{"id":1620,"date":"2013-04-05T00:16:36","date_gmt":"2013-04-04T22:16:36","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/?p=1620"},"modified":"2013-04-05T00:16:36","modified_gmt":"2013-04-04T22:16:36","slug":"farval-du-van-som-kunde-prata-med-traden","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/farval-du-van-som-kunde-prata-med-traden\/","title":{"rendered":"Farv\u00e4l, du v\u00e4n som kunde prata med tr\u00e4den!"},"content":{"rendered":"

N\u00e4r jag f\u00e5r d\u00f6dsbudet<\/strong> inser jag att – trots att det bara \u00e4r den fj\u00e4rde april – det \u00e4r dags att f\u00f6rbereda sig f\u00f6r \u00e5rets fj\u00e4rde begravning.<\/p>\n

Och hur<\/strong> f\u00f6rbereder man sig f\u00f6r s\u00e5nt?<\/p>\n

Jag inser ocks\u00e5<\/strong>, som s\u00e5 m\u00e5nga g\u00e5nger f\u00f6rr, att det p\u00e5 sina h\u00e5ll \u00e4r klent med r\u00e4ttvisan.<\/p>\n

Ty de goda tycks d\u00f6 f\u00f6rst.<\/strong><\/p>\n

Och s\u00e5dan var Uno Bj\u00f6rkhem<\/strong>. God. En v\u00e4n och en lyssnare, n\u00e5gon som i h\u00f6gsta grad respekterade och\u00a0brydde sig om – p\u00e5 allvar.<\/p>\n

Vi tr\u00e4ffades<\/strong> f\u00f6r m\u00e5nga \u00e5r sedan genom ett f\u00f6rfattars\u00e4llskap. Uno var f\u00f6re detta\u00a0forskare och l\u00e4rare i skoglig markl\u00e4ra, universitetslektor i landskapsarkitektur och forskningsinformat\u00f6r. Vi hade, milt uttryckt, vitt skilda bakgrunder men kom att bli mycket n\u00e4ra v\u00e4nner \u00e4ven utanf\u00f6r s\u00e4llskapet.<\/p>\n

N\u00e4r jag<\/strong> l\u00e4rde k\u00e4nna honom hade han redan gett upp en del av livet och dessv\u00e4rre ocks\u00e5 sj\u00e4lvrespekten, efter den obeskrivligt sm\u00e4rtsamma sorg som bara kan drabba n\u00e5gon som mist sitt barn p\u00e5 det vidrigaste av s\u00e4tt.<\/p>\n

Andra delar uppr\u00e4tth\u00f6ll<\/strong> han med stolthet. Jag, t\u00e4mligen ointresserad av historia, kunde lyssna andl\u00f6st n\u00e4r Uno i en timme ur minnet ber\u00e4ttade om generalmajoren, lantmarskalken, friherren och landsh\u00f6vdingen Thure Gustaf Rudbecks framfart i Sverige och inte minst Sollentuna, p\u00e5 1700-talet.<\/p>\n

\u00c4n m\u00e4rkv\u00e4rdigare var att Uno kunde prata med tr\u00e4den och marken.<\/strong> \u00c5tminstone uppfattade jag det s\u00e5. N\u00e4r vi gick genom en skog eller \u00f6ver ett markomr\u00e5de kunde han stanna upp, betrakta f\u00f6r att sedan ber\u00e4tta f\u00f6r mig hur det hade sett ut p\u00e5 platsen hundra \u00e5r tidigare.<\/p>\n

Vi brevv\u00e4xlade<\/strong>. Du vet, p\u00e5 papper och med post, som f\u00f6rr. Vi talade i telefon, l\u00e5nga samtal om sm\u00e5tt och stort, samh\u00e4lle och litteratur. Uno, f\u00f6dd 1938, h\u00e4ngde med i vad som h\u00e4nde trots att han st\u00e4ndigt upprepade ”jag ser inte television”, vilket f\u00f6rmodligen var ett ganska klokt val om man ser till vilka media han f\u00f6redrog.<\/p>\n

Jag h\u00e4lsade flera g\u00e5nger p\u00e5<\/strong> i det lilla gatuhus i Lomma – orten kunde han som sin ficka inte minst eftersom en av hans m\u00e5nga b\u00f6cker handlade om den – d\u00e4r Uno tillbringade sina sista \u00e5r. Ofta frusen satt han if\u00f6rd t\u00e4ckjacka i en f\u00e5t\u00f6lj och r\u00f6kte tobak. Radions P 1 stod p\u00e5 vid sidan vilket fler \u00e4n en g\u00e5ng fick honom att ringa mig och komma med kloka kommentarer.<\/p>\n

Som f\u00f6rfattare<\/strong> l\u00e4mnade Uno en rad goda b\u00f6cker efter sig och f\u00f6rmodligen skulle man ocks\u00e5 kunna skriva en god bok\u00a0om honom. Men det \u00e4r inte mitt jobb, jag f\u00f6redrar att v\u00e5rda minnet p\u00e5 annat s\u00e4tt.<\/p>\n

Adj\u00f6, v\u00e4nnen.<\/strong> Tack f\u00f6r v\u00e4rme, f\u00f6r v\u00e4nskap, glada skratt och kloka ord.<\/p>\n

F\u00f6rr eller senare ses vi<\/strong> \u00f6ver ett glas vin, med en bok i n\u00e4ven.<\/p>\n

Vi sl\u00e5r p\u00e5 P 1 d\u00e5, va?<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n