Skandal: Över 4 000 barn spårlöst försvunna i Sverige!

Stefan Löfven vill förmedla bilden av Sverige som välfärdslandet nummer ett och pratar gärna om att vi är en ”humanitär stormakt” som tar emot fler flyktingar per capita än andra länder.

Men myntet har en baksida som varken han eller någon annan politiker gärna pratar om:

Tusentals barn har under de senaste åren försvunnit i landet. Varken Migrationsverket, polisen eller någon annan myndighet har en aning om var de befinner sig.

Dessutom tjänar människosmugglare miljarder och prostitutionen blomstrar.

Enligt Migrationsverkets siffror försvann under 2014 och 2015 totalt 448 ensamkommande asylsökande barn i Sverige. Under 2016 och första delen av 2017 försvann ytterligare 719 barn. Totalt 1 167 försvunna ensambarn under tre och ett halvt år. Var de finns, vad som hänt med dem och huruvida de utnyttjas eller ej, vet vi inte.

”Under samma period har ännu fler familjebarn, 2 770 stycken, avvikit från sina placeringar utan att någon vet var de är”, säger ”Eva” (som på grund av arbetet inte vill avslöja sin riktiga identitet), kriminalinspektör som arbetar mot människosmuggling på Underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning, NOA.

Nästan fyra tusen barn totalt.

”Flera familjebarn än ensamkommande barn försvinner spårlöst, men man pratar inte om dem på samma sätt som om de ensamkommande som försvinner”, säger Eva, som har varit polis i 40 år och tidigare har arbetat med intervjuer i samband med asylansökningar samt, på Sedlighetsroteln, med brott mot barn.

”Det här med att barn försvinner i Sverige är inget nytt”, fortsätter Eva. ”Sedan flera år tillbaka har vi regelbundet lämnat information till våra chefer, och även direkt till politiker, om det som sker. Ett försvunnet barn är ju ett för mycket. Men det känns som om vi inte får något gehör.

Att tusentals barn försvinner i Sverige är naturligtvis en het politisk potatis och inget man som politiker vill prata om i onödan.

Sverige transitland för smuggelbarn

Men det är inte bara under de senaste åren barn har försvunnit spårlöst. Långt innan den enorma flyktingströmmen kom till Sverige, anlände flera hundra ensamkommande, kinesiska barn. Några var i tioårsåldern men merparten runt femton år.

”Jag minns inte exakt hur många men det var som sagt flera hundra”, säger Eva. ”De kom i grupper och var fullt utrustade med nya kläder, fina ryggsäckar och mobiltelefoner som de skulle få order via.”

Det visade sig snart att de kinesiska barnen inte skulle stanna i landet utan att Sverige fungerade som ett transitland. Oavsett var barnen placerades så försvann de spårlöst inom någon vecka. Några lyckades polisen spana på, de försvann till Danmark och skulle förmodligen resa vidare därifrån.

”Det hela var oerhört välorganiserat”, säger Eva, ”och de som skötte smugglingen var väl förtrogna med vår lagstiftning. Jag minns att två stycken, som drev en sushirestaurang i Stockholm, dömdes för det.”

Utredningen visade att de kinesiska barnen flög från Kina till Moskva på äkta pass. I Moskva försågs de med falska pass och flög vidare till Sverige.

Men vilken som var slutdestination för barnen kan man bara gissa, liksom vad de skulle användas till.

”Det där med passbyte är ganska vanligt”, säger Eva. ”Istanbuls flygplats är en annan känd ’hub’ dit många flyger på ett äkta pass. I transithallen möter de sedan någon, betalar, får ett falskt pass och ett nytt boardingcard.”

Den europeiska polisorganisationen Europol ägnar stora resurser år att kartlägga den våldsamma människosmuggling som pågår. I en rapport från september 2016 konstaterar man att centrala Medelhavet fortfarande är den huvudsakliga resvägen till EU. Inom EU hittar smugglarna alltfler nya rutter med flyg, via sjö och land. Transporter av människor sker huvudsakligen i lastbilar och den största migrationsströmmen går via Italien, Schweiz och Österrike.

Människosmuggling – en miljardaffär

Människosmuggling – som ofta går hand i hand med trafficking och annan form av människohandel – är enligt Europol en mångmiljardaffär. Man räknar med att smugglare tjänade mellan tre och sex miljarder euro enbart under 2015. Hur stora summor som sedan omsätts genom slavarbete, barnprostitution och övrig prostitution, är okänt.

Att bli smugglad kostar och att resa från exempelvis Afrika till ett EU-land kan kosta tiotusentals dollar. Enligt Europols kartläggning har 64 procent av de smugglade människorna betalat kontant, 27 procent har betalat via ”alternativa” banksystem, fem procent har fått arbeta av kostnaden och i fyra procent av fallen är betalningssättet okänt.

Av de som söker asyl saknar majoriteten – hela 82 procent i genomsnitt – pass. Listan toppas av Syrien där 89 procent saknar pass, Afghanistan med 93 procent, Irak med 87 procent och Somalia med 70 procent. Till detta kommer flera tusen sökande som säger sig vara statslösa.

”Eftersom det är många som kommer till Sverige utan pass så vet vi inte säkert vilka de är”, säger Eva. ”Att ta fingeravtryck av dem är ett sätt att identifiera dem. Även bland de barn som kommer till Sverige är det många som inte har pass och här är problemet att vi i Sverige – i det här fallet Migrationsverket – inte får ta fingeravtryck av dem som är under 14 år, det är EU-reglerat. Om fingeravtryck fanns på de barn som försvinner så fanns det en möjlighet att kunna identifiera dem om man hittar dem. Men man brukar bland annat anföra att det vore en kränkning av barnens personliga integritet, att ta deras fingeravtryck.”

”Eftersom de inte har pass vet vi ju inte hur de har rest till Sverige”, fortsätter Eva. ”Anledningarna till att man inte vill visa pass kan vara flera. De kan ha en annan nationalitet än den de uppger, de kan ha bott i andra länder än sitt hemland, som de uppger att de flyr ifrån, i flera år och till och med vara efterlysta.”

Eva fortsätter:

”Allt detta tillsammans gör förstås att det är fullkomligt omöjligt för oss att hitta ett försvunnet barn, vilket är oerhört oroande.”

Hur kommer det sig då att fler familjebarn än ensamkommande barn, försvinner?

”Det kan finnas flera anledningar”, säger Eva. ”En del av de asylsökande har tagit med sig ett eller flera barn som i själva verket inte är deras egna. Smugglarna kan ha krävt att de tar med barnet eller barnen som en delbetalning för själva smugglingen.”

Barn utnyttjas för att få in vuxna i landet

”Andra barn används som så kallade ’ankarbarn’ för att få in så många vuxna som möjligt i landet”, berättar en tjänsteman vid Migrationsverket. ”Ett par dyker upp vid gränsen och meddelar att deras son har kommit hit som ensamkommande. Migrationsverket registrerar en återförening men när paret har fått sitt uppehållstillstånd ’upptäcker’ de att pojken i själva verket inte är deras son och lämnar tillbaka honom till myndigheterna. Efter någon månad dyker ett annat par upp och hävdar att pojken är deras son, och processen upprepas.”

Barnen utnyttjas alltså både av smugglarna och dem som blir smugglade.

”Och smugglingen går inte att stoppa med den lagstiftning och de regler vi har i dag”, säger Eva.

Ensamkommande barn från Marocko har varit föremål för stor debatt, eftersom de huvudsakligen lever på gatorna och försörjer sig på kriminalitet.

”De marockanska barnen utgör ett stort problem”, säger polisinspektör Christer Baad som arbetar i Stockholms city. ”De vistas i grupper och lever på allt kriminellt som genererar pengar, alltifrån butiksstölder till brutala personrån som utförs med hjälp av olika vapen. Allt tyder på att mycket av den verksamheten är organiserad av en grupp vuxna marockaner som redan finns i Sverige.”

Christer Baad fortsätter:

”Om vi griper barnen när de begått brott och tar in dem till stationen så hävdar de att de är under 15 år, och blir omedelbart släppta igen. Om vi överlämnar dem till socialtjänsten så avviker de direkt från sina boenden och är snart tillbaka i city för att begå nya brott. Socialtjänsten har ingen rätt eller möjlighet att försöka hålla dem kvar.”

Under 2016 och första halvan av 2017 har totalt 263 marockanska barn sökt asyl i Sverige, varav en tjej.

”Man läser ju aldrig om att tjejer har begått personrån, så vi kan ju bara spekulera i hur de utnyttjas”, säger Eva. ”Regeringen meddelade ju stolt att man slutit ett avtal med Marocko om att skicka tillbaka barnen, men vi ser tvärtom en ökning av de ankommande.”

Lagstiftningen måste ändras

Eva och hennes kolleger arbetar hårt för att få fram ändringar i lagstiftningen så att man bättre kan förhindra människosmuggling.

”Vi har nu fått en ny passlagstiftning. Förr kunde du få ut hur många pass du ville genom att påstå att du tappat dem. Nu kan du få ut maximalt tre stycken under en femårsperiod. Barn får treårspass istället för femårspass och om du begär ut ett tillfälligt pass på Arlanda så spärras ditt ordinarie pass automatiskt.”

Förhoppningsvis ska lagändringarna leda till minskad illegal handel med svenska pass vilket är behövligt eftersom de, tillsammans med franska pass, är de mest missbrukade i hela världen.

”Vidare behöver vår nuvarande utlänningslagstiftning ses över för att kunna åtala dem som hittat kryphålen. Det bästa sättet att smuggla in någon numera är genom att ge dem tillstånd att studera eller arbeta. Smugglarna startar firmor och utfärdar sedan intyg om att människorna de smugglar kan få jobb i Sverige.”

Eva fortsätter:

”För några år sedan var en stor advokatbyrå inblandad. De hjälpte smugglare att bilda svenska bolag och såg till att folk kom hit på falska arbetstillstånd. Bland annat fick kineser söka arbetstillstånd till höga befattningar med hög månadslön. Många av dem betalade bara för att finna att jobbet inte existerade när de väl kom hit. En del av dem fick sova på lager och jobba för slavlöner. En av dem berättade att han hade betalat en organisation för smugglingen, därefter fick han betala in skatt och sociala avgifter här för att det skulle se ut som han hade jobb. Totalt blev han lurad på nästan 500 000 kronor.”

Advokatbyrån i fråga uppmärksammades på det oetiska i förfarandet och verksamheten upphörde. Men det finns alltid nya människor som är kreativa när det gäller att tjäna pengar på människosmuggling.

”Enligt vår lagstiftning är det inte människosmuggling att göra på det viset, även om syftet är att mot betalning hjälpa folk som egentligen inte skulle få tillstånd att resa till Sverige. Lagen gör det möjligt att smuggla människor hit! I ett åtal nyligen, där man utfärdat massor av falska arbetstillstånd, hade åklagaren beslagtagit 13 miljoner kronor som kvarstad men blev tvungen lämna tillbaka dem för att handlingen inte betraktades som människosmuggling. Lagstiftningen måste ändras!” säger Eva.

Även när det gäller de försvunna barnen måste lagstiftningen ändras. Migrationsverket är ansvariga för de ensamkommande barn som placerats ut, men får inte låsa in dem. Så om ett barn avviker på egen hand eller blir hämtad av en vuxen, kan verket inte göra mer än att rapportera det till polisen, som alltså har minimala möjligheter att finna barnet.

Och så försvinner ännu ett barn i händerna på någon, vars syften vi inte känner till.

Länsstyrelsen arbetar mot människohandel

Patrik Cederlöf är nationell samordnare mot människohandel och prostitution vid Länsstyrelsen i Stockholm.

”Fyra tusen försvunna barn är en hög siffra och det kan finnas ännu fler som vi inte känner till. Förutom de registrerade vet vi att det kommer barn i familjekonstellationer där barnen inte reser med biologiska föräldrar och att det förekommer barnäktenskap. Det finns alltså många parametrar i det här – 2015 registrerades det 70 000 ensamkommande barn i Europa och 35 000 av dem kom till Sverige, en anmärkningsvärd situation som ställer höga krav på Sverige när det gäller hanteringen.

Men varför försvinner då så många barn?

”Hypotesen är att många av de ensamkommande inte har asylskäl”, säger Patrik Cederlöf. ”Det är viktigt för oss att försöka förstå när i processen de försvinner. Är det för att de får avslag på sin ansökan eller för att de är offer som ingår i en organiserad, kriminell verksamhet? Naturligtvis är det inte acceptabelt att vi inte har kontroll på barn som kommer till Sverige. Men vi kan inte låsa in barn för att vi är oroliga att de ska försvinna, socialtjänsten behöver mer på fötterna för att kunna omhänderta dem.”

Många av de ensamkommande barnen har flera identiteter. Eftersom EU-reglementet inte tillåter att man tar deras fingeravtryck, blir identifieringen svår. Barnet kan bli tilldelat boende i en kommun men avviker för att senare dyka upp i en annan kommun under nytt namn.

”Det pratas om att många barn försvinner frivilligt men jag tror knappast att det är barnets beslut att resa vidare, någon vuxen har ansvaret. Men många av barnen har levt ett liv där de fått klara sig själva, de är tuffa och har en annan förmåga än barn som kommer från tryggare förhållanden.”

Patrik Cederlöf fortsätter:

”Jag har i EU-sammanhang hårt ifrågasatt att barn kan resa genom samtliga medlemsstater utan att uppmärksammas. Men de kan naturligtvis ha blivit omhändertagna i ett annat land och avvikit. Jag tror dock att planeringen av deras resor handlar om människosmuggling eller människohandel. Det är otroligt svårt att komma åt och ur utredningsperspektiv krävs det att man har tillgång till en samarbetsvillig person som kan avslöja hur allt fungerar.”

Människosmugglingen har många olika syften.

”Det handlar inte bara om att få hit prostituerade utan också om organhandel, organiserat tiggeri och svart arbetskraft”, säger Patrik Cederlöf. ”Nu har vi sett de första domarna som gäller tiggeri där man haft minderåriga med sig som utnyttjats i tiggeriet. Och när det gäller exempelvis bärplockare från Bulgarien har det visat sig att barnen kanske inte utnyttjas, men att de inte får gå i skola eller leva under anständiga former.

Patrik Cederlöf är övertygad om att lösningen på problemet med försvunna och utnyttjade barn är tidiga insatser och ett tätt samarbete mellan olika myndigheter.

”Det är rörigt i världen och det kommer hit många människor som vi har ansvar att ta hand om. Det är ingen nyhet att det finns människor som gått under jorden för att de fått avslag på sin asylansökan. Det betyder också att det kan finnas helt oregistrerade barn som fötts i hemmet och naturligtvis är det oacceptabelt att vi har medborgare som officiellt inte existerar. Men vi kan inte kräva att polisen ensam ska bära hela den här bördan, det måste finnas ett bra samarbete mellan sjukvården, skolan och andra myndigheter och en central plats att samla informationen på.”

Patrik Cederlöf hävdar också att information, exempelvis till sexköpare, är en viktig del i förebyggande arbete.

Men tror du verkligen att sexköparna bryr sig om vad myndigheterna säger?

”Ja, till viss del. Många sexköpare känner inte till offrens bakgrund men kommer på bättre tankar när de får veta sanningen.”

Staten sitter inte med armarna i kors när det gäller att tackla de här problemen. Regeringen har gett Länsstyrelsen i uppdrag att undersöka hur man kan arbeta bättre och effektivare mot människohandel. Maria von Bredow vid Länsstyrelsens enhet för social utveckling är ansvarig för den rapport som ska lämnas in i mars 2018. Hon säger:

”Vi ska identifiera vilka riskgrupperna är, utsatta barns levnadsvillkor och belysa olika domar samt ärenden som kommit in till vår stödtelefon eller socialtjänsten. Den kunskap vi får ska användas till att förbättra stöd och skyddsmekanismer inom socialtjänsten och Migrationsverket, så att det fungerar bättre.”

Prostituerade blir kidnappade

Att många av de ankommande flyktingbarnen utnyttjas sexuellt på olika sätt, råder det knappast något tvivel om. Men den prostitution som bedrivs i Sverige är huvudsakligen en egen, kallt organiserad verksamhet.

Kajsa Wahlberg, kommissarie vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, har bland annat i uppgift att rapportera till regeringen om domar som rör människohandel och därtill relaterad brottslighet, till exempel koppleri.

”När det gäller människohandel för sexuella ändamål fick vi förra året in 66 anmälningar rörande vuxna och 15 som rörde barn. Den övervägande majoriteten var kvinnor och flickor. Bara två personer dömdes för människohandel för sexuella ändamål under 2016 och det kan förstås verka lite, men man måste då förstå hur komplicerad en sådan utredning kan vara”, säger Kajsa.

Informationen som ligger till grund för en anmälan kan komma från många håll, bland annat Migrationsverket. Brottet kan ha begåtts i hemlandet, på väg till Sverige, här eller på samtliga dessa ställen. Men offret – flickan vet inte alltid vem förövaren är eller var övergreppet begicks.

”Vi inleder många gånger förundersökningen på lösa grunder och försöker utreda vilket brott som begåtts. Ibland slutar ett ärende med en helt annan brottsrubricering än den initiala, ibland med att vi inte lyckas få ihop tillräcklig bevisning för ett åtal.”

Kajsa Wahlberg fortsätter:

”Lagstiftningen om människohandel är komplex och det är många länkar som måste hänga ihop för att kunna bevisa brottet. Vi ser kanske fem – tio domar per år i fall där ärendet inledningsvis har handlat om människohandel, men att den inte kunnat bevisas utan man dömer för koppleri eller människorov istället. Samtidigt blir det kanske bara en handfull domar per år där man verkligen har kunnat bevisa just människohandel.”

För att någon ska kunna bli dömd för människohandel krävs till exempel att åklagaren kan påvisa ett exploateringssyfte, att syftet redan vid rekryteringen av flickan var att utnyttja henne för sexuella ändamål.

”Eftersom rekryteringen oftast sker i andra länder kan det bli svårt för oss att bevisa syftet med rekryteringen, likaså att människohandlarna eller hallickarna har tvingat, lurat eller vilselett kvinnan eller flickan. De har oftast ingen omvärldskunskap utan är lätta att skrämma till tystnad.”

Men det som börjar som ett människohandelsärende kan i enstaka fall leda till en dom för grövre brott.

”Vi hade nyligen ett ärende som förvandlades till människorov, eftersom förövarna hade fört bort en flicka rent fysiskt och låst in henne, vilket är mycket allvarligt. En liknande dom föll också 2015”, säger Kajsa Wahlberg.

Eftersom förutsättningarna för fällande dom ofta är att flickan berättar sin historia, är det till stor hjälp om polisen dessförinnan kunnat arbeta underrättelsestyrt, spanat, avlyssnat och på andra sätt dokumenterat vad som hänt.

”Vi är som mest framgångsrika när vi spanar innan ingripanden. Om vi först berättar vad vi vet, är det mycket lättare att få offren att berätta. Då känner de sig inte lika utsatta och utlämnade.”

Människosmuggling och prostitution går hand i hand

”Under de 13 år jag har arbetat med de här frågorna, har rekryteringen av prostituerade flickor till Sverige gått från att vara tämligen våldsam, till att bli mer sofistikerad.”

Kriminalinspektör Per Englund arbetar med utredningar gällande människohandel vid Underrättelseenheten, Polisens Nationella Avdelning, NOA. Han berättar att det finns olika tekniker för att locka fattiga flickor till att bli prostituerade i Sverige. En är att erbjuda välbetalda jobb, att flickan kan bli fotomodell eller få ett bra arbete på hotell eller restaurang.

När flickan väl är här, får hon snabbt helt andra besked och utsätts för olika hot tills hon går med på att prostituera sig.

”En annan är ’lover boy-tekniken’”, säger Per Englund. ”En man närmar sig flickan på exempelvis en dansrestaurang och syftet är att få henne att bli kär. När paret har dejtat ett tag föreslår mannen att de ska skaffa ett bättre liv i Sverige, där han har kontakter. När de väl kommer hit säger han att han har skulder och är hotad till livet, att hon måste hjälpa honom genom att sälja sin kropp, så att han inte blir mördad. Han kan ha flera ’flickvänner’ samtidigt, som han lurar på liknande sätt.”

Bästa väninnan blir hallick

Lover girl-tekniken är i stort densamma, men här är det en tjej eller kvinna som närmar sig en flicka i syfte att bli hennes allra bästa vän. Vännen/rekryteraren övertalar flickan att följa med till Sverige och en bättre framtid. Hon säger att de båda kan få drömjobb men när de kommer hit är det prostitution som gäller.

”I ett fall, där vi arbetade tillsammans med polisen på Nordirland, användes den här tekniken”, säger Per Englund. ”Offret dumpades på Heathrow i England där en organisation tog över och tvingade henne till prostitution. Om en tjej kommer till ett främmande land där hon inte känner någon, man tar ifrån henne hela hennes skyddsnät och dessutom hotar henne, då vågar hon inte göra motstånd. Om hon har egna barn i hemlandet så talar man om att man vet var de finns och hotar att göra dem illa. Om flickan då fortfarande vägrar att lyda så är fysiskt våld nästa steg.”

För ett antal år sedan kom de flesta flickorna till Sverige från Estland och de andra länderna i Baltikum.

Per Englund:

”De sattes i lägenheter här och tvingades omedelbart att ta emot kunder. En 17-årig flicka från Estland avslöjades med att ha undanhållit pengar från hallickarna. Tjejen, som var förståndshandikappad, fick omedelbart ’böter’ på 15 000 kronor. Hallickarna låste in henne och hotade henne med vad som skulle ske om hon inte betalade. Man visste att hon hade en pojkvän i Estland och även han hotades – om han inte hjälpte till att betala böterna så skulle han bli misshandlad.”

Flickorna tvingas betala ”skulder”

Numera ”rekryteras” de flesta flickorna från Rumänien och Nigeria, men många kommer också från Bulgarien och Ungern. De nigerianska flickorna, från 16 år och uppåt, får veta att de ska få en fin utbildning eller bli älskarinna åt en rik man. Redan i hemlandet sätts de i stor skuld för de kostnader som resan och annat medför.

”Genom riter vid ett altare får flickan svära på att betala tillbaka mellan 35 000 och 80 000 euro”, säger Per Englund. ”Man drar nytta av flickornas naturreligion Juju, en blandning av gammal naturreligion, kristendom och islam. Genom att genomgå riterna lovar flickan heligt att betala både för resan till Sverige och till ’madamen’ som har ’hjälpt’ henne.”

När den nigerianska flickan kommer till Sverige börjar helvetet. Ofta blir hon inlåst i en lägenhet och tvingas ta emot fem, sex kunder om dagen, sju dagar i veckan.

”Hon får knappast någon semester”, säger Per Englund ironiskt. ”Och oavsett hur mycket pengar hon får in, så ska hon först betala hälften i koppleriavgift. Därefter ska hon betala för mat, boende och kläder och den sista lilla delen av hennes pengar går åt till att betala av den stora skuld hon har sedan riten i hemlandet.”

Prostituerade blir hallickar i ett tragiskt ekorrhjul

Flickan kan alltså bli tvungen att prostituera sig i flera år innan skulden är betald. Vad händer sedan, när hon släpps fri?

”Det är tyvärr inte ovanligt att hon själv blir förövare, eftersom prostitutionsvärlden är den enda hon känner till. Hon åker till Nigeria och rekryterar, själv eller tillsammans med någon annan, unga tjejer och blir själv en ’madame’. Hjulet snurrar vidare, bara med nya människor på nya positioner.”

Hur ofta lyckas då polisen ta smugglare och människohandlare på bar gärning?

”Relativt ofta”, säger Per Englund. ”Prostitutionsgruppen griper sexköpare och ofta dyker hallicken upp i sammanhanget. Men sedan börjar svårigheterna. Om inte offret, de prostituerade flickan, vågar vittna om allt som hänt så blir det ofta så att bara hallicken och sexköparna döms. Om flickan däremot kan och vågar ge oss gott om uppgifter om hur allting gått till så kan vi spräcka en kedja av smugglare och handlare. Dessutom är det viktigt att vi får hjälp av polisen i ursprungslandet, vilket inte heller alltid är det lättaste.”

Ironiskt nog sätter både det svenska rättssystemet och polisens omorganisation käppar i hjulet när det gäller att få människosmugglare och -handlare dömda.

Per Englund:

”Människohandelsgrupperna hos oss slogs sönder när man omorganiserade polisverksamheten och det tar tid att bygga upp dem igen. Dessutom fungerar ju rättssystemet så att rätten ska tro på den misstänkte om inte åklagaren klarar att slå hål på hans historia bortom allt rimligt tvivel.”

Det sistnämnda är långt ifrån lätt. Flickorna har kommit till Sverige med en lögnaktig bild av hur allt fungerar. De har blivit skrämda med lögnen att prostitution kan ge dem många års fängelse och tillsammans med andra hot kan detta ofta skrämma dem till tystnad eller få dem att ta tillbaka uppgifter de redan lämnat. I så fall är åklagaren relativt chanslös.

Det här måste vara frustrerande för polisen.

”Naturligtvis”, säger Per Englund. ”Det är därför viktigt att ha en proaktiv utredning och gå på hårt med de uppgifter vi har. Men skillnaden mot exempelvis narkotikamål är enorm – där har man ett gods som kan beslagtas och analyseras. De offer vi förhör är flickor med problem och stor rädsla för att råka i klammeri med rättvisan. Därför tycker många av dem att det är bäst att hålla tyst.”

På frågan om några av de 4 000 försvunna asylbarnen kan vara inblandade i prostitution, svarar Per Englund:

”Hittills har vi inte stött på det. Däremot vet vi att en del av de unga som kommit hit utnyttjas av dem som erbjuder boende, speciellt till ankommande som vistas här illegalt utan att ha sökt asyl. De är lätta mål för någon som vill utnyttja dem. Dessutom finns det säkert barn eller ungdomar som har blivit rekryterade för prostitution redan i hemlandet, innan de kommer hit.”

Per Englund fortsätter:

”År 2015 kom 70 000 barn och ungdomar till Europa, varav 36 000 hamnade i Sverige, långt ifrån EU:s yttre gränser. Man kan ju fundera över hur en nio, tioåring tar sig hit genom hela Europa utan pengar, hjälp eller order från någon vuxen. Och på något sätt ska de ju betala för resan.”

Afghanska barn importerades för transit till Norge

 ”Jag är fullständigt övertygad om att flyktingbarn utnyttjas sexuellt och det är vår plikt att sätta stopp för det”, säger polisinspektör Ulrica Nylander som arbetar vid RÖK, gränspolisens rörliga övervakningskontrollgrupp i Västra Götaland.

”Redan under polisens ALMA-insats under den stora flyktingströmmen 2015, stod det klart för mig att flyktingbarn importerades för att utnyttjas.”

Ulrica och hennes kolleger stod på Göteborgs central för att möta tågen från Köpenhamn. De fångade snabbt in ett antal minderåriga och frågade dem vem de skulle träffa och vart de skulle ta vägen.

”Alla hade samma svar. De skulle träffa ’en farbror’”, säger Ulrica. ”Men ingen av dem kunde säga vad farbrorn hette eller var han bodde.”

Samtidigt lade hon märke till att ett antal vuxna afghanska män, som pratade norska, strök omkring och spanade efter barn.

Poliserna sökte upp männen och frågade vad de gjorde på centralen. Samtliga uppgav att de skulle hämta en brorson eller systerson, men på följdfrågan om vad barnet hette, vad systern eller brodern hette och var de bodde, kunde ingen lämna ett vettigt svar.

”Det där hände fyra, fem gånger medan jag jobbade där. Jag såg tydligt att männen hade full koll, att de spanade efter ett specifikt barn och det hände också att en man försökte ta ett barn och försvinna därifrån. Jag fick omedelbart en känsla av att barnen var beställningsvaror som skulle transporteras vidare till Norge för att utnyttjas där.”

Ulrica delgav cheferna för insatsen sina misstankar men fick inget gehör.

”Det var tydligen en het potatis som ingen ville prata om.”

Nästa problem bestod av frivillighetsorganisationer som ville ”rädda” flyktingbarn undan myndigheterna.

”Vårt jobb och ansvar som poliser var naturligtvis att ta hand om de små barnen och överlämna dem i Migrationsverkets förvar. Frivillighetsorganisationerna beskyllde oss för att vara rasister och förstod först inte att de kunde medverka till trafficking genom att gömma barnen och släppa dem fria, men till sist fick vi dem att förstå allvaret.”

Ulrica var nyligen på en konferens som handlade om sexhandel med asylsökande barn. Länsstyrelsen i Jönköping berättade att de snart skulle släppa en rapport med namnet ”Jag vill inte tystas längre – att se och möta killar och transpersoner med erfarenhet av sex mot ersättning”.

Av presentationen framgick att det är vanligt att pojkar på migrationsboenden säljer sina kroppar till andra killar för ett paket cigarretter.

”Det där nämnde bara i förbifarten och jag fick genast känslan av att frågan var för obehaglig för att diskuteras vidare”, säger Ulrica som inte nöjer sig med det utan har satt ihop ett långt dokument där hon frågar hur de här frågorna ska behandlas i fortsättningen. ”Det är ju skandal om prostitution får förekomma i lokaler som betalas av Migrationsverket.”

Till vardags arbetar Ulrica med övervakningskontroll. På grund av de öppna gränserna inom EU har Schengen beslutat om ”kompensatoriska åtgärder”, i det här fallet att polisen ska genomföra inre utlänningskontroller och bland annat kontroller på arbetsplatser.

”Vi arbetar också mot prostitution, främst då när det gäller prostituerade från icke EU-länder. Vi besöker bordeller – lägenheter som hyrs ut i andra hand via air bnb – flera gånger i veckan och misären där får mig att må dåligt. Vår hypotes är att om vi får bort varorna, i det här fallet flickorna, så försvinner också kunderna.”

För att kunna genomföra detta vill Ulrica att polisen använder lagstiftningen hårdare. Hon hänvisar till åttonde kapitlet, elfte paragrafen i Utlänningslagen:

En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

”Den har vi använt bland annat för att utvisa nazister som är EU-medborgare”, säger hon. ”Och kan det anses vara ordning och säkerhet att icke HIV-testade prostituerade arbetar här, att vi slår upp dörrarna för människohandlare och hallickar som kommer hit och utnyttjar flickor som dessutom kan sprida sjukdomar?”

Hon tillägger:

”Ur ett feministiskt perspektiv kan det heller inte vara rätt att ett land som Sverige tillåter handel med kvinnor som hotas, misshandlas och tvingas sälja sina kroppar. Jag kommer att fortsätta kämpa för att det här stoppas med alla till buds stående medel.”

 

Barn sexutnyttjas på alla sätt

När det gäller övergrepp mot barn som dokumenteras, säger Anders Ahlqvist, kommissarie och verksamhetsspecialist vid polisens it-brottscentrum SC3 så här:

”Det finns en otrolig mängd dokumentation av sexuella övergrepp mot barn. Problemet är inte att hitta den utan att sortera materialet och angripa dem som sysslar med övergrepp, inte bara de som sprider bilder och filmer. Barnpornografibrott är ju knappast prioriterat i straffskalan, i normalfallet döms det bara till böter om brottet inte bedöms som grovt. Och med den press vi har på oss kan vi sällan bevisa att barn har blivit utnyttjade i såna sammanhang. Dessutom – hur konstigt det än kan låta – känns det inte rättssäkert att ge sig på dem som kopplar upp sig på nätet via Telia, medan pedofiler som använder Tele 2 eller Bahnhof ska komma undan, eftersom de operatörerna vägrar lagra den information vi behöver för att leda ärenden till åtal. Därför ser vi också att alltfler yrkeskriminella väljer Tele 2 eller Bahnhof och jag efterfrågar en lagändring där.”

Den nya, snabba tekniken har medfört att pedofiler som för 15 år sedan bara kunde sprida sekundlånga videosnuttar, nu kan distribuera hela långfilmer utan problem.

”Det är alltså knappast någon positiv utveckling”, säger Anders Ahlqvist ironiskt.

Ahlqvist och hans kolleger får sin information huvudsakligen på tre sätt.

”Det första och största är ett internationellt utbyte med bland annat NCMEC, en amerikansk organisation där polismyndigheter och företag samarbetar mot sexuella övergrepp mot barn. I våras gav de oss 2 000 tips på fyra månader, om svenskar som sysslade med spridning av barnpornografi. Så vi har ingen brist på arbete. Det gäller att sovra bort dem som av ren och skär nyfikenhet eller dumhet laddat ner bilder och filmer, för att istället koncentrera oss på dem som utför själva övergreppen.”

Naturligtvis skulle det ta orimligt lång tid att granska 2 000 fall manuellt. Därför använder it-poliserna olika program och taktiska modeller som hjälper dem att effektivisera arbetet.

Ett annat sätt för poliserna att få information, är att någon begår fysiska övergrepp och att man i samband med utredningen hittar dokumentation i en dator eller telefon.

”Det tredje är att vi går igenom alla datorer och mobiltelefoner som beslagtagits i olika ärenden. Och i 20 procent av dem hittar vi bilder och filmer som dokumenterar övergrepp på barn”, säger Anders Ahlqvist.

Bland de 20 procenten återfinns både systematiska utbytare, fildelningsnätverk och – mindre intelligenta amatörer.

”Det finns bland annat så kallade hubar med barnporr, dit du kan ansluta dig och hämta material”, säger Anders Ahlqvist. ”Saken är bara att den som hämtar måste uppge sin ip-adress och med hjälp av programvaror kan vi sedan leta efter klassat material. I våras provade vi tekniken tre dagar i rad och identifierade över 2 000 svenska ip-adresser dit man hämtat barnpornografi.”

Tyvärr slutade väldigt få av dessa ärenden i kompletta förundersökningar och domar.

”När det gäller de 2 000 NCMEC-ärendena inleddes förundersökning i 37 fall. Men vi kunde inte spåra ip-adresserna eftersom de låg hos internetoperatörer som vägrar att spara dem.”

Det svenska material poliserna hittar består av dokumentation av egna övergrepp mot barn, utförda av amatörer, människor som inte kan hålla sig från att sprida det vidare. Det mer professionellt producerade materialet kommer huvudsakligen från östländerna, sydostasien och USA.

”Det förövarna tjänar pengar på är att erbjuda exempelvis en våldtäkt mot barn, som direktsänds via webcam. Vi har ett aktuellt fall där en svensk man beställde en våldtäkt och betalade 50 dollar för att få se den. Det ska bli intressant att se vad åtalet resulterar i.”

Bland offren ser Anders Ahlqvist och hans kolleger alltifrån våldtagna spädbarn till misshandlade och utnyttjade barn och tonåringar. Våldet blir grövre och offren allt yngre.

”Det stämmer bra med den psykologiska profil man ofta pratar om när det gäller människor som konsumerar stora mängder porr”, säger Anders Ahlqvist. ”De behöver hela tiden mer och värre grejor för att få den kick de måste ha.”

Polisens it-brottscentrum har alltså hittills inte sett något svenskt material, där det är tydligt att asylsökande barn förekommer.

”Däremot har jag som många andra funderat en hel del. Jag tror inte att barnen finns kvar i Sverige. De är för många och vårt nät borde vara så finmaskigt att vi hittar några av dem. Men det förvånar mig att man inte lägger ner mer jobb på att spåra dem. 4 000 är 4 000 för många.”

Fotnot: Författaren har flera gånger försökt få en kommentar av migrationsministern men inte fått något svar.