”Vi måste gå!”, sa döttrarna.

”Visst”, sa jag.

David LaChapelle är en av våra absolita favoritfotografer och när Fotografiska Museet i Stockholm ger honom tre våningar i tre månader (vilket aldrig hänt förr), får man förstås inte missa.

LaChapelle är, sedan 30 år, fantastisk. Han kan ge vilken författare som helst en match genom berättandet i sina bilder. Ofta med en rejäl dos samhällskritik, inte minst vad gäller vårt konsumtionsvansinne.

Hans bilder är – fotografiskt omanipulerade – ren njutning. Samtidigt en viktig påminnelse om vad vi håller på med och en knäpp på fingrarna.

Men jag har sett de allra flesta av hans bilder förr och i dag var det utställningens besökare som fascinerade mig mest. Om jag inte haft så förbannat ont i ryggen och stapplat omkring med käpp, hade jag tagit med mig kameran och smygfotograferat dem.

Intressant nog känner jag igen flera av typerna – ty de kan gruppindelas åtminstone grovt – från mitt senaste besök på Moderna Museet.

Den Vanliga: Han eller hon är en vanlig människa med ett intresse för konst. Går på utvalda utställningar, gör inget väsen av sig, tittar på konsten och köper ett kort eller ett suddgummi i shopen på vägen ut.

Den Narcissistiska: Värst av alla. Han eller hon (nej, jag tänker inte byta dem mot ”hen”) går inte dit för att titta utan för att synas. I dag personifierad av en sminkblek wannabe brat i beige klänning och vit morgonrock som roade sig med att oavbrutet försöka sticka in sin tunga i pojkvännens mun när han ville titta på bilder. Dessvärre förstod hon, som alltför många av sina stockholmska medsystrar, inte att hon aldrig kommer i närheten av den enda som kan skapa rätt uppmärksamhet – min vän och modell Adora Bat Brat/Ann Sophie Wimmerstedt, som varit outstanding i mer än 20 år. Missa henne inte på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Dag-%C3%96hrlund-F%C3%B6rfattare/207362132610143?sk=messages_inbox&action=read&tid=id.126515400856078#!/adorabatbrat/photos

Nåväl, kännetecknen för Den Museibesökande Narcissisten är generellt att hon försöker se oberörd och blasé ut, tittar på allt annat än den utställda konsten, drar sig i håret och hoppas att någon ska fixera henne med blicken så att hon kan servera en nedlåtande blick tillbaka, medan egosafterna rinner ur henne och får henne svimfärdig av lycka.

En tragisk figur, med andra ord.

Den Svåre: Av dem jag sett, oftast en ung man. Manchesterkläder, keps eller basker, lång, smutsig halsduk, lockigt hår och med en uppfällbar stol i handen. Den svåre slår upp stolen, sätter sig djupt försjunken med hakan stödd i händerna och stirrar i minimun trettio minuter på varje konstverk för att försöka få sin magra hjärna att förstå vad konstnären verkligen menade. Allt detta utan resultat med tanke på hans förtvivlade ansiktsuttrycket vid museets utgång. Sannolikt är det Den Svåre som står för större delen av Systembolagets omsättning när det gäller billigt rödvin.

Naturligtvis finns det fler typer bland besökarna och möjligen vore en rejäl kartläggning värd besväret, som en motvikt till de tyska vetenskapsmännens lekar på 30-talet.

Så långt sträckte sig dock inte mina ambitioner i dag. Jag nöjde mig med en bild av en av döttrarna, som en hyllning till LaChapelles senaste verk Burning Beauty.

Tack, David LaChapelle. Du behövs.