Författarfunderingar, del 9: Besök i Drömfabriken

Jag vet inte riktigt vad det är. För det är ju inget fel på de bokhandlar vi har i Sverige (utom att de börjar bli alldeles för då för att de små bokhandlarna på mindre orter blir utslagna av näthandeln och stormarknaderna).

Ändå känner jag något alldeles speciellt när jag går in i någon av mina favoritbokhandlar i Florida, och ofta börjar det redan utanför:

dscn2062 dscn2060

Inne i butiken översköljs jag av en mängd intryck. Ändå råder det ett lugn som gör att jag kan ta in dem. Beror det på att bokhandeln har dämpande heltäckningsmattor istället för ett laminatgolv? Är det tystnaden, belysningen eller de lågmälda rösterna från kunderna? Är det för att jag vet att det finns bra och rena toaletter och världens bästa fik med alltifrån kaffe och te till varm choklad, goda mackor och fantastiska bakverk? Beror det på att jag vet att ingen tittar snett om jag tar med mig en obetald bok eller tidning till fiket och läser i två timmar innan jag bestämmer mig för att köpa den?

dscn1852 dscn1853

Beror det på alla fantastiska rabatter på bildfyllda coffeetablebooks eller på de underbart vackra, läderinbundna samlingsvolymerna av världens klassiker? Är det sättet man exponerar böckerna på, det som gör att jag hittar en ny, intressant gavel eller ett nytt spännande bord hela tiden? Jag vet inte.

dscn1839 dscn1840 dscn1841 dscn1844

Är det omslagen som slår mig så hårt, får mig att vilja ta i böckerna och läsa baksidestexten även om jag inte är intresserad av memoarer eller historiska romaner? Den lekfulla, ibland aggressiva designen som ibland går mycket längre än den skandinaviska med fluorescerande färger, silvertryck, relieftryck och andra kraftiga, grafiska uttryck?

dscn1842 dscn1848 dscn1850 dscn1849 dscn2063

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känslan är magisk.

Som författare tycker jag att det är viktigt att tillbringa mycket tid i en bokhandel. Jag älskar känslan av att hålla i en alldeles ny bok, njuta av omslaget, läsa baksidestexten för att snabbt försöka förstå om det här är något för mig. Här i Florida älskar jag också möjligheten att ta med en hel korg med böcker och tidningar till det trevliga kaféet för att gå igenom skörden och fatta det slutgiltiga beslutet om vad jag ska behålla eller inte (i kaféet har jag också flera gånger hamnat i trevliga diskussioner med vilt främmande människor, över en fika). Löftet jag gav redan innan jag åkte hit – att absolut INTE köpa fler böcker – sprack inom några minuter från det att jag klev in i butiken och jag insåg snart att jag – trots medlemsrabatten – skulle lämna butiken minst tusen kronor fattigare. Men – mycket lyckligare.

I kaféet tillkommer ytterligare en njutning – att studera människor. Vem är hon som sitter försjunken i en bok medan hon sippar på en latte? Vad pluggar ungdomarna som är upptagna av böcker samtidigt som de har sina laptops igång?

dscn2077 dscn2086

dscn2067

Vem är mannen som studerar en specialtidning om vapen och varför tycks han fixerad vid automatvapen? Alla människorna i kaféet är karaktärer som jag skulle kunna använda i en bok. Och det kanske kommer en vacker dag.

I Sverige går jag in i en bokhandel, tittar runt i tjugo minuter och går därifrån igen. Mycket eftersom jag har svårt att stå och det inte finns någonstans att sitta.

Här går jag in i bokhandeln, stannar i timmar, köper alldeles för mycket och åker hemåt full av intryck och – lycklig.

 

Roadtrips 2: Besök i godisbutiken

Alla roadtrips behöver ju inte vara långa. Häromdagen plockade jag fram min kvinnliga sida, ni vet den där ”jag-ska-ju-egentligen-inte-ha-något-och-jag-behöver-inte-något-och-jag-har-inga-pengar-men-det-är-ju-alltid-kul-att-titta” och körde någon mil till godisbutiken i närheten.

Jag har aldrig förstått mig på kvinnors fönstershopping. Varför sukta och må dåligt om man ändå inte kan få det som står i fönstret? Tills min fru försynt påpekade att jag håller på med exakt detsamma, oftast i leksaksbutiker för stora pojkar.

dscn1993 dscn1994

Alla kvinnor som har en riktig man vet att vi aldrig blir äldre än tolv år. Alla vi män som är så, är också mycket stolta över det. Byggsatser, radiostyrda bilar och båtar och flygplan, bilbanor, tågbanor, drönare, spionleksaker, walkie talkies, mopeder, gamla bilar, motorcyklar, leksaksbilar, låtsasvapen, tennsoldater, allehanda renoveringsobjekt och ja, ni vet. Den som dör med flest leksaker … och så vidare.

Haus of Trikes i Ft. Myers är den ultimata godisbutiken för oss älskare av motorcyklar. Inne i butiken finns dels ett par utomordentligt välbyggda och annorlunda choppers,

dscn1971

…dels rader av hojar i olika utföranden, både nya (främst Victory) och begagnade (en salig blandning av Honda och Harley:

dscn1973 dscn1974

Fenomenet Victory är, liksom Indian, mycket intressant. Även om vi fortfarande ser många Harleys på Floridas vägar och gator så blir konkurrenterna alltfler, med Victory i spetsen. Ett besök hos den största Harley-handlaren i området visar att man har dumpat priserna enormt för att hänga med i konkurrensen, men frågan är om det hjälper. De mekaniker jag pratar med säger att det inte bara är Indians och Victorys design som slår hårt, utan att de nya (och nygamla) märkena helt enkelt är betydligt bättre ihopskruvade, även om Harley har skärpt sig enormt under de senaste decennierna.

Trikes, som ju är relativt ovanliga i Sverige, är desto vanligare här. Anledningarna till att antalet ökar är många. Trafiken här är helt galen och bara osedvanligt korkade, påtända bilister skulle få för sig att jävlas med en fet trike medan det är relativt lätt att tränga en tvåhjuling.

dscn1979dscn1980

dscn1983dscn1986dscn1988dscn2002

Många av förarna är som jag av en eller anledning tillräckligt handikappade för att inte längre säkert kunna balansera 350 stillastående kilon på svaga fötter. Några tycker helt enkelt att triken är bekvämare och där slår Hondan omedelbart ut Harleyn genom bättre komfort, inte minst på grund av den individuella bakhjulsupphängningen.

dscn2003 dscn2010

I butiken finns förstås massor av annat titt- och känngodis som läderjackor, skinnvästar, pins, dödskalledekaler, starktonshorn, flaggstänger, hjälmar, boots, kromdetaljer, highwayboards, tankväskor, handskar, värmehandtag och tja, du vet allt det där man bara måste titta på, känna på och eventuellt – ha.

Utanför hittar jag en nostalgiskönhet som nästan framkallar tårar:

dscn2017 dscn2018 dscn2021

En Yamaha V-Max från 1989 i utställningsskick.  269 mil på mätaren på en 28 år gammal hoj. Lacken ser ut som om den kom ut från fabriken i går. Fruktansvärt mycket kraft, fruktansvärt mycket motorcykel. Vill ha! Bara 6 900 dollar – ett kap!

Men som sagt, fönstershopping är fönstershopping. Så – en sista titt på skönheten utanför butiken, sedan i med ettan och – hemåt.

dscn2011 dscn2012 dscn2013

Nästa roadtrip? Redan i övermorgon. Vi får se vart det bär hän, det sägs att vi blir fler än tio hojar…

 

Roadtrip 1: Frihet är brända armar, skitiga toaletter och paradisstränder

Varning! Sluta genast läsa här om du är ointresserad av motorcyklar, motorcykelåkning, intressanta människor och konstiga platser!

På julafton är det på pricken ett år sedan glädjen återuppstod i form av världens snabbaste rullator:

img_5327Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem växlar, backväxel, ABS, sadelvärme, handtagsvärme, FM-stereo, Bluetooth

1998 eller så slutade jag – ganska ofrivilligt – att köra hoj. Några år tidigare hade jag blivit förlamad från midjan och neråt sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att välja färg på rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det tog mig ett år av viljestyrka och alla helvetes kval att komma på benen igen. Till sist kunde jag gå. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte längre stark i ben och fötter. Att köra var inga problem. Att manövrera 400 kilo tvåhjulig Goldwing stillastående på ett säkert sätt gick inte. Att köpa en pytteliten maskin var uteslutet.

Jag sålde älsklingen med en tår i ögat och 17 års abstinensproblem tog sin början. Men nu är de alltså, sedan ett år, borta.

Innan jag skriver mer och alla Harley-fans hoppar på mig kan vi väl reda ut det där en gång för alla: Harley kontra andra märken är ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skidåkning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars uttryckte det bäst när han skrev: ”…vilken hoj du kör är oväsentligt … en och samma familj”!

Just det. För min del är det Goldwing som gäller av en hel rad olika skäl som jag inte behöver gå in i detalj på här. Däremot köper jag och bär Harleys kläder för att de är bäst.

Jag lär mig fortfarande varje dag skillnaden mellan att köra trike och tvåhjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare på två hjul, men skam den som ger sig.

Ett medlemskap i den lokala mc-klubben var förstås ett måste. FLG-2 Yellow Jackets är ett av de största Goldwing-chapters i världens största motorcykelorganisation GWRRA, som har över 60 000 medlemmar över hela världen.

dscn1336

Yellow Jackets i Fort Myers välkomnade mig med öppna armar och jag insåg snart att jag – The Rookie – var yngst i en klubb där medelåldern väl är 148 år eller så. Icke desto mindre kör gubbarna som om sheriffen vore efter dem för jämnan och naturligtvis anmälde jag mig till den traditionella tisdagsåkningen. Vi samlades klockan åtta en sommarmorgon utanför McDonalds på Tamiami Trail och jag undrade vad det var för fel på farbröderna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, långbyxor, långärmade tröjor, jackor och handskar. Jag insåg att de skulle svettas ihjäl innan vi kört två mil. Själv njöt jag där jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, för fan, och sommar, okej?

dscn1161 dscn1169   dscn1196 dscn1198 dscn1204

Två timmar senare hade jag nästan ingen bensin kvar, tungan låg klistrad mot gommen och armar och ben brände som eld. När vår road captain svängde in på en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag frågade var vi befann oss och hur långt det var hem. Han log mot mig:

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.

Jag kom hem till sist och jag vill minnas att det tog närmare fyra veckor innan brännskadorna på armar och ben var läkta. Till nästa tisdagskörning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbjävlarna flinade men sa inget.

I klubben mötte jag en man som snabbt kom att bli en av mina närmaste vänner – schweizaren Urs Pfister.

dscn1207

Dels kände vi en omedelbar samhörighet eftersom vi båda är européer, och därmed katter bland de amerikanska hermelinerna på två hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta människor jag har träffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 år av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i länder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det är en annan historia (som jag skriver på just nu).

Nyligen blev det aktuellt med tisdagskörning i klubben. Över ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat förslag:

”Vi kör ensamma du och jag. En heldagstur till öarna utanför Sarasota, det är sjukt vackert där och jag har schweiziska vänner där som vill se oss på lunch”.

Jag hade halsflussliknande symptom, feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt möjligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs förslag. Vi möttes tidigt i morse medan en tung dimma låg kvar över sydvästra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.

Efter en kort tur norrut på vidriga motorvägen I-75 och en snabb gir österut på State Road 80 vek vi äntligen av norrut på State Road 31 genom Cow Shit County mot Arcadia.

Trettioettan har sina fördelar. Knappast någon trafik och man kan blåsa på rejält genom apelsinodlingar, öde landskap, rancher, mer öde landskap, hus in the middle of nowhere och fler apelsinodlingar. Till min förvåning hade – på en sex mil lång sträcka – två deputies gömt sig i sina sheriffbilar för att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte när vi blåste förbi eller också insåg de det hopplösa i att hinna ifatt två hojar med betydligt bättre fartresurser än en gammal Dodge.

I Myakka City, en håla bestående av en bensinstation och inget mer, blev Urs törstig och stannade vid stationen. Han köpte dricka, jag fotograferade skeptiskt några skyltar och fick en omedelbar känsla av att vi inte skulle äta den kyckling reklamen pratade sig varm för, inte heller dricka ölen:

dscn1855 dscn1860 dscn1861 dscn1873

Den lilla bensinstationen var full av allsköns skit. Man försålde violetta och rosa mördarknivar, haschpipor, chips, olja, tändare, brända kycklingvingar, billig öl, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, små jultomtar, tuggtobak och … jag vände, gick till kassan och frågade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde få låna toaletten. Hon log och pekade:

”Ut och vänster, vänster, vänster.”

Jag följde anvisningarna, öppnade dörren och …

dscn1862

…insåg strax att Myakka City inte är ett av de ställen jag känner behov av att besöka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sjå med att staka ut resten av färden:

dscn1868 dscn1870

Fyrtiofem minuter senare åt vi lunch med hans trevliga schweiziska vänner Marianne och Marcus på Anna Maria Island. Det första jag hörde när vi klev in på den lilla restaurangen, var röster från glada svenskar som nyss ankommit för att fira jul och nyår på en strand istället för hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad på paradisstranden nedanför sandbaren vid öns norra ände. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke på att det var den 21 december.

Stranden och havet hade samma lugnande effekt på mig som alltid. Jag hade kunnat slå mig ner i den där baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut nästa roman och vänta på solnedgången. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem också.

Hård trafik på US 41 South i solnedgången. När mörkret sänkte sig lade sig Urs tvåa och lät mig släppa loss hästarna hemåt.

Tro det eller ej – inte en sheriff i sikte. Happy days!

 

 

 

 

 

 

En hjälpande hand

För många år sedan tillbringade jag julafton på ett härbärge med att göra reportage om de utslagnas och ensammas jul.

Jag lärde mig mycket den dagen och kvällen. Lyssnade på historier som fick mig att förstå att gränsen mellan ett lyckligt liv med arbete och familj till att sitta på parkbänken med en skvätt vodka kvar, ofta kan bestå av en skilsmässa och en uppsägning. Sent på kvällen kunde jag ändå återvända till mina föräldrar där ljus, värme, kärlek, mat och dryck väntade. För att jag var priviligierad.

Det är jag fortfarande. Det är också min omgivning. Oaktat att det finns människor som klagar, så känner jag inte en enda som inte har tak över huvudet, värme och mat för dagen.

Som priviligierad vill jag gärna försöka dra ett litet strå till stacken när det gäller att hjälpa och att sträva efter en bättre värld. Under årens lopp har jag dels deltagit i volontärsarbete, dels stöttat olika organisationer med ekonomiska bidrag. Du kanske känner till att både jag som ensamförfattare och tillsammans med Dan Buthler dels har gjort omfattande aktioner till förmån för Barncancerfonden, dels auktionerat ut färdiga manus till förmån för Barncancerfonden, Situation Stockholm, Läkare Utan Gränser, offren för tsunamin på Filippinerna och nu senast UNHCR (för barnen i kriget i Syrien). Privat stöder jag Läkare Utan Gränser, Frälsningsarmén, Sollentuna Kvinnojour och Missing People.

Det senaste projektet jag nu deltar i är att nå en rad svenska behövande familjer i ekonomisk nöd för att både vuxna och barn ska få en anständig jul. I globaliseringens värld där vi dagligen ser förfärliga bilder av krig, sjukdomar, svält och annat elände i länder långt bort är det lätt att glömma vad som sker på våra egna gator. I välfärdslandet Sverige finns det julen 2016 alltför många människor som av olika skäl inte har en egen bostad, som inte har värme eller skydd, som inte har råd med anständig mat.

Och framförallt inte en enda julklapp till barnen.

Ibland kan det vara svårt att hjälpa själv, när man inte vet hur man ska bära sig åt. Men det finns gott om organisationer som utför ett fantastiskt fint arbete. Och tro det eller ej – en hundring eller två räcker längre än du tror, om många är med på tåget.

Frälsningsarmén https://www.fralsningsarmen.se/ gör ett bra jobb liksom Stadsmissionen https://www.stadsmissionen.se/, som finns i många städer. Giving People är en hjälporganisation som kämpar mot ekonomisk utsatthet och barnfattigdom i Sverige: http://www.givingpeople.se/

Så skänk en slant är du snäll, även om den är liten. En ensam åldring kan få vettig mat på julafton, en hårt strävande arbetslös ensamstående förälder kan få se sina barn lyckliga och barnen kan få uppleva den där alldeles speciella känslan av att äta sig mätta och sedan få öppna ett eget litet paket.

Vi kan inte hjälpa alla. Men vi kan alla göra något. Så det tycker jag att vi gör. :o)

 

 

Författarfunderingar, del 8: Gillare – ni är min andra familj

Jämförelsen mellan livet som författare förr och nu är synnerligen intressant. Förr, då, för länge sedan, våndades författaren över sitt manus och lämnade slutligen in en pappersbunt till förlaget som utvecklade det vidare och såg till att det så småningom blev en bok, alltmedan författaren satt hemma på kammaren och funderade över nästa storverk.

I dag handlar det om multitasking. Den författare – bortsett ifrån de femtio mest kända – som inte vill vara både idékläckare, författare, pr-konsult, förhandlare, reklamtextförfattare, mediahora, ekonom, analytiker, fotomodell och lite till kommer att få det väldigt svårt att marknadsföra och få ut sin bok i den stenhårda konkurrens som råder. Det finns som sagt ett fåtal – kanske femtio, sextio eller sjuttio – författare som kan leva gott på sina böcker medan många tusen kämpar och sliter med brödjobb på dagarna för att ägna kvällar, nätter och helger åt skrivandet i hopp om att förr eller senare slå igenom.

Det där med marknadsföring är svårt. Förr i världen annonserade förlagen i de stora tidningarna att det hade kommit ut en ny bok. Läsarna såg annonsen och köpte förhoppningsvis boken. Den enda andra brett spridda underhållningen bestod av radio, två tv-kanaler och inget mer. I dag konkurrerar författaren med hundratals radio och tv-kanaler, ett gigantiskt internet, tusentals lättåtkomliga filmer, dataspel, chattar och – Facebook.

Men Facebook är inte bara konkurrens utan också ett fantastiskt ställe för en författare. FB är inte bara ett utmärkt ställe att annonsera sina nyheter på utan också en källa till ofattbart stor kunskap.

När jag startade min författarsida fick jag ganska snabbt några hundra gillare. I dag närmar jag mig tjugoen tusen! Tjugoen tusen tjejer, killar, kvinnor och män som tycker om det jag skriver och hejar på mig. Tjugoen tusen som jag delar stora delar av mitt liv med. Men också tjugoen tusen som vid varje tillfälle är en fantastisk tillgång när jag behöver researcha och få reda på fakta om något för en bok.

Under de senaste åren har jag bett om hjälp från lastbilschaufförer, dykare, läkare, flygkaptener, teletekniker, ingenjörer, sjuksköterskor, tunnelbaneförare, fallskärmsinstruktörer, taxiåkare, helikopterpiloter, radiospecialister, poliser, flygvärdinnor, gruppsexälskare, mäklare, motorcyklister, bilmekaniker, fackföreningsrepresentanter, psykologer, vapen- och sprängämnesexperter och många, många andra. Så fort jag har gått ut och bett om hjälp så har det omedelbart rasslat till i den privata inkorgen och gillare har stått på kö för att hjälpa till – underbart! Och naturligtvis kommer alla som bidrar med fakta in på tacklistan i boken.

Mina gillare har blivit som en andra familj. Jag älskar att kommunicera med er och jag är tacksam för att ni finns. Några av er har genom åren blivit goda vänner som jag umgås med även privat och säkert blir det fler.

Tack för att ni finns, delar med er av er humor och kunskap, och för att ni läser det jag skriver!

 

Och USA:s president heter …

När detta skrivs är det tidig tisdag morgon. Om 24 timmar vet vi vad USA:s president för åtminstone de kommande fyra åren heter.

Jag tippar på Hillary Clinton.

Under de senaste veckorna har inrikesnyheterna närmast kommit i skuggan av de enorma valkampanjer Clinton och Trump har bedrivit. De har utövat mästerskap i skitkastning och jag törs inte tänka på vilken nytta valkampanjpengarna kunde ha gjort i någon annan del av världen. Framförallt när Trump – som tidigare skrutit om att han betalar allt ur egen ficka – nyligen gick ut och sa att han behövde mer pengar för sin kampanj.

Att valet fått och får så stor uppmärksamhet är inte konstigt. Oaktat vad belackarna säger så är stora delar av världen fortfarande beroende av hur USA mår och vad som görs i landet, på gott och ont. Det räcker med att den amerikanske riksbankschefen kliar sig bakom örat istället för på näsan för att aktiekurser ska rasa och människor plötsligt stå utan jobb. Storlek och makt kan vara skrämmande.

Jag har hittills medvetet avstått från att kommentera valet och presidentkandidaterna. Men sammanfattningsvis tycker jag att det är oerhört sorgligt att ett land med över 320 miljoner invånare inte kan bära fram två bättre alternativ än de som nu presenteras.

Men gjort är gjort och en av dem blir det. I valet mellan pest och kolera hoppas jag på Clinton, som förhoppningsvis är en mindre katastrof än Trump. Om hon fortsätter att frias från anklagelser och inte hamnar i fängelse.

Vad som är riktigt intressant är dock hur de amerikanska väljarna uppför sig. Till skillnad från svenskar som glatt hoppar mellan partier från val till val, så tycks amerikanerna vara trogna sina partier, med hänsyn tagen till att det bara finns två att välja mellan. Ergo – en republikan röstar på Trump även om Trump är en fähund, ty Trump är partiets val. Likadant med demokraterna och Hillary. Intressant är också att amerikanen törs stå upp i tv och tala om vad hon eller han röstar på, medan genomsnittssvensken hellre skulle skjuta sin mamma än att våga stå för sin åsikt.

En annan tanke som slår mig är hur svårt det är att skapa ett alternativ i en demokrati. Om jag minns rätt så behövs det 1 500 namnunderskrifter för att registrera ett parti som kandiderar till riksdagsval i Sverige och det kan nog rätt många åstadkomma. Men sedan då? Inget partistöd betalas ut till ett ickeetablerat parti inför ett val. Att bedriva en kampanj med allt vad det innebär kostar miljoner och åter miljoner.

Visst har vi sett några genom åren. Kfml(r), Ny Demokrati, Miljöpartiet, Fi, Sverigedemokraterna, Pensionärspartiet, Djurens parti, Framstegspartiet, Piratpartiet, Kristna Värdepartiet, Humandemokraterna, Borgerlig framtid, Cannabispartiet och … ja, listan är lång. Några har kommit och försvunnit igen, några finns kvar än så länge. Vem som har finansierat deras framgångar har jag ingen aning om, men det kan inte ha varit billigt. Och om vi ska se ytterligare alternativ i riksdagsvalet 2018 så krävs det att någon öppnar en privat plånbok rejält.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Jag ser bara att de åtta partier som debatterar i riksdagen i dag räcker för att skapa en salig röra som gör att fartyget Sverige svänger en grad till höger ibland och en grad till vänster ibland för att sedan tryggt lägga sig i mittfåran igen. Hur det skulle se ut med tre, fyra partier till kan jag inte ens föreställa mig. Däremot är det ju lite trist att det krävs många, många miljoner för den som faktiskt på allvar vill skapa ett alternativ till den politik som förs.

Jag tror att det är dags att vi gör som de gamla grekerna och heltidsanställer ett gäng filosofer (och nej Löfven, det räknas inte som enklare jobb) som får sitta och grunna på hur vi skapar ett bättre samhälle.

Både politiskt och på andra sätt.

I morgon vinner Clinton. Gud bevare USA. Och världen.

 

Jag delar ut gratis böcker till blåljuspersonal och vårdpersonal!

Är du polis, väktare eller brandman? Kör du ambulans, jobbar inom sjukvården, äldrevården, hemtjänsten eller som personlig assistent?

Då har jag julklappar till dig och dina kolleger, som ett litet tack för den fantastiska insats du gör!

I morgon, söndagen den 23 oktober mellan 12.00 och 14.00, får du hämta så många böcker du vill (så länge lagret räcker). I första hand handlar det om min ”best of”-bok ”Berättaren”

bera%cc%88ttaren_omslag_-127x200

men jag har också lite deckare över.

Välkommen att hämta på Holmbodavägen 34 i Rotebro (Sollentuna).

Du som bor någon annanstans i landet och inte kan komma och hämta, skicka en adresserad postens blå bokpåse (storlek L) till mig så får du en bok tillbaka. Skicka till Dag Öhrlund, Holmbodavägen 34, 192 77 Sollentuna.

God Jul i förskott på er, alla ni som utför några av samhällets viktigaste jobb!

Författarfunderingar, del 7: En typisk mellandag

”En typisk mellandag”, sa en gång en känd idrottsstjärna när han inte presterade några lysande resultat. I dag var det en sådan dag. Eller – var det det?

Jag skrev sent i natt och vaknade sent i dag. Upptäckte plötsligt i kalendern att jag skulle prata inför några hundra bokhandlare samlade i Sergelkomplexet i Stockholms city. Drack kaffe, klappade hunden, drack mer kaffe och styrde mot huvudstaden i god tid för den svåraste uppgiften – att hitta en parkeringsplats.

Bokhandlarna från de tre kedjorna – Akademibokhandeln, JB-gruppen och Ugglan, samlas några gånger om året här och var för att lyssna på vilka nyheter förlagen tänker komma med. Om man har tur får man som författare komma med för att berätta om sina böcker och sitt författarskap, och jag har fått förmånen att vara med glädjande många gånger.

Myten om den ensamme författaren som full av ständig ångest sitter på sin kammare iförd halsduk och basker, med ett glas billigt rödvin i handen och ett stearinljus på bordet, är långt ifrån sann. Det ensamma i yrket stämmer visserligen, men inget mer. Den som vill nå ut med sina böcker måste numera vara även marknadsförare, säljare, föredragshållare och inneha ett hyfsat mått av social kompetens. Att åka på signeringar och att träffa bokhandlare ingår i jobbet och är, tycker jag, en av de roligaste delarna som finns. Bokhandlarna är våra viktiga ambassadörer och dessutom är de förbannat trevliga. Detsamma gäller er läsare som jag får glädjen att träffa under signeringarna.

Det där med signeringar, ja. Många av er messar och frågar varför jag aldrig kommer till just den eller den orten. Svaret är tråkigt nog pengar. En signeringsturné kostar massor. Man ska resa med flyg, tåg eller bil, bo på hotell och äta på restaurang. Tusenlapparna flyger som tse-tseflugor i luften och ytterst få är de författare som under signeringar kan sälja så många böcker att det betalar resan (jag tillhör inte dem). Det är alltså inte av nonchalans man försöker dra ner på antalet signeringar, utan av rent ekonomiska skäl. Ingen gillar att betala för att få ut böckerna.

Sex minuter på scenen, kanske sju. Jag berättar för de 250 bokhandlarna att nästa bok om den nu så älskade kommissarien Ewert Oswald Truut”Tryggare kan ingen vara” – kommer ut i början av nästa år. Och att – om allt går väl – det också kommer ytterligare en roman om den missförstådde romantikern Christopher Silfverbielke. Med detta är bokhandlarna nöjda och glada och jag kan återvända till förortslivet.

I datorn väntar ett mail från den så begåvade formgivaren Sofia Scheutz som gjorde omslaget till den aktuella boken om Ewert Truut:

•LindoCo_Öhrlund_138x214_Katalog_28.1.16.indd

Nu har Sofia gjort nya storverk och jag är jättenöjd med omslaget till den kommande boken. Vi diskuterar detaljer, färger, bildstorlekar och annat smått och gott som är viktigt. Vi är rörande överens om det mesta vilket känns bra eftersom det här är en viktig del av processen.

Så kommer livet emellan igen. Bilen ska in på verkstad, räkningar ska betalas, jag behöver en elektriker och när jag promenerar Carl Sigvard ÖhrHund kommer en galen käring på cykel på trottoaren och håller på att köra på oss. Jag meddelar med bestämd och högljudd poesi vad jag tycker om henne, cykeln och beteendet. Carl Sigvard försöker hugga henne i benet och i efterhand ångrar jag att jag hindrade honom (han är fortfarande sur).

dsc_0635

En typisk mellandag. Yngsta dottern, vår eminenta kock, meddelar att det blir kycklingwraps i afton. Mums.

Jag kanske skulle ta ett glas vin (eller två) som omväxling. Det gäller ju att leva upp till författarmyten. ;o)

 

 

 

Till dig som våldtog min dotter, del 3: Varför svarar du inte när hon skriker av smärta?

Kära gillare: Det här är ett av de längsta blogginlägg jag publicerat så om du INTE är intresserad av ämnet bör du sluta här för att slippa tjatet.

Om du ÄR intresserad bör du först scrolla ner och läsa de tre äldre blogginlägg som föregått det här, för att förstå sambandet.

Till våldtäktsmannen: Du har slutat svara på mail men jag VET att det här når dig.

Läs noga, mycket noga.

————————————

Hej igen, Trash!

Det är lite trist att du har slutat svara på mina mail för det har hänt en hel del som du borde känna till.

Ungefär ett år efter att du våldtog min dotter och tillfogade henne svåra skador, kom det ännu fler konsekvenser än smärtor, mardrömmar, panikångestattacker, hat, sorg, skräck och allt annat som plågat henne de första tolv månaderna. Isabell fick våldsamma smärtor, blödde och hade svårt att gå. Hon sökte läkarhjälp på sjukhus i närmaste stad och hade ”förmånen” att träffa en läkare som – sannolikt på grund av kulturella orsaker – inte ville undersöka en kvinna ordentligt utan skickade hem henne med ordinationen att äta Alvedon och yoghurt. Läkaren, numera anmäld för sitt handlande, missade den lilla detaljen att Isabells tillstånd var livshotande.

En av Bellas änglar, Olivia (vi älskar dig – tack!) körde henne hela vägen till Göteborg och Sahlgrenska där sex läkare undersökte henne. Hon röntgades, man konstaterade att antingen urinblåsan eller den fula, stora, blod- och varfyllda böld hon bar i sitt inre kunde ha spruckit när som helst. Hon opererades akut.

Nästa ängel, Amalia, (vi älskar dig – tack!) satt där dygn efter dygn, länge utan att ens få en brits att sova på, och stöttade. Kramade Bellas hand när hon trots morfininjektionerna skrek av smärta och grät. Jag flög ner från Stockholm, mötte Bella när hon skrevs ut. Övernattade på hotell. Bortsett från vår ångest som föräldrar, grävde det där åter hål i plånboken. Jag återkommer till det, Trash.

Efter operationen fick Bella veta att den inte räckte. Att hon nu tvingades gå omkring med ett ”dräneringssnöre” under sommaren för att mer blod och var skulle kunna komma ut ur den böld du förorsakat. Att hon inte fick bada (vilket hon älskar) under sommaren och att hon måste opereras igen i september. Tänk på det, Trash.

Under hela tiden gick hon med smärtor. Varje dag. Efter mycket om och men hade hon – efter att ha vacklat runt i en psykvård som inte längre fungerar som den ska – lyckats göra sig fri från alla smärtstillande, ångest- och depressionshämmande piller som fick henne att vara en zombie och slet på hennes unga organ. Tänk på det, Trash.

För några dagar sedan ringde hon till sjukhuset för att få veta när hon skulle opereras och hur mycket det skulle påverka hennes studier. Hon fick svaret att sjukhuset hade glömt att ge henne en operationstid! Tänk på det, Trash.

Hon fick så småningom ett operationsdatum, men i förrgår blev läget åter så akut att hon inte klarade smärtorna utan var tvungen att åka in till sjukhuset (en och en halv timmes bilresa) på kvällen. En räddande ängel, Gabriella (vi älskar dig – tack!), körde henne in, satt med henne på akuten och höll hennes hand när hon grät och skrek. Efter sex timmar fick Bella en brits och smärtstillande. Efter ytterligare några timmar fick hon träffa en läkare. Under natten och morgonen fick hon tre panikångestattacker där hon grät, skrek och hade svårt att andas medan hon kramade Gabriellas hand. Tänk på det, Trash.

Läkaren förklarade att en akutoperation sannolikt skulle ge Bella ännu fler problem för livet och att det var bättre att vänta på specialisternas operation om några veckor. Hon skrevs ut och fick morfintabletter av den styrka man ger cancerpatienter! Tänk på det, Trash.

När ängeln Gabriella skjutsat Bella tillbaka till skolan kraschade hon av utmattning. Men i går kväll blev det värre. Smärtorna ökade, hon fick svårt att gå, svårt att andas.

Vet du vad, Trash? När man sitter på drygt femtio mils avstånd och ens dotter blir akut dålig på natten och man fruktar för hennes liv sätter något in som är värre än allt annat – maktlösheten, vanmakten, nu ackompanjerad av ett nyfött raseri mot dig. Känslan av att inte kunna göra något för den man älskar. Jag förstår att du inte förstår sånt, det har du inte hjärna till, men tänk på det, Trash.

Nu i skrivande stund, mitt i natten, är vår älskade Bella än en gång på väg till akuten i Göteborg. En ängel, Marcus (vi älskar dig – tack!) skjutsar henne halvvägs där hennes pojkvän Carl (vi älskar dig – tack!) möter upp och tar henne i (en förmodad) säkerhet på sjukhuset, där vi hoppas att hon får bättre vård än i går. Fortsättning följer. Tänk på det, Trash.

Nu, några ord direkt till dig, Trash. I dina mail har du gråtit ut och förklarat att ditt liv har blivit förstört och att det inte ”står i proportion” till vad du har gjort. Det är synd om dig. Du förlorade ditt jobb (tack och lov, eftersom du jobbade med barn) när arbetsgivaren kom på att du suttit häktad för våldtäkten. Du har haft problem eftersom du genom våldtäkten var otrogen mot din flickvän och det var svårt att reparera. Du är rädd för att gå ut eftersom du tycker att folk tittar på dig. En smart advokat kom på vad du skulle säga i förhören och du gick fri, men du tycker ändå synd om dig själv, trots att du nu borde sitta i fängelse och där känna på vad medfångar tycker om våldtäktsmän.

Mitt hjärta blöder för dig, Trash (slå upp ordet ”ironi”). Synd att det inte blev rättegång om våldtäkten. Om du hade blivit dömd så hade vår rikspolischef Eliasson också kunnat gråta över sig i tv och förklara hur synd det är om dig, som han gjorde med mördaren Youssafi Nuur Khalif som kallblodigt högg ihjäl 22-åriga Alexandra Mezher på ett HVB-hem. Sannolikt skulle du, Eliasson och Nuur trivas bra ihop.

Sammanfattningsvis är det så här, Trash: Det är inte nog med att du slet hjärtat ur kroppen på en av de finaste människor jag mött – min dotter Isabell, hon som alltid brytt sig om andras välbefinnande i första hand. Det är inte nog med att du tog ifrån henne tron på någon hon trodde var en vän, på rättssystemet, på psykvården och nu på sjukvården. Det är inte nog med att du berövat henne tiotusentals kronor, arbetsdagar och sommarens njutningar. Det är inte nog med att du förorsakat henne olidlig smärta, rädsla, gråt, ångest och panikattacker.

Till detta kommer de flickor som hört av sig till mig och undrat om just du är du. Du, som påstod att du hade ångest över att du varit otrogen mot din flickvän, har före och efter våldtäkten raggat unga flickor på nätet, naturligtvis för att kunna våldta även dem.

Rent logiskt kan jag förstå din taktik. Du kan inte få en tjej på samma sätt som en vanlig kille kan. Kombinationen av att vara ful och dum är inte lätt att leva med.

Men det är inte flickornas fel.

Det fanns en period när jag inte kände direkt hat gentemot dig utan bara stillsamt undrade varför naturen inte rensar ut missfoster som dig på samma sätt som den gör bland djur.

Men nu växer min drivkraft och du får växla upp din hjärna till högvarv för att fatta vad jag går på. I mars 1995 hade jag en vacker, underbar, nyfödd, småsjungande fantastisk liten varelse i mina armar och var lyckligare än någonsin, ty hon var inte lätt för oss att få.

I dag sitter jag bara några kilometer från dig, men mer än femtio mil från en gråtande, skrikande, smärtbelastad, ångestfylld människa jag älskar. En människa som säger att hon snart inte orkar längre. Jag är maktlös och alltmer rasande. Mot dem som är ansvariga för psykvården och sjukvården.

Mot dig, Trash.

Hittills har jag räddat dig från mycket trassel utan att egentligen veta varför. Om du visste hur många som har pm:at mig för att få ditt namn och din adress. Men – hur länge ska jag skydda dig, och varför? Och hur många fler unga tjejer har du våldtagit hittills?

Vid det här laget förstår alla läsare (möjligen förutom du) vidden av skadan du har tillfogat framförallt Isabell, men också oss i hennes familj och alla hennes underbara vänner. Hur mycket ilska, maktlöshet, ångest och oro som uppstått och nu åter uppstår, på grund av dig.

Det ekonomiska är inte heller oviktigt. Om vi slår samman alla förlorade arbetsinkomster för Isabell, oss och hennes vänner, läkarbesök, taxi-, flyg- och bilresor, hotellövernattningar, mediciner samt övriga kostnader i samband med våldtäkten så hamnar vi närmare 200 000 kronor. Då har jag inte räknat in det patetiskt låga skadestånd på 130 000 som du skulle ha betalat om du blivit dömd.

Alltså känner jag att vi behöver diskutera hur vi ska lösa det som lösas kan.

I början svarade du på mina mail med självbeklagande utfall. Nu svarar du inte alls.

Det är ju illa, eftersom jag behöver, tänker prata med dig.

Så hör av dig, Trash. Annars kommer jag och mina intresserade vänner och ringer på din dörr för ett samtal. Jag är outtröttlig nu, driven av en stark kraft.

Med hälsningar,

Karma

 ——————-

 TILL DIG SOM VÅLDTOG MIN DOTTER, DEL 1

(Publicerat 10 juni 2015)

 Hej du.
Just nu sitter du förmodligen i lägenheten med rumskompisarna och flinar.
För det där som hände för två månader sedan, i leran bakom ett skjul vid en pendeltågstation i Stockholm, är väl glömt. Sannolikt har du lyckats med konststycket att förklara för både föräldrar, vänner, arbetsgivare, flickvän och killarna i bandet, varför du var försvunnen i de två dygn när polisen hämtade dig 06.17 på morgonen och inte släppte dig förrän på kvällen dygnet efter?
Och visst är det korkat, alltihop? Kom igen, hon tyckte ju att det var kul, min dotter, den dumma subban.
Det är solklart för oss alla, grabben. Du har intelligens av raketingenjörs rang.
Eller – inte.
I helgen stod du på en liten scen i Stockholm tillsammans med grabbarna som släppt in dig i sitt band. Grabbarna som ännu inte anar vilket svin du är och vad som händer när det blir offentligt.
I veckan jobbade du säkert med barn som vanligt, hos en arbetsgivare som ännu inte vet vem du verkligen är.
Förmodligen sitter du i lägenheten med rumskompisarna, och flinar.
För kom igen, det var ju kul.
Hon ville ju, fast hon hade sagt motsatsen.
Man vet ju hur brudar är.
Dumma i huvet.
I kväll cyklade du förbi vårt hus. Är det jag som är paranoid eller var det så? Ditt ansikte har bränt sig in på min näthinna, så om det inte var du, var det din tvilling.
Passa dig.
Passa dig riktigt jävla noga för att komma inom kilometers avstånd från min dotter en gång till.
Din lycka är långt ifrån oändlig.

Och vi vill vara ifred efter det som hänt.
Samtidigt kan du vara lugn. Jag tänker naturligtvis inte göra dig illa så länge du håller dig borta. Jag har inga planer på att sitta i fängelse för något som en retarderad jävel har gjort.
Men jag tror på karma.
Och där, min gode man, ser det just nu riktigt illa ut för dig.
Men det är väl skit man får ta för en kul påsättning, eller hur?
Egentligen skulle jag vilja sitta öga mot öga med dig just nu.
Försöka förklara att det värsta du gjort, är att du slitit en del av min dotters hjärta och – tro – ur henne.
Hon var den som alltid älskade människor.
Hon var den som trodde gott om de flesta.
Hon var den som alltid hade plåster i väskan för den händelse att någon skulle göra sig illa.
Hon var den som alltid sprang fram och frågade hur det gick, om någon snubblade.
Hon var den som tröstade gråtande barn, flyttade sniglar för att ingen skulle trampa på dem, som hjälpte gamla tanter över gatan.
Nu är hon den som tappat leendet och en stor del av tron. Det är hon som förlorar sin arbetsinkomst när hon går på undersökningar och oändliga förhör. Det är hon som har blivit blockerad som blodgivare, på grund av dig. Det är hon som tvingas äta lugnande och antidepressiva och inte kan sova, hon som umgås med konstiga tankar dygnet runt.
Du förstår inte vad du har gjort, din dumme, fete, fule jävel (jo tack, jag har sett bilderna av dig).
För dig var den där stunden en seger, en påsättning, slutet på en kul kväll.
Med våld förstörde du en annan människa för livet, fysiskt och psykiskt.
Och du förstår inte.
För att du är för dum.

Därför kommer jag att påminna dig.
Det gör inte ont.
Men sedan kommer karma.
Och karma gör ont.
Stelnade flinet nu, eller fattar du fortfarande ingenting?
Var lugn. Jag finns här. Jag kommer att få dig att förstå.

 ————————-

Till DIG SOM VÅLDTOG MIN DOTTER, DEL 2

(Publicerat 24 juni 2015)

Hej där … oops, nu höll jag på att skriva ut ditt namn igen. Det vore väl trist, eller hur?

Låt oss, tills vidare, kalla dig Trash. Ett högst passande namn.

Hur mår du nuförtiden? Flinar du fortfarande över segern du tyckte dig vinna den natt när du förstörde min dotter för livet? När dina smutsiga händer slet ur henne livsglädjen, tron på människor och trygghet? När du gjorde henne till ett vrak som fick tillbringa dag efter dag på sjukhusinrättningar och polisstationer, knaprandes piller med biverkningar du inte skulle förstå. När du fick mig att knyta nävarna i besinningslöst raseri.

Har du lyckats ljuga för dina föräldrar, din flickvän och din arbetsgivare om varför du var borta och okontaktbar under de dygn du satt i häktet, anhållen? Gick de på det?

Bra. Lugnt, alltså.

Du kanske till och med är stolt, tycker att du har blåst rättssystemet och klarat dig rätt bra?

Lugnt. Tills vidare. Men du – sätt inga pengar på det.

Rimligtvis borde du ha funderat en del över mig. Jag vet att du har läst det första brevet jag skrev till dig. För att dina kompisar berättade det.

Det spreds rätt hyggligt. Mer än 250 000 läste det på bloggen och Facebook. Via Metros pappersupplaga nåddes 500 000 människor till.

Du börjar bli en kändis nu, Trash, och jag lovar att göra mitt bästa för att bättra på det. Nej, inte riktigt som du hoppades på, genom skivkontrakt och så där (har du berättat för grabbarna i bandet, förresten?), utan på ett lite annat sätt.

Dagen efter mitt första brev till dig blockerade du din Facebooksida.

Vad händer? Börjar du bli nervös? Det skulle ju tyda på att du har någon form av intelligens. Eller – att någon annan har förklarat för dig att det börjar bli allvar.

Någonstans, en enda minut, borde din magra hjärna ha kvicknat till tillräckligt för att undra varför jag inte kom hem till dig med – i bästa fall – ett baseballträ.

Här kommer svaret:

Tacka James White för att du fortfarande kan gå och stå.

Året var 1988 när jag besökte USA:s kanske hårdaste fängelse, San Quentin, i några dygn och intervjuade flera av internerna.

En av dem var James White, en då 48-årig Vietnamveteran med tio år i Armén och Marinkåren bakom sig. När jag träffade honom hade han suttit i Folsom Prison i fem år, därefter tre och ett halvt i San Quentin. Han var dömd till livstid och med obefintliga chanser till nåd. Han berättade:

”Jag tog lagen i egna händer. Min 15-åriga dotter blev våldtagen av ett avskum som samhället inte gjorde något åt. Jag skulle aldrig kunna se min dotter i ögonen igen, om jag inte skipade rättvisa. Så jag sköt skallen av honom. Satte mig ner och väntade på polisen … Jag är inte bitter på samhället, det har bara gjort vad det ska med mig. Det mesta är OK här. Det värsta är att vara ifrån familjen. Jag har fru och fem barn här, och två barn i Vietnam.”

White berättade att fängelset har sina egna lagar och sin egen hierarki:

”På papperet bestämmer fängelsechefen, i verkligheten regerar ”kungar”, gruppbildningar och gäng. Jag är jude och blev svårt knivskuren av ”Ariska Broderskapet” för ett tag sen. Det var inte populärt att jag umgicks med negrer.”

Han berättade att fängelselivet lärt honom en hel del:

”Att det går att överleva på fyra och en halv kvadratmeter. Att de värderingar jag hade förr – stek varje kväll, ny Mercedes varje år och stort hus – inte är så viktiga.”

Jag frågade honom om det var värt det, det han gjort. James skakade på huvudet:

”Vet du, jag har missat min dotters uppväxt. I dag är hon vuxen och har fått barn. Jag har aldrig mer fått träffa henne, inte heller mina barnbarn och jag kommer aldrig att få träffa dem. Jag kommer att dö härinne.”

James Whites ord ringer i örat på mig än i dag.

Det var inte värt det. Han var inte värt det, aset som våldtog hans dotter.

Du är inte värd det, Trash. Det var därför Isabell väntade i femtio dagar med att berätta för mig. För att hon var rädd att jag skulle åka och ge dig det straff du förtjänar. För att hon inte ville mista mig. För att du är en patetisk skit som – om du varit växt eller djur – för länge sedan skulle varit eliminerad av naturliga element.

Du har aldrig varit på Kumla, men det har jag. Där får man i och för sig en fin cell på tio kvadrat med ljusa, skandinaviska möbler och en färg-tv med ett gäng kanaler. Om du hade haft stake nog att stå upp för vad du gjort så hade du inte ens hamnat på Kumla, för där hade du inte överlevt (våldtäktsmän står lägst på rangskalan och behandlas därefter). Du hade placerats på någon fjollanstalt med likasinnade och pedofiler, för att skydda dig mot rejäl misshandel och anal våldtäkt, vilket du för övrigt borde prova – du tycker ju att sånt är ”kul”. Du kan väl börja med att fantisera om hur det känns att fyra killar kastar in dig i en dusch och slår dig blodig innan de kör upp det där kvastskaftet som ser så stort ut. Som förspel, alltså. Kom igen, Trash – det blir kul.

Läget, Trash? Jag tycker att du ser ovanligt blek ut trots din rödlätta hud.

Jag är inte färdig än.

Sedan jag skrev mitt första brev till dig har jag fått hundratals kommentarer. På Facebook, på bloggen, via mail.

En stor del av dem som skrivit tycker att jag borde publicera ditt namn, din adress och en bild av ditt ansikte. Några av dem, som bor i Märsta, har messat mig privat och bett om det.

Så – vad tycker du att jag ska göra?

Fundera lite och låt mig veta.

Så – byte av ämne:

Under de senaste månaderna har jag funderat en hel del över det här med vårt rättssystem. Inte minst när det gäller hur vi ”vårdar” våldtäktsmän – män som av naturliga skäl måste ha svåra defekter i hjärnan.

Det där med outsourcing har ju blivit oerhört populärt i privat verksamhet. Företag lägger ut sin tillverkning eller telefonservice till Indien, Asien, Baltikum.

Detta födde en tanke om hur vi effektiviserar och sparar skattepengar. Istället för att betala 3 000 kronor per dygn för att ”vårda” en våldtäktsman som Trash – eller för den delen barnamördaren Anders Eklund – outsourcar vi tjänsten till en billigare leverantör i exempelvis Turkiet eller Thailand. Jag är alldeles övertygad om att de kan erbjuda interneringstjänsten till bråkdelen av det pris vi får betala här hemma.

Det gäller att vara om sig och kring sig.

Eller vad säger du, Trash?

Vi hörs igen. Snart. Jag lovar. 

Förresten – herregud vad många bilder det finns av dig på nätet! :o)

——————————- 

BREV FRÅN EN VÅLDTÄKTSMAN

(Publicerat 13 september 2015)

En vacker marsnatt 1995 föddes en liten nynnande flicka som, trots omild behandling från många håll i en kall skolmiljö, skulle växa upp till att bli en av de mest kärleksfulla, ömma, förstående och humanistiska människor jag någonsin mött. Flickan som ömmade för svaga, sjuka och handikappade. Som alltid bar plåster med sig om någon annan skulle göra sig illa. Som flyttade små grodor och sniglar för att de inte skulle bli överkörda. Som alltid oroade sig mer över hur andra mådde, än sitt eget tillstånd. Hon var flickan som sjöng och skrattade, som sprang, snubblade, skrapade knäna och reste sig igen.

Min dotter Bella, den vackra. Värd all respekt.

En regnig, lerig natt i mars i år slet en ung man ut hennes hjärta och själ och skar sönder dem så att alltför mycket viktigt rann ut och försvann, kanske för alltid:

Tron på människor. Tron på tillit och respekt. Tron på att man kan lita på någon man lärt känna i flera år.

Samtidigt lyckades han släcka den där vackra glansen som alltid funnits i hennes ögon.

Låter det som inledningen på en riktigt dålig roman?

Jag önskar att det var så.

Men det är en verklighet som förändrade hennes, och familjens, liv för alltid.

Hon gjorde allting rätt. Hon litade på någon som hon lärt känna under två års tid på nätet och som hon vågade anförtro sig åt. Hon lydde pappas tjat om att alltid träffa nya människor på offentlig plats första gången. Hon kunde i sin vildaste fantasi inte föreställa sig att den lilla promenad vid Märsta station som den unge mannen föreslog, skulle leda till det som skedde.

Han slet in henne bakom ett träskjul. Han bet henne och tryckte upp henne mot en vägg och försökte släpa henne till en grusplan och trycka ner henne och han gjorde saker som jag inte ens vill skriva här.

När mardrömmen gick mot sitt slut följde han henne till stationen där han lät henne förstå att han ”tekniskt sett” hade varit otrogen mot sin flickvän men att det här var viktigt eftersom Bella var en ”trofépåsättning”.

Under tolv långa dagar dokumenterades hennes inre och yttre skador (som jag av respekt för henne inte beskriver i detalj här – men tro mig, det är skador som varken du skulle vilja ha eller vilja att ditt barn någonsin fick) på våldtäktskliniken på Södersjukhuset i Stockholm. I förhör efter förhör hos polisen fick hon vända ut och in på sig, naket och självutlämnande.

Som vikarie på ett dagis förlorade hon under samma tid närmare tjugo tusen kronor i inkomster. Hon fick lämna sin mobil till polisen och var tvungen att köpa en ny för att kunna kommunicera. Hon fick läkarvård och fick gå i kristerapi och köpa ut dyra mediciner, lugnande och antidepressiva.

Jag såg en dotter med sargad själ och trasigt hjärta och vet du hur det känns när ens älskade barn gråter och inte kan sova och har mardrömmar och ser våldtäktsmannen överallt, precis överallt, även när man reser sjuhundra mil bort?

Nej. Det hoppas jag innerligen att du inte vet.

Polisen gör sitt jobb. Hämtar in den unge mannen som blir anhållen och förhörd. Med tanke på hans låga begåvning (det kommer några skrämmande exempel längre ner) utgår jag ifrån att en slipad advokat lagt upp taktiken: Medge alla faktiska förhållanden, men säg att hon tyckte att det var kul och att hon var med på det!

Smart. Nu och för framtida våldtäkter. Learn the tricks of the trade.

Kammaråklagare Paulina Brandberg väljer att lägga ner förundersökningen, trots att flera av dem Bella ringt strax efter våldtäkten inte har förhörts.

Och Bella tappar tron på ännu mer:

Rättvisan och – rättsväsendet.

I Märsta norr om Stockholm sitter en ung man som tror att han ska bli rockstjärna. Han kan flinande andas ut och inse att han kom undan med paradtricket, med trofépåsättningen.

Med en våldtäkt.

Icke desto mindre tycker han nu synd om sig själv och under sommaren skickar han ett långt Facebookmess till Bella som försöker vila ut och glömma, i ett land långt borta.

Utan att lyckas. Hon ser våldtäktsmannen, hans röda skägg och hår, även där. På trottoarer, i butiker, i restauranger. Hon till och med bloggar och ber att han inte ska finnas överallt. De piller hon tuggar i sig kan inte dämpa ångesten, rädslan.

Jag publicerar här valda delar av hans brev:

”Hej, mitt liv faller isär och jag antar att du är glad över det. Precis som du säkert tror att jag är glad över att du mår dåligt. Jag är skyldig dig en ursäkt … men jag blir så jävla ledsen över att det som borde varit ett mejl till min flickvän blev det här. Känner du på riktigt att jag våldtog dig? … Jag vet inte hur du kände medan vi stog bakom skjulet, men du sa ingenting till mig som fick mig att tro att du ville därifrån… Hade jag hört dig säga ”nej jag vill inte” så hade jag kanske frågat om vi kunde fortsätta någon annanstans …  Du sa att du inte tänkte gå ner på knä och suga av mig, jag accepterade det… jag menade att jag äntligen började bli hård och att vi kunde köra, det var kort och det var värdelöst och det var degraderande…Mitt liv är förstört. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag försöker desperat göra saker men det funkar bara någon timme i sträck max. Jag förlorade mitt jobb (min anmärkning: Ganska lämpligt med tanke på att han sagt att han arbetade med barn!), jag går runt och tror att jag ska bli knivhuggen av varje person som möter min blick. Jag vill inte ens gå utanför dörren. Jag är skyldig dig en ursäkt för att jag sa så fina stora saker vi skulle göra, och för att jag pissade på allt. För att jag pissade på dig och den du är… Jag har börjat gå i terapi för sexmissbruk för att jag insett att det här är karma. Men du förstör mitt liv. Och jag vet att jag med det jag faktiskt gjorde, har sårat din självkänsla, att jag förnedrat dig. Men det är inte i proportion till att jag inte kommer kunna leva mitt liv normalt någonsin igen.”

Sitter du också med lika gapande mun som jag gjorde efter att ha läst det här de första tio gångerna?

Jo. Han tycker faktiskt synd om sig själv.

Stackars lille missförstådde pöjk. Generös är han ju också – läs den här meningen en gång till:

Du sa att du inte tänkte gå ner på knä och suga av mig, jag accepterade det…

Hyggligt, grabben.

För en tid sedan skickade jag ett mail till den unge mannen och meddelande att jag tänkte publicera hans brev. Han svarade omedelbart:

”Jag ställer mig negativ till all sorts publicering, vill inte det.”

Därefter kommer vidare utläggningar, bland annat:

”Det är inte meningen att söka sympati, men sanningen är hemsk nog som den är med otrohet och lögner och respektlöshet.”

När jag frågar vad han menar med det, svarar han:

”Jag, som var otrogen mot min flickvän, ljög om det för både henne och Isabell. Och som behandlade Isabell respektlöst, trots vår långa kontakt.”

I ett långt mail, fullt av detaljer, gör jag ett sista försök att få honom att förstå, att han faktiskt har förstört en ung tjej för livet. När jag får svaret blir jag iskall och sanningen börjar gå upp för mig:

”Jag märkte när vi pratade efteråt att hon blev kallare och mer distanserad och … Jag hade samvetskval över min relation och ville mest bara krypa ur min kropp och dra iväg.”

Han förstår inte. Han har verkligen inte mental kapacitet att förstå.

Jag misstänker nämligen att både du, jag och alla andra hade blivit ”kallare och mer distanserad” efter att ha blivit misshandlade, bitna och våldtagna. Eller – vad tror du?

Problemet med den unge mannen är nu inte bara att han är våldtäktsman, utan att han är så lågbegåvad att han sannolikt utgör en fara för både sig själv och andra genom att gå lös.

Jag avslutar mailkonversationen så här:

”Din hybris i kombination med din verklighetsfrämmande uppfattning är skrämmande. Än mer skrämmande är tanken på att du än så länge får gå fri på gator och torg. Det är min förhoppning att det finns gott om vittnen nästa gång du våldtar en flicka, så att saken rent juridiskt kan avgöras snabbare.”

Därefter frågar jag var bandet han sjunger i ska uppträda nästa gång, och när. Berättar att vi är några stycken som tycker att det vore intressant att se honom uppträda på scenen och att jag kanske skriver en recension.

Det kommer inget svar. Inget svar alls.

 

 

Författarfunderingar, del 6: Konsten att överleva en bokmässa

September 2016. Snart dags för årets stora begivenhet för bokälskare, författare, redaktörer, bibliotekarier, recensenter, bokbloggare, illustratörer, fotografer, förlagschefer, marknadsförare, kritiker, förläggare, poeter, journalister och – ja, alla är där. 100 000 eller så, eller fler.

Under fyra dygn kan Göteborgs turistnäring se fram emot ett fantastiskt uppsving. Hotellen debiterar sjuka priser, taxibilarna har fullt upp och det är klokt att beställa bord om du vill gå på restaurang.

Vid det här laget har jag avverkat fler bokmässor än jag kommer ihåg, vilket snarare är ett tecken på mitt dåliga minne än på skryt. Men det räcker för att jag ska kunna vidarebefordra ett antal goda råd till dig som reser till mässan för första gången.

På den gamla goda tiden var torsdagen och halva fredagen förbehållen branschfolk och det gick fortfarande att röra sig bra i mässlokalerna. Numera släpper man – för att tjäna mer pengar, antar jag – redan på torsdagen in alla som köpt de dyraste biljetterna för alla dagarna.

Men – på fredag vid lunch brakar helvetet loss. Då släpps den kilometerlånga kön in från gatan och mässhallarna fylls snabbt av både skolklasser och andra besökare, inte minst dem som kommer för att roffa åt sig reaböcker och ”ta-fyra-betala-för-tre-pocket”.

Bokmässan är naturligtvis ett himmelrike för den som älskar att läsa. Den som smiter bort från de stora förlagens hall och botaniserar hos småförlagen och egenutgivarna kan hitta helt okända smultron som bjuder på en ny läsupplevelse. Föreningar och organisationer som du knappt trodde fanns står stolt i egna montrar och seminarieprogrammet är så lockande och omfattande att bara en genomläsning gör dig matt. Ingen, absolut ingen, kommer att ha svårt att sysselsätta sig under mässdagarna.

Här slåss billighetsjägarna med barnvagnsförarna och kryssarna, de som med block i handen och flackande blick går omkring för att hitta och kryssa av så många kända författare som möjligt (helst efter att ha fått autografer). På mässans övervåning blandar sig dofterna från matavdelningen med den dåliga luften utanför de ofta överfulla seminarielokalerna.

Bokmässan har, som så mycket annat, sina för- och nackdelar. Här listar jag dem ur ett ytterst personligt perspektiv och med risk för att få pisk. Nackdelar:

*Att mässan fortfarande kommer undan med att lägga bisarrt tunna heltäckningsmattor direkt på betonggolv är ofattbart. Tips: Gå i mjuka promenadskor eller gympaskor, allt annat kommer att döda dig!

*Ventilationen och ljudnivån är tortyrliknande. Tips: Klä dig tunt och var beredd på hetta, babblande, trängsel, knuffar och sanslös volym. Ha alltid ett par huvudvärkstabletter liggande tillsammans med den fulla vattenflaska du kommer att behöva.

*Att mässan i Sverige 2016 fortfarande inte har fått ordning på mobiltäckningen inomhus (även om den blivit bättre) är direkt sorgligt. Tips: Bli inte förvånad om du missar samtal eller om sms kommer fram försenade. Om du vill vara säker på din kommunikation så ta den under en paus ute på gatan.

*Maten i mässans restauranger och snabbmatstånd är oftast bedrövligt dålig och oväntat dyr. Vin och sprit är ett rån. Tips: Lämna lokalerna vid lunch för en uppfriskande promenad till någon av de många restauranger och kaféer som finns i kvarteren kring mässan.

*För förläggare, anställda redaktörer och förlagschefer är mässdagarna några av de mest stressade och upptagna under året. Tips: Ta INTE ditt manus med till mässan i hopp om att diskutera det med en förläggare eller chef från ett stort förlag! Förläggarna är fullt upptagna med möten (bland annat med utländska agenter i specialrummen en trappa upp) som är uppgjorda långt i förväg och med undantag för de få pitch-tävlingar som finns är mässan sannolikt din sämsta chans på hela året att pitcha dig själv eller ett manus.

*Du ska trängas med tiotusentals besökare. Ingen tycks veta vart de ska gå, gångarna är fulla av människor, barnvagnar och rullstolar. Tips: Ta god tid på dig när du ska flytta dig till ett bestämt uppträdande eller seminarium. Ibland lönar det sig att ta rulltrappan till övervåningen och springa runt hela mässan där eftersom det går snabbare.

*Du kommer, vare sig du tänkt dig det eller ej att samla på dig böcker, broschyrer och annat smått och gott. Tips: Ta med dig en bekväm axelremsväska att stoppa allt i så att du slipper kånka på plastkassar med handtag som skär in i händerna. Proffsen tar med sig en ”Dra-maten-vagn”.

*Kändishänget sker på hotell Park på Avenyn. ”Riktiga” författare bor på Park. Tips: Det är där, i baren, du har chansen att få rödvin och gin & tonic spillda på kläderna på kvällen när du trängs, knuffas och frotterar dig med halva författarsverige till en volym som gör det helt omöjligt att prata. Ett måste för alla som besöker mässan för första gången.

Till sist gratulerar jag dig till en annorlunda och fantastisk upplevelse. För en sann bokälskare – vare sig man är författare, läsare eller både och – är mässan ett slags Disneyland och en erfarenhet man aldrig glömmer.

Vi ses i Göteborg! :o)