Och serievåldtäktsmannen heter …

Det här är ett ovanligt långt blogginlägg. Om du inte orkar läsa hela så scrolla till slutet och läs de sista raderna.

Låt mig berätta om en ung, svårt störd man som förstör livet för unga flickor genom att manipulera dem, våldta dem, slå dem, bita dem och förstöra dem fysiskt och psykiskt för åratal framåt.

Eller för livet.

Ju mer jag gräver, desto fler, längre och värre blir offrens historier.

För min äldsta dotter Isabell, mig och min familj börjar historien i början av 2015.

Sedan Isabell i ett svagt ögonblick gått med på att träffa den unge mannen i tio minuter på en pendeltågsstation innan hon ska ta tåget hem igen, övertalar han henne att följa med på en kort promenad i ”ett vackert område”.

Där sliter han utan förvarning in henne i leran bakom ett skitigt skjul några hundra meter från Märsta station och trycker upp henne mot en trävägg. Blåmärkena efteråt talar sitt språk, bitmärkena i ansikte och på hals om hans psyke. Resterna av våldtäkten yttrar sig genom (hittills) sex underlivsoperationer, depressioner, självmordstankar, ätstörningar, panikångestattacker och … listan kan göras lång.

I min naivitet tror jag att vi ska gå by the book. Alltså övertalar jag Isabell att polisanmäla. Hon är skeptisk. Jag förklarar att rättssamhället fungerar. Att våldtäktsmannen kommer att bli fälld. Att hon kommer att få upprättelse.

Jag vet inte då, att sanningen tyvärr är en helt annan.

Polisen i Sollentuna imponerar. Man skickar omedelbart ut en spermahund, beslagtar Isabells kläder och mobil, genomför noggranna förhör, griper våldtäktsmannen och håller honom i tre dygn.

Samtidigt ordnar jag så att vi får Sveriges troligen främsta målsägandebiträde, Elisabeth Massi Fritz, vilket tyvärr inte kommer att hjälpa.

Den unge mannen som jag hittills kallat Trash i brist på bättre – en fet, långhårig ”kolla-på-mig-jag-är-en-tuff-hårdrockare” – förses med en advokat som uppmanar honom att medge alla faktiska förhållanden, men hävda att Isabell varit med på noterna. På frågan om varför hon då har suttit på våldtäktskliniken på Södersjukhuset i tolv (!) dagar för att dokumentera sina skador och varför de är så grova, svarar Trash:

”Hon gillade hårda tag.”

Därmed är det, i lagens mening, game over. Ord står mot ord, åklagaren har inga vittnen. Hon får inte dra in ett fall i rätten om hon inte tror att hon har goda chanser att få en fällande dom.

Alltså lägger hon ner.

Vi överklagar. Ärendet läggs ner igen.

Trash går flinande fri och lämnar ett vrak efter sig.

Jag kan inte sova. Om det enbart vore för de fysiska skadorna, om Isabell hade fått dem i en skidolycka eller krock eller …

Men det är värre. Jag ser att han har slitit delar av hjärtat ur den varelse jag mätte och vägde när hon var nyfödd. Jag ser att han har dödat en del av tron hon hade på människor. Jag ser att en del av hennes underbara leende är borta.

Det gör alldeles förbannat ont.

Sidospår här: Kanske undrar du varför jag inte omedelbart dödade den unge mannen som förstörde min dotter. En del har till och med anklagat mig för feghet (det är ju alltid lätt att skrika från läktaren). Svaret är James White, Vietnamveteranen jag intervjuade i San Quentin-fängelset utanför San Francisco 1988. Han sköt ihjäl sin 15-åriga dotters våldtäktsman och fick livstidsstraff. Han fick aldrig mer träffa sin dotter, fick aldrig hålla sitt barnbarn, han skulle dö i fängelset och i perspektiv ansåg han att det inte hade varit värt det.

Isabell och jag kom snabbt fram till att hon inte skulle ha så stor nytta av mig om jag satt på Kumla i tjugo år (detta oaktat alla vänskapliga tips om nergrävning i skogen, släckning med kalk och allt vad det nu har varit).

Efter våldtäkten skriver Trash till Isabell och beklagar sig! Han har ångest för att han – genom våldtäkten – har varit ”otrogen” mot sin flickvän. Han ska gå i terapi för sitt sexmissbruk. Han är rädd för att gå ut. Han har fått sparken från sitt jobb. Han förstår att hon är bitter men han tycker att saken har blivit oproportionerlig. Hans liv är förstört.

Hans liv.

Han svarar när jag skriver till honom. Han förstår att jag hatar honom men han bedyrar att han aldrig skulle ha gjort något mot min dotters vilja.

Jag skriver till honom att han borde stå för vad han gjort och ta sitt straff.

Han blir tyst.

I två år och åtta månader lider Isabell sig igenom sviterna efter den unge mannens lilla tilltag. Eviga sjukhusbesök, undersökningar, operationer, medicineringar, terapi, panikångest, smärtor, mardrömmar, självmordstankar och …

I två år och åtta månader lider familjen. Alltid oro. Vid sidan av detta kostnader som ingen annan betalar. Transporter, flygresor, sjukhusbesök, mediciner och …

Här kunde blogghistorien ha slutat. Om det inte vore för det mail jag fick från Anna för någon vecka sedan.

Anna (fingerat namn) är än i dag rädd för våldtäktsmannen. Men hon hade läst om Isabell och ville nu berätta sin historia. Anna fick kontakt med Trash via appen Tinder (en dejtingsajt för mobilen). Hon berättar:

”Han är otroligt manipulativ och man blir nyfiken på honom.”

En lördag skickade Anna ett sms till Trash och frågade vad han gjorde. Han övertalade henne snart att följa med honom till Flemingsberg (där han gömmer sig i sedan han fått flytta från Märsta), där hon aldrig tidigare satt sin fot.

Och Anna begick sitt livs misstag.

”Han berättade hela tiden att hans grej var att ifrågasätta andra. Jag tyckte då att det var intressant att ifrågasätta honom. Jag såg att något hände med honom när jag gjorde det. Jag borde ha gått därifrån då.”

Men obekväm med att säga nej gick hon med på att ha sex. Det utvecklade sig snabbt till något annat. Trash tog snart stryptag på henne när han låg ovanpå.

”Det hände något i hans ögon när han tog det där stryptaget. Det var som om de slocknade och jag blev otroligt rädd för honom.”

Anna lyckades flämta fram att hon inte kunde andas. Trash ställde sig då på raka armar på hennes bröst, pressade ner henne.

Då small det.

”Det brakade till i bröstet och jag kände en fruktansvärd smärta under hans tyngd. Efteråt visade läkarundersökningen att bröstbenet och tre revben hade skadats.”

Anna gled ut och in i medvetandet medan Trash fortsatte våldtäkten. Han var fruktansvärt hårdhänt, slog henne och bet henne i vader och lår.

”Efteråt flyttade han sig från madrassen på golvet till en soffa. Han drog en filt över sig och sa: ’Säg till om du inte kan andas så att jag slipper hitta dig död i morgon bitti. Jag ska ju ut och springa, det är viktigt.’

Trash somnade snarkande, Anna låg kvar på golvet, naken, livrädd och svårt smärtbelastad. Hon sms:ade till en kompis, Erika, som tog reda på när pendeltågen skulle börja gå.

När det var dags smög Anna sig upp.

”Jag var dubbelvikt av smärta och livrädd att han skulle vakna. Jag rafsade ihop mina kläder, gick naken ut i trappuppgången och klädde på mig där. Sedan gick jag så fort jag kunde mot pendeltåget.”

Erika mötte Anna och följde med henne till våldtäktskliniken på Södersjukhuset. Skadorna dokumenterades noga och journalen talar ett tydligt språk:

”Distorsion i revben och sternum … blånad i huden … rödaktig förändring med en sårskorpa centralt … tre stycken liknande hudavskrap … sårbildning … patienten har kraftig smärta vid palpation över bröstkorgen, framförallt i området ovan hjärtat … kraftig smärta vid kompression av bröstkorgen … långsmala rodnader såsom rivsår … blånad i huden … relativt färskt blåmärke … ”

Två manliga poliser förhör Anna på våldtäktskliniken och hon känner sig kraftigt ifrågasatt. De frågar varför hon inte har begärt att få se våldtäktsmannens legitimation (!) och varför hon inte kan uppge hans exakta adress.

”Jag blev kallad till ännu ett förhör. De körde runt mig i Flemingsberg där jag ju aldrig hade varit innan jag följde med honom hem. Jag lyckades peka ut rätt hus men visste inte vilken port det var.”

Anna anmälde våldtäkten den 8 maj 2017. Efter att ha varit sjukskriven i månader på grund av sina skador och mått mycket dålig psykiskt, fick hon efter drygt sex månader (!) ett brev från Åklagarmyndigheten och kammaråklagare Linda Johansson, med följande text:

”Förundersökningen läggs ned. Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den som varit misstänkt har gjort sig skyldig till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.”

I dag är Anna skrämd, arg, bitter och besviken.

Än en gång har samhället låtit en våldtäktsman gå fri att förgripa sig på fler tjejer.

Och de hör av sig. Sara är i dag så knäckt och rädd att hon inte vill säga mer än att hon är en av dem som blivit våldtäktsmannens offer.

En annan flicka, som vi kan kalla Lisa, berättar:

”Han är sjukt manipulativ. Vi träffades på Tinder och redan dagen efter lyckades han få mig att bjuda hem honom och få det att låta som om han tvekade!”

Lisa har en lång historia av psykiska problem. Ätstörningar sedan barndomen, brutalt våldtagen första gången vid 14 års ålder, andra gången vid 17 års ålder, därefter självskadebeteenden.

Trash kom hem till Lisa och hade vin med sig.

”Det började bra, vi satt i köket och hade vettiga diskussioner. Men plötsligt tog han ett stenhårt tag om mig och tryckte upp mig mot en vägg. Han drog in mig i sovrummet och slängde mig på sängen, drog av mig kläderna. Då försvann mitt medvetande eftersom jag varit med förr, något slags självförsvar från kroppen, kanske. Det enda jag minns är att han slog och bet och att han försökte trycka ner mitt bröst under sexakten och att det gjorde fruktansvärt ont.”

Någon vecka efteråt ville Trash att Lisa om att hon skulle följa med honom till Flemingsberg.

”Typiskt för mitt självskadebeteende, så gjorde jag det. Och samma sak upprepades – han gjorde mig jävligt illa under våldtäkten, kastade runt mig och jag bara stängde av. Nästa morgon skulle vi åka pendeltåg tillbaka till stan. Då fick jag en panikångestattack för det som hänt och satte mig på golvet i vagnen. Men han brydde sig inte utan bara gick därifrån. Efter det sms:ade han flera gånger och sa att vi skulle träffas, men jag har inte svarat.”

Samtidigt som Anna, Lisa och Sara hör av sig till mig, skriver tre andra flickor till min dotter Josephine sedan hon skrivit ett inlägg om saken på Facebook. De som gör av sig har blivit raggade på Tinder eller på nätet av Trash och en av dem skriver:

”Oh my God, jag skulle ha åkt hem till honom i fredags och druckit vin!”

Vi har att göra med en ung man som finner nöje i att utöva makt över flickor och skada dem svårt under sex, för att därefter visa total brist på empati. Detta i kombination med den narcissism flickorna vittnar om, gör mig nyfiken på att höra en psykiaters diagnos på Trash.

Vi har en lagstiftning som förhoppningsvis ska förhindra att någon döms oskyldig, vilket jag är starkt för. Det största misstag ett samhälle kan begå är att låsa in någon som är oskyldig.

Men priset för detta – att vi låter hundratals och tusentals skyldiga gå fria i brist på bevis – är oerhört högt, inte minst för de flickor och kvinnor som blir våldtagna och misshandlade.

Längst ner i det här blogginlägget berättade jag tidigare jag vem serievåldtäktsmannen är. För att skydda unga flickor från att bli våldtagna, strypta, slagna, bitna och misshandlade på andra sätt. I ett kommande blogginlägg berättar jag varför jag nu har tagit bort namnet.

Varje år mördas i genomsnitt 13 kvinnor av galna män som samhället låter gå fria istället för att förse dem med fotboja och besöksförbud, vilket på ett billigt sätt hade kunnat rädda liv.

Men dubbdäcksförbud på en gatsnutt i södersnobbarnas Stockholm är viktigare än att rädda kvinnors liv och politikerna törs inte stå upp för det viktigaste av allt.

Livet. Tryggheten.

Nu går ytterligare en serievåldtäktsman fri. Om samhället inte stoppar honom så måste vi andra försöka göra det genom att varna, medan riksdagen diskuterar dubbdäcksförbud i rikemanskvarteren där de mest ”feministiska” ledamöterna bor.

Vi vill nämligen inte se fler Lotta, Tova eller vad de nu kan heta, bli mördade.

Trash måste stoppas innan han förstör fler flickor eller – dödar någon.

Fotnot: Våldtäktsmannen har ett flertal gånger under den senaste tiden erbjudits att kommentera uppgifterna i den här bloggen. Han har inte svarat.