Hur vore det att byta #metoo mot #respekt?

I Sverige visar all statistik att antalet anmälda sexualbrott ökat dramatiskt. Enligt Nationella Trygghetsundersökningen, NTU, har kurvan gått spikrakt uppåt sedan 2012.  De flesta brotten sker på allmän plats och gärningsmannen är okänd (läs: tafsande på musikfestivaler, överfallsvåldtäkter utomhus).

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Möjligen för att det inte gått att leda i bevis att samtliga sexualbrott begås av vita medelålders män (ni vet, såna som jag, som kör diesel-SUV, flyger och därmed orsakar utsläpp och världens undergång). Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, rapporterar att antalet anmälda våldtäkter mellan 2007 och 2016 – har ökat stadigt, med hela 41 procent. Visserligen ändrades lagstiftningen gällande definitioner av våldtäkt 2013, men det förklarar inte den enorma ökningen. Ökningen visar heller inga tecken på att avta – mellan 2015 och 2016 ökade anmälningarna om våldtäkt med tretton procent och enligt halvårsstatistiken för 2017 har anmälningarna ökat med fjorton procent.

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Alla har avfärdat siffrorna med att det handlar om ”ökande anmälningsbenägenhet”, inklusive de våldtäkter som visar att vuxna män våldtagit småpojkar på HVB-hem. Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Under de senaste åren har det rasat in rapporter om hur flickor och kvinnor blir sexuellt kränkta i offentliga miljöer, i kollektivtrafiken och på badhus där män ogenerat tafsat på dem, kommit med kränkande kommentarer och/eller försökt våldta dem.

Detta har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Ty medelålders, vita, SUV-körande män är på jobbet vid de tider då trakasserierna ägt rum.

Och Sverige är ju Det Perfekta Landet.

– plötsligt anklagar några kända skådespelerskor en filmmogul i Hollywood för sexuella övergrepp.

Och tänder en brasa. Hashtagen #metoo skapas, drar som en löpeld över världen och exploderar inte minst i Sverige. Under några få dygn anklagas flera svenska programledare och journalister för sexuella övergrepp. Några är tysta, andra erkänner. Det ska tillsättas externa utredningar och det framförs krav på att även förövarnas chefer ska sparkas eftersom de känt till vad som hänt, men mörkat eller inte vidtagit tillräckligt kraftiga åtgärder mot förövarna.

Det är naturligtvis bra. Upp med allt i ljuset. Utred. Rensa bort ogräset. Vi behöver inte programledare som trakasserar andra sexuellt.

Men i skuggan av #metoo drunknar de offer som av någon anledning inte passar in i metoo-debatten. Nu träder hundratals, tusentals, tiotusentals kvinnor fram och berättar om övergrepp som skett i går, förra månaden eller – läste jag nyss – för trettio år sedan (en man hade lagt en hand på hennes knä).

Det är bra, det.

Men – hur var det nu med människors lika värde? Hur var det nu med all prata om alla som är offer – även en 12-årig pojke som blivit homosexuellt gruppvåldtagen på ett hem där svenska staten ska skydda honom? Hur var det nu med alla kvinnor som utnyttjat unga pojkar sexuellt på flyktingboenden?  Eller – måste man vara kvinna och ha blivit tafsad på av en manlig tv-kändis för att räknas i debatten?

Ska vi äntligen börja prata sanning om det relativt nya svenska fenomenet, de våldsamma gruppvåldtäkterna – fyra, åtta eller femton män på en kvinna – där det inte går att leda i bevis att de begåtts av vita, medelålders SUV-förare, av den enkla anledningen att det inte var så? Eller – ska vi fortsatt utelämna dem från diskussionen och se till att även #metoo blir en alldeles lagom mellanmjölksdiskussion där vi diskuterar det som inte är obehagligt eller politiskt inkorrekt, precis lagom mycket?

#mettoo är ett bra initiativ som borde förvandlas till en ständigt pågående diskussion med idéer och krav om hur de eländiga övergreppen kan decimeras och vilka påföljder som ska gälla. Övergrepp mot alla, utförda av alla.

Men så kommer det inte att bli. Jag befarar att #metoo blir ett relativt kort mode, just av anledningen att alla inte vill diskutera allt som är obehagligt. Den som vill lyfta upp alla sanningar på bordet utan att vara pk riskerar snabbt att få alla möjliga mindre smickrande etiketter på sig. Just därför riskerar #metoo-kampanjen att göra lika mycket skada som nytta. Vissa offer lyfts fram eller lyfter fram sig själva. Ursäkter krävs och huvuden ska offras på fat.

Bra där, så långt. Men i fjärran begravs de offer som inte hade rätt kön, rätt tillhörighet eller inte tafsades på eller våldtogs på rätt sätt för att vara tillräckligt intressant i debatten, eller tillräckligt mycket offer.

Ännu ett tragiskt bevis för att människor inte anses vara lika mycket värda. Kom gärna tillbaka och smiska upp mig om #metoo-debatten varar och lett till några rejäla förändringar i statistik eller straffskala om ett par år.

En nära vän sa nyligen till mig att hela #metoo-debatten bara är ett politiskt korrekt sätt att dölja den enorma ökningen av våldsamma gruppvåldtäkter som drabbat landet under de senaste åren. Jag hoppas att hon har fel. Jag befarar att hon har rätt.

Män kan inte våldtas, heter det ju. En sanning med viss modifikation. Men att även män kan trakasseras sexuellt råder det inget tvivel om.

För att bidra med mitt strå till stacken, ska jag berätta om de gånger i mitt liv då jag – enligt den svenska boken – blivit sexuellt trakasserad:

  1. Som åttaåring besökte jag biblioteket i Solna Centrum. I kapprummet väntade tre tjejer, kanske i trettonårsåldern, som försökte ta mig på kuken. Jag blev livrädd och slog dem på händerna med böcker så att de skrek och stack.
  2. I tjugoårsåldern stod jag i baren på Café Opera i Stockholm när en gaykille tog mig hårt i häcken utan förvarning. Jag vände mig om och sa till honom att lägga av.
  3. I trettiofemårsåldern stod jag på en musikbar på söder när en något äldre kvinna körde upp handen under min pung bakifrån utan förvarning. Jag vände mig om och sa till henne att lägga av.
  4. Som författare har jag fått en hel del ”erbjudanden” som jag utan vidare hade kunnat vara utan.

Kanske känns det mycket mer kränkande om man är kvinna, för jag kan inte påstå att något av dessa tillfällen gjort mig sömnlös eller fått mig att gå omkring och grubbla i åratal. Men sexuella övergrepp var det otvivelaktigt, om man ska gå efter boken.

Jag har naturligtvis ingen lösning på de problem som nu plötsligt blivit medialt högaktuella trots att problemet alltid funnits i varierande grad.

Men jag har en idé:

För mig är ”Respekt” världens vackraste och mest betydelsefulla ord. Om varje människa på jorden hade hedrat det fullt ut när det gäller andra människor, deras politiska och religiösa hemvister, deras nationaliteter och hudfärger, så hade vi inte haft några krig, konflikter, mänskliga kränkningar eller – sexuella övergrepp.

Låt oss därför alla istället arbeta för hashtagen #respekt.

Och inte bara i några dagar, en månad eller ett år.

Utan för alltid.