Rättvisa åt alla

För några dagar sedan avslöjade jag på min blogg namnet på den unge man som våldtog min dotter för två år och åtta månader sedan. Efter ett långt lidande med skador, smärtor, sex operationer, panikångest och andra problem hade hon och familjen långsamt börjat se ljuset i tunneln.

Det var då flicka två hörde av sig. Hon hade året före Isabell blivit våldtagen och misshandlad av samma kille, så illa att bland annat hennes bröstben och revben var skadade. Hon hade polisanmält våldtäkten men precis som i Isabells fall blev förundersökningen nerlagd. Ingen rättegång, ingen dom. Våldtäktsmannen kunde gå vidare och misshandla nya tjejer.

Såren revs upp igen. Du som har barn kan föreställa dig vilken vanmakt, smärta och raseri man känner när någon ger sig på ens barn. När man ser sin älskade dotter förvandlas från en livsglad varelse till ett psykiskt och fysiskt vrak.

Hur hatet till sist äter en inifrån.

Jag förstod nu att våldtäkten av min dotter inte hade varit en engångsföreteelse. Om jag skulle kunna se mig själv i spegeln hade jag bara ett val – att varna andra flickor från att bli misshandlade av samme man eller – möta ett värre öde.

Att varna och förhoppningsvis rädda flickors liv, var mitt kortsiktiga syfte. Den som möjligen tror att jag ville skipa egen rättvisa har fel. Rättvisan ska samhället sköta.

Mitt långsiktiga syfte var att skapa debatt.

Varningen fungerade. Under de senaste dygnen har flickor, en efter en, tagit kontakt. Berättat horribla historier om hur de blivit våldtagna och misshandlade av samme man. Några har berättat att de skulle ha träffat honom i dag eller om några dagar. Att de nu har ändrat sig. Därmed har blogginlägget räddat flickor från att bli sönderslagna.

Därför är det dags att byta fokus och därför har jag tagit bort hans namn från mina inlägg. I det långa perspektivet handlar det här inte om mig eller serievåldtäktsmannen. Istället är det en del av de aktuella, så viktiga debatterna i vilka kvinnor berättar om övergrepp. Där vill jag tala för de flickor som inte har pennans eller ordets kraft. För dem som skäms eller inte orkar.

Jag har en fråga till den påstått feministiska regeringen:

Menar ni allvar med kvinnofrid, med att ni vill rädda kvinnors liv? I så fall – vad gör ni konkret?

Det är omöjligt att skydda alla från allt. Men:

Varje år mördas 13 kvinnor i Sverige av män de oftast har eller haft en relation med. I de fall där misshandeln lett till anmälningar och/eller domar, hade receptet kunnat vara enkelt:

Förse mannen med fotboja och besöksförbud. Han får inte komma närmare kvinnan än tio kilometer eller måste till och med hålla sig utanför den kommun där hon bor. Om han överträder gränsen så går ett prioriterat larm, en polispatrull hinner fram till kvinnan innan mannen gör det. Förövaren får omedelbart fängelsestraff eftersom han brutit mot besöksförbudet.

En källa inom polisen säger:

”Så långt har höga vederbörande nog inte tänkt. Här ligger massor av nya, oöppnade fotbojor som köpts in för dyra pengar men aldrig använts …”

Hur många flickor och kvinnor som varje dag anmäler våldtäkter, och där utredningarna läggs ner, törs jag inte tänka på. Sifferuppgifterna varierar, mörkertalet är stort.

Vår lagstiftning bygger på att ingen oskyldig ska dömas. Om åklagaren inte tror på en fällande dom så ska fallet inte in i rättssalen. Och – hellre fria än fälla i tveksamma fall.

Jag håller med. Det värsta som kan hända är att en oskyldig människa hamnar i fängelse.

Samtidigt kan det inte vara rätt att flicka efter flicka utsätts får misshandel och/eller våldtäkt av samme man och att han i utredning efter utredning går fri tack vare en listig advokat, eller på grund av att det inte fanns vittnen till våldtäkten.

Hur ofta finns det vittnen till ett vanligt samlag?

De flickor som utsätts är, även om de är tjugo år eller mer, i det här fallet barn som skambeläggs, mår fruktansvärt illa av övergreppen och inte törs eller orkar stå upp, berätta, vända ut och in på sig själva.

Det är vår förbannade plikt att stötta och hjälpa dem. Få dem att känna trygghet och människovärde. Hitta hem. Bli människor igen.

Det måste gå att bygga ett system där datorn slår larm om samme gärningsman dyker upp i flera anmälningar, ett system som gör att tidigare nerlagda utredningar öppnas och revideras. Ett system som säger att en majoritet av offrens vittnesmål väger tyngre än slipade undanflykter från den enskilde gärningsmannens advokat.

Varje timme, varje dag, våldtas en flicka eller kvinna. Tappar den sista biten av sin självkänsla och tron på andra. Skäms, går in i en depression och drar filten över huvudet utan att någonsin få upprättelse.

Så fel, så onödigt i ett humant Sverige 2017.

Jag vill se åklagare, advokater, politiker och kvinnoföreträdare på scenen.

Nu.

Vi måste ha en diskussion om hur vi kan ändra det här till det bättre.

Sant är, att en enda oskyldigt dömd är en för mycket.

Lika sant är att en enda våldtagen, skändad, dödad flicka är en för mycket.

Låt oss prata om vad vi ska göra för att förhindra det.

 

Dag Öhrlund

Pappa, författare, journalist