”En typisk mellandag”, sa en gång en känd idrottsstjärna när han inte presterade några lysande resultat. I dag var det en sådan dag. Eller – var det det?

Jag skrev sent i natt och vaknade sent i dag. Upptäckte plötsligt i kalendern att jag skulle prata inför några hundra bokhandlare samlade i Sergelkomplexet i Stockholms city. Drack kaffe, klappade hunden, drack mer kaffe och styrde mot huvudstaden i god tid för den svåraste uppgiften – att hitta en parkeringsplats.

Bokhandlarna från de tre kedjorna – Akademibokhandeln, JB-gruppen och Ugglan, samlas några gånger om året här och var för att lyssna på vilka nyheter förlagen tänker komma med. Om man har tur får man som författare komma med för att berätta om sina böcker och sitt författarskap, och jag har fått förmånen att vara med glädjande många gånger.

Myten om den ensamme författaren som full av ständig ångest sitter på sin kammare iförd halsduk och basker, med ett glas billigt rödvin i handen och ett stearinljus på bordet, är långt ifrån sann. Det ensamma i yrket stämmer visserligen, men inget mer. Den som vill nå ut med sina böcker måste numera vara även marknadsförare, säljare, föredragshållare och inneha ett hyfsat mått av social kompetens. Att åka på signeringar och att träffa bokhandlare ingår i jobbet och är, tycker jag, en av de roligaste delarna som finns. Bokhandlarna är våra viktiga ambassadörer och dessutom är de förbannat trevliga. Detsamma gäller er läsare som jag får glädjen att träffa under signeringarna.

Det där med signeringar, ja. Många av er messar och frågar varför jag aldrig kommer till just den eller den orten. Svaret är tråkigt nog pengar. En signeringsturné kostar massor. Man ska resa med flyg, tåg eller bil, bo på hotell och äta på restaurang. Tusenlapparna flyger som tse-tseflugor i luften och ytterst få är de författare som under signeringar kan sälja så många böcker att det betalar resan (jag tillhör inte dem). Det är alltså inte av nonchalans man försöker dra ner på antalet signeringar, utan av rent ekonomiska skäl. Ingen gillar att betala för att få ut böckerna.

Sex minuter på scenen, kanske sju. Jag berättar för de 250 bokhandlarna att nästa bok om den nu så älskade kommissarien Ewert Oswald Truut – ”Tryggare kan ingen vara” – kommer ut i början av nästa år. Och att – om allt går väl – det också kommer ytterligare en roman om den missförstådde romantikern Christopher Silfverbielke. Med detta är bokhandlarna nöjda och glada och jag kan återvända till förortslivet.

I datorn väntar ett mail från den så begåvade formgivaren Sofia Scheutz som gjorde omslaget till den aktuella boken om Ewert Truut:

Nu har Sofia gjort nya storverk och jag är jättenöjd med omslaget till den kommande boken. Vi diskuterar detaljer, färger, bildstorlekar och annat smått och gott som är viktigt. Vi är rörande överens om det mesta vilket känns bra eftersom det här är en viktig del av processen.

Så kommer livet emellan igen. Bilen ska in på verkstad, räkningar ska betalas, jag behöver en elektriker och när jag promenerar Carl Sigvard ÖhrHund kommer en galen käring på cykel på trottoaren och håller på att köra på oss. Jag meddelar med bestämd och högljudd poesi vad jag tycker om henne, cykeln och beteendet. Carl Sigvard försöker hugga henne i benet och i efterhand ångrar jag att jag hindrade honom (han är fortfarande sur).

En typisk mellandag. Yngsta dottern, vår eminenta kock, meddelar att det blir kycklingwraps i afton. Mums.

Jag kanske skulle ta ett glas vin (eller två) som omväxling. Det gäller ju att leva upp till författarmyten. ;o)