Små mäklarna, små mäklarna är lustiga att se …

Har du också märkt förändringen? Förr i världen lydde en lägenhetsannons ungefär så här:

”Fyra välplanerade rum och kök. Badrum och gästtoalett. Balkong i söderläge. Helrenoverad för två år sedan …” och så vidare.

Numera har någon av de välbetalda och kommunikationskonsulter jag är så avundsjuk på (ge mig en dunk rödvin så ska jag sno ihop samma rappakalja på nolltid och skicka en fet faktura) varit framme och lärt mäklarna hur en rejäl annons ska se ut:

”Vi tror att du kan vara intresserad av den här lägenheten från Ulf Snöskyffel. Först några ord om Ulf: Innan han började hos oss på Skumt Fastighetsbedrägeri AB klarade han sig hjälpligt genom ett tvåårigt program i gymnasiet. Därefter sålde han kokain i några år innan han flydde till Bahamas för att hitta sig själv och plocka kokosnötter. Efter ett mindre misstag var han på ”kurs” i Kumla i fyra år innan han började sitt nya liv. I dag är Ulf lyckligt gift för fjärde gången, har tretton adoptivbarn, en halt ilsken tax och en BMW med tveksam ägarbakgrund. För Ulf är en bostad inte bara en bostad. Han ser den som en helhet i ditt nya liv och som en början till en vacker, livslång relation mellan er. Kanske står du just i begrepp att bilda familj eller strypa din farmor eller något annat spännande och Ulf kommer att vara med dig hela vägen … ”

Och så hundra rader till om Ulf Snöskyffel och hur fantastisk han är. Allt detta kompletterat med bild av en kostymnisse med rakad skalle eller skägg (eller både och). Eller – om det är Ulrika Snöskyffel – naturligtvis en ung, vacker kvinna med ett oemotståndligt leende.

Vilken fabrik kommer de ifrån, de där?

Och – först nu kommer det några fakta om lägenheten.

Här gäller det att se upp för uttryck som ”kvadratsmart” (så trång att inte ens en sexåring som stannat i växten skulle få plats dubbelvikt), ”oslipad diamant” (skiten borde blåsas ut totalt omedelbart), ”möjlig trea” (för liten redan för att vara en anständig tvåa men gipsskivor är ju inte så dyra), ”Sjöglimt” (med hjälp av räddningssele, brandstege och stjärnkikare kan du se ett skvalp), ”balkong mot underbar innergård” (klaustrofobisk känsla och samtidigt lätt att kasta in handgranater på din balkong), ”souterrängläge med fantastisk uteplats” (lättast för tjuvarna att komma rakt in i vardagsrummet), ”renoveringschans”/”tillfälle för hemmafixaren” (som upplagt för skilsmässa och för att hamna i ”Lyxfällan”), ”generösa ytor för socialt umgänge” (du kommer inte att ha råd med ens en pizza utan ost när budgivningen har drivit priset till astronomiska nivåer), ”sekelskiftescharm” (det drar exakt lika mycket från alla fönster och det blir fyrverkeri i säkringarna före nyårsafton), ”generösa fönsterpartier/öppen planlösning” (fullständigt omöjlig att möblera), ”noggranna materialval” (svindyra italienska marmorskivor som spricker efter en vecka och kranar designade för att läcka vid första användningen).

Detta gödslas med lite lämpliga uttryck om hållbarhet, miljövänlighet och ”omtanke” om naturen.

Sedan kommer en rad uppgifter om hur ”nära” det är till förskolor, kommunikationer, grönområden, knarklangare, psykakuten och till en park där rosa enhörningar fnattar omkring och fiser ut olikfärgade fjärilar i takt.

Till sist illustreras ditt drömobjekt av en lång rad bilder som visar allt utom lägenheten. Det är solnedgångar, hav, vackra unga par som vandrar hand i hand, skuttande kaniner, söta barn och vackra tallskogar. Till sist kommer några lägenhetsbilder tagna med sådana vidvinkelobjektiv att även det minsta sovrummet ser ut att vara en aning större än Stockholms slott. Roligast blir det när texten säger ”fullkomligt insynsskyddad” samtidigt som man på bilden kan se hur mannen i lägenheten mitt emot stryper sin fru med ena handen och halsar en sjuttiofemma med den andra.

Icke desto mindre verkar tricken gå hem hyfsat bra. En pytteliten etta i Stockholm kostar mer än en Ferrari och hugade köpare köar.

Jag funderar på att omskola mig.

”Vi tror att du kunde vara intresserad av den här lägenheten från Dag Öhrlund. Under åren har minst fyra mord begåtts här och det ryktas om att kommissarie Truut … ”

Budgivning, någon…?

Nu kommer naturligtvis en och annan seriös mäklare att känna sig – kränkt. Jag ber redan nu oförbehållsamt om ursäkt men påminner försiktigt om att man kan ju berätta precis bara som det är.

Och mer om lägenheten än om sig själv. ;o)

Män som slår kvinnor hatar inte kvinnor

Så skriver media igen om kvinnor som hotas, förföljs, misshandlas och tvingas hålla sig gömda.

Det gör de ibland när Trump inte har gjort bort sig, när ingen kändis har byggt ett nytt lyxhus och det inte finns mycket annat att skriva om än det som av politiska skäl måste mörkas till varje pris.

Annars tycks det inte vara så viktigt, det här med kvinnorna. Trots att det sker varje dygn och i mycket större omfattning än vi får veta.

Det pratas om män som hatar kvinnor.

Tja, kanske. Men här är min teori:

De flesta män som slår kvinnor hatar inte kvinnor.

De flesta män som slår kvinnor är rädda för kvinnor.

Empatiska kvinnor. Starka kvinnor. Framgångsrika kvinnor. Charmiga kvinnor. Vackra kvinnor. Allvarliga kvinnor. Kvinnor som får dessa män att känna sig mindre. Män vars tro på mänsklig äganderätt tyder på att de är lågbegåvade.

Media skriver att mer än 800 kvinnor tvingas hålla sig gömda. Flytta långt hemifrån till hemliga adresser i nya städer. Skyddad identitet. Barn som inte längre får ha kontakt med sina kamrater, inte får vara ute på Internet.

Jag tror att det är många, många fler, som varken samhället eller tidningarna känner till. Jag känner personligen några stycken som levt, och lever, under hot, övervakning och misshandel, utan praktiska och ekonomiska möjligheter att fly samma natt. Utan stöd från någon som kan hjälpa dem bort fort. De tappra som jobbar på kvinnojourerna gör allt de kan, men det räcker inte till.

Och för samhället i stort tycks problemet inte viktigt nog.

Det handlar ju om kvinnor, trots allt.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/70MqG8/louise-fick-trauman-av-valdet–men-blir-inte-trodd

Jag tror att det finns en lösning som skulle minska problemet, om viljan och resurserna fanns.

Varje man som har misshandlat en kvinna döms till besöksförbud och förses med elektronisk fotboja. Om han kommer inom en mils avstånd från kvinnans bostad, arbetsplats eller vad man nu valt, går larmet. Polisen (om resurserna fanns) hinner fram innan mannen hinner slå ihjäl Lotta, Ulrika eller vad hon nu kommer att heta nästa gång. Innan fler barn blir föräldralösa.

Och mannen döms omedelbart till fängelse.

Men senast jag kollade med polisen hade användandet av elektroniska fotbojor varit försumbart. Inte heller har jag hört vår justitieminister adressera problemet.

Det handlar ju om kvinnor. Inte så viktigt, Morgan?

Tankar dagen före

Jag sitter här och sitter, med kryckan bredvid och foten i den plastpjäxa som jag inte alls är god vän med.

Det skulle inte vara så. Just nu skulle jag vara långt borta, av många skäl.

Ödet ville annorlunda. Men snart, så.

Jag tittar tillbaka på ett omvälvande år. Ett år då jag drabbades av sjukdom, illvilja, ondska, orättvisa, mammas död och till sist en bruten fot.

Men också ett av de bästa åren i mitt liv.

Våren då de första solstrålarna lyste på porlande vatten och fick mig att se helt nya lösningar.

Dagarna i solen. Bilder.

De långa sommarnätterna med dig i det stora rummet mellan hav och natur, där orden och musiken flödade, där vackra tankar och viskningar avlöste varandra.

Nätterna som aldrig fick ta slut.

Höstrusket sedan, då jag fick mer värme, omtanke och kärlek i alla former, från fler människor än någonsin.

Och nu fortsätter det vackra.

Ni vet alla vilka ni är, ni vet hur tacksam jag är och att jag älskar er.

Julen blir den bästa på mycket länge. Lugn, inga krav, inga måsten. Jag och mina käraste.

Därefter – val på en livskarta där jag har fler möjligheter än på mycket länge.

Jag är priviligierad.

Samtidigt blir jag sorgsen när jag pratar med människor. Några ser fram mot de kommande helgerna men ännu fler är ångestfyllda.

Kraven tycks enorma. Någon bekymrar sig för hur dyrt det blir med julklappar, till människor de inte ens vill ge något till, men känner att de måste. Andra, många andra, gruvar sig för att fira tillsammans med människor de inte trivs med.

För att någon annan önskar, vill eller kräver det.

Illa. Det var inte så det var tänkt.

Ett liv, en gåva. Sekunder, minuter, timmar som aldrig kommer tillbaka.

Ett liv.

Ta en lång promenad i ensamhet. Fundera över vad du verkligen vill göra av det som är kvar.

Och gör det. Det går. Det är faktiskt bara en människa som kan bestämma det.

Du.

Jag önskar dig och ro och glädje under helgerna.

Och ett hälsosamt, lyckligt, alldeles fantastiskt 2020!

Julsaga: Ewert Truut och Tomtens bekymmer

Ewert Truut fimpade cigarretten och hällde upp ett glas whisky. När han gick genom vardagsrummet fram till fönstren noterade han att Alice Capone och Neger-Joe hade krupit ihop tillsammans i den stora, mjuka kattkorgen.

Alice sov. Neger-Joe spann.

Bra.

Ewert tittade ut över Vasaparken och Odengatan. Klockan var sju på kvällen, det var beckmörkt ute och i skenet från gatlyktorna kunde han se att det föll en del blötsnö, som förmodligen skulle vara borta snabbt om det inte frös på under natten.

Vad hade de sagt på väderrapporten? Skulle det frysa på under natten?

Han kom inte ihåg och i ärlighetens namn brydde han sig inte heller.

Det lackade mot jul och dagarna gick fort. Tack och lov försvann nätterna lika snabbt eftersom Ewert lade sig sent, hade svårt att sova och vaknade tidigt. Han och hela hans grupp, det vill säga både Carolina och den rödbetsjuicedrickande veganen från Södermalm, var lediga.

Irriterande.

 Själv hade han likaväl kunnat jobba eftersom han inte hade den minsta aning om hur han skulle få juldagarna att gå. Men regionpolischefen Stefan Berger hade kallat in honom och sett bekymrad ut.

 ”Du har så mycket innestående komptid och semester att ta ut, att revisorerna påpekat att det överskrider alla tillåtna gränser.”

 ”Stryk hälften, då, om det är så förbannat petigt”, muttrade Truut.

”Du vet att det inte går. Gå hem nu, det är en order. Kom inte tillbaka förrän i början av januari.”

Och Ewert hade gått hem.

Till den lägenhet där katterna just nu var hans enda sällskap.

Och troligen skulle det förbli så under de flesta av helgdagarna.

Claudia hade rest till släktingar i Österrike tillsammans med sina vuxna barn. De skulle ägna en hel del av tiden åt skidåkning och visst, hon hade frågat Ewert om han ville åka med.

Av ren artighet.

Hon visste vad han tyckte om skidåkning.

Carolina skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans med sin chilenska familj i förorten.

Carro hade vänligt frågat om han ville fira jul med dem.

Ewert hade artigt tackat nej och muttrat något om att han var upptagen. Carolinas forskande blick hade avslöjat att hon inte trodde på honom.

Tydligen skulle hon och familjen få besök av släktingar från Chile och Ewert tordes inte tänka på hur många som skulle tränga ihop sig i deras lägenhet.

Det var å andra sidan inte hans problem.

Hans problem var att han inte skulle få träffa Kim och Kayo, vilket smärtade honom.

Sonens nya förhållande med den odräglige Gunnar, en man i hans egen ålder, var en nagel i ögat på Ewert. För det första hade mannen, som säkert sysslade med något olagligt, omoraliskt mycket pengar. Han skröt gärna om det, spred dem omkring sig och skämde bort både Kim och Kayo på ett sätt som var ohälsosamt. Dessutom hade han den dåliga smaken att säga att han var Kayos nye farfar.

 Fan ta karln.

 Ewert hällde upp mer whisky, tände en John Silver och drog några djupa bloss.

 Gunnar hade naturligtvis bokat en resa i första klass till någon lyxig hotellanläggning på en karibisk ö som Ewert inte ens kunde uttala namnet på.

Där skulle de stanna i fjorton dagar.

Kayo var förstås överlycklig. Gunnar hade berättat för henne att hon skulle få bada i ett turkosfärgat hav, att hon skulle få en egen kokosnöt och hur mycket glass som helst. Hon skulle få åka med fina båtar och kanske till och med flyga fallskärm.

Gunnar hade inte frågat om Ewert ville följa med.

Fan ta karln.

Och om något hände Kayo så skulle Ewert personligen strypa honom.

Han sammanfattade läget.

Ingen Claudia.

Ingen Kim och ingen Kayo.

Ingen Carolina.

Vem mer hade han?

Ingen, mer än katterna.

Nere på gatan gick en ensam man långsamt med en portfölj i handen. Var han på väg hem till sin familj, eller var han lika ensam, lika rådvill mitt i livet, som Ewert själv?

Nåja, han hade varit ensam förr och det skulle säkert komma tillfällen när han var ensam igen. Och i ärlighetens namn – var inte julen överreklamerad? Som barn tindrade man med ögonen inför årets högtid och tanken på att bli överöst med paket.

Som vuxen såg man hur barndomens vackra fantasier hade förvandlats till ett desperat, kommersiellt jippo där butikerna började skylta och spela julmusik redan i oktober.

Det borde vara straffbart.

Ewert gick bort till skivspelaren och satte på On every street. Han log när han tänkte på den där natten på klubben, vad den nu hette, när de hade dansat till just den låten.

Han och hon, vad hon nu hette. Hon som senare på natten följde med honom hem, men var försvunnen nästa morgon.

Tjugoåtta år sedan.

Ewert suckade.

Tiden gick alldeles för fort och han hade kastat bort alldeles för mycket.

Begått misstag. Sårat människor.

Gjort sig själv illa.

Han upptäckte att glaset var tomt och frågade sig själv om han ville ha mer.

Tja, vad fan. Han skulle inte jobba nästa dag och risken för att krimjouren skulle ringa in honom mot Bergers order, var försumlig. Men kanske hellre ett glas rött än ytterligare en whisky.

Ewert hämtade vinet och återvände till fönstret mot Odengatan.

Han betraktade tankfullt människorna som passerade på trottoaren, de som klev av och på bussen. Ungdomar, par, mammor med barnvagnar, äldre som hade svårt att gå.

Människor. De som utgjorde storstadens puls.

Han älskade det och samtidigt saknade han stillheten som rått när han bodde i huset vid havet i Skåne. Men var sak hade sin tid och nu var han tillbaka i sitt älskade Stockholm. Om inte Gud eller Djävulen hindrade honom så tänkte han bita sig fast här resten av livet.

Med undantag för små utflykter hit och dit, förstås.

Signalen från mobilen avbröt Ewerts tankar och han rynkade pannan.

Vem ringde nu?

Han kände inte igen numret på displayen. Säkert en av de där förbannde telefonförsäljarna men i så fall skulle han få sig en rejäl avhyvling, vare sig det var jultider eller ej.

”Truut.”

Rösten i andra änden lät sliten men var välbekant:

”Hej, det är jag.”

Ewert stelnade till och kände hur pulsen ökade.

Tomten.

Den riktige tomten.

De hade varit goda vänner i sextio år. Tomten var en redig karl, som levde som de flesta tio månader om året. Han hade familj och avbetalningar, bodde i radhus, tvingades gå på a-kassa i långa perioder, hade för högt kolesterolvärden och tog väl några järn för mycket. Men, tänkte Ewert, en hyvens kille med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

”Kul att höra ifrån sig”, sa Ewert. ”Det var länge sedan.”

”Ja, du vet hur det är, jag är ju lite säsongsbetonad, hehe. Vad sysslar du med?”

”Mest det gamla vanliga. Mord och annat elände.”

”Ja, men nu, just nu?”

”Inget speciellt. Tar ett järn och funderar över livet.”

”Har du lust att göra det tillsammans med mig? Jag behöver någon att snacka med.”

Ewert blev förvånad.

”Ehm, ja … visst, varför inte.”

”Det ligger en hyfsad pub på Fleminggatan, jag kan vara där om en halvtimme om trafiken inte är för jävlig och jag hittar en parkering.”

Truut kvävde ett skratt. Hur fan parkerade man en släde och en hel hoper renar i en stad som tönten till trafikborgarråd hade lyckats förstöra för allt som hette biltrafik?

Han kastade en blick på klockan.

”Inga problem, jag kommer. Om jag är där före dig så tar jag ett bord. Whisky?”

”Trodde aldrig att du skulle fråga. Vi ses!”

Ewert tog på sig slips och kavaj. När han gick mot hallen kastade Neger-Joe ett sömnigt öga på honom.

”Sköt om dig och mamma nu”, sa Ewert. ”Jag kommer snart.”

På gatan ringde han efter en taxi som tog honom till puben på några minuter. Ewert tog ett bord, beställde två whisky och studerade menyn. Han hade visserligen ätit middag några timmar tidigare, men något litet skulle man väl ändå kunna få ner.

Tomten kom flåsande in på puben något senare än avtalat. Ewert tyckte att han såg sliten ut och betydligt smalare än året innan. De skakade hand och lyfte sina glas till skål.     

”Hur är läget?” undrade Ewert bekymrat.

”För jävligt”, stönade Tomten. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot släden. En av renarna fick en i skallen och blev alldeles snurrig. Det där borde man berätta för regeringen. Om vi hade nån, alltså.”

Sedan berättade han om allt det andra och Ewert lyssnade uppmärksamt.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick Tomten jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, påtända renar och visstidsanställda nissar som knappt förstod svenska, hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Truut nickade eftertänksamt. Tomten frågade hur han hade det, Ewert gnällde lite för sakens skull men konstaterade att Tomten hade betydligt värre problem.

Och fler.

Mannen med den röda luvan och det stora skägget tömde sitt glas.

”Man börjar ju bli till åren”, sa han bekymrat. ”Att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whisky till, förresten?”

Ewert kände vart vinden blåste, så han beställde in en hel flaska. De flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Båda kände att de ville ha något att tugga på.

Truut vinkade till sig servitrisen.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade hon och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Flickan hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

”Detsamma för mig”, sa Ewert. ”Och en sup skulle inte sitta ivägen.”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Ewert frågade om Tomten kunde lita på nissarna nuförtiden? Den gamle vännen såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in, de åt lite under tystnad och skålade. I smyg betraktade Ewert sin gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade Truut.

Tomten suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen … ”

Ewert höjde på ögonbrynen.

”Va? Finns det fortfarande hemmafruar? Jag trodde att det var politiskt inkorrekt.”

”Hähä, en och annan, bara”, frustade Tomten. ”Och du har rätt, de få som vi har kvar får vi väl lägga i formalin och ställa på museum snart.”

Han fortsatte:

”Det var förstås korkat av mig att leka med den där damen, något slags ålderskris kanske. När Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Vi har börjat om på ny kula, fast det är lite gnissligt mellan oss och vi bråkar rätt ofta. Hon har till och med föreslagit att vi ska fira jul på skilda håll för att få en paus från varandra. Och så tjatar hon om att jag ska skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa Ewert. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Truut skakade på huvudet.

”Ja du, jag har fått in en sån där vegantjomme i min grupp också. Han är visserligen inte militant, men han försöker få mig att dricka hemmagjord rödbetsjuice.”

”Fy för helvete!”

”Mmm, men hittills har jag lyckats spola ner den i toaletten.”

Tomten smakade på sin whisky.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Ewert nickade fundersamt.

”Vad skulle du vilja göra istället?”

”Tja”, man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker och otrogen kändis skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

De skålade igen och det blev en lång och glad kväll, trots allt.

När Ewert och Tomten vacklade ut från puben stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren.

En p-bot på ettusen trehundra kronor satt fasttejpad på sidan.

”Ge mig den där”, sa Truut, ”så ska jag få den avskriven. Jävla trams, det här är ju tjänsteutövning, kan man säga.”

 Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd Ewert skjuts hem, men han avböjde.

”Jag tar en promenad, det piggar upp. Men du, om Majsan menar allvar med att ni ska vara på skilda håll i jul, så kanske du har lust att komma hem till mig? Jag sitter också ensam. Det blir inget märkvärdigt, lite enkel mat och några supar. Vad säger du?”

Tomten sken upp.

”Det låter inte illa alls, bara jag blir klar med utdelningen i tid. Jag ringer dig. Ta det lugnt nu.”

Det är det enda jag gör nu, tänkte Ewert. Tyvärr.

Han stod kvar och tittade när Tomten åkte. Det var en imponerande syn när renarna snedstartade uppåt och drog järnet ut mot Tomtens förort. Långt inombords undrade Ewert om det trots deras samtal nyss, var sista gången han skulle se sin gamle vän.

Ewert slog undan farhågorna och började långsamt gå hemåt, uppiggad efter mötet med Tomten.

Plötsligt stod en ung man klädd i Adidasbyxor och huvtröja framför honom.

Han hade en fällkniv i handen.

”Ey, brorsan, hit med mobilen och cash, va?”

Ewert kände sig plötsligt oerhört gammal och trött. Förr kunde man gå hem från krogen i lugn och ro utan att något yngel skulle komma fram och jävlas.

Han spände ögonen i den som hade tänkt sig en karriär som rånare.

”Din morsa!”

Grabben tittade storögt på honom och brast ut i gapskratt.

”Jag är aina”, fortsatte Truut. ”Gå hem nu innan barnprogrammen är slut och innan jag ger dig fett med pisk och dänger dig i finkan. Och ta hit knivjäveln! Shoo bree!”

Pojken lämnade över kniven och blev stående lutad mot en husvägg medan han skakade av skratt.

Truut böjde ner huvudet för att grabben inte skulle se hans flin och gick vidare med raska steg medan han lät kniven glida ner i rockfickan, stolt över sina talanger när det gällde förortsslang.

Och kniven kunde ju vara bra att ha.

Medan han gick över S:t Eriksbron tänkte han att hans jul kanske inte skulle bli så bedrövlig i alla fall, i alla fall inte om Tomten kom förbi. Lite skinka, prinskorvar, kokt potatis, franskbröd och några supar. Kanske skulle han till och med göra egen senap, som på den gamla goda tiden.

Sedan kunde de koppla av och ljuga tillsammans.

Det kunde bli en trevlig kväll och katterna skulle naturligtvis få frossa i det bästa som fanns att få för dem.

Kanske skulle Ewert ge sig själv en teknisk nymodighet i julklapp. Byta VHS-spelaren mot en sådan där DVD, eller vad de hette. Visserligen var det irriterande att han skulle behöva köpa alla sina favoritfilmer i det nya formatet, men ändå.

Han hade råd och han var värd det.

Medan Ewert fortsatte hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes han Victor Rydbergs ”Tomten”. Han tänkte på sin väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

Ode till en vän och snapshots från en tillfällig rullstol

Första advent. Grått, mörkt och slaskigt ute. Vi tänder ljus och pratar. Numera mest om svårigheter, fysiska och psykiska krämpor. Lågmält om nära vänner som gått bort alltför tidigt. Om hur livet ska bli. Varför vi ska titta framåt hellre än bakåt.

Fast också förstås, om de glada dagarna bakom oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efteråt mår vi oförskämt mycket bättre och kommer överens om att göra om det snart.

Staffan. En av de vackraste människor jag mött, både på ut- och insidan. Bakom det skönt härjade Dennis Hopper-ansiktet döljer sig tankar många borde ta del av, lyssna på. Under skjortan sitter ett av de största hjärtan, som alltför ofta låtit sig såras av dem som inte förstod bättre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är närmare fyrtiosex år sedan vi möttes på en skolgård i Stockholms city för att tillsammans ta oss igenom tre års skolgång i det anrika gymnasiet där filmen ”Hets” en gång spelades in. Vi var båda helt överens om att filmen i själva verket var mest dokumentär och att en god del av våra lärare sedan dess lyckats utveckla sin pennalism till ren konst.

Men vi överlevde med humorns hjälp.

Vänskapen cementerades från dag ett, trots (eller kanske tack vare) våra olikheter. Staffan i högklackade boots, lång skinnrock, ringbeklädda fingrar och långt, lockigt hår.

Vacker som en dröm redan då.

Även på insidan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi debatterade. Kollade in tjejerna. Tjuvrökte och skolkade tillsammans. Gjorde en makalös deal med den galne gymnastikläraren som krävde att tituleras ”kapten”, så att vi på lektionerna fick rasta hans tax istället för att springa tills vi hostade blod, som de andra. Staffan mutade kaptenen med musik, jag med herrtidningar.

Vi var nöjda.

Kaptenen var nöjd.

Taxen var galen och försökte alltid bita oss så fort vi lämnade tillbaka honom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På kvällarna var det klubbar och scener i ett sjuttiotals-Stockholm som sjöd av positivitetsanda. Med stor musikalisk begåvning och flinka fingrar skötte Staffan keyborden i Strix Q när bandet kompade Magnus Uggla till hans första framgångar. Jag följde med, alltid nervös för att min första begagnade Nikonkamera skulle gå sönder för att jag körde alldeles för många svartvita rullar när de stod på scenen.

Studenten (nä, ingen av oss ansåg oss ha rätt att bära den vita mössan med tanke på betygen) och sedan scenbyte för oss.

Lumpen.

Av grumliga skäl hamnade vi båda på F1 i Västerås för grundutbildningen. Jag styrde min lilla Honda genom vinternatten efter att ha accepterat mitt öde. Som son till en flygofficer kunde jag inte klaga över att ha blivit uttagen som fotograf i Flygvapnet.

Staffan var inte lika smickrad. Exakt hur han bar sig åt vet jag inte än i dag. Bara att han redan efter en vecka med ett leende förklarade att försvaret inte längre var intresserat av hans tjänster.

Medan jag tillbringade trehundratrettiotvå dagar i uniform spred han glädje och musik i samhället.

Bättre det, för oss alla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Livet och Ödet drog oss iväg på massor av olika vägar. Jobb, förhållanden, resor. Lycka och olycka. Det blev glesare mellan träffarna.

Men vänskapen fanns alltid kvar i botten.

Samtalen.

Omtanken.

Nu hjälper han mig att rulla fram en skrivbordsstol som får bli rullstol för en stund. Jag tar mig mödosamt över den, vi bygger världens enklaste studio med de små medel som finns tillgodo.

Och så, lekfulla snapshots.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ingen regi, inga konstigheter.

Bara glädje och ömsesidig respekt, kärlek skulle jag nog vilja säga.

Finare blir det inte en grå första december.

Tack, Staffan. För visdomen, glädjen, kärleken.

Forever love. Vi har mycket framför oss.

Borde ju hålla käften (13), men: Skjut någon och få en gratis Calzone!

När en av mina många polisvänner skickar mig uppgifterna vet jag inte om det är skämt eller allvar, om jag ska skratta eller gråta.

Att polisen i Malmö har bjudit in tolv av stadens gangsters (varav nio dök upp) till ett möte, som avslutades med att polis och åklagare bjöd dem på – pizza.

Jo – du läste rätt.

Men strax visar det sig att både mainstreammedia och nymedia har rapporterat om händelsen och att det dessutom inte var första gången det hölls pizzaparty för kriminella.

https://www.expressen.se/kvallsposten/kriminella-i-hemligt-mote-med-polis-och-aklagare-/

När jag tänker efter så förstår jag att grundtanken verkligen är god: Om man berättar för busarna att de kan hamna i fängelse om de skjuter ihjäl någon, och att deras ägodelar kan bli beslagtagna, så ska de klia sig i huvudet, sluta skjuta och skaffa sig ett bättre liv som nio-till-femmare.

Om busarna nu vore såna som a) lyssnar och b) drömmer om en nio-till-fem-karriär (finn fem fel redan här).

Jag är alltså inte helt övertygad om att tekniken fungerar, med eller utan Calzone eller plattpizza.

En av mina många invandrarvänner som kör taxi i många timmar, sex dagar i veckan, skrattar så att han tjuter när jag berättar:

”Du skojar med mig, mannen? I våra länder bjuder inte polisen de kriminella på pizza, de bjuder på stålrör i knäskålarna, det brukar funka.”

Vad han försöker säga är att kulturskillnaderna ofta är betydligt djupare än vad vi kan föreställa oss. Att kriminella nysvenskar kommer från förhållanden så hårda, att vi inte ens kan föreställa oss vilka regler som gäller där. Vare sig internt i gangsterkulturen, eller från polisens sida. Att varken pizza eller kaffe och kanelbullar hjälper mot grov kriminalitet.

Utan att man, enligt det gamla ordspråket, måste prata med bönder på bönders vis om man vill uppnå något.

Jag vet inte om det här med pizzaträffar verkligen är en polisiär idé från allra första början eller om det är någon fristående, välbetald konsult som har kliat sig i huvudet och kommit på något som ska få Sverige att framstå som det humanaste landet i världen.

Jag hoppas på det senare.

Och jag är fortfarande skeptisk till metodens resultat.

Nu vill vän av ordning naturligtvis att jag ska lägga fram ett ofelbart dunderrecept på hur man för stopp på den våldsamt accelererande kriminaliteten i landet som förvandlats till ett slags krigszon.

Det kan jag naturligtvis inte.

Det har redan gått för långt.

Alldeles för långt.

Jag ser framför mig att vanliga, hyggliga människor kommer att göra något åt det politikerna inte gjort något åt.

De kommer inte att för evigt stillatigande se på medan deras döttrar gruppvåldtas, medan barn skjuts ihjäl, medan det sprängs fler bomber här än i de flesta länder. Det kommer att byggas gated communities där dyra bostäder blir slutsålda på rekordtid. Det kommer att bildas medborgargarden. Det kommer, så småningom, att skjutas tillbaka.

Redan när jag 1990 flyttade hem från Kalifornien, efter att i sex månader ha åkt med och studerat den kaliforniska polisens specialinriktade task force (CRASH – Community Resources Against Street Hodlums) mot gängvåld, skrev jag att segregationen och gängvåldet en vacker dag skulle bli verklighet här, om man inte tog problemet på allvar.

Nu säger statsministern att ”vi inte såg det komma”.

Jag hoppas att han enbart pratar för sig själv och sina kolleger.

Tror jag på förebyggande insatser när det gäller att bekämpa kriminalitet? Absolut. Men bara om insatserna är rejäla och sätts in riktigt tidigt. När en ung man (oftast, ju) väl har fått fotfäste i den kriminella världen är det tusen gånger svårare att släpa honom därifrån.

Och när vederbörande väl har gjort ett par fängelsevoltor är det ofta kört. Eller som en av cheferna för våra svenska kriminalvårdsanstalter med ironi i rösten sa till mig när jag var på studiebesök:

”Ja, vi är ju inte så bra på kriminalvård.”

Vad han syftade på var, att mellan 66 och 67 procent av de intagna på landets säkraste anstalter då var dömda redan tidigare.

Vän av ordning påpekar alltid att det inte finns några som helst belägg för att långa fängelsestraff förhindrar att den dömde begår nya brott. Siffran jag refererade till ovan kan ses som en bekräftelse på detta.

Å andra sidan känner jag inte heller till någon forskning som visar att milda straff eller pizzaträffar förhindrar någon från att mörda någon igen, eller begå andra brott.

Det enda jag känner till, är att den som sitter inlåst har väldigt svårt att skada eller mörda någon oskyldig medborgare.

Någonstans måste vi kanske komma ihåg att alla faktiskt har ett ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att onda handlingar leder till konsekvenser.

Och då menar jag inte pizza.

Dag Öhrlund

Borde ju hålla käften (12) men: HJÄLTARNAS HOPPLÖSHET

Först:

Låt oss inte göra det här till en verbal könsfråga. För enkelhetens skull kallar jag både kvinnorna och männen i texten för hjältar, ok?

Jag är nyss hemkommen från sjukhuset. Halkade förstås på en isfläck och bröt foten på tre ställen.

Tre ställen. Och så lite splitter, förstås.

Typiskt mig.

Jag hamnade på Danderyds sjukhus, Ortopeden 59 A för att vara exakt.

Och tankarna tog mig bakåt i tiden.

Till 1991. Den gången då en läkare på ett helt annat sjukhus felopererade mig i ryggen så att jag blev förlamad och känslolös från midjan och neråt och förlorade ett år av mitt liv innan jag kunde gå igen, fast överläkaren sagt att jag aldrig skulle kunna det (tack Christine och de andra sjukgymnasterna som aldrig, aldrig gav upp på mig!).

Till 1998. Den gången då jag drabbades av en våldsam magblödning (utan att läkarna någonsin fann orsaken), hamnade på intensiven på Danderyds sjukhus och var nära att dö den där natten då jag förlorade över fem liter blod.

Nu: Sedan den värsta svullnaden lagt sig blir jag opererad av den utmärkte överläkaren Bodén och av den unge Mamud Miyan, en av de bästa läkare jag träffat hittills. Oerhört respektfull, artig, extremt noggrann och mycket bra på att förklara. Som om det inte vore nog skriver han ett långt intyg på engelska som ska få de amerikanska myndigheterna att förstå varför jag har rätt att ha morfinpreparat med mig när jag reser.

Vården när den är som allra bäst.

Flashback för mig – då som nu:

Underbar, välutbildad vårdpersonal. Sjuksköterskor och undersköterskor – huvudsakligen kvinnor men också en och annan man – som sliter ihjäl sig dygnet runt. Som alltid håller ett vakande öga. Som tröstar oss oroliga, tar sig tid att lyssna, ger smärtlindring, hjälper till med duschandet, lyfter tungt, brer ostmackor, brygger gott kaffe, torkar bajs, bäddar om sängar och tar blodtrycksprover, allt med samma tålmodighet. Allt med samma goda humör.

Hon som med ett leende kommer med en liten kanna äppeljuice utan att jag ens har bett om det.

Han, den store ryssen, som utan att säga mycket hjälper mig till toaletten mitt i natten.

Hjältinnor och hjältar. Ett av samhällets viktigaste jobb.

Men aldrig belönat efter vad det är värt.

Jag rullas mellan avdelningar, pratar och lyssnar med dem som jobbar. Alltför många berättar om hur kraven ökar, om oro och personalnedskärningar, om hur ingen ”däruppe” lyssnar. Om hur man inte vill diskutera löneökningar utan istället tittar på medan sköterskor säger upp sig, blir anställda av bemanningsföretag, får betydligt högre löner och blir inhyrda till samma sjukhus där de tidigare arbetade för en dålig lön. Politisk logik?

En sköterska går av sitt pass 21.30 på kvällen och har sedan lång resväg hem. Hon börjar igen 07.00 nästa morgon, måste gå upp 04.30 för att hinna i tid.

Hur tänker de som planerar?

Vi pratar löner och villkor men hon hävdar att det finns något viktigare:

”De måste höja vår status.”

För några år sedan blev det ett väldigt liv när renhållningsarbetarna ville ha 40 000 kronor i lön för att jobba 30-timmarsvecka.

För min del får de gärna 50 000 eller 60 000 kronor, för att de gör sådant ingen annan vill och sliter sönder sina kroppar när de släpar och bär, i stekande sol, ishalka och svinkalla snöoväder.

Det här gäller all vårdpersonal – inklusive hemtjänstpersonal – som sliter i det tysta och aldrig ger upp. Det gäller brandmän och ambulanspersonal som försöker rädda liv medan idioter kastar sten på dem. Poliser och väktare som efter ett hårt pass kommer hem nerspottade och (i bästa fall) med spyor och urin på uniformen, efter att ha blivit hotade och kallade för horor och nazister. Som kan betrakta sina sovande familjer och tacka sin lyckliga stjärna för att de inte blev skjutna eller sprängda i kväll heller.

Men vad händer i morgon?

Det är för mig fullkomligt obegripligt att landets ledare (som uppenbart saknar mod och kompetens för att ta tag i de våldsamt eskalerande problemen) inte inser att samhällets stöttepelare – de som utför det värsta skitjobbet, de som vi inte överlever utan – måste respekteras och belönas för det de utför.

26 500 kronor brutto för en polis som blir utsatt för mordförsök på jobbet, är inte respekt.

Sköterskornas löner är inte respekt.

Jag har en liten idé om hur man får oförstående politiker att förstå (och för att få de riksdagsledamöter som tidigare jobbade inom vården, att minnas):

Låt dem ligga i överfulla sjukhussalar någon vecka eller så utan rätt att lämna sängen, utlämnade till dem som fortfarande orkar ha ett patos, orkar tycka att vård av andra är det viktigaste.

Bara en idé.

Till alla er hjältar som jobbar i dag, i natt, i morgon:

Tack för att ni finns. För att ni orkar. För er kärlek och humanism, oavsett vad ni utsätts för.

Utan er skulle vi inte ha en chans.

Dag Öhrlund

Slättens predikan

Kanske läste du om det. Kanske undrade du.

Öhrlund predikar i kyrkan? Som att ta Djävulen själv i båten? Lika troligt som att ett UFO skulle landa utanför din bostad?

Så här ligger det till: En av alla mina underbara vänner är Kerstin Graff, präst i Gärsnäs församling på Österlen.

Foto: Michael Graff

Kerstin vet att min tro haltar betänkligt. Icke desto mindre har vi haft många fina, givande diskussioner om livet, andlighet, gudstro, människor och allt möjligt annat spännande, inte minst under sena kvällar.

En kort tid efter att Kerstin gjort min mammas begravningsceremoni till ett av mina finaste minnen, frågade hon en kväll om jag ville gästpredika i Stiby kyrka.

Jag trodde först att hon skojade. Men hon utvecklade som vanligt kloka och fina tankar och jag insåg att det handlade om en stor ära och om en av mitt livs största utmaningar.

Så jag tackade ja.

Vi diskuterade detaljerna. Jag ville prata om det för mig viktigaste och vackraste ordet i världen och det var helt okej, men jag hade en del att förhålla mig till – söndagens tema ”Nådens gåvor” och några utdrag ur bibeltexter.

Ännu en utmaning, att få ihop alltihop.

Nästa steg var att tillskriva biskopen i Lunds Stift och begära Venia Concionandi – tillstånd att predika trots att man inte är prästvigd. Resultatet blev ett vackert svarsbrev som ska ramas in och hängas bredvid de brev jag har från bland andra prinsessan Victoria och Drottningen av England.

Och så kom den magiska söndagen.

Foto: Michael Graff

Nervös? undrade många av vännerna.

Faktiskt inte. Inte i sällskap med Kerstin och hennes härlige man Micke.

Solen målade Österlen i extra vackra färger, den svaga brisen förmådde inte dämpa hettan när termometern visade 28 grader.

För de flesta av Guds barn lockade förmodligen bad, solande och grillande mer än att åka till en kyrka men en trogen skara, inklusive några av mina Facebook-gillare, bänkade sig och det räckte bra för att det skulle bli en fin stund.

Tack Kerstin, kyrkoherde Eva Asp och biskop Johan Tyrberg för att jag fick chansen. Tack Kerstin och Micke för en underbar middag i er trädgård efteråt – jag hade ju uttryckligen önskat mig falukorv och makaroner! ;o)

Den nattliga hemfärden i skrämmande tät dimma gav också upphov till fler viktiga reflektioner om livet.

För dig som inte var med, men ändå är nyfiken, publicerar jag här min Slättens Predikan i sin helhet. Jag hoppas att orden leder till goda tankar:

 

Respekt.

Smaka på ordet. Viska det för dig själv. Säg det gång på gång.

Enligt mig är det världens vackraste och kanske allra viktigaste ord.

Respekt.

Om alla människor på jorden hade hedrat ordets innebörd så hade vi inte haft några konflikter, krig eller terrordåd. Inga mord, våldtäkter, skjutningar eller bombdåd, allt det som blivit en smärtsam verklighet även i vårt land.

Jag vägrar att tro att någon föds ond. Dessvärre tror jag inte heller att någon föds med respekt.

Men någonstans ifrån – kanske just från Gud – har vi fått denna nådens gåva att lära oss, att förstå och att ge. Ty respekt är inget man kan kräva utan att samtidigt ge. Ge värme, kärlek, förståelse.

Och förlåtelse.

Det där med förlåtelse är svårt. Mycket svårt. I Matteusevangeliet läser jag:

”Då kom Petrus fram till honom och sade:

”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”

Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.

Jag tänker på det som hände på den norska ön Utöya år 2011. Kan föräldrar, syskon, släktingar och vänner förlåta att Anders Bering Breivik tog livet av 69 ungdomar på ön? Kan anhöriga förlåta att åtta personer dog av hans sprängdåd i centrala Oslo?

Jag har svårt att tro det.

Jag har pratat en hel del med Stefan Åkerman, pappa till elvaåriga Ebba som dog i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 när Rahkmat Akilov tog livet av fem personer och skadade ytterligare tio.

Stefans liv är sedan dess en oavbruten, mörk smärta och blir aldrig detsamma igen. Och han kan inte förlåta den som tog hans enda barn ifrån honom.

Hat är ett oerhört starkt ord och förlåtelsens absoluta motsats. Stefan Åkerman hatar Rahkmat Akilov. Han har också en stark ilska mot Sveriges ledning, som lät den utvisade Akilov vara kvar i landet länge nog för att hämnas sin utvisning.

Det är förstås lättare att förlåta något, om man inte själv har blivit drabbad av det som skedde, Ändå har jag svårt att tro att man, som människa, kan förlåta allt.

En vän till mig sa en gång:

Gud kanske förlåter allt, men jag gör det inte.

Men kanske är den största gåvan av alla att man kan förlåta sig själv, till och med för att man hatar?

Ur Romarbrevet läser jag:

”Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.”

Och Respekt, skulle jag vilja tillägga.

Det vackraste och viktigaste ordet jag vet.

Genom att visa respekt bygger vi det goda. Det fina, det vackra, det barmhärtiga.

Dagligen matas vi med nyheter om ondskan och dess effekter. Alltför sällan får vi läsa om de goda människorna och handlingarna.

Godhet säljer inga lösnummer. Barmhärtighet ger inga tittarsiffror. Av någon anledning föredrar majoriteten dramat.

Men det är faktiskt du och jag som avgör vad vi vill läsa, lyssna på och titta på. Genom att göra bra val blir det lättare för oss att komma ihåg att de goda människorna och handlingarna på jorden är långt fler än de onda. Att människor varje dag hjälper varandra, ser till att de svaga får mat, vård och tröst, att de ensamma får sällskap.

Vi lever i orostider med onda inslag vi inte har sett tidigare, speciellt inte i vårt lilla land som varit så förskonat från naturkatastrofer, krig och terror.

Men det finns hopp.

Jag är övertygad om att det goda samhället byggs av små kvarter. När människor i ett kvarter skapar respekt, värme, närhet, hjälpsamhet och trygghet, kommer de som bor i nästa kvarter att titta ditåt och säga:

”Det där ser trevligt ut. Så vill jag också leva.”

Och så går man och pratar med grannen.

Och de goda kvarteren växer.

Naturligtvis är det inte lätt. Naturligtvis går det heller inte fort.

Men det går. För att vi människor har fått de verktyg, de nådens gåvor, som krävs för att bygga och vårda det goda.

Ett av verktygen är samtalet. Det riktiga samtalet. I den nya, digitala världen är det alltför lätt att gömma sig bakom en dataskärm, kanske få ur sig hårda ord som man inte sagt om man stod öga mot öga med mottagaren. Det är också alltför lätt att bara trycka dit en smiley eller en ”tummen upp” istället för att verkligen prata, förklara sig, dela med sig av sina känslor. I den digitala kommunikationen missar vi det så viktiga kroppsspråket och därför ökar också risken för missförstånd. Något som är menat som ett skämt kan tas emot hårt i andra änden om man glömmer den där lilla smileyn, eller om man inte kommer med en varm och bra förklaring efteråt. Och när du plötsligt lämnar datorn för att brygga kaffe eller för att någon ropar på dig, undrar förstås personen i den andra änden varför kommunikationen plötsligt avbröts, avslutades. Blev du arg? Tycker du inte om honom eller henne längre? Riskerna är stora och jag har tyvärr sett exempel på hur till synes små misstag har lett till stora missförstånd och ibland – konflikter.

Visst är det praktiskt med datorer och ingen av oss vill väl i dag vara utan Internet med alla fantastiska möjligheter det ger? Men det ena utesluter inte det andra. Vi kan fortfarande prata med varandra i telefon. Öga mot öga.

Så glöm aldrig vikten av att prata på riktigt. För det där med att vara tillsammans, se den andra människan, se kroppsspråket och höra tonfallet – den samvaron kan ingen maskin i världen ersätta.

Så ta din granne, din vän. i handen. Samtala.

Tillsammans kan ni göra det. Samtalet är en befriande terapi som vi alla behöver, inte minst i svåra stunder. Men samtalet, det riktiga samtalet, är också glädje, överraskningar och en väg till något gott, något bättre.

Bara så kan det goda vinna över det onda.

Och det goda är, i alla former, nådens gåvor.

 

 

Låt mig prata lite om mamma.

Jag står där i lägenheten i Solna och inser att jag aldrig mer kommer hit.

Lägenheten som var mitt hem i 18 år och min mammas i mer än 60 år.

Nu är det rörigt. Sopsäckar överallt, möbler och saker i en röra. En människas hela liv måste sorteras, kastas, fraktas bort snabbt. Lägenheten måste tömmas, säljas. Processen blir full av synnerligen smärtsamma insikter.

Ingenting är längre värt något.

De antika möblerna som mamma hoppades kunna sälja för att få in lite pengar på slutet. Kristallkronorna. Den där fina Rörstrandsservisen. Kristallglasen. Kopparkittlarna, de gamla.

Auktionshusen vill inte komma och titta. De kartonger med det finaste som vi kör dit, ber de oss ta med hem igen.

Ingenting, ett livs samlingar, är längre värt något.

Jag står där nu och tittar på sakerna och dammet på golvet och pärmen från hemtjänsten och sjukhussängen och rullstolarna och … räddar den fula porslinshunden som en av mina döttrar alltid velat ha. Och pappas flygvapenmärken. Och en liten värdelös sak som alltid betytt något för mig. Och …

Sedan stänger jag dörren till rummet där jag skrev och älskade med några som älskade mig.

Och går för alltid.

Låt mig prata lite om mamma:

Anna Barbro Irmelin Östling föddes den 17 juli 1921 i Ronneby, son till Edward Östling som var godsföreståndare vid järnvägen, och Alma som var fullt upptagen med att ta hand om såväl Barbro som de fem syskonen. Det här var på den tiden när Barbro, då hon nådde upp till telefonen, kom till en telefonist och kunde säga ”Får jag prata med pappa” och snabbt blev framkopplad till järnvägsstationens godsavdelning.

Alma blev tidigt änka och ensam med de sex barnen i ett stort hus. Barnen fick i sin tur kavla upp ärmarna och arbeta för att skapa egna liv. Under 33 år skaffade Barbro sig en mycket gedigen utbildning samtidigt som hon arbetade, bland annat i Praktisk Affärspsykologi, Näringsidkarens Vardagsjuridik, Teknisk Engelska, Finansiell Franska, Spanska och Ryska. Hon utbildade sig till reseledare, genomgick stabskursen för officerare vid Kungliga Flygkrigshögskolan och senare en befälsutbildning i den svenska flygledningen.

Karriären inleddes vid 15 års ålder som journalistvolontär vid Blekinge Dagblad. Tre år senare hade Barbro flyttat till Malmö och blev anställd som maskinskriverska på Mazetti chokladfabrik och därefter vid Svenska Sockerfabriksaktiebolaget. Hon flyttade så småningom till Stockholm och blev bland annat privatsekreterare hos riksdagsmannen Åke Wiberg.

Under andra världskriget samt de efterföljande åren hade Barbro en rad spännande anställningar som korrespondent, privatsekreterare och översättare. Hon tillbringade också tid i Tyskland, Schweiz och Frankrike för språkstudier.

Ett intyg, undertecknat ”med utmärkt högaktning” av assistenten K Palmquist vid Psykotekniska Institutet vid Stockholms Högskola, lyder:

”Ber härmed få meddela att den av Eder sökta tjänsten å Psykotekniska Institutet numera är tillsatt. Vi tacka för det intresse Ni visade genom att deltaga i testningen, till vilken ni gärna får hänvisa om Ni söker annan befattning. Eder placering i testningen var gynnsam.”

Den 15 augusti 1953 utnämnde chefen för Flygvapnet, generalen Nordenskiöld, Barbro till Lotta av kaptens tjänsteklass. Hennes anställning som personalassistent vid Flygstaben i Stockholm kom att vara i nästan sju år. Bland annat var hon chef för alla flyglottor i Sverige, vilket innebar att utforma utbildningar och göra inspektionsresor över hela landet.

Enligt Barbro var jobbet i Flygvapnet det bästa hon hade haft, och hon skulle med glädje ha stannat om inte hennes man, flygofficeren Carl-Eric, hade blivit förflyttad från Stockholm till flygflottiljen F 17 i Kallinge utanför Ronneby. Ironiskt nog var cirkeln sluten och Barbro var tillbaka i den stad hon lämnat i tidiga ungdomen.

Flygofficeren och kärleken, Carl-Eric Öhrlund

 

Under åren i Kallinge mellan 1959 och 1966 arbetade Barbro extra vid en revisionsbyrå i Ronneby, samt som lärarvikarie i skolor i Kallinge och Karlskrona.

1963 vann Barbro, i en tävling i Facits personaltidning, en treveckorsresa i USA med allt inkluderat. Maken Carl-Eric följde förstås med på det stora äventyret och resultatet blev en lång serie researtiklar i de blekingska lokaltidningarna

När Carl-Eric förflyttats tillbaka till Stockholm fick Barbro anställning vid SE-Banken som arbetsledare för avdelningen för värdepapper och skatteärenden. Efter drygt fyra år lämnade hon banken för att bli revisor på en byrå i Stockholm, där hon bland annat skötte skattearbetet åt kända ansikten som ABBA, Lill-Babs och Svenne Hedlund från Hep Stars.

När maken Carl-Eric dog 1977 tog Barbro det kanske djärvaste steget i sitt liv genom att säga upp sig och starta en egen revisionsbyrå, som hon först drev från kontor på Drottninggatan i Stockholm (samtidigt som hon arbetade extra åt Riksgäldskontoret), senare från bostaden i Solna. Barbro fortsatte som revisor i 34 år fram till 90 års ålder då hon gjorde den sista deklarationen åt en kund.

Barbro var en intelligent, disciplinerad och på alla sätt driven kvinna, en dåtidens feminist som verkade genom att göra karriär på egna meriter genom gedigna studier och hårt arbete. Hon hade mycket bestämda åsikter – inte minst om att betala räkningar på rätta datum – och var inte alltid helt lätt att ha att göra med.

Samtidigt var hon mycket omtyckt av sina kunder och efter makens död blev hon en av primadonnorna i Stockholms manliga homosexuella kretsar, där hon tillsammans med den äldre operasångerskan ”Palten” bjöds till alla fester och behandlades som en drottning!

Tillbaka till nuet:

Begravningsceremonin skulle vara enkel och så blir det. Efter kremeringen tar jag urnan i min bil – som jag gjorde med mormor, som jag gjorde med älskade pappa – och kör till Blekinge. Mina lika älskade döttrar Isabell och Josephine ser till att roadtripen fylls med bra musik.

På fredagen hänger regnet i luften men kommer aldrig riktigt. Tio minuter innan vi ska gå in i kyrkan, granne med flygflottiljen F 17 där min far, överstelöjtnanten, var stolt flygare och sedermera flygchef, händer något märkligt.

En briljant pilot i en 39 JAS Gripen dyker upp och uppför en magnifik flyguppvisning som får det att slå lock för öronen. Med full efterbrännkammare rollar han, inverterar, låter maskinen dansa över den regntunga himlen. Runt kyrkan, runt kyrkogården. Varv efter varv.

Som vore det ett tecken, kanske pappas hälsning till mamma: Äntligen, käraste, kom till mig igen!

 

Kerstin Graff är inte bara en synnerligen god vän utan också präst i en församling i Skåne. Jag har frågat om hon vill hjälpa oss att föra mamma till den sista vilan och hon har svarat att hon känner sig hedrad.

Vi är få där i Bredåkra kyrka i Kallinge. Och det känns bra. Jag, döttrarna, min kusin som mer är min ende bror. Kerstin och hennes man Micke. Kantorn och en assistent. Inga fler.

Kerstin dirigerar vackert en ceremoni som blir oerhört vacker. Josephine, Isabell och jag har valt musik av bröderna Gärdestad, Marie Fredriksson och Tommy Nilsson. Isabell sjunger Amazing Grace. Allt är i sin enkelhet närmast smärtsamt vackert och samtidigt befriande.

Efteråt bär jag urnan i famnen bort till familjegraven. Det regnar lite nu. Kerstin säger att tårarna är Guds. Vackert.

Kerstins ord, glädje, gester när jag sänkt urnan i jorden, blir den vackraste avslutningen, och tillsammans vandrar vi alla efteråt mot en underbart levande middag där vi på alla sätt i många timmar diskuterar livet i alla dess former.

  

På återseende, mamma. Bättre kunde det inte ha slutat.

Tack Isabell, Josephine, Per, Kerstin och Micke.

 

 

Att stjäla från en blind

Låt mig prata lite om mamma.

Bara lite.

En stolt kvinna med en lång och imponerande karriär bakom sig. I banker. I Flygvapnet. I skolväsendet. Som revisor till några av Sveriges största artister. När pappa dog sade hon upp sig från en välbetald, trygg position och startade eget. Modigt.

Vid 90 års ålder stängde hon sin lilla revisionsfirma. Hon har med andra ord betalt in den skatt hon ska, och lite till.

I dag är hon 97 år och väger 56 kilo. Håret är tunt men hon envisas fortfarande med att färga det svart. Hon är helt blind, kroppen har gett upp och hon sitter i rullstol, plågad av smärtor i de ben som inte längre vill bära. Alla vänner är döda, hon kan inte längre läsa tidning eller titta på tv, bara vänta på att hemtjänsten ska komma. Eller någon från vårdcentralen. Eller jag.

Men hon är klar i skallen. Kristallklar.

Då och då, allt tätare, blir det jojo-resor till och från sjukhus. För bara några dagar sedan kom hon ut från en avdelning där hon behandlats med antibiotika mot bältros som lett till ett ilsket bensår.

I morse var det dags igen. Ambulans till akuten. Oregelbunden hjärtrytm och andningssvårigheter. Trött. Svag.

Dottern och jag besöker henne på akuten när hon legat där i några timmar. Som vanligt oroar hon sig för att räkningarna ska bli betalda i tid. Jag lovar att ordna.

Plånboken, så. Mamma vill alltid ha mer än tillräckligt med pengar med sig till sjukhuset. För att kunna köpa de svindyra ögondropparna om hon blir liggande länge. För att kunna köpa halstabletter. För att kunna ge personalen pengar till kaffekassan.

Hon svär på att hon hade tre tusen kronor med sig när ambulansen kom. Sex stycken femhundralappar.

Vi hittar en femhundralapp i plånboken. Har mamma trots allt blivit lite virrig?

Jag dubbelkollar med den pålitligaste människan i världen som var med när ambulansen hämtade. Jodå, mamma hade tre tusen kronor med sig.

Nu finns det femhundra.

Någon har gjort ett klipp.

Det här inlägget riktar sig till dig som gjorde klippet.

Låt oss säga att det tar en minut att öppna en blind, 97-årig kvinnas handväska, rota igenom den, hitta plånboken, hala upp 2 500 kronor och låta dem glida ner i fickan.

En minut.

Det ger omräknat en potentiell timlön på 150 000 kronor och jag hoppas att du är riktigt stolt över din fingerfärdighet och finansiella kompetens. Jag hoppas också att du kan le när du ser dig själv i ögonen, när du möter dina barns (om du har några) blickar och att du sover gott.

Du är en tragisk symbol för det lägsta som existerar, en symbol för dem som slår mot de svaga. Och för ett moraliskt krackelerande samhälle. Dina handlingar leder också till att oskyldiga, hårt arbetande människor skuldbeläggs och misstänkliggörs i onödan.

Så sträck på dig. Var stolt över dig själv.

Och be till din Gud att jag aldrig hittar dig.