{"id":1631,"date":"2013-04-18T01:28:07","date_gmt":"2013-04-17T23:28:07","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/?p=1631"},"modified":"2013-04-18T01:28:07","modified_gmt":"2013-04-17T23:28:07","slug":"ensamheten-blir-var-oro","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/ensamheten-blir-var-oro\/","title":{"rendered":"Ensamheten blir v\u00e5r oro"},"content":{"rendered":"

I en v\u00e4rld av gr\u00e4nsl\u00f6s kommunikation<\/strong> tycks vi ibland vara ensammare \u00e4n n\u00e5gonsin. Vad hj\u00e4lper det att vi kan chatta med m\u00e5nga p\u00e5 en g\u00e5ng och f\u00f6r s\u00e4kerhets skull maila och sms:a samtidigt om vi inte f\u00e5r det d\u00e4r bekr\u00e4ftande \u00f6gonkastet, leendet, skrattet, tonfallet som vi s\u00e5 desperat beh\u00f6ver och l\u00e4ngtar efter?<\/p>\n

Vi lever i en orolig v\u00e4rld<\/strong> och s\u00e5 har m\u00e4nniskor s\u00e4kert med all r\u00e4tt sagt i alla tider. Men n\u00e5got s\u00e4ger mig att det m\u00e4nskliga m\u00f6tet, det som nu till stora delar ersatts av digital kommunikation, lugnar just oro.<\/p>\n

Vi oroar oss f\u00f6r mycket.<\/strong> Pengar, sjukdomar, karri\u00e4r, v\u00e5ra barns framtid, de pl\u00f6tsliga terrorattentat som \u00a0ersatt traditionell krigf\u00f6ring och som vi inte kan skydda oss mot. I den nya tidens krig \u00e4r alla soldater och m\u00e5ltavlor f\u00f6r fanatiker som saknar gr\u00e4nser. F\u00f6r bara n\u00e5gra \u00e5r sedan beh\u00f6vde inte en maratonl\u00f6pare riskera att bli spr\u00e4ngd, amputerad eller d\u00f6dad, f\u00f6r att n\u00e5gon annan ville markera.<\/p>\n

Vi beh\u00f6ver prata om det h\u00e4r. Ofta. Och mycket.<\/strong><\/p>\n

Den psykiska oh\u00e4lsan<\/strong> \u00f6kar i det land vi f\u00f6rs\u00f6kte bygga till att bli ett av de b\u00e4sta i v\u00e4rlden. Medan den sjukt h\u00f6ga sj\u00e4lvmordsstatistiken (fyra svenskar tar livet av sig varje dag) minskar n\u00e5got, \u00f6kar den skr\u00e4mmande nog bland v\u00e5ra ungdomar som inte orkar leva l\u00e4nge nog f\u00f6r att bli vuxna. I en tid av upps\u00e4gningar och nedsk\u00e4rningar blomstrar de l\u00e4kemedelsf\u00f6retag som s\u00e4ljer antidepressiva medel. Psykv\u00e5rden g\u00e5r p\u00e5 kn\u00e4na och snart finns det inga lediga v\u00e4ggar kvar att g\u00e5 in i.<\/p>\n

Ensamheten \u00e4r v\u00e5r oro.<\/strong> R\u00e4dslan f\u00f6r att dela oron blir v\u00e5r cell d\u00e4r luften tar slut.<\/p>\n

V\u00e5ra v\u00e4nner sydl\u00e4nningarna<\/strong> kan det d\u00e4r med daglig snabbterapi. Efter arbetsdagens slut samlas man p\u00e5 det lilla kaf\u00e9et. Kvinnorna vid ett bord, m\u00e4nnen vid ett annat. M\u00e4nnen sv\u00e4r \u00f6ver sina dumma chefer och sina of\u00f6rst\u00e5ende fruar. De andra m\u00e4nnen nickar inst\u00e4mmande och sedan sk\u00e5lar man.<\/p>\n

Vid det andra bordet<\/strong> sv\u00e4r kvinnorna \u00f6ver korkade m\u00e4n i allm\u00e4nhet och inte minst dem de lever tillsammans med. Sedan sk\u00e5lar man.<\/p>\n

Alla drar en l\u00e4ttnadens suck i k\u00e4nslan av att inte vara ensam<\/strong>, att g\u00e5 i precis samma uppf\u00f6rsbacke som alla andra, dela problem och oro. Man talar \u00f6ppet om problemen och oron, st\u00f6ttar varandra, kommer med goda r\u00e5d. Sedan g\u00e5r alla hem till sitt och orkar \u00e4nnu ett dygn, styrkt i f\u00f6rvissningen att de inte p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt \u00e4r ensamma.<\/p>\n

Och n\u00e4sta eftermiddag<\/strong> tr\u00e4ffas man \u00e5ter p\u00e5 kaf\u00e9et f\u00f6r att pysa ut sina problem.<\/p>\n

Det d\u00e4r dagliga pysandet<\/strong> g\u00f6r psykiatrer arbetsl\u00f6sa och medf\u00f6r en b\u00e4ttre h\u00e4lsa. Ty b\u00e4ttre \u00e4r inte vi flockdjur, \u00e4n att vi beh\u00f6ver f\u00e5 bekr\u00e4ftat att de andra i flocken lever med samma tankar, oro och sorg som vi sj\u00e4lva.<\/p>\n

Men h\u00e4r i norr pyser vi inte.<\/strong> Vi biter ihop, k\u00f6per stadsjeepar, skryter med Thailandsresor och l\u00e5tsas som allt \u00e4r v\u00e4l. Vi \u00e4ter piller, stoppar in bettskenor till natten, dricker l\u00e5dvin och hoppas att n\u00e5got magiskt ska intr\u00e4ffa, n\u00e5got som g\u00f6r allt bra igen.<\/p>\n

Men vi pratar inte med varandra.<\/strong> Vi biter ihop tills svetten rinner nerf\u00f6r ryggen och \u00e5ngesten tar ett s\u00e5 krampaktigt tag om hj\u00e4rtat att det g\u00f6r ont. Tills vi inte l\u00e4ngre orkar g\u00e5 till jobbet eller ut, utan bara ligger stilla i en soffa och gr\u00e5ter eller stirrar in i v\u00e4ggen.<\/p>\n

D\u00e5 hj\u00e4lper inte vare sig mail, Facebook eller Twitter.<\/strong><\/p>\n

D\u00e5 hj\u00e4lper bara fysisk n\u00e4rhet<\/strong>, f\u00f6rst\u00e5else, riktiga samtal och en hand som l\u00e4ggs \u00f6ver en annan, om \u00e4n under tystnad.<\/p>\n

N\u00e4rhet.<\/strong> M\u00e4nsklig v\u00e4rme. F\u00f6rst\u00e5else. P\u00e5 riktigt.<\/p>\n

Det nya,<\/strong>\u00a0digitala \u00e4r bra p\u00e5 s\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt. Men datorer lagar inga cyklar, n\u00e4tet kan inte bota cancer och twitter \u00e4r v\u00e4rdel\u00f6st som sorgf\u00e5ngare.<\/p>\n

Gl\u00f6m inte<\/strong> att str\u00e4cka fram handen vid sidan av datorn. Den riktiga handen.<\/p>\n

Eller <\/strong>att ta emot den som str\u00e4cks ut mot dig.<\/p>\n

F\u00f6r m\u00e4nsklig n\u00e4rhet kan inte m\u00e4tas i byte.<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n