Författarfunderingar, del 14: Den värdefulla konsten att resa bort

Nyligen föreslog två av mina tidigare kursdeltagare sina kurskamrater att de tillsammans skulle åka bort och skriva en helg.

En utmärkt idé, tycker jag.

Med anledning av detta vill jag delge er en fundering som åter blivit aktuell när jag nu sitter i Florida sedan en tid tillbaka:

Miljöombytets påverkan på idéverksamheten.

Jag har aldrig i hela mitt liv rest bort tillsammans med någon för att skriva (förutom undantaget, den gång då jag och min snabbskrivande kollega Bengt lastade mat, sprit, cigarretter, papper och skrivmaskiner i bilen, körde till Blekinge, låste in oss i mitt hus och skrev ”Cindy” – en hel novelltidning – på 72 timmar, förstås).

För mig är skrivandet en ensam syssla och jag skulle nog inte kunna fokusera på det tillräckligt om det satt andra trevliga människor i samma rum eller ens hus. Alltför många anledningar att sluta skriva för att umgås över en bit mat eller ett glas vin. Minsta motståndets lag. Inte bra för mig.

Däremot har det slagit mig, att jag så fort jag reser bort får fler idéer än någonsin. Titlar som kan vara bra att ha till kommande böcker, enstaka meningar eller dialoger, idéer till noveller eller hela böcker.

Jag har kanske berättat om den gång jag reste till Cypern för att skriva klart en novell som jag inte fick ordning på hemma.

Jag landade på ön, fick ett rum på ett familjehotell där rödbrända föräldrar försökte hålla ordning på skrikande barn i poolen medan jag slet i ångest för att skriva klart novellen som snart skulle publiceras i en antologi.

Det gick inte.

I desperation tog jag en taxi till huvudstaden Nicosia för att promenera. Där i baksätet på taxin, poppade plötsligt en ny idé medan vi körde genom olivlundar och över rödbränd jord!

Jag hade inget papper, ingen penna (vilken idiot jag var!), ansträngde mig för att hålla storylinen i huvudet. När vi kom fram till Nicosia bad jag chauffören köra till en kontorsvaruaffär där block och pennor genast inhandlades.

På vägen tillbaka till Agia Napa antecknade jag oavbrutet och när jag kom till hotellrummet skrev jag från nio på kvällen till fem på morgonen.

Resultatet blev att den gamla novellen skrotades och den helt nya publicerades i antologin.

Otaliga gånger har jag fått idéer när jag promenerat i en utländsk stad eller suttit på en uteservering, betraktat människorna omkring mig och tjuvlyssnat. Men naturligtvis behöver resorna inte gå till Rio de Janeiro, New York eller Rom.

Att bara komma hemifrån räcker oftast.

Ni som deltagit i någon av mina skrivarkurser – i Sverige eller utomlands – vet själva hur ni känner det i den sköna bubbla som uppstår där.

Ingen post. Inga räkningar. Ingen matlagning. Inga hundpromenader. Ingen läxhjälp. Ingen påstridig granne. Inga sjuka barn. Ingen husrenovering. Ingen tvätt.

Bara gå in i bubblan.

Tänka.

Fantisera.

Njuta.

Smittas av kreativiteten och skrivglädjen runt omkring.

För någon månad sedan kom jag till ett Florida med ovanligt dåligt väder. Därför har jag tillbringat desto mer tid inomhus, hemma och i min favoritbokhandel där notan som vanligt blev alldeles för dyr och där inköpen kommer att resultera i en fet överviktsnota på flygplatsen.

Men vad gör det? Det jag släpar hem är kilovis av njutning. Fackböcker och skönlitteratur. Tidningar om författande och skrivande.

Böcker med värdelöst vetande (I love it!).

Och något som inte väger tungt men är värt massor:

Idéer. Många nya idéer.

Om du frågar mig så kan jag inte ärligt svara på var de kommer ifrån. Kanske en kombination av läsande, händelser, människor jag möter, miljöer.

Jag är bara tacksam för att de kommer.

I en ström de aldrig skulle ha kommit hemma.

 

 

Gott nytt år 2018!

Nyårstankar, 31 december 2017:

Kära vän, bekant, läsare eller lyssnare.

Det här är mitt sätt att önska dig ett riktigt hälsosamt, fint, vackert och på alla sätt givande år 2018.

Nedan har jag samlat några tankar denna nyårsafton 2017. De är ett resultat av en ödmjuk tacksamhet som det har tagit många år att komma fram till.

Jag hoppas att du vill läsa och fundera över mina ord:

Dags igen.

Snart börjar ett nytt år. En champagnekork smäller, raketer för tiotusentals kronor bränner över himlen och lyser upp den. Några äter hummer och skålar i lycka, hundar gömmer sig under soffor, ensamma stirrar in i en vägg och hemlösa kurar ihop sig i en gränd.

Lycka. Olycka. Rättvisa. Orättvisa. Styrka. Svaghet.

Livets Lotteri.

Ett nytt år. Vad betyder det?

Jag tittar tillbaka på 2017 och börjar, vid 60 års ålder, förstå att det för min del inte handlar om hummer, raketer och champagne. Utan om att lära, respektera och försöka dra nytta av den lärdom jag fick under året som gick.

Jag ska inte plåga dig med allt jag lärde mig. Ty mycket av det jag såg, läste om, hörde om och upplevde bestod av byråkrati, dumheter, idioter, girighet och ren flathet. Deprimerande.

Låt mig istället prata om det positiva jag lärde mig och ska försöka ta med mig i fortsättningen (och ibland kan även negativa erfarenheter vara positiva för en själv, när det gäller att hantera verkligheten i fortsättningen).

En del av det jag lärde mig var nyttiga upprepningar, påminnelser. Annat var nyheter. Utan inbördes ordning var det bland annat:

*att djur ger oss en ovillkorad kärlek som människors kärlek inte kommer i närheten av, att vi ska behandla djuren därefter. Stort tack med mycket kärlek därför också till Lisbeth, Maud, Gunilla och Anna som tagit hand om vår älskade Sigge när vi inte kunnat själva.

*att jag inte är bättre än vad jag var i går och måste kämpa varje dag.

*att något är allvarligt fel när Svenska Kyrkan börjar kalla Jesus för ”hen”.

*att alltför många vänner återigen dog alldeles för tidigt. Att man därför bör säga det man har att säga till dem medan de lever.

*att livet är oförklarligt, ibland alldeles för kort och att jag därför ska försöka ta vara på den tid jag har.

*att det ändå finns hopp.

*att nya vänner som dykt upp mycket sent i livet har visat sig mycket mer värdefulla än gamla bekanta. Stort tack till bland andra Kenneth, Vivi, Niclas, Marko, Iselin, Älgen, Johan J och många fler, ingen glömd. Tusen tack för att ni finns och för vad ni har gjort för mig! I love you!

*att en mycket gammal, mycket noggrann doktor kan vara värd mer än alla vårdcentraler. Tack, Jan.

*att en samling värdelösa politiker skrämmande snabbt kan riva ner delar av ett fint land som tagit hundratals, tusentals år av slit att bygga upp.

*att alltför många av mina polisvänner nu ger upp och går hem, tyvärr.

*att den svenska sjukvården kanske krackelerar på grund av politisk idioti (som att stänga förlossningsavdelningar) men att de som fortfarande jobbar inom sjukvården är hjältinnor och hjältar.

*att alla som sliter inom sjukvården, polisen, väkteriet, räddningstjänsten, brandkåren är de största hjältinnor och hjältar vi har och att de – när jag blir diktator – kommer att få både medaljer och de löner de är värda.

*att mitt favoritord som skulle rädda hela världen – ”Respekt” – tyvärr inte blev verklighet 2017 heller.

*att man i Sverige klarar sig fint utan straff efter vidriga gruppvåldtäkter, medan andra straffas hårt för skitbrott.

*att kaffe fortfarande äger i min värld.

*att svenska politiker borde självgranska sig och inta en ödmjukare inställning mot omvärlden. Nej, vi är inte bäst.

*att jag får sätta drömmen om fred på jorden på hold men hoppas att världens galna män kan sansa sig så mycket att klotet får finnas ett år till. Förbjud kärnvapen.

*att jag, som vet hur det är att ligga förlamad eller döende på intensiven, ska vara tacksam för varje gång jag kan gå in i duschen eller på toaletten utan hjälp. Och aldrig glömma dem som hjälpte mig när jag inte kunde.

*att en ensam, tyst stund i solen är värd oerhört mycket. Vi stressar för mycket och tänker efter för lite.

*att gräs och blommor fortsätter växa genom asfalt och betong, i alla betydelser.

*att jag ska vara tacksam för att jag får jobba med det jag älskar mest, att berätta historier för människor som vill läsa eller lyssna.

Var snäll mot dig själv. Ta vara på dina nära. Krama djuren. Var glad för det lilla. Vårda dina drömmar och kämpa för dem. Och gör för säkerhets skull som min litteräre hjälte Jack Reacher alltid säger:

Hope for the best, plan for the worst.

Jag önskar dig ett underbart 2018!

/Dag

 

 

 

 

Julhumor: Den olycklige rånaren, en riktigt norsk historia

Till dig som gillar krim och samtidigt har ett stort sinne för humor, vill jag ge lite skön julläsning.

Det här är ett utdrag ur min dokumentärbok ”Brott i Sverige”. Läs och le:

DEN OLYCKLIGE RÅNAREN

1998

 

Norrmannen var desperat och

behövde pengar. Att råna posten

i Lycksele tycktes som en utmärkt

idé – tills precis allting gick fel …

Klockan var exakt 09.33 den 15 juli 1998 när postkassörskan Kerstin Ahlenius tittade upp och blev förvånad.

Kerstin hade arbetat på posten i Lycksele i 28 år, men det som nu skulle komma att ske hade hon aldrig upplevt förr.

Några minuter tidigare hade kunden Elvy Sehlin kommit till kassan för att ta ut 2 500 kronor. Kerstin Ahlenius hade då upptäckt att hon hade för lite pengar i kassan, och gått till huvudkassan och hämtat 20 000 kronor i femhundralappar.

När Kerstin kom tillbaka till sin kassa la hon i ögonvrån märke till en man som kom in genom dörren. Hon reagerade direkt på att han var ”utklädd” och sa senare till polisen att han ”såg i princip ut som en rånare”.

Mannen var lång, smal och ”ranglig”, enligt Kerstin. Han bar stora, bruna solglasögon och hade en blå snusnäsduk knuten runt huvudet så att den täckte munnen och näsan. Hon uppfattade också att han med ena handen dolde något under sin jacka.

Kerstin stirrade på honom.

Och plötsligt drog han fram en svart pistol.

Dåliga tider

Roger Nordeng var nervös.

Under de senaste fem åren hade han haft dålig ekonomi och det senaste året hade på flera sätt varit riktigt dåligt.

Den 26-årige norrmannen från Mo i Rana hade bott i Sverige i två och ett halvt år. Först hade han jobbat på en hotellanläggning i Tärnaby. När han fick sluta där hade han och flickvännen tillfälligt flyttat till Oslo där han under några månader hade försörjt sig på tillfälliga jobb som servitör och bartender.

När Roger fick erbjudande om ett fast jobb som servitör på ett hotell i Enköping, bestämde han och flickvännen sig för att flytta tillbaka till Sverige.

Men förhållandet var allt annat än bra och under de senaste sex månaderna hade det bara blivit sämre, tills paret bröt upp.

Detta hade tagit Nordeng hårt. Han hade återvänt till Mo i Rana där han under en period bott hos sin mormor och försökt försörja sig som försäljare på ett oljeföretag.

Ekonomin var fortfarande inte bra. Roger hade en kontokreditskuld i banken på 18 000 kronor. Ett studielån på 100 000 kronor hängde som ett svart moln över honom. Dessutom hade han i början av juni köpt en Ford Sierra för 55 000 kronor av en kamrat, lovat fixa ett banklån och betala för bilen.

Men så hade det inte blivit.

Nu hade ångesten tagit ett hårt grepp kring honom. Han var bjuden på ett bröllop den 11 juli men kände att han inte orkade gå dit. Han klarade inte av att möta en massa människor och ville inte svara på vännernas frågor om hur han mådde.

Roger bestämde sig. Fredagen den 10 juli packade han sin bil full med både sommar- och vinterkläder och styrde mot Sverige. Av en ren tillfällighet valde han att stanna i Lycksele. Han hade en gång kort besökt sjukhuset där, men visste annars ingenting om stan.

När han kom fram tog han en kopp kaffe på ett fik och snackade lite med några tjejer han träffade där. Efter en snabb titt i plånboken förstod norrmannen att han skulle få övernatta i bilen.

Han ägde 100 kronor i kontanter.

Bedrövad körde han ut bilen utanför stan, parkerade sex kilometer ifrån Hotell Lappland och la sig att sova.

Kanske var det ren tur att ingen polisbil passerade hans parkering den natten.

”Det var mer vanligt att folk sov i sina bilar förr, när de hade det sämre ställt”, säger polisinspektör Lars-Arne Abrahamsson, som på den tiden tjänstgjorde i Lycksele. ”Framförallt sommartid när det var varmt ute. När jag jobbade i yttre tjänst var det inte ovanligt att vi stötte på låsta bilar där folk hade hängt kläder för rutorna. Numera är det inte lika vanligt, men visst händer det. Och att sova i sin egen bil är ju inte brottsligt.”

Mat och vila hägrar

Kanske var det solen som väckte Roger i hans bil nästa morgon.

Yrvaken och hungrig satte han sig upp och letade fram lite mat som han tagit med sig från Norge.

Han funderade.

Plånboken var lika tunn som kvällen innan, men kanske skulle situationen kunna lösa sig på något sätt. Nordeng startade bilen och körde in till Lycksele. Han promenerade planlöst omkring och tittade i skyltfönster, innan han på nytt parkerade bilen utanför stan och tillbringade resten av dagen med att sitta och läsa.

När det blev söndag morgon hade Roger inte ätit på ett dygn. Han längtade efter en dusch och tanken på att få byta bilens baksäte mot en skön säng var oerhört frestande.

Roger startade bilen och körde den dryga halvmilen till Hotell Lappland, där han bad om ett rum.

När personalen ville ha betalt förklarade Nordeng att han inte hade några pengar, men att det skulle lösa sig. Han skulle kontakta sin familj som skulle sätta in pengar på hans konto. Det hade de gjort förr och det kunde man lita på.

Folket på hotellet köpte Rogers förklaring och godkände att han skulle betala för sig på måndagen. Han fick nyckeln till rum 403.

Enligt vad Nordeng senare skulle berätta för polisen, var det för att visa sin goda vilja som han på måndagen ställde sig vid hotellets receptionsdisk och i sin kalender skrev så att alla kunde se:

Posten Lycksele 09.15.

Denna anteckning skulle dock få rakt motsatt effekt när Roger så småningom hamnade i Lycksele Tingsrätt.

Under måndagen besökte han en bilhandel men stannade för övrigt mest på hotellrummet. Han hade förklarat för personalen i receptionen att pengarna ännu inte kommit in på hans konto och mötts av förståelse. Han skulle få uppskov till nästa dag klockan 13.00 med att betala.

Sonderar terrängen

Det blev tisdag och Roger mådde inte ett dugg bättre. Bortsett från alla andra problem var han nu skyldig 1 007 kronor på hotellet och han hade ingen idé om hur han skulle ta sig ur knipan.

Eller hade han det, sedan länge? Anteckningarna i hans kalender skulle senare tyda på det.

Nordeng lämnade hotellet, körde in till Lycksele och promenerade omkring. Enligt egen utsago såg han i ett skyltfönster bilder från en studentbal och stannade upp för att se om han kände igen de flickor han pratat med på fiket, när han kom till Lycksele.

Sedan gick han vidare, tittade i skyltfönstren till Åhléns och en sportaffär. Vidare höll han sig i området vid Nordbanken, posten, Domusvaruhuset mittemot posten och en blomsteraffär som låg nära posten. Han skulle senare påstå att detta var en ren tillfällighet, medan vittnet, städerskan Julia Jonsson, sett hans nervösa beteende och menade att han verkade ha stått där för att ”hålla koll”.

Så småningom körde Roger tillbaka till hotellet och kände paniken växa. Hans tidsfrist höll på att gå ut och några pengar hade han fortfarande inte.

För att inte väcka misstänksamhet hos personalen, lämnade han sin väska med ägodelar kvar på rummet, när han smög sig ut, startade bilen och körde iväg.

Nordeng var helt på det klara med att han skulle få tillbringa ännu en natt i bilens baksäte.

Men det var ju trots allt sommar.

”Helt klart mådde han inte bra”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Nordeng hade checkat in på hotellet under eget namn, lämnat sitt personnummer och registreringsnumret till sin egen bil. Han visste att han låg illa till att åka fast för bedrägeri om han inte betalade räkningen. Han var tvungen att hitta en lösning för att få fram pengar. Men själv är jag ganska övertygad om att han planerat rånet långt tidigare – det här var en beräknande kille.”

Ett misslyckat rån

När Kerstin Ahlenius såg att den maskerade mannen riktade det svarta vapnet mot henne, fylldes hon omedelbart av blandade känslor.

Å ena sidan var hon nästan säker på att det var en leksakspistol av plast han höll i handen.

Å andra sidan var hon livrädd för att hon kunde ha fel, och att rånaren skulle skjuta.

Mannen kom nu närmare den plats där Elvy Sehlin stod vid Kerstins kassa. Han viftade med pistolen mot Kerstin och sa:

”Det är ett rån, det här.”

Kerstin hade fortfarande svårt att ta mannen på allvar. Trots att hon var rädd frågade hon om det var ”på skoj”?

Mannen svarade:

”Nej, det är ett rån. Öppna lådan och hit med pengarna!”

Även Elvy Sehlin hade blicken fixerad vid den svarta pistolen. Mannen viftade med den igen och sa:

”Jag skjuter, jag skjuter!”

Sehlin drog sig långsamt mot utgången. Hon hann notera att mannen var spensligt byggd, cirka 180 centimeter lång, klädd i en blå poplinjacka och med en keps nerdragen över huvudet.

När hon väl kom ut på gatan sprang Elvy Sehlin.

Raka vägen till polisstationen.

 

Kerstin Ahlenius väntade på det skott som aldrig kom.

Och plötsligt förstod hon intuitivt att det heller inte skulle komma. Att det var en leksakspistol som mannen höll i.

Hittills hade han inte upptäckt att hon faktiskt stod med en rejäl sedelbunt i sin vänstra hand. Istället hade han flera gånger krävs att hon skulle öppna luckan till det kassafack där hon normalt sett förvarade pengar.

Och där det nu inte fanns några.

Glasluckan mellan henne och mannen var delvis öppen. Nu tog han ett snabbt steg framåt, fick ett grepp om hennes högra underarm och försökte dra henne till sig.

Fortfarande utan att märka att hon höll 20 000 kronor i handen.

Efteråt kunde Kerstin minnas att hon aldrig sagt rakt ut att rånaren inte skulle få några pengar, men att hon tydligt visat det.  Det gjorde ont när han drog i henne så att hon pressades mot disken, och hon kämpade för att komma ur hans grepp så att hon skulle kunna komma åt larmknappen.

Bättre fly …

Roger Nordeng insåg plötsligt att inte heller denna dag var en av de bättre i hans liv. Kvinnan på andra sidan disken kämpade hårt emot och verkade inte vara rädd för den pistol han höll i handen.

Bättre fly än illa fäkta.

Snabbt släppte han henne, snurrade runt och skyndade mot utgången.

Kerstin, som hittills varken kunnat eller vågat larma på grund av rädsla för att mannen skulle skjuta, tryckte nu på knappen. Samtidigt ropade hon till sina kolleger att hon hade blivit utsatt för rånförsök och att de skulle ringa polisen.

I postfackslokalen mellan gatan och kassalokalen såg nu Jan Andersson hur den märkligt maskerade mannen som nyss stått vid en kassa, rusade mot utgången. Rånaren passerade på bara två meters håll och Jan hann lägga märke till vilken färg det var på de hårslingor som hängde ner under kepsen. När mannen förstod att Andersson stirrade på honom försökte han dra upp snusnäsduken ända till näsroten. Den andra handen höll han i jackfickan som om han dolde något där, vilket fick Jan att bli rädd.

För en sekund övervägde Andersson att kasta sig över mannen, men kanske var det rånarens dolda hand som hejdade honom. Istället följde han efter mannen ut på gatan och tittade efter honom när han sprang Storgatan i sydlig riktning och över på den västra sidan av gatan.

När rånaren kom i höjd med Lyckselebostäders kontor drog han ner snusnäsduken från ansiktet, innan han skyndade vidare. Jan kunde se mannen springa över en parkeringsplats och in i parken vid Djupskolavan, där han försvann ur sikte.

Nu kom en postanställd ut på den trappa där Andersson stod. Jan frågade honom om det verkligen hade varit ett rån, och tjänstemannen svarade ja. Jan hämtade omedelbart sin bil och körde längs Storgatan för att se om han kunde upptäcka rånaren. Därefter plockade han upp posttjänstemannen och tillsammans åkte de runt och spanade en stund.

Men rånaren var borta.

Det var mitt i sommaren och på polisstationen i Lycksele hade man delat upp semestrarna mellan sig. Lars-Arne Abrahamsson var chef för ett utredningsturlag, men under sommaren fick han ha dubbla roller och också vikariera som närpolischef. Nu bestod hela polisstyrkan av honom själv, Christer Ekbäck, Tore Holmlund och Lage Dahlberg.

”Jag var på väg till receptionen när Lage kom till mig och sa att vi hade ett pågående postrån i lilla Lycksele. Jag undrade om det var ett skämt så jag var tvungen att fråga honom – vi hade aldrig haft ett bank- eller postrån i Lyckseles historia! Men jag såg på Lages ansiktsuttryck att det var sant, och var tvungen att tänka snabbt. Hur skulle vi hantera situationen med så lite personal?”

Lage var upptagen och Lars-Arne insåg att bara han själv och Christer Ekbäck hade möjlighet att rycka ut omedelbart.

”Då kom nästa fråga – skulle vi springa eller ta bilen? Märkligt nog hade det nog gått snabbare att springa, men vi visste ju inte vad som skulle hända när vi kom fram, det kunde ju bli en jakt. Så vi ringde till posten och bad chefen där möta oss utanför, på baksidan. Sedan tog vi en radiobil och sneddade över kommungården.”

När poliserna kom fram möttes de av en skärrad postchef som kunde bekräfta att posten varit utsatt för ett rånförsök, och att rånaren försvunnit bara någon minut tidigare.

Poliserna visste inte riktigt vad de skulle göra. De hade inget vettigt signalement på rånaren, inte heller visste de om han hade flytt springande eller i bil.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar vid minnet.

”Vi var själva skärrade och uppjagade. När postchefen frågade mig om han skulle stänga kontoret och sätta upp en skylt, svarade jag först att det inte var nödvändigt – jag var så inne i mina egna funderingar. Sedan insåg jag allvaret i situationen och föreslog att han skulle stänga omedelbart.”

 Nervös och olycklig

Bara 15 minuter efter rånet satt Leopold Oddvall vid sitt skrivbord på Arbetsförmedlingen med en telefonlur i handen. I andra änden hade han en journalist som ringde från Radio Skellefteå.

Oddvall hade fullt upp. Han var ensam på Arbetsförmedlingen och bortsett från journalisten kom det en hel del folk som ville prata arbete med honom.

När dörren slogs upp och norrmannen kom in pratade Leopold fortfarande i telefon. Under de sju, åtta minuter samtalet pågick noterade han att mannen verkade rejält stressad och uppjagad. Han vandrade otåligt fram och tillbaka och såg sig nervöst omkring.

När Oddvall lagt på luren gick mannen rakt på sak. Han undrade var socialkontoret i Lycksele låg. Kunde Leopold möjligen ge honom en vägbeskrivning?

Det kunde den vänlige tjänstemannen. Han hämtade en telefonkatalog, slog upp en karta och visade hur norrmannen skulle gå.

Därefter försvann mannen lika snabbt som han kommit.

Sammanbrottet nära

Roger Nordeng kände paniken växa inom sig. Rånet som skulle ha löst många av hans problem, hade misslyckats fullständigt. Han var trött, olycklig och pank – vem skulle kunna hjälpa honom nu?

Socialen, förstås!

Marie Wikström hade snart avslutat sin treåriga socionomutbildning. Hon hade under sitt yrkesverksamma liv arbetat med människor både inom vården och på Försäkringskassan. Nu var hon sommarvikarie på Socialkontoret i Lycksele och satt ensam i receptionen när en mycket olycklig man plötsligt dök upp framför henne.

När Marie frågade vad mannen ville trodde hon att han skulle bryta ihop framför henne. Han var rödögd av gråt, tog sig för ansiktet, hade svårt att få fram orden, tuggade och svalde och tårar trängde fram i hans ögon.

Marie lyckades snabbt förstå att mannens problem inte bara var av ekonomisk art. Han upprepade hela tiden att han måste få hjälp, att han måste få ”prata med någon.”

När handläggaren Lars-Åke Hermansson fick samtalet från Marie i receptionen förstod han att det var bråttom. Han gick dit, hämtade den förtvivlade och till synes mycket förvirrade mannen och tog med honom till sitt rum.

Nu forsade orden ur Roger.  Medan han höll händerna för ansiktet och grät förklarade han att det inte fanns någon lösning på hans problem. Han hade problem med flickvännen, kamraterna och arbetet, en obetald hotellskuld och ekonomiskt trassel i största allmänhet.

Lars-Åke Hermansson arbetar i dag på Arbetsförmedlingen i Lycksele. Han skrattar gott när han drar sig till minnes vad som hände den där sommaronsdagen för många år sedan.

”Jag fick ju först höra att han gått fel på vägen till oss, och hamnat på Arbetsförmedlingen. När han nu satt framför mig kom det en lång och tårdrypande historia om hur all världens elände hade drabbat honom. Allt var förfärligt och hemskt och till råga på allt hade det slutat med en obetald hotellskuld.”

Det var varken första eller sista gången Lars-Åke skulle lyssna på något liknande. Efter sina år på socialkontoret i Lycksele var han luttrad och visste vad årstiden brukade föra med sig.

”Varje sommar var det likadant – vi fick in udda typer och vinddrivna farkoster som hade råkat illa ut, tappat börsen och inte kunde ta sig hem. I de lägena gällde det att vara rationell och så att säga hjälpa dem ut ur stan så fort som möjligt. Det var väl så jag tänkte i det här fallet också, att jag skulle hjälpa killen att komma hem till Norge.”

Men Lars-Åke                   Hermansson, en vänlig och förstående själ, förstod också att han inte skulle kunna hjälpa mannen i det skick han nu befann sig.

Roger måste få träffa en psykolog först. Lars-Åke bokade tid åt Nordeng klockan 15.00 samma dag och ville sedan visa honom vägen till Lycksele lasarett.

Nordeng tyckte att det var en bra idé. Men han var hungrig, han hade ingenstans att sova, inga cigarretter och dessutom var bensinen i hans bil slut.

Allt det där skulle man nog kunna lösa, försäkrade Hermansson. En sak i taget, bara.

Till att börja med bad han socialens kanslist att skriva ut en check på 147 kronor, som skulle täcka Rogers akuta behov av cigarretter och bensin. Sedan gällde det att skaffa en sängplats, och naturligtvis skulle det bli på Duvan.

Snöpligt slut

Lars-Åke skjutsade Roger till Duvan, ett vandrarhem med restaurang som drivs av frikyrkor i Lycksele, där de bokade ett rum.

Därefter var det dags att åka till Posten, där rekvisitionen skulle lösas in!

I bilen noterade Hermansson att mannen blev alltmer nervös och orolig. Socialtjänstemannen kunde ju inte veta, att Posten var den sista platsen på jorden norrmannen ville åka till just nu!

”Han var väldigt stirrig i bilen”, säger Lars-Åke Hermansson, ”men jag tänkte inte mer på det just då. Jag hade ju ingen aning om varför han var rädd för att åka till Posten.”

Medan Lars-Åke styrde tjänstebilen genom Lycksele pratade Roger vidare. Han grät inte längre men var fortfarande nedstämd. När de kom fram tänkte Hermansson parkera precis utanför Posten men Nordeng bad honom ställa bilen längre bort och pekade istället på en parkeringsplats vid Kommunalhuset en bit ifrån Posten.

Hermansson ryckte på axlarna. Det fanns i och för sig inte särskilt många människor på platsen, men närheten till Systembolaget och Domus gjorde ju att det kunde komma att passera många, och kanske var Nordeng i alldeles för dåligt skick för att klara att se människor.

Denna teori kunde tyckas bekräftad när Roger kom med nästa önskemål. Han förklarade stammande att han var i så dåligt psykiskt skick att han inte orkade med människor. Han led av fobi mot folksamlingar och framförallt orkade han inte stå i kö. Han var rädd att han skulle börja gråta inne på Posten. Kunde Lars-Åke möjligen vara så vänlig att gå in och hämta pengarna åt honom?

Det kunde den förstående Hermansson.

Medan Roger nervöst väntade i bilen försvann socialtjänstemannen, bara för att komma tillbaka en kort stund senare med ett negativt besked.

Posten var stängd på grund av rån!

                   ”När jag kom tillbaka till bilen ramlade pusselbitarna på plats”, berättar Lars-Åke Hermansson. ”Alla små tecken hos honom blev plötsligt till en klar bild och jag tänkte: Här sitter rånaren, det är han som har gjort det!”

                   Men Hermansson, något chockad över sin plötsliga upptäckt, lyckades hålla masken och tänkte snabbt ut en plan. Samtidigt lyckades han spela medlidsam när han informerade norrmannen om att Posten var stängd.

”Vilken otur vi har, hördu”, sa han men tillade: ”Vi ska i alla fall se till att du får lite mat så länge. Vi åker till Duvan.”

”Det där var förstås en ren manöver från min sida”, säger Lars-Åke Hermansson. ”Jag kunde ju inte gärna säga till honom att jag förstod att han var rånaren, och att vi skulle åka till polisen.”

Roger var fortfarande nedstämd, men han protesterade inte alls mot att gå in på restaurangen trots att det var mycket folk därinne.

Tydligen hade hans fobi mot folksamlingar blåst bort på några minuter.

Medan Nordeng glatt tuggade i sig gratismaten, förklarade socialtjänstemannen att han skulle köpa cigarretter till Roger och ordna fler pengarekvisitioner. Han lämnade bordet, smög sig ut och drog upp mobilen.

Samtalet gick till polisen.

När posten hade stängt tog Lars-Arne och hans kollega med Kerstin Ahlenius för att hålla ett förhör med henne. Under tiden fick Lars-Arne veta att Lars-Åke Hermansson hade ringt från Duvan och berättat om den mystiske man han försökte hjälpa och som möjligen skulle kunna vara rånaren själv.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag tog direkt ett beslut om att killen skulle hämtas in till förhör. Att han skulle vara rånaren lät förstås för bra för att vara sant, men hans uppträdande var tillräckligt konstigt för att vi i varje fall skulle vilja prata med honom.”

Lyckseles enda polispatrull utgjordes den dagen av Lage Dahlberg och Leif Nilsson, som fick i uppdrag att åka till Duvan och hämta den märklige norrmannen, som än en gång fick konstatera att lyckan inte stått honom bi.

”De hämtade honom kl 11.20 och han följde med helt utan någon som helst dramatik”, berättar Lars-Arne Abrahamsson. ”Han var aldrig motsträvig på något sätt, förmodligen var han redan då övertygad om att han skulle klara sig undan.”

”De var snabba och kom medan han fortfarande satt och åt”, minns Lars-Åke Hermansson. ”Alltihop hade gått ganska fort och jag var aldrig rädd. Roger var inte på något sätt aggressiv eller hotfull. Jag fick för mig att hela hans rånförsök trots allt hade varit ett resultat av en plötslig ingivelse och att han var en ganska förvirrad man.”

Senare, när Lars-Åke fick veta att Roger hade hotat postkassörskan med en leksakspistol som polisen inte hade hittat, fick han en idé.

”Mitt emot socialkontoret låg en kyrkomur med massor av hål och skrevor. Jag trodde att han kanske hade stoppat in pistolen där någonstans, så jag berättade det för polisen och tog faktiskt en liten tur själv för att leta. Men varken jag eller polisen hittade den. Det ligger ju också en liten insjö i parken borta vid OK/Q8 och kanske hade han slängt den där under sin flykt.”

 Klantighet utan motstycke

Lycksele är, med sina 8 000 invånare inte alltför stort och ord färdas fort. Vid det här laget visste polisen redan att en norrman smitit från räkningen på Hotell Lappland. Medan Lage Dahlberg inledde det första förhöret med norrmannen bara 20 minuter efter att man gripit honom, satt kollegan Christer Ekbäck och la ihop två och två. Han körde bort till Hotell Lappland, fick veta att Nordeng hade lämnat kvar en väska där och tog den snabbt i beslag.

När väskan en stund senare tömdes på stationen och poliserna kunde läsa anteckningarna i Roger Nordengs kalender, visste de inte om de skulle skratta eller gråta. Förutom noteringen ”Posten Lycksele 09.15”, hittade man vid bläddrandet en hel del andra anteckningar som Nordeng skulle få mycket svårt att förklara i tingsrätten:

”Gör alla oss menniskor til tok och galna. I slutendan är endast en väg kvar att bryta en lag. För att själv kunde se att själv ha roligt att själv börja om. Jag tror jag är redo. På måndag. Vi ser.”

På nästa sida i kalendern kunde utredarna storögda läsa:

”Ranet

         Joggesko

         Genser

         Jakke

         Lue

         Hansker

         V Bag

         Lekepistol”

och därunder:

”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok. Sett bilen en bra plass ikke langt fra Posten”

Det såg inte bra ut för Roger.

Och värre skulle det bli.

”Jag blev förstås exalterad när allt blev solklart”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag ringde direkt till åklagaren Inga-Lis Adervall och hon anhöll norrmannen klockan 11.52. Nu kunde vi lugna ner oss och koncentrera oss på förhören.”

Postkassörskan Kerstin Ahlenius hade förhörts bara en halvtimme efter rånet och hade då kunnat lämna ett bra signalement på gärningsmannen. Det hade också kunden Elvy Sehlin, städerskan Julia Jonsson och Jan Andersson som hade stått i postfackslokalen.

När polisen visiterade norrmannen hittade de ett par solglasögon som enligt vittnena stämde mycket bra överens med dem som rånaren haft.

Men vissa viktiga delar fattades. Var fanns pistolen som han hade använt vid rånförsöket? Var den äkta, eller en leksak? Snusnäsduken och kepsen skulle också behövas som bevismaterial.

”På grund av att han lämnat sitt bilnummer på hotellet och att han bett Lars-Åke Hermansson om bensinpengar, visste vi ju att han hade en bil stående någonstans”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Vi förstod ju också att han borde ha ställt bilen relativt nära posten. Tack och lov är Lycksele inte så stort, så när vi gav oss ut och letade hittade vi hans Ford Sierra på stan. Vi tog den till polisstationen där Thore och Lage gjorde husrannsakan i den.”

Under en hög med kläder i framsätet hittade poliserna en snusnäsduk. Längre bak i bilen låg en keps. Det skulle inte ta vittnena många minuter att berätta, att det var exakt dessa plagg rånaren haft på sig inne på Posten.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Jag kommer aldrig att glömma det här. Varken jag eller mina kolleger hade någonsin tidigare upplevt en så klantig gärningsman. När det hände skrattade vi väl inte, såg inte det roliga i det utan var bara glada för varje litet bevis vi kunde lägga till handlingarna. Vi visste att vi hade honom och att det fanns alltför många indicier för att han skulle kunna snacka bort det hela. Anteckningarna i kalendern tydde på att han hade tänkt råna Posten redan på måndagen. Men av någon anledning fick han väl kalla fötter, fixade det inte helt enkelt, utan var tvungen att ta sig mod och vänta till onsdagen.”

Nekade in i det sista

Genom sin klantighet med anteckningarna, snusnäsduken och kepsen, hade Roger Nordeng hade likaväl kunnat lämna ett skriftligt godkännande.

Tvärtom skulle han komma att neka sig igenom både förhören och Tingsrätten.

Icke desto mindre blev utredningen en av de snabbaste i Lyckselepolisens historia.

”Att vi fick till ett anhållande bara två och en halv timme efter brottet visar att vi hade ett flyt som inte var av denna världen. Jag vill verkligen tacka Lars-Åke Hermansson för att han reagerade som han gjorde. Om han inte hade kontaktat oss i det tidiga skedet hade Roger kunnat sticka och det hade i efterhand blivit oerhört svårt för oss att bevisa att det var just han som hade försökt råna posten. Förmodligen hade fallet blivit olöst.”

Vittnesförhören klarades av på bara några dagar och vid det laget var Roger också så bunden till brottet av det man hittat i hans väska och bil, att kammaråklagare Inga-Lis Adervall-Åström kände att hon hade bra på fötterna för sitt åtal.

Men norrmannen nekade hårdnackat. Enligt honom fanns det förklaringar till allt.

Till att börja med hade han verkligen inte haft för avsikt att lura hotellet på notan. Tvärtom skulle han ha kontaktat sin familj för att få dem att sätta in pengar på hans konto.

Det hade bara inte blivit så.

När det gällde rånet stod han på sig.

Han var oskyldig.

Trots skulder på över 170 000 kronor tyckte han inte att ekonomin var något problem. Hans familj hade alltid hjälpt honom med pengar och det skulle de säkert ha gjort den här gången också.

Beträffande snusnäsduken så trodde han säkert att han haft mellan tio och tjugo sådana med sig från Norge. Han brukade alltid ha en framför ansiktet när han åkte slalom eller skoter. Att det nu bara låg en i bilen, gömd under kläder i framsätet, tyckte han var förvånande.

De besvärande anteckningarna i kalendern kunde han också förklara. ”Posten Lycksele 09.15” hade han ju skrivit för att hotellpersonalen skulle ta honom på allvar, när han sa att han skulle hämta ut pengar.

På tisdagen, när han lämnat hotellet, hade han varit så deprimerad att han funderat på att ta livet av sig. Anteckningen om att han skulle ”bryta en lag” hade syftat på just självmord. Under kvällen hade han dock bestämt sig för att reda upp sitt liv. På onsdagen hade han därför kört till socialen, förklarat sin situation och bett att få tala med en psykolog.

En del av anteckningarna bestod av två påbörjade dikter ”som aldrig varit avsedda att förstås av andra läsare.” Noteringarna om rånet hade han gjort i norska Mo i Rana flera månader tidigare. Han hade lekt med tankarna på hur man skulle kunna gå tillväga vid ett rån, men han hade inte haft några som helst planer på att råna i verkligheten.

I hans kalender stod det också skrivet ”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok”. Här menade Roger att han funderat över vad som skulle hända om han vann på Triss. Om han fick 25 000 kronor i månaden i 25 år, skulle han på ett år få 300 000 kronor och därmed kunna betala av sina skulder på 150 000.

Varför han skrivit ”sett bilen på en bra plass inte langt fra Posten”, kunde Nordeng inte förklara. Han berättade däremot att han ofta fantiserade om både pengar och resor, och gjorde noteringar om detta i sin dagbok. På något ställe skulle han ha skrivit vad han skulle ha gjort med två eller tio miljoner kronor och att han bland annat skulle ha köpt en bil för 1 500 000 och en båt för en miljon kronor. Enligt vad han skrivit skulle en chaufför hämta bilen åt honom i Tyskland och en kapten skulle hämta båten. Alltihop var bara en fråga om dagdrömmar och fantasier.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag var hela tiden säker på att vi hade rätt person, alla indicier stämde. Så egentligen handlade det här bara om att han fick säga precis vad han ville. Jag fick tidigt uppfattningen att han var väldigt förslagen och en skådespelare god klass. Han visste ju att han hade utfört rånförsöket men trots det pallade han sitta häktad, neka och hitta på saker som om han trodde på dem själv, dag efter dag. Men hans undanflykter höll förstås inte. Snarare verkade det som om han hade planerat alltihop oerhört noggrant och långt i förväg. Att han skulle springa till Arbetsförmedlingen och Socialkontoret efter ett misslyckat rån var väl tänkt som något slags alibi. Och jag undrar om han verkligen hade gått dit ifall rånet hade lyckats och han hade fått de 300 000 kronor han hoppats på?”.

Tragiska konsekvenser

När det i etermedia rapporteras om rån hör vi alltför ofta att ”ingen skadades”, vilket i högsta grad är en sanning med modifikation.

Även om ingen i den rånade personalen kommer till fysisk, skada, bär många av dem med sig minnet som ett livslångt trauma. Det kan räcka med att någon ropar eller smäller för hårt i en dörr, för att filmen från rånet ska spelas upp på näthinnan igen.

Efterverkningarna hade drabbat Kerstin Ahlenius redan långt innan Roger Nordeng hade börjat förklara sina anteckningar.

Direkt efter rånet, när hon tryckt på larmet, hade hon brutit ihop av spänningen och pressen. Dagen efter hade Kerstin dessutom haft ont i sidan efter att rånaren hade slitit tag i henne och dragit henne mot disken.

Ahlenius hade först tänkt att hon skulle fortsätta jobba som vanligt efter rånet, men det hade hon inte klarat av. Hon hade blivit ledsen, trött, deprimerad och fått sömnsvårigheter. Dessutom hade hennes barn blivit oroliga för vad som skulle kunna hända mamman om hon fortsatte jobba.

”Rånförsöket tog Kerstin riktigt hårt, men efter sjukskrivningen fortsatte hon ändå att arbeta som postkassörska”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag tror att folk underskattar hur illa ett rånoffer mår efteråt. Här i Lycksele hade vi ett fall där personalen i en närbutik blev rånade och utsatta för kraftigt våld av rånarna. Jag undrar om de någonsin blir människor igen? Och Kerstin är ett bra exempel på hur hårt det kan ta även om det inte är våld med i bilden. I hennes fall kom chocken och känslorna när hon i efterhand började fundera över att hon inte lämnade ut pengarna, vad som kunde ha hänt om pistolen varit riktig och han hade skjutit.”

Lars-Arne berättar att många brottsoffer också känner sig personligt kränkta, även om det står klart att gärningsmännen inte varit ute efter dem, utan efter pengar eller materiella ting:

”Mina svärföräldrar hade inbrott i sin villa och mådde väldigt illa av att någon varit inne i deras hem, bland deras personliga ägodelar. Och nu senast hade en av mina kolleger inbrott i sitt hus. Trots att han är polis och har stor erfarenhet av hur andra reagerat vid inbrott, tycker han att det är djupt obehagligt och känner sig kränkt.”

 Ingen trovärdighet

Kammaråklagare Inga-Lis Adervall Åströms stämningsansökan mot Roger Nordeng lämnades in bara en vecka efter rånet och endast tolv dagar senare kunde Lycksele Tingsrätt meddela sin dom:

Genom att ha smitit från hotellräkningen hade norrmannen gjort sig skyldig till bedrägligt beteende. Och trots hans nekande kunde rätten konstatera att det var ställt utom rimligt tvivel, att det var han som hade utfört rånförsöket mot Posten.

Rätten skrev:

”Roger Nordeng har vidare dagen före rånförsöket, den 14 juli 1998, blivit sedd då han stått utanför posten under en längre tid. Det förhållandet att Roger Nordeng efter det att posten utsatts för ett rånförsök inte velat att Lars-Åke Hermansson parkerade bilen utanför posten är svårförklarligt om det inte förhållit sig så att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten och nu fruktade att bli identifierad…Vad slutligen gäller Roger Nordengs anteckningar om ett rån ter det sig emellertid mycket besvärande för Roger Nordeng att anteckningarna upptager att bilen skall ställas inte långt från posten, det vill säga att det är ett rån mot just ett postkontor som avses. Sammantaget finner rätten att det genom den av åklagaren förebringade bevisningen har ställts utom rimligt tvivel att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten. Roger Nordeng skall sålunda fällas till ansvar för försök till rån.”

Straffet blev fängelse i ett år och sex månader och förpassades till Ersbodaanstalten i Umeå.

Vidare dömdes Roger att betala 1 007 kronor i skadestånd till hotell Lappland.

Kerstin Ahlenius hade krävt att Roger skulle betala ett skadestånd på 25 000 kronor för kränkning, och vidare ersätta henne med 1 600 kronor för förlorad arbetsinkomst.

Rätten gick inte helt på hennes linje, när man tagit hänsyn till Brottsoffermyndighetens praxis. Kerstin fick nöja sig med 10 000 kronor för kränkningen.

Lars-Arne Abrahamsson och hans kolleger kunde lägga fallet till handlingarna. Om det inte hade varit för att postkassörskan Kerstin mådde dåligt, hade det hela kunnat arkiveras som en rolig norgehistoria.

Men hur var det då – var Roger Nordeng en trasig, vilsen, olycklig själ.

Eller var han en av Norges bästa skådespelare?

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Både och, skulle jag vilja säga, en märklig kombination. Visst var han en olycklig stackare som inte alls mådde bra. Men jag är ändå fortfarande övertygad om att rånförsöket inte var någon spontan handling, utan att han skulle förverkligade en dröm han hade haft länge, om det stora rånet. Och – hans uppträdande under förhören visar med all tydlighet att han hade en skådespelartalang som han hade kunnat förvalta bättre!”

Kanske har Lars-Arne rätt. Kanske inte.

Svaret får vi förmodligen aldrig.

Bara Roger Nordeng vet.

 

 

Rättvisa åt alla

För några dagar sedan avslöjade jag på min blogg namnet på den unge man som våldtog min dotter för två år och åtta månader sedan. Efter ett långt lidande med skador, smärtor, sex operationer, panikångest och andra problem hade hon och familjen långsamt börjat se ljuset i tunneln.

Det var då flicka två hörde av sig. Hon hade året före Isabell blivit våldtagen och misshandlad av samma kille, så illa att bland annat hennes bröstben och revben var skadade. Hon hade polisanmält våldtäkten men precis som i Isabells fall blev förundersökningen nerlagd. Ingen rättegång, ingen dom. Våldtäktsmannen kunde gå vidare och misshandla nya tjejer.

Såren revs upp igen. Du som har barn kan föreställa dig vilken vanmakt, smärta och raseri man känner när någon ger sig på ens barn. När man ser sin älskade dotter förvandlas från en livsglad varelse till ett psykiskt och fysiskt vrak.

Hur hatet till sist äter en inifrån.

Jag förstod nu att våldtäkten av min dotter inte hade varit en engångsföreteelse. Om jag skulle kunna se mig själv i spegeln hade jag bara ett val – att varna andra flickor från att bli misshandlade av samme man eller – möta ett värre öde.

Att varna och förhoppningsvis rädda flickors liv, var mitt kortsiktiga syfte. Den som möjligen tror att jag ville skipa egen rättvisa har fel. Rättvisan ska samhället sköta.

Mitt långsiktiga syfte var att skapa debatt.

Varningen fungerade. Under de senaste dygnen har flickor, en efter en, tagit kontakt. Berättat horribla historier om hur de blivit våldtagna och misshandlade av samme man. Några har berättat att de skulle ha träffat honom i dag eller om några dagar. Att de nu har ändrat sig. Därmed har blogginlägget räddat flickor från att bli sönderslagna.

Därför är det dags att byta fokus och därför har jag tagit bort hans namn från mina inlägg. I det långa perspektivet handlar det här inte om mig eller serievåldtäktsmannen. Istället är det en del av de aktuella, så viktiga debatterna i vilka kvinnor berättar om övergrepp. Där vill jag tala för de flickor som inte har pennans eller ordets kraft. För dem som skäms eller inte orkar.

Jag har en fråga till den påstått feministiska regeringen:

Menar ni allvar med kvinnofrid, med att ni vill rädda kvinnors liv? I så fall – vad gör ni konkret?

Det är omöjligt att skydda alla från allt. Men:

Varje år mördas 13 kvinnor i Sverige av män de oftast har eller haft en relation med. I de fall där misshandeln lett till anmälningar och/eller domar, hade receptet kunnat vara enkelt:

Förse mannen med fotboja och besöksförbud. Han får inte komma närmare kvinnan än tio kilometer eller måste till och med hålla sig utanför den kommun där hon bor. Om han överträder gränsen så går ett prioriterat larm, en polispatrull hinner fram till kvinnan innan mannen gör det. Förövaren får omedelbart fängelsestraff eftersom han brutit mot besöksförbudet.

En källa inom polisen säger:

”Så långt har höga vederbörande nog inte tänkt. Här ligger massor av nya, oöppnade fotbojor som köpts in för dyra pengar men aldrig använts …”

Hur många flickor och kvinnor som varje dag anmäler våldtäkter, och där utredningarna läggs ner, törs jag inte tänka på. Sifferuppgifterna varierar, mörkertalet är stort.

Vår lagstiftning bygger på att ingen oskyldig ska dömas. Om åklagaren inte tror på en fällande dom så ska fallet inte in i rättssalen. Och – hellre fria än fälla i tveksamma fall.

Jag håller med. Det värsta som kan hända är att en oskyldig människa hamnar i fängelse.

Samtidigt kan det inte vara rätt att flicka efter flicka utsätts får misshandel och/eller våldtäkt av samme man och att han i utredning efter utredning går fri tack vare en listig advokat, eller på grund av att det inte fanns vittnen till våldtäkten.

Hur ofta finns det vittnen till ett vanligt samlag?

De flickor som utsätts är, även om de är tjugo år eller mer, i det här fallet barn som skambeläggs, mår fruktansvärt illa av övergreppen och inte törs eller orkar stå upp, berätta, vända ut och in på sig själva.

Det är vår förbannade plikt att stötta och hjälpa dem. Få dem att känna trygghet och människovärde. Hitta hem. Bli människor igen.

Det måste gå att bygga ett system där datorn slår larm om samme gärningsman dyker upp i flera anmälningar, ett system som gör att tidigare nerlagda utredningar öppnas och revideras. Ett system som säger att en majoritet av offrens vittnesmål väger tyngre än slipade undanflykter från den enskilde gärningsmannens advokat.

Varje timme, varje dag, våldtas en flicka eller kvinna. Tappar den sista biten av sin självkänsla och tron på andra. Skäms, går in i en depression och drar filten över huvudet utan att någonsin få upprättelse.

Så fel, så onödigt i ett humant Sverige 2017.

Jag vill se åklagare, advokater, politiker och kvinnoföreträdare på scenen.

Nu.

Vi måste ha en diskussion om hur vi kan ändra det här till det bättre.

Sant är, att en enda oskyldigt dömd är en för mycket.

Lika sant är att en enda våldtagen, skändad, dödad flicka är en för mycket.

Låt oss prata om vad vi ska göra för att förhindra det.

 

Dag Öhrlund

Pappa, författare, journalist

 

 

 

 

 

…och fler flickor har blivit slagna, bitna …

Det var en intressant dag i går, efter mitt blogginlägg om serievåldtäktsmannen. Över 93 000 människor nåddes av inlägget på min Facebooksida, som för övrigt delades över 850 gånger.

Av de som kommenterade var alla positiva utom två kvinnor som tyckte att jag gjorde fel i att avslöja våldtäktsmannens namn. Den ena frågade paradoxalt nog samtidigt varför jag inte skipade egen rättvisa för mitt barn – ett säkert tecken på att hon inte läst gårdagens blogginlägg och min berättelse om just detta. Det är ju dessutom lätt att sitta på läktaren och skrika när man inte är med i matchen.

Jag kom sent hem efter en mycket trevlig julfest, nästan lite nervös för att kolla mailen och Facebook.

Jag hade en otäck, sjätte känsla av att det skulle komma mer. Fler vittnesmål från flickor som blivit våldtagna, misshandlade, slitna i håret, bitna …

Och det gjorde det.

Ytterligare två tjejer hade skrivit till mig privat. Jag saxar ur deras meddelanden.

Flicka 1:

”Känner igen han på beskrivningen när det gäller att bitas osv. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Mår bara illa.”

Flicka 2 (som berättar att övergreppen mot henne skedde redan 2014, alltså året innan min dotter blev våldtagen):

”Jag läste ditt blogginlägg och ville bara säga tack för att du skrev det. Jag har också blivit utsatt för XX flera gånger under 2014, och beklagar verkligen att din dotter och andra tjejer blivit utsatta efter det … har bland annat blivit biten så hårt att jag än idag kan se vaga märken på mina vader. Och han har fått mig att må så dåligt och känna mig så smutsig att jag inte vetat var jag ska ta vägen … den här killen är den mest manipulativa personen jag träffat, han är verkligen farlig. Särskilt vidrigt är att han går efter och utnyttjar självdestruktiva tjejer, han är såg jävla medveten om vad han gör….men ville egentligen jag bara säga att vi är så många flera som han utsatt, men som bara lagt skulden på oss själva.”

Jag läser flickornas rader om och om igen.

Det blir svårt att sova i natt igen.

Han, våldtäktsmannen, går fri därute.

Hur många är tjejerna som sitter hemma och mår dåligt, gråter, är rädda efter hans framfart?

Ett tydligt mönster framträder nu:

Serievåldtäktsmannen raggar tjejer som liknar varandra till utseendet. Om de dessutom är självdestruktiva så är det bingo. Och det där med att bitas – i ansiktet, på halsen, i öronen men framförallt i vaderna (!) – verkar vara en mycket viktig del av hans Modus Operandi. Någon psykolog eller psykiater som vill ge sig på en kvalificerad gissning?

Och serievåldtäktsmannen heter …

Det här är ett ovanligt långt blogginlägg. Om du inte orkar läsa hela så scrolla till slutet och läs de sista raderna.

Låt mig berätta om en ung, svårt störd man som förstör livet för unga flickor genom att manipulera dem, våldta dem, slå dem, bita dem och förstöra dem fysiskt och psykiskt för åratal framåt.

Eller för livet.

Ju mer jag gräver, desto fler, längre och värre blir offrens historier.

För min äldsta dotter Isabell, mig och min familj börjar historien i början av 2015.

Sedan Isabell i ett svagt ögonblick gått med på att träffa den unge mannen i tio minuter på en pendeltågsstation innan hon ska ta tåget hem igen, övertalar han henne att följa med på en kort promenad i ”ett vackert område”.

Där sliter han utan förvarning in henne i leran bakom ett skitigt skjul några hundra meter från Märsta station och trycker upp henne mot en trävägg. Blåmärkena efteråt talar sitt språk, bitmärkena i ansikte och på hals om hans psyke. Resterna av våldtäkten yttrar sig genom (hittills) sex underlivsoperationer, depressioner, självmordstankar, ätstörningar, panikångestattacker och … listan kan göras lång.

I min naivitet tror jag att vi ska gå by the book. Alltså övertalar jag Isabell att polisanmäla. Hon är skeptisk. Jag förklarar att rättssamhället fungerar. Att våldtäktsmannen kommer att bli fälld. Att hon kommer att få upprättelse.

Jag vet inte då, att sanningen tyvärr är en helt annan.

Polisen i Sollentuna imponerar. Man skickar omedelbart ut en spermahund, beslagtar Isabells kläder och mobil, genomför noggranna förhör, griper våldtäktsmannen och håller honom i tre dygn.

Samtidigt ordnar jag så att vi får Sveriges troligen främsta målsägandebiträde, Elisabeth Massi Fritz, vilket tyvärr inte kommer att hjälpa.

Den unge mannen som jag hittills kallat Trash i brist på bättre – en fet, långhårig ”kolla-på-mig-jag-är-en-tuff-hårdrockare” – förses med en advokat som uppmanar honom att medge alla faktiska förhållanden, men hävda att Isabell varit med på noterna. På frågan om varför hon då har suttit på våldtäktskliniken på Södersjukhuset i tolv (!) dagar för att dokumentera sina skador och varför de är så grova, svarar Trash:

”Hon gillade hårda tag.”

Därmed är det, i lagens mening, game over. Ord står mot ord, åklagaren har inga vittnen. Hon får inte dra in ett fall i rätten om hon inte tror att hon har goda chanser att få en fällande dom.

Alltså lägger hon ner.

Vi överklagar. Ärendet läggs ner igen.

Trash går flinande fri och lämnar ett vrak efter sig.

Jag kan inte sova. Om det enbart vore för de fysiska skadorna, om Isabell hade fått dem i en skidolycka eller krock eller …

Men det är värre. Jag ser att han har slitit delar av hjärtat ur den varelse jag mätte och vägde när hon var nyfödd. Jag ser att han har dödat en del av tron hon hade på människor. Jag ser att en del av hennes underbara leende är borta.

Det gör alldeles förbannat ont.

Sidospår här: Kanske undrar du varför jag inte omedelbart dödade den unge mannen som förstörde min dotter. En del har till och med anklagat mig för feghet (det är ju alltid lätt att skrika från läktaren). Svaret är James White, Vietnamveteranen jag intervjuade i San Quentin-fängelset utanför San Francisco 1988. Han sköt ihjäl sin 15-åriga dotters våldtäktsman och fick livstidsstraff. Han fick aldrig mer träffa sin dotter, fick aldrig hålla sitt barnbarn, han skulle dö i fängelset och i perspektiv ansåg han att det inte hade varit värt det.

Isabell och jag kom snabbt fram till att hon inte skulle ha så stor nytta av mig om jag satt på Kumla i tjugo år (detta oaktat alla vänskapliga tips om nergrävning i skogen, släckning med kalk och allt vad det nu har varit).

Efter våldtäkten skriver Trash till Isabell och beklagar sig! Han har ångest för att han – genom våldtäkten – har varit ”otrogen” mot sin flickvän. Han ska gå i terapi för sitt sexmissbruk. Han är rädd för att gå ut. Han har fått sparken från sitt jobb. Han förstår att hon är bitter men han tycker att saken har blivit oproportionerlig. Hans liv är förstört.

Hans liv.

Han svarar när jag skriver till honom. Han förstår att jag hatar honom men han bedyrar att han aldrig skulle ha gjort något mot min dotters vilja.

Jag skriver till honom att han borde stå för vad han gjort och ta sitt straff.

Han blir tyst.

I två år och åtta månader lider Isabell sig igenom sviterna efter den unge mannens lilla tilltag. Eviga sjukhusbesök, undersökningar, operationer, medicineringar, terapi, panikångest, smärtor, mardrömmar, självmordstankar och …

I två år och åtta månader lider familjen. Alltid oro. Vid sidan av detta kostnader som ingen annan betalar. Transporter, flygresor, sjukhusbesök, mediciner och …

Här kunde blogghistorien ha slutat. Om det inte vore för det mail jag fick från Anna för någon vecka sedan.

Anna (fingerat namn) är än i dag rädd för våldtäktsmannen. Men hon hade läst om Isabell och ville nu berätta sin historia. Anna fick kontakt med Trash via appen Tinder (en dejtingsajt för mobilen). Hon berättar:

”Han är otroligt manipulativ och man blir nyfiken på honom.”

En lördag skickade Anna ett sms till Trash och frågade vad han gjorde. Han övertalade henne snart att följa med honom till Flemingsberg (där han gömmer sig i sedan han fått flytta från Märsta), där hon aldrig tidigare satt sin fot.

Och Anna begick sitt livs misstag.

”Han berättade hela tiden att hans grej var att ifrågasätta andra. Jag tyckte då att det var intressant att ifrågasätta honom. Jag såg att något hände med honom när jag gjorde det. Jag borde ha gått därifrån då.”

Men obekväm med att säga nej gick hon med på att ha sex. Det utvecklade sig snabbt till något annat. Trash tog snart stryptag på henne när han låg ovanpå.

”Det hände något i hans ögon när han tog det där stryptaget. Det var som om de slocknade och jag blev otroligt rädd för honom.”

Anna lyckades flämta fram att hon inte kunde andas. Trash ställde sig då på raka armar på hennes bröst, pressade ner henne.

Då small det.

”Det brakade till i bröstet och jag kände en fruktansvärd smärta under hans tyngd. Efteråt visade läkarundersökningen att bröstbenet och tre revben hade skadats.”

Anna gled ut och in i medvetandet medan Trash fortsatte våldtäkten. Han var fruktansvärt hårdhänt, slog henne och bet henne i vader och lår.

”Efteråt flyttade han sig från madrassen på golvet till en soffa. Han drog en filt över sig och sa: ’Säg till om du inte kan andas så att jag slipper hitta dig död i morgon bitti. Jag ska ju ut och springa, det är viktigt.’

Trash somnade snarkande, Anna låg kvar på golvet, naken, livrädd och svårt smärtbelastad. Hon sms:ade till en kompis, Erika, som tog reda på när pendeltågen skulle börja gå.

När det var dags smög Anna sig upp.

”Jag var dubbelvikt av smärta och livrädd att han skulle vakna. Jag rafsade ihop mina kläder, gick naken ut i trappuppgången och klädde på mig där. Sedan gick jag så fort jag kunde mot pendeltåget.”

Erika mötte Anna och följde med henne till våldtäktskliniken på Södersjukhuset. Skadorna dokumenterades noga och journalen talar ett tydligt språk:

”Distorsion i revben och sternum … blånad i huden … rödaktig förändring med en sårskorpa centralt … tre stycken liknande hudavskrap … sårbildning … patienten har kraftig smärta vid palpation över bröstkorgen, framförallt i området ovan hjärtat … kraftig smärta vid kompression av bröstkorgen … långsmala rodnader såsom rivsår … blånad i huden … relativt färskt blåmärke … ”

Två manliga poliser förhör Anna på våldtäktskliniken och hon känner sig kraftigt ifrågasatt. De frågar varför hon inte har begärt att få se våldtäktsmannens legitimation (!) och varför hon inte kan uppge hans exakta adress.

”Jag blev kallad till ännu ett förhör. De körde runt mig i Flemingsberg där jag ju aldrig hade varit innan jag följde med honom hem. Jag lyckades peka ut rätt hus men visste inte vilken port det var.”

Anna anmälde våldtäkten den 8 maj 2017. Efter att ha varit sjukskriven i månader på grund av sina skador och mått mycket dålig psykiskt, fick hon efter drygt sex månader (!) ett brev från Åklagarmyndigheten och kammaråklagare Linda Johansson, med följande text:

”Förundersökningen läggs ned. Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den som varit misstänkt har gjort sig skyldig till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.”

I dag är Anna skrämd, arg, bitter och besviken.

Än en gång har samhället låtit en våldtäktsman gå fri att förgripa sig på fler tjejer.

Och de hör av sig. Sara är i dag så knäckt och rädd att hon inte vill säga mer än att hon är en av dem som blivit våldtäktsmannens offer.

En annan flicka, som vi kan kalla Lisa, berättar:

”Han är sjukt manipulativ. Vi träffades på Tinder och redan dagen efter lyckades han få mig att bjuda hem honom och få det att låta som om han tvekade!”

Lisa har en lång historia av psykiska problem. Ätstörningar sedan barndomen, brutalt våldtagen första gången vid 14 års ålder, andra gången vid 17 års ålder, därefter självskadebeteenden.

Trash kom hem till Lisa och hade vin med sig.

”Det började bra, vi satt i köket och hade vettiga diskussioner. Men plötsligt tog han ett stenhårt tag om mig och tryckte upp mig mot en vägg. Han drog in mig i sovrummet och slängde mig på sängen, drog av mig kläderna. Då försvann mitt medvetande eftersom jag varit med förr, något slags självförsvar från kroppen, kanske. Det enda jag minns är att han slog och bet och att han försökte trycka ner mitt bröst under sexakten och att det gjorde fruktansvärt ont.”

Någon vecka efteråt ville Trash att Lisa om att hon skulle följa med honom till Flemingsberg.

”Typiskt för mitt självskadebeteende, så gjorde jag det. Och samma sak upprepades – han gjorde mig jävligt illa under våldtäkten, kastade runt mig och jag bara stängde av. Nästa morgon skulle vi åka pendeltåg tillbaka till stan. Då fick jag en panikångestattack för det som hänt och satte mig på golvet i vagnen. Men han brydde sig inte utan bara gick därifrån. Efter det sms:ade han flera gånger och sa att vi skulle träffas, men jag har inte svarat.”

Samtidigt som Anna, Lisa och Sara hör av sig till mig, skriver tre andra flickor till min dotter Josephine sedan hon skrivit ett inlägg om saken på Facebook. De som gör av sig har blivit raggade på Tinder eller på nätet av Trash och en av dem skriver:

”Oh my God, jag skulle ha åkt hem till honom i fredags och druckit vin!”

Vi har att göra med en ung man som finner nöje i att utöva makt över flickor och skada dem svårt under sex, för att därefter visa total brist på empati. Detta i kombination med den narcissism flickorna vittnar om, gör mig nyfiken på att höra en psykiaters diagnos på Trash.

Vi har en lagstiftning som förhoppningsvis ska förhindra att någon döms oskyldig, vilket jag är starkt för. Det största misstag ett samhälle kan begå är att låsa in någon som är oskyldig.

Men priset för detta – att vi låter hundratals och tusentals skyldiga gå fria i brist på bevis – är oerhört högt, inte minst för de flickor och kvinnor som blir våldtagna och misshandlade.

Längst ner i det här blogginlägget berättade jag tidigare jag vem serievåldtäktsmannen är. För att skydda unga flickor från att bli våldtagna, strypta, slagna, bitna och misshandlade på andra sätt. I ett kommande blogginlägg berättar jag varför jag nu har tagit bort namnet.

Varje år mördas i genomsnitt 13 kvinnor av galna män som samhället låter gå fria istället för att förse dem med fotboja och besöksförbud, vilket på ett billigt sätt hade kunnat rädda liv.

Men dubbdäcksförbud på en gatsnutt i södersnobbarnas Stockholm är viktigare än att rädda kvinnors liv och politikerna törs inte stå upp för det viktigaste av allt.

Livet. Tryggheten.

Nu går ytterligare en serievåldtäktsman fri. Om samhället inte stoppar honom så måste vi andra försöka göra det genom att varna, medan riksdagen diskuterar dubbdäcksförbud i rikemanskvarteren där de mest ”feministiska” ledamöterna bor.

Vi vill nämligen inte se fler Lotta, Tova eller vad de nu kan heta, bli mördade.

Trash måste stoppas innan han förstör fler flickor eller – dödar någon.

Fotnot: Våldtäktsmannen har ett flertal gånger under den senaste tiden erbjudits att kommentera uppgifterna i den här bloggen. Han har inte svarat.

SNUTJÄVLAR!

…skriker slynglar, självutnämnda smågangsters (vars tuffaste bedrift är att sätta eld på en elva år gammal Toyota och förstöra vardagen för en ensam morsa med två barn) när en polisbil rullar fram för att eskortera en ambulans som ska hämta en gammal tant med hjärtinfarkt

Att vara ambulanspersonal är numera nämligen betydligt mer äventyrligt – i negativ bemärkelse – än vad dessa patosfyllda, härliga människor hade tänkt sig när de vigde sitt liv åt att rädda andras.

”Pissråtta! Snutfitta! Hora! Jag ska knulla din morsa i arslet!”. Kretinernas synnerligen fåordiga poesi (Nobelpris och Augustpris lär till deras förvåning utebli) skallar mellan väggarna medan en ung, förvirrad polisassistent och en lika förvirrad ambulanssjuksköterska undrar när det blev fel att hjälpa.

Jag läser om hur två ambulanssjuksköterskor som kånkar ut en människa med infarkt plötsligt känner att det blir blött på huvudet. På en mur två meter upp står en man och urinerar på dem. En härlig motivation att gå till jobbet nästa dag, eller rädda någon annans pappa eller farmor. Brandmännen har det inte bättre och dessvärre får de inte ens i självförsvar använda de där fina slangarna och sprutorna som med kallt vatten skulle ha satt p för en jävla massa dumheter omedelbart.

Att någon fortfarande vill och orkar vara polis i Sverige är svårbegripligt. De som jobbar för att våra gator och torg ska vara trygga får under ett arbetspass höra så mycket skit att vilken HR-medarbetare på vilket företag som helst skulle svimma. Ingen på en vanlig arbetsplats skulle acceptera att kallas hora, nazistsvin, fascist och för säkerhets skull bli hotad och få stenar kastade mot sig. Det skulle bli samtal och fackföreningsmöten och rättegångar och skadestånd.

För våra hjältesnutar som kommer hem efter åtta svettiga timmar blir det varken eller. Inte en uppmuntrande dusör i det tunna lönekuvertet. Inte en klapp på axeln från de högre cheferna, som nu alla darrar under Löfven-Eliassons sorgliga demontering av polisen.

I min närmaste vänkrets finns gott om poliser. Bra folk. Några har just med en lättnadens suck gått i pension. Andra har beslutat att gå hem i förtid även om de förlorar ett par års pension.

För att de inte står ut längre. För att poliser dagligen hotas till livet. För att gangsters söker upp dem i deras bostäder och hotar dem och deras familjer. För att bomber detonerar utanför polisstationer. För att de kriminella deklarerat att ”nu är det inte ni som jagar oss utan vi som jagar er”.

Och för att det får förekomma ostraffat.

Värst är det kanske med de poliser som knappt fyllt 40 men har 20 års erfarenhet i yrket, som slutar för att gå till ett jobb med anständig lön. Ovärderlig kompetens försvinner ut genom dörren och ska ersättas med unga killar och tjejer från Polishögskolan. Problemet är att det tar 20 år att få 20 års erfarenhet och att det till politikernas enorma förvåning numera är hopplöst att fylla platserna på Polishögskolan, medan det förr i världen var långa köer dit.

För en tid sedan höll jag föredrag för en grupp fackligt aktiva poliser. De berättade att löneförhandlingar närmade sig och när jag såg vilka nivåer och belopp som diskuterades visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. När sopgubbarna strejkade för ett tag sedan – och det kom fram att de tjänade 40 000 i månaden när de jobbade 30-timmarsvecka – tyckte många att det var åt helvete.

Jag tyckte att det var helt rätt. De som i regn, halka och blötsnö släpar vårt avskräde och skär sig för att någon idiot slängt vass metall eller krossat glas i soporna, ska ha bra betalt.

Men det ska de som tar hand om människor också. Inte minst de som hotade och slagna efter ett arbetspass kommer hem med urin, spyor och blod på sina uniformer.  Alltså föreslår jag startlöner på 40 000 i månaden för poliser, folk i räddningstjänsten och sjukvården. Väktare, som alltmer får rollen att avlasta polisen (vilket är åt helvete fel) ska också ha bra betalt, och det finns säkert fler yrken när jag tänker efter.

Tycker du att förslaget ovan innebär för höga löner för människor som dagligen riskerar sin hälsa eller sitt liv för att rädda andra? Jämför då gärna med en halvsovande riksdagsledamot från Knäckebrödshult (som inte ens är på plats måndag morgon när jag tittar på direktsändningen från Riksdagen) som tjänar 65 400 kronor i månaden plus ytterligare 13 000 om han är ordförande i ett utskott och därtill har alla möjliga bidrag för resor och dubbel bosättning.

Att reparera det Löfven och hans vovve Eliasson ställt till med när det gäller att skapa en omorganisation som slutat i kaos och får poliser att hoppa strömhopp, kommer att ta en ofantlig tid. Att försöka mörka att det finns över 50 svenska områden som den organiserade gangstervärlden redan styr, samtidigt som hundratals poliser slutar, är så ointelligent att det borde vara straffbart.

De senaste årens trick i pk-media är att tiga ihjäl de svenska problemen och istället ge maximalt utrymme så fort Trump kliar sig bakom örat eller rapar. Svenska journalister ska vara förbannat tacksamma för att Trump finns, annars hade de nämligen blivit tvungna att gräva i betydligt skitigare diken på den egna marken.

Men Trumptricket kommer inte att rädda oss. I takt med att den organiserade kriminaliteten beväpnar sig hårdare och tar över fler områden samtidigt som det godas representanter går hem, blir det snabbt trassel. Men det krävs förmodligen att ett par politiker skjuts innan någon vaknar.

Själv saknar jag varje polis som ger upp och slutar. Och tackar alla er andra för att ni orkar en dag till, under den mest värdelösa högsta ledning vi sett. Hur mycket Eliasson tjänar har jag inte ens orkat ringa och fråga.

Jag skulle förmodligen bara bli arg.

Redan här: PS för att spara kommentarstis åt dig som hatar poliser, blivit misshandlad av dem eller anser att du fått orättvisa fortkörningsböter. Ja, jag är medveten om att det finns rötägg i en firma med 20 000 anställda, som i alla andra firmor. Och ja, naturligtvis ska de rensas ut. OK?

 

 

 

Hur vore det att byta #metoo mot #respekt?

I Sverige visar all statistik att antalet anmälda sexualbrott ökat dramatiskt. Enligt Nationella Trygghetsundersökningen, NTU, har kurvan gått spikrakt uppåt sedan 2012.  De flesta brotten sker på allmän plats och gärningsmannen är okänd (läs: tafsande på musikfestivaler, överfallsvåldtäkter utomhus).

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Möjligen för att det inte gått att leda i bevis att samtliga sexualbrott begås av vita medelålders män (ni vet, såna som jag, som kör diesel-SUV, flyger och därmed orsakar utsläpp och världens undergång). Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, rapporterar att antalet anmälda våldtäkter mellan 2007 och 2016 – har ökat stadigt, med hela 41 procent. Visserligen ändrades lagstiftningen gällande definitioner av våldtäkt 2013, men det förklarar inte den enorma ökningen. Ökningen visar heller inga tecken på att avta – mellan 2015 och 2016 ökade anmälningarna om våldtäkt med tretton procent och enligt halvårsstatistiken för 2017 har anmälningarna ökat med fjorton procent.

Det har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Alla har avfärdat siffrorna med att det handlar om ”ökande anmälningsbenägenhet”, inklusive de våldtäkter som visar att vuxna män våldtagit småpojkar på HVB-hem. Ty Sverige är ju Det Perfekta Landet.

Under de senaste åren har det rasat in rapporter om hur flickor och kvinnor blir sexuellt kränkta i offentliga miljöer, i kollektivtrafiken och på badhus där män ogenerat tafsat på dem, kommit med kränkande kommentarer och/eller försökt våldta dem.

Detta har varken regeringen, andra politiker eller landets pk-maffia – inklusive de som kallar sig feminister – velat prata högt om. Ty medelålders, vita, SUV-körande män är på jobbet vid de tider då trakasserierna ägt rum.

Och Sverige är ju Det Perfekta Landet.

– plötsligt anklagar några kända skådespelerskor en filmmogul i Hollywood för sexuella övergrepp.

Och tänder en brasa. Hashtagen #metoo skapas, drar som en löpeld över världen och exploderar inte minst i Sverige. Under några få dygn anklagas flera svenska programledare och journalister för sexuella övergrepp. Några är tysta, andra erkänner. Det ska tillsättas externa utredningar och det framförs krav på att även förövarnas chefer ska sparkas eftersom de känt till vad som hänt, men mörkat eller inte vidtagit tillräckligt kraftiga åtgärder mot förövarna.

Det är naturligtvis bra. Upp med allt i ljuset. Utred. Rensa bort ogräset. Vi behöver inte programledare som trakasserar andra sexuellt.

Men i skuggan av #metoo drunknar de offer som av någon anledning inte passar in i metoo-debatten. Nu träder hundratals, tusentals, tiotusentals kvinnor fram och berättar om övergrepp som skett i går, förra månaden eller – läste jag nyss – för trettio år sedan (en man hade lagt en hand på hennes knä).

Det är bra, det.

Men – hur var det nu med människors lika värde? Hur var det nu med all prata om alla som är offer – även en 12-årig pojke som blivit homosexuellt gruppvåldtagen på ett hem där svenska staten ska skydda honom? Hur var det nu med alla kvinnor som utnyttjat unga pojkar sexuellt på flyktingboenden?  Eller – måste man vara kvinna och ha blivit tafsad på av en manlig tv-kändis för att räknas i debatten?

Ska vi äntligen börja prata sanning om det relativt nya svenska fenomenet, de våldsamma gruppvåldtäkterna – fyra, åtta eller femton män på en kvinna – där det inte går att leda i bevis att de begåtts av vita, medelålders SUV-förare, av den enkla anledningen att det inte var så? Eller – ska vi fortsatt utelämna dem från diskussionen och se till att även #metoo blir en alldeles lagom mellanmjölksdiskussion där vi diskuterar det som inte är obehagligt eller politiskt inkorrekt, precis lagom mycket?

#mettoo är ett bra initiativ som borde förvandlas till en ständigt pågående diskussion med idéer och krav om hur de eländiga övergreppen kan decimeras och vilka påföljder som ska gälla. Övergrepp mot alla, utförda av alla.

Men så kommer det inte att bli. Jag befarar att #metoo blir ett relativt kort mode, just av anledningen att alla inte vill diskutera allt som är obehagligt. Den som vill lyfta upp alla sanningar på bordet utan att vara pk riskerar snabbt att få alla möjliga mindre smickrande etiketter på sig. Just därför riskerar #metoo-kampanjen att göra lika mycket skada som nytta. Vissa offer lyfts fram eller lyfter fram sig själva. Ursäkter krävs och huvuden ska offras på fat.

Bra där, så långt. Men i fjärran begravs de offer som inte hade rätt kön, rätt tillhörighet eller inte tafsades på eller våldtogs på rätt sätt för att vara tillräckligt intressant i debatten, eller tillräckligt mycket offer.

Ännu ett tragiskt bevis för att människor inte anses vara lika mycket värda. Kom gärna tillbaka och smiska upp mig om #metoo-debatten varar och lett till några rejäla förändringar i statistik eller straffskala om ett par år.

En nära vän sa nyligen till mig att hela #metoo-debatten bara är ett politiskt korrekt sätt att dölja den enorma ökningen av våldsamma gruppvåldtäkter som drabbat landet under de senaste åren. Jag hoppas att hon har fel. Jag befarar att hon har rätt.

Män kan inte våldtas, heter det ju. En sanning med viss modifikation. Men att även män kan trakasseras sexuellt råder det inget tvivel om.

För att bidra med mitt strå till stacken, ska jag berätta om de gånger i mitt liv då jag – enligt den svenska boken – blivit sexuellt trakasserad:

  1. Som åttaåring besökte jag biblioteket i Solna Centrum. I kapprummet väntade tre tjejer, kanske i trettonårsåldern, som försökte ta mig på kuken. Jag blev livrädd och slog dem på händerna med böcker så att de skrek och stack.
  2. I tjugoårsåldern stod jag i baren på Café Opera i Stockholm när en gaykille tog mig hårt i häcken utan förvarning. Jag vände mig om och sa till honom att lägga av.
  3. I trettiofemårsåldern stod jag på en musikbar på söder när en något äldre kvinna körde upp handen under min pung bakifrån utan förvarning. Jag vände mig om och sa till henne att lägga av.
  4. Som författare har jag fått en hel del ”erbjudanden” som jag utan vidare hade kunnat vara utan.

Kanske känns det mycket mer kränkande om man är kvinna, för jag kan inte påstå att något av dessa tillfällen gjort mig sömnlös eller fått mig att gå omkring och grubbla i åratal. Men sexuella övergrepp var det otvivelaktigt, om man ska gå efter boken.

Jag har naturligtvis ingen lösning på de problem som nu plötsligt blivit medialt högaktuella trots att problemet alltid funnits i varierande grad.

Men jag har en idé:

För mig är ”Respekt” världens vackraste och mest betydelsefulla ord. Om varje människa på jorden hade hedrat det fullt ut när det gäller andra människor, deras politiska och religiösa hemvister, deras nationaliteter och hudfärger, så hade vi inte haft några krig, konflikter, mänskliga kränkningar eller – sexuella övergrepp.

Låt oss därför alla istället arbeta för hashtagen #respekt.

Och inte bara i några dagar, en månad eller ett år.

Utan för alltid.

 

 

Författarfunderingar, del 13: Ljudliga tider

Nyss hemkommen från bokmässan i Göteborg har jag massor att fundera över. Under de senaste åren har spännande förändringar ritat om bokbranschen till stora delar. ”Lilla” Massolit köpte stora Forma Books (B. Wahlströms, ICA Bokförlag och Damm Förlag) för att sedan slås samman med ljudjätten Storytel som sedan köpte Norstedts och vips – så har ännu några mindre och mellanstora förlag försvunnit medan en ny jätten Glufs-Glufs har bildats. Akademibokhandeln köpte Bokia och plötsligt hade vi bara tre bokhandelskedjor istället för fyra. Riskkapitalister har plötsligt investerat pengar i den svajiga bokbranschen och en av de viktigaste ljudboksproducenterna har delvis fått nya ägare.

Bra eller dåligt? Om detta tvistar de lärde. Jag har dock svårt att generellt se det goda i att antalet förlag och bokhandelskedjor minskar, och därmed också konkurrensen. Visserligen poppar nya småförlag upp då och då, men brist på erfarenhet och kapital tvingar många av dem i konkurs lika snabbt. Villkoren i branschen är till delar brutala och den som inte har ett antal miljoner i buffert kan snabbt få en obehaglig överraskning när bokhandelns returer kommer som en kalldusch.

Den största förändringen i branschen är dock hur snabbt ljudboken tar mark från de andra formaten. Förläggare med bekymrade rynkor i pannan vittnar om hur försäljningen av inbundna böcker minskar kraftigt, liksom försäljningen av pocket. Men ljudböckerna, framförallt de strömmade, går uppåt som raketer.

Det är intressant. Om någon för femton år sedan hade talat om för mig att människor skulle lyssna på böcker i sina telefoner, hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig. Nu är den kanalen den snabbast växande för böcker och inget som någon törs skratta åt. Ljudboksjätten Storytel växer så det knakar och har flera gånger fått revidera sina uppskattningar av hur många ljudbokslyssnare det kan finnas i Sverige. Samtidigt ger sig bolaget ut i andra länder för att expandera. Den som är först på plan i ett land där ljudboksförsäljningen så småningom exploderar som i Sverige, kan kamma in enorma belopp.

Det är väl bra det där, tänker du kanske, inte minst från miljösynpunkt. Och så är det, men myntet har en baksida. Under de senaste åren har ljudjätten Glufs-Glufs halverat ersättningen för ljudböcker till förlag och författare. De mindre konkurrenterna följer förstås efter. Mycket vill ha mer och det finns inga garantier för att ersättningarna inte sänks ytterligare. Och än en gång ritas då kartan om.

Redan har flera etablerade författare bestämt sig för att kapa en del av utgiftskedjan genom att ge ut böckerna själva, utan att ha ett förlag som mellanhand. Att producera e-böcker och ljudböcker själv går alldeles utmärkt, värre är det när det gäller att sälja in tryckta böcker till den fysiska bokhandeln. Men om försäljningen av inbundet och pocket fortsätter att dala, kommer många författare att försöka överleva genom att behålla hela vinsten från e- och ljudböcker istället för att dela den med ett förlag. Under bokmässan åt jag middag med en kollega som berättade att hon nu nästan uteslutande satsar på e- och ljudböcker på sitt eget förlag, och bara trycker ”några få tusen” böcker för säkerhets skull och för att en del av hennes trogna läsare fortfarande kräver det.

När tidningen Svensk Bokhandels förre chefredaktör Lasse Winkler intervjuade mig på mässan i Göteborg kom han med uppgiften att jag – åtminstone just nu – är den författare i Sverige som säljer flest ljudböcker. Jag blev mycket förvånad. Tidigare har det alltid varit giganter som Läckberg och Guillou som legat högst på topplistorna och det gör de fortfarande när det gäller tryckta böcker.

Men ljudet är något annat. En ny publik och nya lyssnare. Många av de följare som skriver till mig berättar att de först sedan ljudböckerna kom kunnat njuta av historier de inte skulle haft tid att läsa. De kan lyssna medan de kör lastbil, skogsmaskin eller truck, medan de diskar, städar och åker buss.

För mig som författare betyder det här att jag i fortsättningen får kalla mig Berättare istället, och inse att det förmodligen kommer fler nya format i framtiden. Jag har i min hjärna en historia som ska föras över till din hjärna, och vilken väg den tar är egentligen oväsentligt, men det är viktigt att komma ihåg att det är du som konsument, som bestämmer.

Under en av intervjuerna med Winkler sa jag:

”Det är inte otänkbart att vi sitter här om ett par år, att du gratulerar mig till den senaste boken och att jag då säger ‘Tack! Och visst är det kul att förlaget tryckte den också’.”

Naturligtvis kommer pappersboken inte att försvinna helt, en tröst för oss som älskar att bläddra bland sidorna. Men risken är att den förvandlas till en liten, exklusiv och dyr produkt om utvecklingen fortsätter. Risken finns också, att många författare som inte får tillräckligt många lyssningar i den alltmer hårdnande ljudkonkurrensen, slås ut.

Borta är den tid då en författare kunde lämna av sin pappersbunt på förlaget, ta på sig baskern och dra sig tillbaka till kammaren för att skriva nästa roman medan förlaget skötte resten. Den som vill vara med på banan i dag måste inte bara vara berättare utan också sin egen strateg, säljare, coach, marknadsförare, ekonom och spåkärring. Bland annat.

En del författarkolleger tittar med fasa på det som sker. Jag ser förändringen som en utmaning och undrar nyfiket vilket nästa format blir. Får du min berättelse i form av ett datachips som ska tryckas in bakom örat, eller ska jag behöva komma hem till dig och sjunga den för dig? ;o)

Förresten – här hittar du mina ljudböcker:

https://www.storytel.se/sok-Dag+%C3%96hrlund

 

 

 

 

 

Författarfunderingar, del 12: Hej hå, hej hå, vi nu till mässan gå …

Så var det dags igen. Bokmässa i Göteborg med allt det innebär. Ett ypperligt tillfälle att trängas, köpa billiga böcker, mingla, upptäcka nya författare, festa, ta selfies, lyssna på föredrag, ragga, få inspiration, läsa, ha möten, lyssna på skvaller, knyta kontakter, skriva, bli överraskad, glädjas, vara förbannad, göra av med pengar eller bara strosa runt, allt beroende på vad man har på agendan. Som vanligt kommer väl någonstans mellan 95 000 och 100 000 människor att invadera mässhallarna från torsdag morgon till söndag kväll.

Första gången, för många år sedan, jag kom till mässan blev jag stående med gapande mun och betraktade detta paradis för bokälskare. Efter ett antal (tio, femton? Jag minns inte hur många) bokmässor har jag lärt mig en del, och jag vill gärna ge mina bästa tips till dig som inte har besökt mässan tidigare:

  1. Kom så tidigt du kan, mässan fylls fort. Om du kan gå dit på fredagen så gör det, lördag och söndag är de populäraste dagarna.
  2. Ta på dig bekväma träningsskor. Du ska gå i timmar på cementgolv med tunna mattor på. Det gör ont om du har fel skor.
  3. Klä dig tunt. Temperaturen i hallarna blir snart hög.
  4. Drick mycket vatten, luften blir torr.
  5. Håll koll framför dig och var smidig. Förare av tvillingbarnvagnar och rullatorer kan vara brutala och det gör ont att få metallen i sidan.
  6. Glöm att du ska ringa en kompis. Mobiltäckningen på mässan är fortfarande, efter alla dessa år, under all kritik.
  7. När du ska ta dig från monter X till monter Y, räkna ut den rimliga tiden och multiplicera den med 3. Du ska boxas med tusentals människor och alla ska åt motsatt håll, de är mottrafikanter.
  8. Du som är aspirerande författare och hoppas kunna presentera ditt manus för en förläggare: Det här är de sämsta tre dagarna på hela året. Alla de större förläggarna är strängt upptagna med möten, inte minst med utländska agenter. De står inte i montern och väntar på att just du ska dyka upp.
  9. Planera ditt ätande och drickande. Det mesta inne på mässområdet är antingen dåligt, svindyrt eller både och. Medan hela Göteborg är fullt av fantastiska matställen.
  10. Ta en paus, gå ut och ta frisk luft. Mässan är trång, het med torr luft och en öronbedövande volym.
  11. Ta med dig något att bära böcker i för jo, du kommer att köpa.

Med det hoppas jag att du får en riktigt trevlig bokmässa. Om du vill träffa mig för att lyssna när jag blir intervjuad, få en bok signerad eller bara säga hej och prata en stund, så hittar du mig i Lind & Co:s monter B 05:20 de här dagarna och tiderna:

Torsdag:

11 30 – 11 50 + signering

Fredag:

15 30 – 15 50 + signering

Lördag:

1330 – 13 50 + signering

Söndag:

11 00 – 11 20 + signering

Vi ses väl? ;o)