{"id":1779,"date":"2013-09-14T00:25:21","date_gmt":"2013-09-13T22:25:21","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/?p=1779"},"modified":"2013-09-14T00:41:51","modified_gmt":"2013-09-13T22:41:51","slug":"fredagen-den-13e-en-forlamande-helvetes-dag","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/fredagen-den-13e-en-forlamande-helvetes-dag\/","title":{"rendered":"Fredagen den 13:e – en f\u00f6rlamande, helvetes dag …"},"content":{"rendered":"

Min fru Carina<\/strong> p\u00e5minde mig stillsamt till morgonkaffet:<\/p>\n

”Kommer du ih\u00e5g? Det \u00e4r tjugotv\u00e5 \u00e5r sedan i dag.”<\/strong><\/em><\/p>\n

Filmen spolades tillbaka. <\/strong>Utan hennes telefonsamtal, det d\u00e4r aggressiva till l\u00e4karen, hade jag sannolikt suttit i rullstol i dag.<\/p>\n

Jag l\u00e5g p\u00e5 Karolinska sjukhuset i Solna<\/strong> med v\u00e5ldsamma ryggsm\u00e4rtor sedan flera dygn tillbaka, just hemkommen fr\u00e5n \u00e4nnu en reportageresa i ett varmt land d\u00e4r jag burit en femtonkilos kamerav\u00e4ska p\u00e5 ena axeln i ett par veckor. F\u00f6r det var s\u00e5 mitt liv var d\u00e5. Resa, b\u00e4ra, fotografera. Resa, uppleva, b\u00e4ra, fotografera. Femton kilo. H\u00f6ger axel. Alltid.<\/p>\n

Ingen p\u00e5 sjukhuset<\/strong> gjorde n\u00e5got \u00e5t ryggen, mer \u00e4n att ge mig sm\u00e4rtstillande. N\u00e4r mina ben slutligen b\u00f6rjade domna bort och jag blev vansinnig av r\u00e4dsla f\u00f6rs\u00f6kte chefssk\u00f6terskan droga ner mig med Valium f\u00f6r att f\u00e5 mig lugn. Min fru lyckades per telefon f\u00e5 l\u00e4karna att f\u00f6rst\u00e5 att det var allvar och jag r\u00f6ntgades akut. R\u00f6ntgenl\u00e4karen skakade p\u00e5 huvudet och jag h\u00f6rde honom muttra herregud<\/em> innan han lyfte en telefonlur. D\u00e4refter bar det av till en lika akut operation.<\/p>\n

Min sista tanke innan jag s\u00f6vdes var att det var fredagen den 13:e<\/strong> och jag sopade bort den som skrock innan jag f\u00f6rsvann in i m\u00f6rkret.<\/p>\n

N\u00e4r jag vaknade<\/strong> hade jag lika vansinniga sm\u00e4rtor som tidigare i ryggen men var helt f\u00f6rlamad och k\u00e4nslol\u00f6s fr\u00e5n midjan och ner\u00e5t. Jag l\u00e5g ensam i ett stort rum, mer r\u00e4dd \u00e4n n\u00e5gonsin tidigare i mitt liv. N\u00e4r l\u00e4karen som opererat mig kom in bankade jag mig sj\u00e4lv i l\u00e5ren f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka k\u00e4nna n\u00e5got medan t\u00e5rar tr\u00e4ngde fram i \u00f6gonen. Jag minns att jag skrek:<\/p>\n

”Vad fan har du gjort?”<\/strong><\/em><\/p>\n

Och jag gl\u00f6mmer aldrig hans svar:<\/strong><\/p>\n

”Jag \u00e4r ledsen, jag vet inte vad jag ska s\u00e4ga.”<\/strong><\/em><\/p>\n

Sedan l\u00e4mnade han<\/strong> rummet, mig och \u00e5ngesten.<\/p>\n

\u00d6verl\u00e4karen som d\u00f6k upp<\/strong> s\u00e5g allvarlig ut. Han meddelade att jag omedelbart skulle s\u00f6vas p\u00e5 nytt och opereras om. N\u00e4r jag vaknade var han lika allvarlig. Jag h\u00f6rde inte riktigt det d\u00e4r om hur m\u00e5nga timmar han hade opererat och hur mycket han hade funnit och tagit bort. Bara det han sa om att de<\/em> (med h\u00e4nvisning till l\u00e4karen som utf\u00f6rt den f\u00f6rsta operationen) hade\u00a0gjort fel<\/em>. Att mina nerver legat avkl\u00e4mda s\u00e5 l\u00e4nge att skadorna var irreversibla<\/em> och att jag aldrig mer skulle kunna g\u00e5. Han var ledsen, sa han.<\/p>\n

Det var jag ocks\u00e5, tro mig.<\/strong><\/p>\n

Jag hade aldrig tidigare legat en natt p\u00e5 sjukhus<\/strong> n\u00e4r det d\u00e4r h\u00e4nde. Jag var trettiotre \u00e5r, reste jorden runt och var v\u00e4rldens lyckligaste. Nu fick jag en \u00f6verdos. Fj\u00e4ttrad av f\u00f6rlamning fick jag leva mitt liv i s\u00e4ngen dygnet runt och uppleva maktl\u00f6sheten av att inte kunna v\u00e4nda mig sj\u00e4lv, tv\u00e4tta mig eller g\u00e5 p\u00e5 toaletten. Jag l\u00e4rde mig en hel del om v\u00e4ntan, frustration, d\u00f6ds\u00e5ngest, f\u00f6rnedring och att v\u00e5rdpersonalen \u00e4r v\u00e4rd mycket mer \u00e4n de pengar och den lilla uppskattning de f\u00e5r av samh\u00e4llet.<\/p>\n

Efter fyra m\u00e5nader p\u00e5 sjukhus<\/strong> hade jag ocks\u00e5 l\u00e4rt mig mycket mer om m\u00e4nniskor, v\u00e5rdapparaten och F\u00f6rs\u00e4kringskassan \u00e4n vad jag n\u00e5gonsin innan vetat. Allt p\u00e5 gott och ont.<\/p>\n

Mot alla medicinska regler<\/strong> och odds – \u00f6verl\u00e4karen sa flera \u00e5r efter\u00e5t att det var ett under och att jag egentligen inte kunde<\/em> g\u00e5 – kom jag p\u00e5 benen tack vare rehab, sjukgymnaster som aldrig gav upp och st\u00f6det fr\u00e5n n\u00e4ra och k\u00e4ra. I dag g\u00e5r jag, inte vackert eller fort eller bra, men jag g\u00e5r<\/em>.<\/p>\n

L\u00e4karen d\u00e5<\/strong>, han som felopererade? Han fick en erinran av ansvarsn\u00e4mnden och jobbade vidare. Jag hyser inget agg mot honom f\u00f6r att han klantade sig med kniven men jag f\u00f6rl\u00e5ter honom aldrig f\u00f6r att han fegade ur och l\u00e4mnade rummet med de d\u00e4r<\/em> orden, just n\u00e4r sm\u00e4rtan och \u00e5ngesten var som v\u00e4rst.<\/p>\n

Inget ont<\/strong> som inte har n\u00e5got gott med sig, heter det. Sant i mitt fall. Om jag inte hade legat p\u00e5 R\u00f6da Korsets sjukhus i m\u00e5nader hade min gode v\u00e4n Jan Dahlqvist<\/em> aldrig tagit med sig den k\u00e4nde, sv\u00e5rt polioskadade fotografen Walter Hirsch<\/em> f\u00f6r att h\u00e4lsa p\u00e5 mig. Walter gjorde mig nyfiken p\u00e5 att skriva l\u00e4ttl\u00e4sta b\u00f6cker, vilket faktiskt blev b\u00f6rjan till mitt f\u00f6rfattarskap. Genom Walter l\u00e4rde jag ocks\u00e5 k\u00e4nna hans d\u00e5varande assistent Knut Koivisto<\/em> som i dag \u00e4r en n\u00e4ra, god v\u00e4n, tillika en av Sveriges mest framst\u00e5ende portr\u00e4ttfotografer. Genom Knut l\u00e4rde jag k\u00e4nna Morten Krogvold<\/em>, Norges mest k\u00e4nde fotograf som ocks\u00e5 blev n\u00e5got av en mentor f\u00f6r mig.<\/p>\n

I sjukhuss\u00e4ngen<\/strong> bredvid mig l\u00e5g den briljante formgivaren G\u00f6ran Rossander. <\/em>Tillsammans tjuvr\u00f6kte vi i sjukhusets trapphus under sena kv\u00e4llar, drack en och annan whisky som min vapendragare Micke Gardell<\/em> smugglat in, och lj\u00f6g om livet. Dessv\u00e4rre\u00a0dog G\u00f6ran strax efter att jag skrivits ut. Begravningen i den fullsatta kyrkan \u00e4r den vackraste jag bevistat och jag r\u00f6s n\u00e4r jag h\u00f6rde Ma Oftedals<\/em> ord, s\u00e5g kistan dr\u00e4nkt i blommor och n\u00e4r G\u00f6rans v\u00e4nner\u00a0Bj\u00f6rn J:son Lindh<\/em> och Janne Schaffer<\/em> spelade honom \u00e4nda till himlen. Jag l\u00e4rde k\u00e4nna G\u00f6rans fru Britta<\/em>, den beg\u00e5vade redakt\u00f6ren som senare anlitade mig som skribent f\u00f6r de exklusiva tidningarna Bona Vita<\/em> och Grand (tack, Britta!)<\/em>.<\/p>\n

S\u00e5 visst<\/strong>, inget ont som inte f\u00f6r n\u00e5got gott med sig. Kanske l\u00e4rde jag mig mer av den d\u00e4r resan \u00e4n av n\u00e5got annat och \u00e4n i dag p\u00e5verkar den mitt liv, b\u00e5de fysiskt och psykiskt. \u00c4n i dag har jag mardr\u00f6mmar och jag v\u00e5gar fortfarande inte sova helt i m\u00f6rker, f\u00f6r d\u00e5 kommer d\u00f6ds\u00e5ngesten krypande.<\/p>\n

S\u00e5 oss emellan<\/strong> – kunskapen var dyrk\u00f6pt och hade jag f\u00e5tt v\u00e4lja s\u00e5 hade jag varit utan fredagen den 13 september 1991.<\/p>\n

I dag var det en b\u00e4ttre dag. Betydligt b\u00e4ttre.<\/strong><\/p>\n

Tack f\u00f6r det.<\/strong><\/p>\n