Favorit i repris från 1999:
Statistiskt sett kan de komma och ta dig när som helst.
Efter det blir inget som förut, om man får tro dem som varit med!
En dag för knappt trettio år sedan såg min bäste vän Micke och jag en spännande annons. Vi var unga, tvivlande, nyfikna tonåringar och bestämde oss för att ta reda på Den Stora Sanningen.
Vi tog bussen från Solna till Sundbyberg. Två kilometer eller så. När vi klivit av försökte vi lokalisera oss. Vi upptäckte att vi inte var ensamma vid hållplatsen. En skum gubbe i trenchcoat smög fram till oss, vände på rockslaget, blottade ett UFO-märke och väste:
– Jag förstod att ni var av rätt sort. Följ mig.
Det gjorde vi, obegripligt nog.
UFO-mötet var en parodi som John Cleese inte kunde utfört bättre. En förening visade suddiga bilder av skrivbordslampor – som skulle föreställa UFO:s – svävande ovanför Stockholms ström och amerikanska, grovkorniga svartvita filmer av skrikande människor som flydde från lysande föremål som snabbt närmade sig.
Folk i lokalen klappade, skrek och gapade euforiskt om ett enat universum, om att de gröna äntligen var här för att ta över.
Det såldes åt helvete för mycket hasch på den tiden.
Det finns fortfarande folk som envist visar liknande filmer. Det finns också en mängd mer och mindre vetenskapliga dokumentationer om liv i universum och besök av UFO:s. Det finns teorier om att den amerikanska regeringen gömmer ett kraschat rymdskepp med döda rymdisar i en hangar.
En del av det där är säkert sant. Du behöver bara gå ut en stjärnklar natt för att inse att du inte är mer än en knapp flugskit i universum och det vore absurt att tro att vi är de enda levande väsendena här. Men ändå.
Alla behöver något att tro på. UFO-fantasterna behöver tefat, de religiösa en Gud. Några tror på Mona Sahlin, några på sig själva och resten dämpar ångesten med sprit, sex, lögner och BingoLotto.
I en amerikansk skvallertidning läser jag om UFO:s, vad små rymdisar kan hitta på och att så många som en miljon amerikaner blir bortrövade av rymdisar varje år, utan att veta om det. Så följer några tips om hur du ska lära dig känna om du har varit bortrövad av rymdisar:
– Du vaknar på natten och känner att du nyss har varit med om något märkligt.
– Du känner dig konstant övervakad
– Du har konstiga sår men ingen aning om hur de uppkommit
– Du har plötsligt massor av nya kunskaper men inte en aning om varifrån eller hur du fått dem
– Saker i ditt hem försvinner, för att dyka upp igen några dagar senare.
– Du tycker dig se saker i ögonvrån, men när du tittar efter närmare finns ingenting där.
– Du tycker dig höra ljudet av smällare mellan ett och fyra på morgonen, vaknar plötsligt av dagsljus och förstår inte var natten tog vägen?
Eftersom minst hälften av det där händer mig åtminstone en gång i veckan, utgår jag ifrån att jag blir kidnappad av rymdisar i stort sett oavbrutet. Men det får jag väl försöka leva med, andra har det värre:
I en intervju berättar 34-åriga Connie Renblosser, ensamstående mamma i New York, hur hon en natt kidnappades och våldtogs av stygga rymdisar.
Connie vaknade mitt i natten av ett starkt ljus, gick ut på balkongen på 23:e våningen och blev paralyserad av ljuset. Medan hennes treåriga dotter fortfarande sov i sängen, sögs Connie ut i luften. Hon svävade en stund högt ovanför New Yorks gator innan hon landade i Central Park, omgiven av små, muskulösa rymdisar. Fyra av dem tog tag i hennes armar och ben och bar in henne i ett stort, skivformat rymdskepp där hon först utsattes för ”hemska medicinska experiment” och därefter våldtogs av en liten typ med grått skinn och platta, svarta ögon.
Connie svimmade. När hon vaknade hade hon ärr och skärsår och åkte till akuten. Läkarna behandlade henne som ett våldtäktsoffer och föreslog att hon skulle anmäla händelsen till polisen. Connie valde att hålla tyst. Men nu vill hon ”tala ut för att hjälpa alla andra kvinnor som blivit våldtagna av rymdvarelser”.
Tja, vad ska man säga..?
De australiska ungdomarna Sandy Horner och Thomas Hannon är inte mycket sämre. De hävdar att de på sin andra träff överraskades av ett UFO som hovrade ovanför deras bil, sög upp dem i luften och in i skeppet. Efter att de ”opererats med elektroniska instrument av gråa varelser” beordrades de delta i en ”bisarr ceremoni”. Därefter tvingades de falla på knä framför skeppets kapten som genom telepati förklarade att de nu var en ”biologisk enhet”. Efter ”vigselns” avslutande förpassades de tillbaka till sin bil.
Paret har nu beslutat att ingå ett mer jordnära äktenskap fastän de anser att de inte känner varandra.
Avslutningsvis: Psykiatern James Gordon vid Georgetown-universitetet i Washington hävdar bestämt att människor som berättar om sina UFO-erfarenheter är mentalt friska, inte det minsta paranoida eller fixerade vid uppmärksamhet kring den egna personen. Huruvida doktorn själv har blivit kidnappad av rymdisar, framgår inte.
Om du själv har vistats i ett UFO kan du väl maila detaljerna lite kort.
Själv tar jag mig en extra whisky ikväll. För tänk om…
Dag Öhrlund