Borde ju hålla käften (4): Våldta inte barn med era åsikter!

Jag såg det redan på 1970-talet. Föräldrar med barnvagn som gick i demonstrationer för eller emot än det ena, än det andra. I vagnen – ett litet barn som inte förstod vad det handlade om men som tvingats hålla en symbol, en flagga eller en skylt med ett budskap.

Avskyvärt.

Det är valrörelse nu och den tycks bli smutsigare än de tidigare, smittad av desperation från höger till vänster, möjligen beroende på att det ljugs och hycklas kanske mer än någonsin. Nästan dagligen avslöjas politiker från olika läger med inte bara fingrar utan hela händer, armar och fötter i syltburkarna. Medan de predikat ett budskap har de samtidigt stulit skattepengar för egen vinnings skull, pengar som kunde gått till vård, skola, rättsväsende eller vad du vill. De klarar sig med att säga att det var ett “misstag”, att pengarna ska betalas tillbaka eller “dras på nästa arvode”. Tror du att du hade kommit undan med ett avdrag på nästa lön?

Hur kommer det sig att dessa våra folkvalda och av skattepengar avlönade inte omedelbart utreds, åtalas och döms för de bedrägerier de genomfört? I Sverige, “världens minst korrumperade land”?

Inte konstigt att det är svårt att hitta ett parti eller en politiker att lita på.

Men tillbaka till övergreppen på barnen:

Jag har sett det allt oftare på senare tid, på stan men framförallt på sociala medier: Hur människor utnyttjar sina barn eller barnbarn på olika sätt för att föra fram sina politiska åsikter. Allt i hopp om att det ska anses gulligt på något sätt.

Det är inte gulligt. Det är ett vidrigt övergrepp, en kränkning på en individ som inte kan försvara sig.

Världen har förändrats. Internet är det nya allt, där lagt kort ligger. Det som skrivs och postas i dag delas till kända och okända människor med olika agendor. Det sparas av Facebook och finns för alltid sökbart på nätet. De åsikter någon tillskriver ett litet barn i dag, kommer att följa barnet livet ut och finnas läsbart när en arbetsgivare eller någon annan en vacker dag googlar.

Ytterst handlar det inte bara om hinder för framtida jobb eller så. Det handlar om moral, om kränkning, om en intellektuell våldtäkt.

Till dig som på något sätt utnyttjar barn eller barnbarn för dina egna syften vill jag säga:

Vad i helvete inbillar du dig att du håller på med? Du trycker ner en åsikt i halsen på en liten människa som knappt lärt sig förstå skillnaderna på annat än de mest primitiva behoven. För din skull. För att du ska lysa. Eller ännu värre – för att du själv inte törs stå för åsikterna utan skickar ut en unge eller tonåring för att framföra dem.

Skäms.

Att trycka ner sin åsikt i halsen på ett barn, att låta ett ovetande barn stå för den, är inget annat än ett övergrepp. En vacker dag är barnet 15 år, eller 18, eller 22 och upptäcker att en förälder, far- eller morförälder för sina egna syftens skull belagt en med en livslång internetstämpel, en åsikt som man kanske inte ens är i närheten av.

Den dagen slår pendeln tillbaka. Kom inte och gnäll då, för då är det försent.

Lika illa är det med föräldrar som tvångsansluter sina småbarn till exempelvis fotbollsklubbar, politiska partier eller religiösa samfund, för att de själva tycker att det är chict.

Alla barn ska ha rätt att växa upp som fria individer och genom utbildning bli tänkande människor med egna åsikter. Naturligtvis är det som förälder i stort sett omöjligt att dölja sina egna reflektioner och tankar för sina barn, att påverka dem indirekt, men det är vår förbannade skyldighet att lära dem att de inte måste tänka, tycka och rösta som vi!

Är jag då undantaget, den perfekte? 

Knappast.

Jag har högljutt och ofta vädrat mina åsikter i hemmet. Redan när döttrarna bara var två, tre år gamla tog min fru och jag med dem till Pridefestivalen för att lära dem förståelse och respekt för olika läggningar (vilket vi fick konstiga blickar och kommentarer för, av andra, homofobiska småbarnsföräldrar). Detta har lett till att båda döttrarna i vuxen ålder arbetat som volontärer på Pride och i högsta grad debatterar och försvarar allt som har med HBTQ-rörelsen att göra.

Dessutom har jag till min glädje hört dem berätta att de röstat på partier som ligger långt ifrån mina egna åsikter.

Det är bra. Mycket bra.

Det betyder nämligen att de växt upp till fria, kritiskt tänkande människor. Att de inte tagit till sig mina politiska eller religiösa åsikter utan den enda viktiga:

Att de ska bilda sig en egen uppfattning.

Politiken är smutsig och full av lögner. Valet är smutsigt och fullt av lögner.

Det är illa nog.

Än värre blir det om narcissistiska föräldrar och far- eller morföräldrar använder bebisar och tonåringar som slagträn, för att de själva är för fega för att stå för sin åsikt.

Det är, ju mer jag tänker på det, både äckligt och skrämmande.

 

 

Borde ju hålla käften, men (3) Att välja trafikfarligt miljösvineri

Inte så långt kvar till valet, drygt två veckor eller så.

Valkampanjen är minst lika smutsig som vanligt. De flesta partier säljer ut sig på fem minuter om de anar en röst eller två eller framförallt – en chans att sitta i maktposition under de kommande fyra åren om det så kostar att hoppa i säng med fienden.

Smutsigt? Ja.

Förvånande? Nej.

De är ett märkligt släkte, de där politikerna.

Jag körde genom Solna i dag och såg höjden av politiskt hyckleri. Utanför en gymnasieskola hade Miljöpartiet mobiliserat sig. Förutom de miljöovänliga valaffischerna (alla partiernas affischer kostar totalt 347 miljoner kronor som kunde ha gått till räddningstjänst, polis, skola, omsorg eller – miljöarbete!) stod de glatt bredvid flaggor, banderoller och delade ut gröna papperspåsar med gudvetvad i. Allt detta har naturligtvis medfört miljöpåfrestningar att producera och kommer att medföra ännu mer när ungdomarna slänger grejorna istället för att gå eller ta bussen till en återvinningsanläggning.

Tyvärr hade jag inte tid att stanna och fråga miljöpartisterna hur de försvarade detta kostnadskrävande miljösvineri.

En annan tanke: Man har för inte så länge sedan lagstiftat om att vi inte får hålla i mobilen när vi kör bil.

Det är bra. Den som kör ska hålla händerna på ratten och blicken på vägen. I vissa andra länder är reglerna ännu betydligt mycket hårdare än hos oss.

Men nu, i De Svarta Sparvarnas (ljugande politikers) tid, sitter det valaffischer på var och varannan stolpe vid vägkanten, och vi förväntas alltså ta blicken från vägen för att hinna läsa de lögner vi serveras från alltmer desperata politiker som till varje pris vill bli försörjda av oss i fyra år till (några av dem för att kunna ta ut falska reseersättningar och annat godis, vilket vi är medvetna om).

Konsekvens?

Orossamtal med politikerna inför valet – besvärande frågor?

Detta skrivs en knapp månad före valet i nådens år 2018.

Kanske ett av de viktigaste valen på länge. Kanske ett av de smutsigaste.

Svarta sparvar hoppar ur politikernas munnar och – till skillnad från när jag var liten och partierna stod för sina ideologier oavsett vart den kortsiktiga vinden blåste – ledarna är villiga att sälja ut sig till motståndarna på fem minuter för att behålla makten (eller få den) i fyra år.

Snuskigt. Omoraliskt. Oärligt.

Sverige befinner sig i ett allvarligt läge, där politikerna käckt kallar nödsituationer för ”utmaningar”. Med en packe barnungar vid makten, som hellre tjafsar i den politiska sandlådan än på allvar göra det jobb vi betalar dem bra för. Uppkäftigt pratar de om den ”moraliska kompassen”. I ärlighetens namn borde de kalibrera sin egen kompass för att inte springa in i stolpar hela tiden och göra sig till åtlöje.

Det här skrivs inte för att i någon form försöka övertyga dig att rösta på det ena eller det andra – vilket jag är övertygad om att du är kompetent till alldeles själv – utan mera som en sammanställning av tankar jag burit på länge.

Jag har via e-post i kväll ställt ett antal frågor (nedan) till Vänsterpartiet, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Om jag får svar kommer jag att redovisa dem.

Men innan dess:

Många av oss, kanske inte alla men många, växte upp med det som våra föräldrar kallade normal hyfs och sunt förnuft. Det inkluderade att man skulle uppföra sig ordentligt och kräva detsamma av andra. Vara en god människa. Skilja på rätt och fel. Skilja på mitt och ditt.

Respekt, kort och gott.

Världens kanske vackraste ord. Världens viktigaste ord.

Om alla hade hedrat det, hade vi haft betydligt färre problem på jorden.

Nu är det dessvärre inte så.

I Sverige har respekten minskat och händelser som för bara tio år sedan var ovanliga är i dag vardagsmat. Gruppvåldtäkter, mord och skjutningar på öppen gata. Människor hotar och kastar stenar på blåljuspersonal medan de försöker rädda andra människors liv!

Det är synd att det inte finns ett parti som kort och gott heter Sunt förnuft och står för det i alla delar. Som att man naturligtvis ska hjälpa människor i nöd och att man samtidigt ska straffa dem som gör andra illa genom hot och våld, som försöker tillskansa sig pengar på andras bekostnad och lidande.

Sverige behöver starka vuxna ledare, inga barnrumpor som käbblar i den politiska sandlådan för att vinna makt, utan vuxna människor som är villiga att axla det tyngsta ansvar landet haft i modern tid och få Sverige på fötter igen. Stockholm ska inte vara känd som Europas våldtäktsstad nummer ett och Öresundsbron ska inte vara ett öppet fält för vapensmugglare.

Listan kan göras lång och jag ska inte trötta dig med den, för du vet redan.

Däremot kan det vara en bra idé att du kontaktar det parti du tror mest på och ställer konkreta frågor om hur de vill hantera just de frågor du anser vara viktiga.

Om politikerna inte svarar, så är också det ett svar.

Här är de frågor jag har ställt till M, KD, SD, C, L, S, V och MP. Urvalet av partier har jag gjort helt och hållet på eget bevåg. Du får gärna sno frågorna och mejla dem i ditt eget namn till det/de partier du vill ha svar från:

  1. För några år sedan nämnde SÄPO att de i Sverige hade några hundra personer att bevaka, som kunde misstänkas ha kopplingar till terrornätverk och/eller förbereda terrorattacker. I år har SÄPO meddelat att detta tal stigit till mellan 2 000 och 3 000. Anser ni att dessa terrormisstänkta – om de inte har svenskt medborgarskap – ska ha rätt att stanna i Sverige? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni vidta för att utvisa dem?
  2. Det finns svenska pensionärer som bor på gatan och är helt beroende av frivilliga hjälporganisationer. Efter ett helt livs hårt arbete är de hänvisade till soppkök för mat och till att sova halvliggande över bord på nattöppna hamburgerrestauranger. Anser ni att detta är en värdig behandling av dem som byggt landet? Om inte, vilka konkreta åtgärder vill ni genomföra för att ge dessa människor en värdig tillvaro och ett eget hem?
  3. Poliser som är underbetalda och inte känner tillräckligt stöd från sina chefer, säger upp sig. Enligt undersökningar saknas det tiotusentals poliser på gatorna för att vi ska hålla EU-genomsnittet. Polishögskolan, som tidigare hade 7 000 sökande till 300 platser, kan nu inte fylla stolarna utan tvingas sänka kraven. Anser ni a) att det är acceptabelt med poliser som kommit in på grund av sänkta ansökningskrav och b) hur vill ni konkret agera för att vi snabbt ska få så många poliser vi behöver?
  4. Våldtäkter och gruppvåldtäkter är på modet. Gärningsmännen – i de fall de återfinns – går ofta fria i brist på bevis. Jag är den förste att stå upp för att ingen oskyldig ska dömas, samtidigt förstår jag inte att män som förstört kvinnor för livet får gå fria. Vad tänker ni – i en maktposition – konkret göra åt det här problemet?
  5. En fängelseplats kostar i dag skattebetalarna, enligt kriminalvården, 3 609 kronor per dygn. Alltmer i samhället outsourcas, till och med växeltjänsten för den så viktiga och skattebetalda färdtjänstverksamheten. Den har outsourcats till låglöneländer för att taxibolagen ska tjäna mera. Eftersom det är politiskt godkänt kan jag inte se hinder för att man outsourcar fängelseförvaring för fångar som efter avtjänat straff ska avvisas. Kostnaden för ett 16-årsstraff skulle kunna minskas från drygt 21 miljoner till drygt två miljoner. De sparade nitton miljonerna skulle kunna investeras i skola, vård och omsorg. Hur ställer ni er till outsourcing av förvaring av dömda grovt kriminella?
  6. Från politikerhåll pratas det ofta om att man inte ska ställa grupper mot varandra, vilket är exakt vad ledande politiker gör varje dag genom att omfördela resurser. Jag återkommer här till slitsamma pensionärer på ålderdomshem där vi läser chockrapporter om att de inte får kaffe, sylt till pannkakorna eller adekvat vård/omsorg av tidsbrist. Hur vill ert parti i maktställning omfördela resurserna och prioritera dem? Ska svenska pensionärer få svälta?
  7. Den svenska skolans PISA-resultat chockerade en hel nation. Vad vill ni i maktställning göra för att förbättra kvaliteten på undervisningen och därmed resultaten?
  8. Bostadsbristen är bedrövlig. Trots löften under 30 år byggs det inga enklare ungdomsbostäder med rimlig hyra. En tonåring får bereda sig att bo hemma i decennier om inte mamma och pappa kan hosta upp miljoner till en bostadsrätt. Vad gör ert parti, i maktposition, konkret åt detta?
  9. Skottlossningar och mord tillhör numera vardagen i det tidigare relativt lugna Sverige. Att den allt duktigare sjukvården räddar fler av de skjutna till livet betyder något i statistiken men i verkligheten inte att samhället blivit bättre. Vad tänker ni i en maktposition konkret göra för att minska den grova kriminaliteten.
  10. En stor del av brottsbalken härstammar från 1962. Tingsrätterna har en tendens att oftast döma i den lägsta delen av straffskalan, även vid mycket grov brottslighet. Tänker ni låta detta fortgå?
  11. Poliser utsätts för dagliga hot. I ett av Stockholms polisdistrikt lever tre utredare och deras familjer under skyddad identitet! Brandmän utsätts för stenkastning under utryckning. Ambulanspersonal har upplevt att människor har urinerat (!) på dem när de burit ut en man med hjärtinfarkt. Pengar, mobiltelefoner och andra personliga ägodelar har stulits ur ambulanser medan personalen försökt rädda liv. Skulle ni acceptera att någon stal er egendom från ert partis lokaler eller från riksdagshuset? Vad tänker ni göra för att räddningspersonal ska vara respekterad och skyddad i sitt viktiga arbete?
  12. Sverige har indirekt sanktionerat barnäktenskap genom att släppa in män som är gifta med barn. Detta innebär per automatik också sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt av barn. Hur försvarar ni detta och vad tänker ni konkret göra för att stoppa dessa övergrepp.
  13. Det har flera gånger avslöjats att barn könsstympas i Sverige. Hur tänker ni aktivt motarbeta detta?
  14. Det är ingen hemlighet att kvinnor som flytt från andra kulturer istället hamnar i förtryck i Sverige. Kvinnor blir fångna i sina hem, får inte bestämma över egen klädsel eller eget liv, får inte går ut ensamma, hejdas från att på egen hand skapa ett nytt och integrerat liv i det nya hemlandet Sverige. Vad vill ni konkret göra för att förhindra kvinnoförtrycket i Sverige.
  15. Varje dag tar fyra människor livet av sig i Sverige. Självmorden bland unga ökar. Enligt Sveriges enda professor i självmord, Danuta Wasserman, kostar varje sådan tragedi samhället totalt 17 miljoner kronor, vid sidan av allt lidande. Den rent samhällsekonomiska förlusten är alltså 68 miljoner kronor – per dag. Vad vill ni göra för att Sverige inte ska vara ett av de mest uppmärksammade självmordslanden i världen?
  16. Enligt uppgift har kostnaden för valaffischer och liknande i årets kampanj varit en bit över 300 miljoner skattekronor som hade kunnat gå till bättre åtgärder i samhället. Hur rimmar det med er syn på samhällsekonomi? Anser ni det miljömässigt försvarbart att lägga hundratals miljoner kronor på material som delvis kommer att vandaliseras och där det inte finns några garantier för återvinning?

Det var några av mina frågor till politikerna före valet 2018.

Vilka är dina?

Ring dem, skriv till dem, maila dem fråga dem vid valstugorna. Det handlar om hur vi vill se Sverige i fortsättningen.

Herr Rosenbuske och hans finurliga agenter

Vänskaplig varning 1: Så fort jag skriver något negativt om telefonförsäljare brukar jag få en svärm av upprörda kommentarer företrädesvis från mammor till unga pojkar, som hävdar att deras lille Albin (typ) inte kunnat få något annat jobb och att det därmed är synd om honom, om jag skriver något negativt. Meddelas därför härmed att detta rinner av mig omgående. Telefonförsäljare är och förblir ett otyg och jag känner massor av ungdomar som lätt skaffat sig bättre jobb än att vara slavar på ett telefonnasarföretag.

Nu till saken:

I det tropiska klimat där jag vistas, betraktar jag fascinerat hur tre flygande (jodå!) kackerlackor med mörkröda skal lyckats ta sig in i huset som ska vara väl tillslutet. En av dem har till och med varit fräck nog att gömma sig i facket i tvättmaskinen, där man lägger tvättmedel.

Till krasande ljud förpassar jag de tre till de sälla jaktmarkerna och ringer sedan efter den professionelle pestmannen från Truly Nolan som kommer och berättar att kackerlackor tar sig in överallt vare sig man vill eller ej. Därefter lokaliserar han nästet till en kokospalm utanför huset och sprayar alltihop med gift så att massdöd uppstår bland dessa små terrorister.

Jag slappnar av och tror att attacken är över.

Nästa natt ringer mobilen som satan. Jag rusar upp, tror att det är dåliga nyheter om min gamla mamma hemma i Sverige. När jag svarar hör jag ett klick.

Blir naturligtvis förbannad och kollar vem som ringer från 079 – 179 39 41.

Effective Communication.

Oj. Satan. Imponerande. Mycket mer imponerande än Äffäktiv Kåmjonikejsjens AB. Det låter ju alltid ballare på engelska, eller hur?

Alltså – attack av digitala kackerlackor. Igen.

Märk väl att jag har anmält mig till NIX-registret och True Caller och alla möjliga digitala kackerlacksprayer. Men det hjälper inte, ty det är som Truly Nolan-experten sa:

De små jävlarna tar sig in överallt.

Jag skriver till Äffäktiv Kåmjonikejsjens AB och förklarar att de a) ska ge fan i att ringa mig och att om de b) inte förstår bättre så ska jag c) avlägga ett personligt besök på deras kontor och förtydliga mig.

Det kommer så ett svar från herr Rosbuske. Nåja, egentligen kallar han sig Rosbusk, Joachim, närmare bestämt. Men Rosbuske låter mycket skojsigare (typ Effective Communication), därför får han heta så här.

Herr Rosbuske beklagar det inträffade men förklarar samtidigt att han omgående måste polisanmäla mig eftersom mitt mail kan bedömas som ett hot (och det bjuder jag på, jag ser fram emot att slås i bojor för att han ringt mig mitt i natten). Sedan förklarar han att dajlärrn ibland ”ligger på lite hårt och när samtalet kopplas fram finns ingen ledig agent, därför kan det verka som att någon lägger på.”

Dajlärrn? Agent?

Spännande! Nu jävlar!

Låt mig först förklara det där med dajlärrn (dialern). Det betyder att digitala kackerlackor har skaffat sig en automatisk-datoriserad-telefonuppringarmackapär för att kunna trakassera fler människor (som dig) mer effektivt. Så långt allt väl (bortsett från att skiten borde förbjudas omgående).

Men – agenter? Nu blir jag nyfiken på allvar.

Jag tillskriver herr Rosenbuske igen. Frågar om han är VD för företaget (som naturligtvis omsätter miljoner på att trakassera människor per telefon). Frågar vilka andra nummer de använder för att jaga människor. Frågar om hans agenter har svarta kostymer och axelhölster.

Jag får bilder på näthinnan. Tänker mig att en stackars uppringd jävel råkar svara ”ja” på något när en av agenterna pressar på.

Jag ser framför mig hur herr Rosenbuske vrålar go, go go! och hur en mindre armé av agenter i svarta kostymer rusar ut till sex svarta Chevrolet Suburbans utanför företagets kontor i Bromma och rivstartar mot en intet ont anande människa som begick misstaget att svara i sin egen telefon.

Herr Rosenbuske svarar inte på mina mail. Möjligen står han på en polisstation och anmäler mig men jag tror snarare att han inte vill svara.

Det skulle jag inte heller vilja i hans ställe.

Jag tar en titt på företagets hemsida:

http://www.effectivecommunication.se/

Där är det minsann skojsigt värre. Bortsett ifrån att man framhäver företagets enorma potential berättar man hur kul det är att jobba där, inte minst på firmans kontor i ”Soliga Barcelona”. Man har också skojsiga tävlingar för personalen, men detaljerna framgår inte riktigt.

Jag tillskriver herr Rosenbuske och frågar om hans finurliga agenter säljer skosnören, rosor, rengöringsmedel eller telefonabonnemang till oss som redan har. Jag frågar också hur lönenivåerna ligger för dem som arbetar på kontoret i Barcelona.

Herr Rosenbuske svarar inte. Det skulle inte heller jag ha gjort.

Slutligen frågar jag herr Rosenbuske om han anser att företaget utför ett lagligt, nyttigt och moraliskt korrekt arbete.

Herr Rosenbuske svarar inte. Han är förmodligen upptagen med att läsa väderrapporten för Barcelona och anordna skojsiga tävlingar för personalen eller win-win-situationer för kunderna.

Möjligen gjorde jag herr Rosenbuske ledsen i ögat med mina mail. Och eftersom jag är en stygg jävel (när jag blir attackerad av kackerlackor) så tänker jag inte ens be om ursäkt.

Nu vet du. Spärra 079 – 179 39 41. Inte för att det hjälper – såna där tomtar brukar skaffa några hundra nummer att ringa från eftersom människor ju är vaksamma. Men ändå.

Vänskaplig varning 2: Mammor – håll era söner inomhus när herr Rosenbuske trålar med håven. Det finns bättre jobb att få.

Äffäktiv Kåmjonikejsjens.

Hjälp.

 

 

 

“Tryck 4 om din guldhamster identifierar sig som pansexuell … “

Alltså. Det här med klantiga företag, felaktiga eller uteblivna leveranser och vad de (inte) gör för att rätta till sina misstag. Eller vad de gör för att man inte ska få tag i dem.

Någon som känner igen sig redan nu?

Tänkte väl det. ;o)

Jag har gott om erfarenheter från både Sverige och USA och även om USA med god marginal vinner när det gäller servicekänsla och kompensationer, så har solen fläckar även här. Nu senast IKEA som bestämde ett leveransdatum en ziljon år efter att de fått pengarna, och klockan 15 på leveransdagen meddelade att leveransen skulle bli fyra dagar (!) försenad. Leveransföretaget skyller på IKEA och IKEA hänvisar till leveransföretaget. Och varför skulle de bry sig, båda har ju fått sina pengar?

Det finns mycket som är symptomatiskt för alltför många av dagens företag och mer än en gång har jag undrat hur de kommer undan med det. I Sverige hålls rekordet av företaget Trademax som ibland gömmer sig under namnet Chili. Rimligtvis borde de finnas på varenda svart lista som existerar. Jag behöver väl inte påpeka att det gäller även PostNord och ett gäng till.

Men det är ju inte bara (den uteblivna) leveransen av (trasiga) varor som är problemet. Det är bemötandet när du som kund ska försöka få tag i någon ansvarig.

Du börjar med att gå in på företagets hemsida. Där finns inte tillräckligt med information (och naturligtvis ingen e-mailadress, hur skulle det se ut om missnöjda kunder kunde maila hur som helst?), men däremot hittar du till sist ett telefonnummer och ringer.

Och då börjas det. Någon gök som har skrattat hela vägen till banken – och som jag för övrigt är djupt avundsjuk på – har kreerat följande mästerstycke:

”Hej och välkommen till Hopplös AB! Ditt samtal är viktigt för oss … ”

Nej. Det är det inte. Ni hatar att få samtal från människor som varit korkade nog att ge er pengar i förskott.

Och sedan:

”Du vet väl att du kan hitta all information på vår hemsida. Gå bara till www…”

Det var ju för fa-an det jag nyss gjorde. Utan att hitta det jag sökte! Sedan kommer:

”Tryck 1 om dina föräldrar också är syskon och har åtta tår på varje fot. Tryck 2 om din faster ramlade ner från ett vakttorn i Auschwitz. Tryck 3 om du någon gång har vunnit mer än 160 miljoner på Lotto. Tryck 4 om din guldhamster identifierar sig som pansexuell. Tryck 5 om du kan nämna en politiker som aldrig har ljugit. Tryck 6 om du någon gång sett en liten grön man kliva ut ur ett flygande tefat. Tryck 7 om du tycker att Internet ska förbjudas. Tryck 8 om du gillar kall kalops som har legat framme i tre veckor. Tryck 9 för att få prata med en levande människa.”

Det känns lite svårt att hitta ett bra val men – äntligen! Du trycker 9. Först kommer det raspig, polsk hissmusik vars diskant skär sönder dina trumhinnor (vem har komponerat den där polska hissmusiken, vem har lagt på raspet och tjänat miljoner? Jag är avis). Därefter:

”Ogiltigt val.”

Sedan ett klick och en spärrton.

Du ringer upp igen och får höra:

”Hej och välkommen till Hopplös AB! Ditt samtal är viktigt för oss. Du vet väl att du kan hitta all information på vår hemsida. Gå bara till www…”

Du springer ut på stan, köper en .357 Magnum och skjuter huvudet av dig. Ingen är gladare än de på företaget Hopplös AB.

Alternativet till att försöka få en felfri vara levererad som det är sagt, är naturligtvis att försöka få pengarna tillbaka.

Lycka. Jävla. Till.

Om du lyckas få tag på en levande människa och mot förmodan lyckas övertala vederbörande att du ska få pengar tillbaka, så sker följande konversation:

”Ja, då sätter vi in pengarna på det kort du använde vid betalningen. Det tar upp till sju bankdagar.”

”Varför det? Det tog ju er bara en nanosekund att sno pengarna.”

”Jag vet inte. Du får prata med banken.”

Du ringer banken, får veta att ditt samtal är viktigt för dem. Du lyssnar på polsk hissmusik och knappar dig igenom 430 val innan du till sist får tag i en levande människa som säger:

”Jag vet inte. Du får prata med kreditkortsföretaget.”

Du ringer kreditkortsföretaget och får veta att ditt samtal är viktigt för dem. Du lyssnar på polsk hissmusik och knappar dig igenom 609 val innan du till sist får tag i en levande människa som säger:

”Jag vet inte. Du får prata med din bank.”

Ditt samtal är viktigt och mer polsk hissmusik och 430 val och så – en levande människa igen.

”Varför tar det sju bankdagar att få tillbaka pengarna?”

”Jag vet faktiskt inte, det bara är så. Men när jag ändå har dig på tråden kan jag erbjuda dig ett fantastiskt fint lån. Räntan är bara 62 procent och vi skickar en hallontårta till din döva faster och kör hem en ponny som fiser fjärilar, till dig. Bra, va?”

Du lägger på. Utmattad. Inga varor. Inga pengar. Ingenting.

Standard 2018.

Här ett löfte:

*När jag blir diktator blir straffet 20 år i Uzbekistanskt fängelse för den som försöker ta betalt innan varan är levererad, felfri.

När jag blir diktator införs vissa ”justeringar” i straffskalorna:

*Sända polsk hissmusik oavsett forum (utom i hissar i Polen) – 5 års straffarbete

*Bryta löften om leveransdag och -tid och/eller leverera varor med fel – 10 års straffarbete

*Inte lämna tillbaka pengar på en nanosekund – 15 år på en öde ö med Ernst, eller livstids analklåda

*tvinga dig att lyssna på inspelade meddelanden och knappa dig fram i menyer –

alla ansvariga tvingas bada i en pool med surströmmingsspad i ett dygn, äta ett kilo levande kackerlackor, skölja ner dem med bensin eller saltsyra och förvisas därefter nakna till Sibirien

Rösta på mig.

Ska vi säga så?

 

 

Och Stora Tragikpriset 2018 går till …

Följande mejl skickade jag nyss till kundtjänst på tidningen Dagens Industri. Jag förväntar mig naturligtvis inget svar (det ingår sannolikt i affärsidén att inte svara människor som har betalat pengar utan att få något tillbaka, vilket numera är symptomatiskt för en hel rad företag), men tänkte ändå att jag kan bjuda dig på ett fniss – och en varning:

Stora Tragikpriset 2018 tilldelas DI:

Först tecknar jag en prenumeration hos er och betalar.
Jag får veta att tidningen ska komma om umpton veckor, i teknikens 2018.
Märkligt nog tar det inte umpton veckor att ta mina pengar, det går blixtsnabbt, i teknikens 2018.
Jag får aldrig någon tidning, inte ens efter flera månader.
Jag mejlar till er, kundtjänst.
Jag får inget svar. Det ingår förmodligen i hela affärsidén.
Så småningom ringer en av era komiker och vill sälja en prenumeration till mig! Jag förklarar för henne vad som hänt, hon garanterar att hon ska kontakta kundtjänst och att allt ska bli så bra, så.
Jag får ingen tidning.
Nu, när jag sitter i soliga Florida, skickar en av era komiker ett sms i vilket det står att min prenumeration har upphört (big fuckin´ news – det gjorde den uppenbarligen i samma sekund som jag betalat den).
I sms:et står det också att jag enkelt kan “förlänga” prenumerationen genom att klicka på en länk.
Ni är roligare än George Carlin, gud bevare hans minne.
I Sverige kallas sånt här för “ett beklagligt misstag” om ett företag eller en myndighet är vållande.
Om jag hade gjort samma sak som privatperson hade det rubricerats som stöld, bedrägeri alternativt grovt bedrägeri, beroende på summans storlek.
Oavsett vilket – ha en trevlig dag och ät riktigt mycket glass för mina pengar.
Men inga fler “erbjudanden” – ok?
Med synnerligen ovänlig hälsning,
Dag

Min frus nya jobb: Ruggiga Runes Motorcirkus

Vänner,

Under detta lögnens år dansas det i rondellerna, kan jag meddela.

Familjen Öhrlund är, som säkert bekant vid det här laget, inte helt skyddade från elände. Under årens lopp har olika familjemedlemmar drabbats av väpnat rån, vattenskador, beskjutning, hot, feloperationer, förlamning, sönderslagna bilar, våldtäkt, stöld och mycket annat.

En dag i april var det dags igen. Dottern, som hyr en liten stuga på en hästgård, vaknar av ett hårt bankande på dörren. Gårdens ägare förklarar besvärat att det hänt en liten olycka när man skulle använda en högtryckstvätt i stallet. Hästarna blev galna, en av dem sprang ut och riktade med hovarna sin skräck och ilska mot Isabells lilla bil. Hoppsan.

Samma eftermiddag kör min fru hemåt i sin Volvo. I rondellen närmast vår bostad svänger hon av på en liten sidoavfart för att komma in till Coop. Just då smäller det till, bilen skakar och pressas åt sidan. En biltransportbil har sopat in i vänster bakdörr på Volvon. I vanlig ordning fladdrar alla vittnen iväg som vallöften åt höger och vänster, för vem vill bli inblandad?

Du vet hur det är. Anmälan till försäkringsbolaget, papper, skisser, ritningar, förklaringar.

Vi skickar in vår bunt.

Motparten svarar inte.

Det här ställer till en del trassel, bland annat när det gäller att ta ut en hyrbil under reparationstiden. Vem ska betala kalaset?

Jag påminner. Motparten skiter i att svara.

Efter en lång tid kommer försäkringsbolagens beslut. Motparten, här kallad Herr Lögnare, har med list slickat på blyertspennan och fabricerat en historia som är bättre än science fiction. Efter att hickande ha läst den meddelar försäkringsbolagen att det inte går att avgöra vem som orsakat skadan och därmed får varje part stå för skadan på sin bil. Eftersom det inte blev några skador på den många, många ton tunga biltransportbilen så kan Herr Lögnare andas ut.

Lite värre blir det för vår plånbok.

Jag förstår att det kan vara ett helvete att vara handläggare på ett försäkringsbolag. Alla skadeinblandade ljuger, skriker och pekar på varandra. Ibland är det omöjligt att fastställa vem som har rätt eller fel. Men …

Hemma gör vi en djup och viktig rekonstruktion med några av familjens alla leksaksbilar. Eftersom en biltransport saknas i samlingen får en timmerbil träda in, med bravur.

Bild från den spännande rekonstruktionen på köksbordet.

Hett actionfoto: Carina Cefa-Öhrlund

Vi gör körningen flera gånger och hur vi än vrider den så finns det bara ett resultat:

Herr Lögnare och hans biltransportbil är fett vållande. Det är en fysisk omöjlighet att hantera vår bil på det sätt han påstår.

Men – han är alltså inte karl för sin hatt utan klarar sig kvidande ur leken på alla sätt oskadd, medan våra tusenlappar nu får fladdra som tse-tseflugor.

Man får välja sina strider, heter det ju, och vi lär knappast få rätt mot försäkringsjätten. Dessutom finns det ju roligare saker att göra.

Men vem vore jag om jag inte åtminstone skrev ett svarsbrev till Herr Lögnares försäkringsbolag if. Och för att ge dig ett lätt leende i värmen publicerar jag det här i sin helhet (var försiktig, förresten – det är en djungel därute):

Bästa Tanja,

Tack för brev.
Det är som bekant lögnarnas år i år och er försäkringstagare – dessvärre en yrkeschaufför – förtjänar en paradplats i vilken valdebatt som helst.
Hans redogörelse och ert beslut bekräftar nu
a) att vår Volvo kan flyga med bättre precision än en amerikansk missil och
b) att min fru kvalificerar sig för att uppträda på Runes Ruggiga Motorcirkus.
Vi hoppas därmed att ni anlitar henne – och vår nylagade Volvo – för er nästa kick off.
Var och en som någonsin haft ett körkort borde kunna lista ut att man – när man lämnar rondellen in på en sidoavfart – inte kan kasta bilen baklänges in i en biltransportbil och pricka den exakt med vänster bakdörr.
Men enligt if och herr Lögnare är det alltså fullt möjligt.
Gör mig en tjänst när du har en stund över: Gör som vi – ta två leksaksbilar, en Volvo och en lång lastbil, och gör experimentet enligt de ritningar vi lämnat.
Häpna sedan över resultatet.
För övrigt – lycka till med herr Lögnare som försäkringstagare.
På sikt kommer han att bli en brutalt dålig affär.
Med synnerligen tveksam högaktning,
Dag Öhrlund

 

Borde ju hålla käften, men … (2) Vårdens hjältar

I tider av politiskt vansinne där vi inte längre kan lita på någon mer än fem minuter i taget: Låt oss för en stund prata om dem som verkligen håller landet uppe – de som inte tjänar 65 400 i månaden utan närvaroplikt:

Hjältinnorna och hjältarna i vården.

Naturligtvis gäller det alla, från de som underbetalt sliter i hemtjänsten, till ambulanspersonalen, psykvårdarna och överläkarna som opererar våra hjärnor med millimeterprecision.

Men just nu tänker jag på dem som håller vår hand när det gör som mest ont, de som tröstar och försöker dämpa vår ångest och skräck, de som torkar oss i rumpan och tar upp våra spyor, de som vänligt varje morgon frågar om vi vill ha ost på smörgåsen eller ej. De som bäddar om våra sjukhussängar och kommer med ett glas saft just när den smakar som bäst.

Syrrorna.

Jag har varit där. Legat där. Så in i helvete. När jag efter en misslyckad diskbråckoperation vaknade känslolös och helt förlamad från midjan och neråt, berättade överläkaren att de hade begått ett misstag, att jag kunde få välja färg på rullstolen eftersom jag aldrig mer skulle kunna gå. Jag hade aldrig legat på sjukhus en natt och nu fick jag min överdos, månader i sträck.

Utan syrrorna hade jag inte orkat.

Jag glömmer er aldrig, ni som tröstade och tvättade och rakade mig och hjälpte mig att hålla modet uppe. Jiyanne som var tålmodig, Ingemar som på sin lediga helg åkte in till sjukhuset för att gå bredvid min gåstol när jag inte vågade själv. Christina, Margareta och Monika som orkade prata nätterna igenom när ångesten hindrade mig från att sova.

Och du, just du, du vet vem jag menar:

En natt, när ni som vanligt rullat in mig i lavemangsrummet, för att det var det bäst ventilerade och för att jag inte kunde sova i värmen bland fem fisande och snarkande åldringar. En natt, när jag som vanligt ville sova med lysrörsljus i taket för att jag efter operationen fått dödsångest inför mörker, öppnade du långsamt dörren vid tretiden på morgonen för att se till mig. Du frågade hur jag mådde och jag svarade. Du sa att du kände igen mitt efternamn för att det var ovanligt. Vi pratade om det och det visade sig att du hade vårdat min far i hans sista, smärtfyllda stadium av cancer, just då när hans smärtor var så svåra att han kastade sig ur sängen så att ni fick montera galler kring den och hjälplöst se att morfinet inte hjälpte.

Just du.

Jag frågade dig vad som fått dig att slita ut dig i vården under trettiofem år. Och jag glömmer aldrig ditt svar:

“För att jag inte kan tänka mig något viktigare än att ta hand om andra som har det svårt.”

Just så.

Ord som betyder något när det bakom dem finns en människa som menar allvar.

En hjältinna till. Utan större tack. Och sannolikt bortglömd i valrörelsens sista, darrande tid av lögner. Därför att ni bara är viktiga när politikerna behöver er.

Men jag vet hur viktiga ni är. Jag vet att vi utan er plågas av rädsla, smärtor, ångest och ensamhet. Jag vet att ni kan vara den man litar mest på när en mumlande läkare inte ger ett klart besked, när man inte vet om man ska vakna nästa morgon. När era kramande händer är viktigare än allt annat.

Det här gäller, som jag nämnde tidigare, all vårdpersonal utan undantag. I mitt fall skickar jag ett extra varmt tack till Cathrine, sjukgymnasten.

Du och jag. Varje morgon i månader. En lång och till synes hopplös kamp. Du som sa till mig att inte ge upp, trots att läkaren sa att jag var körd. Du som oförtrutet kämpade med det sista hindret, min förlamade stortå, tills den slutligen rörde sig några millimeter, fick mig att resa mig och gå. Du som grät med mig när det äntligen funkade.

Du som förde mig tillbaka till ett nästan normalt liv.

Tack.

Det är valår i år. Jag ser hur våra politiker satsar ofattbara belopp på saker jag inte förstår. Hur okunskap, trams, misstag och korruption kostat samhället hundratals miljoner, miljarder, utan att någon avkrävs ansvar. Stora summor och små. Drygt 700 000 kronor till 21 personer för “antiklimatångestterapi”. På riktigt? Vi hade kunnat få en syrra till för de pengarna. Och exemplen är många.

Jag är inte politiker. Jag påverkar inte valutgången. Men jag hoppas innerligt att de som nu ägnar all kraft åt sandlådeaktig skitkastning en dag vaknar upp och ger er den respekt, de arbetsförhållanden och de löner ni är värda.

För utan er rasar allt.

Men kanske måste man ha legat där för att förstå det.

Och det har jag.

Tack, för att ni finns och orkar!

 

 

Borde ju hålla käften, men … (1)

Du som inte gillar poliser, lag och ordning samt lugn och ro, kan sluta läsa redan här eftersom

a) det här sannolikt är Sveriges polisvänligaste blogg

b) jag föreslår en ombyggnad av rättssystemet och betydligt längre straff

c) min respekt för resultaten av svensk “kriminalvård” är synnerligen begränsad

Fortfarande kvar? OK:

Om du är trogen läsare så minns du kanske att jag skrev en serie blogginlägg med titeln “Landet jag inte känner igen”. Närmare bestämt drygt 130 stycken där jag debatterade hur vårt samhälle ser ut.

Naturligtvis blev det inte trubbelfritt. Vilket jag kallt räknat med. Men jag hade aldrig kunnat ana hur långt konsekvenserna skulle gå – i ett “demokratiskt” samhälle. Det var hot från höger och vänster, från galningar och – från affärspartners som inte tyckte att jag var politiskt korrekt. Farliga saker.

Jag blev oroad. Inte över hoten, vare sig de som kom från idioter eller från affärspartners. Utan för debattklimatet. Den dag yttrandefriheten så mycket som pillas på från höger, vänster eller fan själv, är vår så kallade demokrati i djup fara. Och det har vi sett gott om exempel på under de senaste åren.

Jag borde ha lärt mig att hålla käften. Men jag har det inte i generna. Så innan jag börjar, låt mig göra klart ett par saker för dig:

*Jag är inte rasist (däremot är jag livrädd för, och avskyr, alla sorters fundamentalister). Rasism är för övrigt, enligt min åsikt, ett förlegat begrepp. Det finns en ras på jorden – människor. Varje människa bör bedömas efter vem och vad hon eller han är och står för, inte efter var hon/han kommer ifrån. Den som vill försöka odla det gulnade, flagnade rasistkortet i Sverige för att en åsikt inte passar henne eller honom är välkommen att göra det, i yttrandefrihetens namn. Men sannolikt orkar få lyssna.

*Jag sympatiserar inte med något av de partier som existerar, tillräckligt för att ge något av dem min röst. I de senaste tre, fyra valen har jag röstat blankt för att uppfylla min skyldighet och samtidigt framföra en tyst protest. I tidigare val har jag röstat på vänstern eller högern, inget däremellan.

Sisådärja, nu har jag blottat mer av min inställning än vad 95 % av Sveriges befolkning skulle våga säga öppet (också ett tecken på ett sjukt samhälle). Men det var inte därför jag skrev det här blogginlägget, utan snarare för att framföra funderingar inför valet 2018.

Nu till substansen:

När jag var en liten valp på 1960-talet frågade jag min kloke far vad det där med politik egentligen var. Han svarade i korthet:

“Där har du Högerpartiet. Det är folk som har pengar och vill behålla det de har tjänat ihop. Där är Centern, det är böndernas parti. Sedan kommer Folkpartiet, de står i mitten och vet inte riktigt vad de vill. Så har du Socialdemokraterna, det är jobbarna. Därefter kommer kommunisterna, det är jobbare som är arga. Och till sist har du Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna, det är jobbare som är jävligt arga!”

Jag nickade, funderade och i dag inser jag att det är bra att pappa är död i cancer. Det hade varit värre om han dött av blodstörtning över hur partiledarna uppför sig i dag. , på 1960-talet, stod de upp för en ideologi oavsett vart vinden tillfälligtvis blåste. I dag är de lika pålitliga som hallickar i Uzbekistan – redo att byta åsikt och sälja ut sig och partiet på två minuter om det kan leda till fortsatt makt. Skäms! Värst och absolut farligast i svensk politik är naturligtvis Annie Lööf. Med blänkande ögon som en påtänd kanin sa hon i TV att hon kunde tänka sig att ta emot 30 miljoner (!) invandrare till, eftersom vi “har plats”. Hon är villig att kasta sig i säng med vänstern, sossarna och miljöpartiet och hon vill gärna bli statsminister.

Gud bevare oss väl.

Men nu var det inte egentligen den biten jag tänkte diskutera här, utan ett par andra och mycket viktiga frågor:

*Polisbristen

*Bristen på ett fungerande, ekonomiskt effektivt, rättssystem

och

*Flyktingpolitiken

När det gäller polisbristen (vilken är djupt alarmerande, inte minst i mindre kommuner i landet där mer eller mindre organiserade smågangsters redan tagit över kontrollen) så ligger det till så här:

Förståsigpåare menar att det fattas någonstans mellan 10 000 och 20 000 riktiga poliser, som arbetar på gator och torg och kan ingripa akut. Samtidigt så får Polishögskolan allt svårare att fylla platserna och de som söker vill helst omedelbart utbilda sig till chefer, vilket vi inte har någon omedelbar nytta av. Poliserna behövs på gator och torg. Nu. Dessutom har vi ett jätteproblem med avhoppen. Kompetenta poliser går i förtidspension för att de inte orkar längre och – än värre – poliser i dryga 40-årsåldern med över 20 års ovärderlig erfarenhet säger upp sig och tar ett lugnare jobb i den privata säkerhetssektorn, för dubbla lönen.

Mitt förslag till lösning:

a) Höj statusen på polisjobbet genom att dubbla lönerna och trygga polisernas säkerhet på olika sätt. Vi behöver folk som vill riskera att bli beskjutna, utsatta för stenkastning, nerspydda och nerpissade, människor som kan hjälpa psykiskt sjuka som lever på gatan, människor som dag efter dag orkar försöka hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Den som varit ingripandepolis i två år får enligt amerikanskt mönster ta hem polisbilen och parkera den utanför hemmet. I amerikanska delstater fungerar detta utmärkt som prevention. Bara de allra värsta idioterna bryter sig in i ett område fullt av polisbilar.

b) Dela in poliserna i grupper. Alla som söker till skolan blir till att börja med a-poliser (ingripandepoliser på gatan), men med bra lön. Utbildningen kortas från 2 1/2 år till 6 månader (= massor av poliser på gatan snabbare och om amerikanska poliser kan klara sig med fyra månaders utbildning så kan våra klara sig med sex månader). Därefter kan de söka vidareutbildningar för att bli utredare, kriminalare, forensiker eller vad de nu önskar bli.

c) Skärp lagstiftningen vad gäller brott mot poliser (och naturligtvis ambulanspersonal och brandmän eller andra i räddningstjänsten). Att försöka kasta en sten i huvudet på en polis är mordförsök och ger exempelvis tio års fängelse. I Thailand (återkommer till detta system).

d) Inför samma system som i USA: 25 års arbete som polis ger full pension. En morot!

Dessutom: Vi har en akut polisbrist-kris beroende på hur klantigt våra politiker har hanterat frågan. Några ljushuvuden i riksdagen (som bor och vistas i en egen, skyddad liten bubbla) har importerat några hundra tusen nya medborgare utan att förstå att vi därmed behöver fler bostäder, jobb, läkare, bagare, poliser, vägar, busshållplatser, sjuksköterskor, pedagoger, psykologer, cykelreparatörer och – ja, du förstår vad jag menar.

Nu måste vi alltså illa kvickt ha ut fler poliser på gatorna innan allt faller sönder och trygghetens sista utpost faller. Lösning: Ordningsvakterna.

I Sverige finns det tusentals ordningsvakter med förordnande. Låt dem gå tillsammans med poliser under – låt oss säga tre månader – och få tillgodoräkna sig detta som utbildning till a-poliser. De får byta uniform, höja sin status och vi får snabbt ut flera tusen poliser i uniform på gator och torg. Det här kommer naturligtvis inte att radera krisen, men åtminstone mildra den tills vi får fler att vilja gå igenom en polisskola som inte alls behöver vara högskola.

Är du fortfarande vaken? Bra. För – nu till rättssystemet som behöver bli Rättssystem 2.0!

Min lösning:

a) En alltför stor del av brottsbalken härstammar från 1962, när vi inte hade någon organiserad brottslighet i Sverige, inga brutala ligor från baltstaterna och inga fundamentalistiska terrorister. Lagarna är inte anpassade till dagens samhälle och Justitiedepartementet får i uppdrag att revidera hela lagboken, steg för steg.

b) Tingsrätterna tillhör, i sin nuvarande form, det förgångna och systemet med vanliga människor som nämndemän fungerade säkert utmärkt i bondesamhället där det inte fanns några utbildade jurister. Men det var då, det. I dag: Vid sidan av den ende domaren sitter ett antal – ofta trötta – politiskt tillsatta (sinnessjukt! Vad har politik med juridik att göra?) tanter och farbröder som möjligen besitter sunt förnuft men oftast saknar juridiskt kunnande. Följd: Alltfler domar överklagas till Hovrätten med stora kostnader som följd. Alltså: Ersätt nämndemännen med utbildade jurister som kan lagen och kan döma rätt.

c) I dag dömer tingsrätterna i nio fall av tio till straff som utgör den lägsta delen av straffskalan. Detta var sannolikt inte lagstiftarnas avsikt. Utbilda ledamöterna i att ta större hänsyn till det enskilda fallet och döma därefter

d) Höj straffvärdena och ta bort straffrabatten. Det är sjukt att någon ska gå straffri från ett mindre brott bara för att han/hon också begått ett eller flera grövre brott. Som allt annat i samhället borde det vara så att allt läggs ihop i en slutsumma – utan rabatter.

e) Outsourca fängelsestraffen för grova brottslingar och för dömda som inte är svenska medborgare. En fånge – eller “klient” som de numera kallas – på våra tyngre anstalter kostar i dag 3 000 kronor per dygn. På Kumla bor man då i en fin cell med inredning i vackra, skandinaviska träslag och med en 15-kanalers färg-tv vid sängänden. Kostnaden för en utländsk medborgare som efter avtjänat 20-årsstraff ska utvisas blir då hisnande nästan 22 miljoner skattekronor. Mitt förslag: Köp fängelseplatsen i Thailand, Vitryssland eller annat land för en tiondel av kostnaden.

f) Som far till en våldtagen dotter (där våldtäktsmannen ännu går fri), och som har bevittnat hur illa det tar på en ung människa både fysiskt och psykiskt, förordar jag att våldtäkt ska jämställas med mordförsök och dömas till påföljd därefter, utan straffrabatt.

Till dig som nu hänvisar till “vård” svarar jag att jag – efter att ha sett siffror på den svenska kriminalvårdens “resultat” – är måttligt imponerad. Jag anser att de som svarar på vården och anstränger sig för att återgå till ett icke-kriminellt liv i samhället ska ha fortsatt stöd, medan de som inte svarar eller bryr sig behandlas därefter och outsourcas. “Något för något”, som det danska ordspråket säger.

När det gäller flyktingpolitiken gör jag det lätt för mig och citerar i dess helhet ett Facebookinlägg från skribenten och förläggaren Boris Benulic:

“VEM SOM ÄR FLYKTING AVGÖR JAG
(EN LITEN FÖRKLARING TILL VARFÖR JAG BÖR BLI GENERALDIREKTÖR FÖR ETT REKONSTRUERAT MIGRATIONSVERK)

Det påstås att frågan om vilken flyktingpolitik som ska föras i Sverige är ett av de problem som upptar landets befolkning mest.

Det har jag inte riktigt kunnat upptäcka – det som diskuteras är antal möjliga flyktingar, innebörden i olika internationella konventioner, frågan om säkerheten i de olika länder flyktingar kommer ifrån samt kostnader för flyktingarna.

Men … varför diskuterar vi inte vad en flykting är? Jag tvivlar starkt på att det finns en grundläggande enighet i denna avgörande fråga – och utan den har jag svårt att se att något annat kan diskuteras – och jag mycket av debatten beror på att de flesta som deltar i den inte har förståelse för vad en flykting i verklig mening är.

Och vad är då en flykting …

Låt oss ta det balkanbonde–enkelt; föreställ dig att du är på en stor båt – och den förbannade skorven börjar sjunka … du hör till dem som hamnar i en livbåt… den är inte full så ni plockar med självklarhet upp andra som räddat sig undan katastrofen och som nu förtvivlat kämpar för sitt liv i vattnet.
Ni kan inte ta upp alla för då sjunker båten … och alla måste ro, ni måste röra er bort från det sjunkande skeppet så ni inte dras med.
Den sista personen ni räddar ur vattnet innan livbåten börjar ligga väl lågt i den hårda sjön vägrar dock inta sin plats vid årorna. Han visar sig vara Jehovas vittne och tar sig vinglande fram mellan alla och predikar den sanna läran … istället för att ro. Han tycker det är viktigare.

Så jag tar tag i hans byxlinning och hivar honom i vattnet och sträcker därefter ut min hand till någon annan som förtvivlat försöker undgå drunkningsdöden.

Den som är flykting är en individ som flyr för sitt liv undan förtryck, krig eller naturkatastrofer.
Den flykting som får en fristad i ett annat land vaknar varje morgon och känner grundläggande och monumental tacksamhet för att han eller hon fortfarande är i livet.

Det är som att vinna högsta vinsten … fast man inte köpte en Trisslott.

En flykting vet att världen är orättvis, annars skulle han inte vara flykting.
En flykting vet ett inget är givet, att i denna tillvaro får man vara tacksam om man får en möjlighet att börja om och genom hårt arbete bygga sig en ny tillvaro – flyktingen kännetecknas därför av sin flit, reda, ordentlighet och han ser som det viktigaste i sitt liv att lära sig det nya språket, skaffa sig ett arbete och det innebär att flyktingen också strävar efter att lära sig de kulturella koderna och anpassa sig efter dem.
Har flyktingen familj med sig är detta beteende för honom om möjligt än mer självklart – han inser att han genom sitt slit och sin möda ska ge dem en möjlighet till ett än bättre liv när de växer upp.

Alternativet är ju den totala misären eller rentav döden – de faktorer som drivit honom att bli flykting.

Frågan jag ställde inledningsvis är alltså ganska enkel att avgöra – vem som är flykting avgörs av flyktingen själv genom dennes beteende.

En person som betecknar sig som flykting men som kännetecknas lathet, lojhet och som ställer krav på att omgivningen anpassar sig efter honom eller henne och rentav svarar för försörjningen så länge flyktingen anser det lämpligt – den personen visar genom sitt beteende att han inte kan betecknas som flykting – och alltså inte kan få stanna i landet.

Att frågan inte ens ställs på det här sättet i Sverige beror på att det finns en nästan allomfattande oförståelse vad en flykting i verklig mening är eftersom det är synnerligen länge sedan Sverige befann sig i krig och inlandsisen räknas inte riktigt som naturkatastrof … i vilket fall finns i den svenska erfarenheten och mentaliteten ingen egen verklig kunskap om vad en flykting är; det blir en teoretisk konstruktion.

De enda verkliga bärarna av kunskap om vad det innebär att vara flykting är sådana som jag och andra som är barn till föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 1950- och 1960– och i början på 1970-talet – och våra föräldrar också förstås i den mån de fortfarande är i livet.

Det mest rationella, rimliga och humana är därför att vi som tillhör denna grupp får avgöra tillkommande flyktingars status och jag föreslår därför att hela det nuvarande Migrationsverket läggs ner och att jag blir generaldirektör med uppgift att bygga upp ett nytt verk.

Verksamheten kommer att bli synnerligen kostnadseffektiv – jag kommer bara att anställa juggar, ungrare, polacker, italienare samt kanske en och annan kurd och latinamerikan från min egen generation.

Sedan fördelar vi alla personakter mellan oss … när en av oss studerat en akt kallar vi till oss personen det gäller och genomför ett samtal … det kanske tar 30 minuter – och det viktiga i samtalet är personens beteende sedan han kom till Sverige.

Om han eller hon inte bemödat sig om att lära sig svenska, skaffa sig ett jobb … utan istället sitter hemma eller tillbringar tid på offentligt finansierade invandrarkulturkaféer där man spelar kort, håller på med pärlplattor eller om han eller hon ägnar sin tid åt att kräva att att det nya landets befolkning i allmänhet anpassar sig till de egna kraven på klädsel, kost eller religionsutövande … som böneutrop … då är det ingen flykting vi står inför. Om personen ifråga visar intresse för terrorism, eller upprätthållit sedvänjor som tvångsgifte, kvinnlig omskärelse, hederskultur … om det dessutom är så att de har barn och de inte håller ordning på sina barn och inte inpräntat i dem vikten av extrem flit i studierna och av att försörja sig själv – då är de heller inte verkliga flyktingar.

Då säger vi ”tack för visat intresse för att bo i Sverige” … men din buss till utlandet går i morgon.

Det här bör vara ett arbete som bör kunna slutföras ganska snabbt – och sedan kan vi börja om igen.
För det är ju faktiskt så att verkliga flyktingar är en tillgång för Sverige.
Personer som däremot inte förstår att de också måste ro riskerar livbåten och även möjligheten att rädda dem som lider verklig nöd därute i det dödande iskalla vattnet.

Och så kan vi inte ha det.

LÄS MER: I min bok ”Inte mitt krig” beskriver jag inledningsvis en tid då integrationen fungerade i Sverige … givetvis kan ett sådant tillstånd i samhället återställas.”

Så långt Boris Benulic. Det enda jag har att tillägga är följande:

Det förvånar mig inte att Sverige tar emot flyktingar. Vi är ett humant land och vi ska hjälpa till där vi kan.

Det gör vi också.

Det förvånar mig däremot att våra politiker plötsligt godkänner polygami/månggifte (förbjudet enligt svensk lag), att de godkänner barnäktenskap och därmed våldtäkt mot barn (förbjudet enligt svensk lag) och att de godkänner att den absoluta majoriteten flyktingar består av män i stridbar ålder, som lämnat kvinnor och barn kvar i de krigshärjade länderna för att torteras, våldtas och mördas av motståndarsidan. Det förvånar mig också att politikerna indirekt tillåter att de få kvinnor som lyckats komma till Sverige hamnar i miljöer där de betraktas som mindre värda, hindras att gå ut själva, förbjuds tillträde till kaféer, tvingas beslöja sig och leva under andra regler i ett föråldrat manspatriarkat som vi kommit överens om inte får finnas i “den humanistiska stormakten” Sverige.

Låt oss ta det där med månggiften och våldtäkter mot barn igen. Ni tillåter det, svenska politiker, och vill samtidigt att jag ska respektera er och lyssna på vad ni säger.

Visst. Fast nej.

Ska vi säga så?

 

 

SJ: Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt. Not.

SJ:s värdeord (värdeord är något självklart som man betalat en konsult mellan 40 000 och 400 000 kronor för att skriva ner på ett papper och som man sedan trycker på affischer och så. Oftast utan att veta vad orden har för koppling till företaget/organisationen):

Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt.

Jahadu.

Det är valår. Det fåprocentsparti som obegripligt nog tillåts sitta med i regeringen gapar om att de vill bygga höghastighetståg för umpton miljarder skattekronor. En lysande idé, kanske, om åtminstone de gamla tågen hade fungerat.

Pålitligt.

Men pålitligheten är spårlöst försvunnen. Om den nu funnits i modern tid.

Har nyss fått hem min dotter från västkusten. Hennes tåg hade avgångstid 08.05 och hon skulle vara i Stockholm 12.05 så att pappa kunde bjuda henne på lunch.

Enkelt.

Hahahahahaha. Borde ha vetat bättre efter min egen tågresa i förra veckan.

Sammanfattningsvis så satt dottern i ett strömlöst tåg strax utanför Alingsås när klockan var 16.00. Under åtta timmar hade SJ klarat att transportera henne och några hundra andra cirka fyra mil. Större delen av tiden hade de stått stilla med knapphändig eller ingen information och så småningom med låsta toaletter (en vän med god insyn i SJ förklarar att man måste göra så för att toalettankarna annars överfylls). På tåget finns bland annat en åttaårig pojke som reser ensam från mormor till mamma. Även han får veta att han får klara sig själv i Alingsås

Mänskligt och härligt.

Dottern berättar att stämningen ombord började likna ett katastroftillstånd. Människor hjälpte varandra och tog väl hand om den lille pojken. Tur att människor är mänskliga, eller hur, SJ?

Nu är det så, att jag har planerat min arbetsdag efter dotterns ankomst. Det har också min fru. Det har också min dotter. Allt det där kan vi naturligtvis slänga i papperskorgen, ställa in möten och så vidare. SJ-direktörerna behåller sina löner, vi förlorar våra arbetsinkomster.

Pålitligt.

Dottern får så småningom ett uppiggande sms från SJ där man meddelar att man bjuder på kaffe och kanelbulle i Pressbyrån som kompensation för förseningen. Men bristen på Pressbyråbutiker är sjukt stor på leriga åkrar utanför Alingsås och dottern vill inte ha kanelbulle. Hon vill komma till Stockholm. Som hon har betalt för.

Så småningom får dottern veta att hon med hjälp av brandkåren ska evakueras från tåget. Så blir det. Hon, bagaget och hundratals andra resenärer får knalla över banvallar och stigar och fält, till den plats där den enda bussen väntar. Efter bara tjugo minuter kommer en buss till. Färden går mot Alingsås.

Dottern ringer SJ. Får plats 74 i kön. Får efter en eon av tid tag i en trevlig prick som säger att han kan boka om henne till ett direkttåg från Alingsås till Stockholm. Glimrande. I Alingsås struntar dottern därmed i de bussar som kan ta henne tillbaka till trygga Göteborg.

Enkelt.

När alla bussar avgått till Göteborg meddelar SJ att tåget från Alingsås till Stockholm är inställt!

Pålitligt. Nej – på SJ är man komiker i Özz Nûjen-divisionen.

Jag ledsnar. Ringer SAS, får tag i en flygbiljett och meddelar dottern att hon får försöka ta sig till Landvetter medelst ben, taxi, åsna, kapad bil, motorcykel, rullator eller vad hon nu kan tänkas komma över.

Den färd som skulle ha slutat på Stockholms Central kl 12.05 slutar på Arlanda kl 22.20 på kvällen.

Tio timmar försent.

Mänskligt, härligt. I SJ:s värld.

När jag i förra veckan skulle ta mig till Uddevalla för att hålla skrivarkurs, klarade jag mig bättre undan:

*Luftkonditioneringen slutade snabbt fungera och det var närmare 30 grader varmt i vagnen. Fönstren gick inte att öppna och personalen sa att de inte fick öppna dörrarna för vädring när vi så småningom stannade strömlösa.

*Toaletterna slutade fungera och låstes. Många passagerare hade märkliga ansiktsuttryck.

*Informationen (det gamla vanliga om nedrivna ledningar, signalfel, mötande tåg och gudvetvad) var, ska vi kalla det, sparsam.

Jag kom levande fram till Göteborg bara en och en halv timme försenad. Gör väl ingenting, eller hur SJ, jag har ju ändå inget liv.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt.

Jag drar mig till minnes ett antal skräckresor till eller från Göteborg under de senaste åren. Oftast samma visa: Signalfel. Brand. Nedriven ledning. Tåget måste startas om. Vi måste invänta annat tåg. Vi måste …

Förseningar. Hetta. Irritation, Låsta toaletter. Inga ursäkter.

När staten (dessvärre) har bestämt sig för att driva bolag, har man varit synnerligen framgångsrik på ett område:

Att se till att ingen tar ansvar för någonting.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt. Eller hur, SJ? Kom ihåg att man kan kissa i sängen om man ljuger för mycket. Å andra sidan är ni väl vana vid att människor kissar på golvet i vagnarna när toaletterna är låsta…

Det där med att undvika ansvar görs enklast genom att bilda en myriad av konstellationer som ingen – sannolikt inte ens staten själv – förstår. Ett helt gäng bolag kör tåg på spår som någon annan har ansvar för och någon har ansvar för signalerna och någon för ledningarna och någon för växlarna och någon annan för maten i bistron (hahahahaha, jag älskar hur man här våldtar det underbara franska ordet med mackor som fastnar i gommen, stinkande mikrougnspizzor och kriminellt överprisad alkohol) och någon annan för …

En glimrande konstruktion. Ingen kan med framgång klaga för det är alltid någon annans fel. Väldigt svenskt och – pålitligt, enkelt, mänskligt och härligt enligt pk-norm.

Jag behöver nog inte skriva så mycket mer om det här. Du vet. Har säkert varit med förr.

Jag är en enkel kille. Lite korkad, inte så bildad, tycker alltför ofta att svart eller vitt är vad som gäller och att tjafs i gråzonen däremellan är waste of time. Bestäm er, för fan, visa lite ryggrad!!

Så jag avslutar med ett par förslag, baserat på min filosofi att det bara finns två språk som absolut alla människor i hela världen förstår:

Pengar och – smärta.

Pengar har vi redan provat. Det går ingen nöd på SJ:s tio direktörer (löner redovisas inte på SJ:s hemsida) och jag har hittills inte sett en riksdagsledamot (65 400 kronor i månaden och ingen närvaroplikt) som svälter.

Alltså gäller smärta.

Jag föreslår att vi låser in samtliga miljöpartister, andra ansvariga politiker och SJ-direktörer i tågvagnar under några dygn. Skruvar upp värmen till 30 grader, låter mat och dryck ta slut, låser toaletterna.

Tortyr? Inte alls, bara en vanlig dag ombord.

Efter tre dygn släpper vi ut “passagerarna” på en leråker mellan städer och ställer två frågor:

  1. Vill du fortfarande vara kvar i politiken/företagsledningen eller är det inte lajbans längre?
  2. Hur tänker du få tågtrafiken att fungera och få människor att ta ansvar?

Ska vi säga så? ;o)