{"id":2108,"date":"2014-08-30T01:28:48","date_gmt":"2014-08-29T23:28:48","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/?p=2108"},"modified":"2014-08-30T01:28:48","modified_gmt":"2014-08-29T23:28:48","slug":"nar-jag-holl-hennes-hand","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/nar-jag-holl-hennes-hand\/","title":{"rendered":"N\u00e4r jag h\u00f6ll hennes hand …"},"content":{"rendered":"

Det \u00e4r n\u00e5gra \u00e5r sedan nu,<\/strong>\u00a0tiden g\u00e5r alltf\u00f6r fort och jag minns inte dagarna alltid. Men v\u00e4l h\u00e4ndelserna.\u00a0Min k\u00e4ra moster Solveig skulle, som alla de andra kvinnorna i sl\u00e4kten, d\u00f6 i cancer.<\/p>\n

Jag befann mig p\u00e5 bokm\u00e4ssan i G\u00f6teborg<\/strong> n\u00e4r jag fick beskedet att det var n\u00e4ra. S\u00e5 jag bokade om min biljett och tog t\u00e5get till Malm\u00f6 ist\u00e4llet f\u00f6r att \u00e5ka hem till Stockholm. Aldrig tidigare hade jag f\u00e5tt m\u00f6jligheten att s\u00e4ga adj\u00f6 i tid, och jag ville inte missa den.<\/p>\n

Det blev tv\u00e5 av de finaste dagar jag haft i mitt liv.<\/strong> Solveig l\u00e5g p\u00e5 ett eget, stort, fint rum d\u00e4r h\u00f6stsolen letade sig in mellan persiennerna och s\u00f6kte sig till hennes vackra ansikte. Jag l\u00e4ste texter jag skrivit f\u00f6r henne, hon log och sa att hon tyckte om dem. Jag h\u00f6ll hennes hand, vi tog selfies<\/em>\u00a0n\u00e4r jag lade mitt huvud bredvid hennes p\u00e5 kudden. Solveig hade humor och skrattade in i det sista. Vi pratade om livet och allt, men inte om lidande. N\u00e4r jag till sist – \u00f6dmjuk, skr\u00e4md och tvivlande – fr\u00e5gade vad hon t\u00e4nkte och hur hon k\u00e4nde, svarade hon:<\/p>\n

”Jag \u00e4r inte r\u00e4dd. Jag har gjort upp med Gud. Jag \u00e4r redo.”<\/strong><\/p>\n

Det k\u00e4ndes \u00e4rligt<\/strong> och jag minns att jag \u00f6nskade att jag en g\u00e5ng skulle f\u00e5 d\u00f6 med den k\u00e4nslan av – frid.<\/p>\n

N\u00e4r jag dagen efter kramade henne<\/strong> och gav henne en puss p\u00e5 kinden, visste vi b\u00e5da att det var sista g\u00e5ngen. Att vi aldrig skulle ses igen. Att hon snart skulle d\u00f6.<\/p>\n

Och vackert var det, lik f\u00f6rbannat.<\/strong><\/p>\n

N\u00e5gra dagar senare<\/strong> var hon d\u00f6d. Vi var f\u00f6rst\u00e5s med p\u00e5 begravningen, v\u00e5ra sm\u00e5 d\u00f6ttrars f\u00f6rsta, och jag minns hur flickorna i sina svarta kappor andaktsfullt tr\u00e4dde in i den sk\u00e5nska kyrkan med handbuketter i h\u00e4nderna, sm\u00e5 inf\u00f6r det stora de inte riktigt f\u00f6rstod d\u00e5, men som de i efterhand har h\u00e4vdat var vackert.<\/p>\n

Under begravningen<\/strong> kom mina minnen av timmarna, de sista timmarna med Solveig, tillbaka. Om v\u00e5ra samtal, tankar, att vi tillsammans kunde vara tysta l\u00e4nge i ro medan den d\u00e4r vackra h\u00f6stsolen f\u00f6rde sin kamp mot v\u00e5rdhemmets persienner.<\/p>\n

Lycka.<\/strong> Stillhet. Tid. Reflektion.<\/p>\n

Och det d\u00e4r<\/strong> som vi andra, mitt i livet, aldrig har en minut \u00f6ver f\u00f6r:<\/p>\n

Eftertanke.<\/strong><\/p>\n

M\u00e5nga g\u00e5nger,<\/strong> under mina kurser, har jag st\u00e4llt fr\u00e5gan till deltagarna:<\/p>\n

N\u00e4r \u00e4gnade du senast en timme<\/em><\/strong> i ensamhet och stillhet, \u00e5t dig sj\u00e4lv<\/em>? \u00c5t att t\u00e4nka \u00f6ver ditt liv? \u00c5t att ha en f\u00f6rhandling med dig sj\u00e4lv? N\u00e4r t\u00e4nkte du senast \u00f6ver ditt liv, dina dr\u00f6mmar och \u00f6nskningar, vart du vill och vart du \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g? Hur kort livet \u00e4r och vilka f\u00f6r\u00e4ndringar du kanske borde g\u00f6ra. Innan det \u00e4r f\u00f6rsent?<\/p>\n

N\u00e4r kursdeltagarna<\/strong> sl\u00e5r upp \u00f6gonen brukar blickarna vara inst\u00e4llda p\u00e5 o\u00e4ndligt. Jag ser tunga, bekymrade ansiktsuttryck, s\u00e4llan gl\u00e4dje.<\/p>\n

Det har h\u00e4nt<\/strong> att n\u00e5gra brutit ihop och gr\u00e5tit f\u00f6rtvivlat.<\/p>\n

\u00c4r det s\u00e5 de \u00e4r, v\u00e5ra liv?<\/strong> S\u00e5 fyllda av stress, samh\u00e4llets, egna och andras krav p\u00e5 oss sj\u00e4lva, s\u00e5 fyllda av tv\u00e5ng att vi gl\u00f6mmer t\u00e4nka? Karri\u00e4r, utvecklingssamtal, l\u00f6nef\u00f6rhandlingar, platt-tv, sommarhus, tj\u00e4nstebilar, thailandsresor, datorer, internetuppkopplingar, nya mobiler, nyhetsfl\u00f6den, trender, modetv\u00e5ng, tekniktv\u00e5ng och …<\/p>\n

Kan det m\u00f6jligen vara s\u00e5<\/strong> att n\u00e5gon annan, n\u00e5gra andra, tagit \u00f6ver s\u00e5 mycket att vi vid trettio, fyrtio eller v\u00e4rre, femtio \u00e5rs \u00e5lder inte tagit oss en enda timmes promenad i ensam stillhet f\u00f6r att reflektera \u00f6ver vad vi verkligen vill. Om livet blev vad vi t\u00e4nkt och \u00f6nskat. Eller vad vi kan g\u00f6ra f\u00f6r att f\u00f6r\u00e4ndra det.<\/p>\n

Vi kan mycket mer<\/strong> \u00e4n vad vi oftast tror. Men det kr\u00e4ver mod att frig\u00f6ra sig fr\u00e5n det vi tror<\/em> \u00e4r en n\u00f6dv\u00e4ndighet.<\/p>\n

Och det kr\u00e4ver<\/strong> en timmes promenad, med egna tankar.\u00a0Minst.<\/p>\n

Unna dig det.<\/strong><\/p>\n

Innan h\u00f6stsolen tr\u00e4nger in<\/strong> mellan persiennerna mot den s\u00e4ng du ligger fj\u00e4ttrad i.<\/p>\n