan på bandet, så länge Ahmed kan kila in bakvägen med en Kalasjnikov eller två.

Tro mig, jag är verkligen för säkerhet. Om jag ska flyga till USA så vill jag inte hamna i Långtbortistan eller bli inblandad i att terrorgrupper kivas.

Men ett litet, litet mått av logik i säkerhetstänket vore önskvärt.