{"id":3461,"date":"2016-12-22T09:04:59","date_gmt":"2016-12-22T07:04:59","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/?p=3461"},"modified":"2016-12-22T09:39:29","modified_gmt":"2016-12-22T07:39:29","slug":"roadtrip-1-frihet-ar-branda-armar-skitiga-toaletter-och-paradisstrander","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ohrlund.se\/blogg\/roadtrip-1-frihet-ar-branda-armar-skitiga-toaletter-och-paradisstrander\/","title":{"rendered":"Roadtrip 1: Frihet \u00e4r br\u00e4nda armar, skitiga toaletter och paradisstr\u00e4nder"},"content":{"rendered":"

Varning! Sluta genast l\u00e4sa h\u00e4r om du \u00e4r ointresserad av motorcyklar, motorcykel\u00e5kning, intressanta m\u00e4nniskor och konstiga platser!<\/strong><\/em><\/p>\n

P\u00e5 julafton \u00e4r det p\u00e5 pricken ett \u00e5r sedan<\/strong> gl\u00e4djen \u00e5teruppstod i form av v\u00e4rldens snabbaste rullator:<\/p>\n

\"img_5327\"<\/a>Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem v\u00e4xlar, backv\u00e4xel, ABS, sadelv\u00e4rme, handtagsv\u00e4rme, FM-stereo, Bluetooth<\/em><\/p>\n

1998 eller s\u00e5 slutade jag – ganska ofrivilligt – att k\u00f6ra hoj.<\/strong> N\u00e5gra \u00e5r tidigare hade jag blivit f\u00f6rlamad fr\u00e5n midjan och ner\u00e5t sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att v\u00e4lja f\u00e4rg p\u00e5 rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna g\u00e5. Det tog mig ett \u00e5r av viljestyrka och alla helvetes kval att komma p\u00e5 benen igen. Till sist kunde jag g\u00e5. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte l\u00e4ngre stark i ben och f\u00f6tter. Att k\u00f6ra var inga problem. Att man\u00f6vrera 400 kilo tv\u00e5hjulig Goldwing stillast\u00e5ende p\u00e5 ett s\u00e4kert s\u00e4tt gick inte. Att k\u00f6pa en pytteliten maskin var uteslutet.<\/p>\n

Jag s\u00e5lde \u00e4lsklingen<\/strong> med en t\u00e5r i \u00f6gat och 17 \u00e5rs abstinensproblem tog sin b\u00f6rjan. Men nu \u00e4r de allts\u00e5, sedan ett \u00e5r, borta.<\/p>\n

Innan jag skriver mer<\/strong> och alla Harley-fans hoppar p\u00e5 mig kan vi v\u00e4l reda ut det d\u00e4r en g\u00e5ng f\u00f6r alla: Harley kontra andra m\u00e4rken \u00e4r ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skid\u00e5kning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars<\/em> uttryckte det b\u00e4st n\u00e4r han skrev: ”…vilken hoj du k\u00f6r \u00e4r ov\u00e4sentligt … en och samma familj”!<\/p>\n

Just det.<\/strong> F\u00f6r min del \u00e4r det Goldwing som g\u00e4ller av en hel rad olika sk\u00e4l som jag inte beh\u00f6ver g\u00e5 in i detalj p\u00e5 h\u00e4r. D\u00e4remot k\u00f6per jag och b\u00e4r Harleys kl\u00e4der f\u00f6r att de \u00e4r b\u00e4st.<\/p>\n

Jag l\u00e4r mig fortfarande varje dag<\/strong> skillnaden mellan att k\u00f6ra trike och tv\u00e5hjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare p\u00e5 tv\u00e5 hjul, men skam den som ger sig.<\/p>\n

Ett medlemskap<\/strong> i den lokala mc-klubben var f\u00f6rst\u00e5s ett m\u00e5ste. FLG-2 Yellow Jackets<\/em> \u00e4r ett av de st\u00f6rsta Goldwing-chapters i v\u00e4rldens st\u00f6rsta motorcykelorganisation GWRRA, som har \u00f6ver 60 000 medlemmar \u00f6ver hela v\u00e4rlden.<\/p>\n

\"dscn1336\"<\/a><\/p>\n

Yellow Jackets i Fort Myers<\/strong> v\u00e4lkomnade mig med \u00f6ppna armar och jag ins\u00e5g snart att jag – The Rookie<\/em> – var yngst i en klubb d\u00e4r medel\u00e5ldern v\u00e4l \u00e4r 148 \u00e5r eller s\u00e5. Icke desto mindre k\u00f6r gubbarna som om sheriffen vore efter dem f\u00f6r j\u00e4mnan och naturligtvis anm\u00e4lde jag mig till den traditionella tisdags\u00e5kningen. Vi samlades klockan \u00e5tta en sommarmorgon utanf\u00f6r McDonalds p\u00e5 Tamiami Trail och jag undrade vad det var f\u00f6r fel p\u00e5 farbr\u00f6derna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, l\u00e5ngbyxor, l\u00e5ng\u00e4rmade tr\u00f6jor, jackor och handskar. Jag ins\u00e5g att de skulle svettas ihj\u00e4l innan vi k\u00f6rt tv\u00e5 mil. Sj\u00e4lv nj\u00f6t jag d\u00e4r jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, f\u00f6r fan, och sommar, okej?<\/p>\n

\"dscn1161\"<\/a> \"dscn1169\"<\/a>\u00a0\u00a0\u00a0\"dscn1196\"<\/a> \"dscn1198\"<\/a> \"dscn1204\"<\/a><\/p>\n

Tv\u00e5 timmar senare<\/strong> hade jag n\u00e4stan ingen bensin kvar, tungan l\u00e5g klistrad mot gommen och armar och ben br\u00e4nde som eld. N\u00e4r v\u00e5r road captain<\/em> sv\u00e4ngde in p\u00e5 en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag fr\u00e5gade var vi befann oss och hur l\u00e5ngt det var hem. Han log mot mig:<\/p>\n

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.<\/strong><\/em><\/p>\n

Jag kom hem till sist<\/strong> och jag vill minnas att det tog n\u00e4rmare fyra veckor innan br\u00e4nnskadorna p\u00e5 armar och ben var l\u00e4kta. Till n\u00e4sta tisdagsk\u00f6rning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbj\u00e4vlarna flinade men sa inget.<\/p>\n

I klubben m\u00f6tte jag<\/strong> en man som snabbt kom att bli en av mina n\u00e4rmaste v\u00e4nner – schweizaren Urs Pfister<\/em>.<\/p>\n

\"dscn1207\"<\/a><\/p>\n

Dels k\u00e4nde vi en omedelbar samh\u00f6righet<\/strong> eftersom vi b\u00e5da \u00e4r europ\u00e9er, och d\u00e4rmed katter bland de amerikanska hermelinerna p\u00e5 tv\u00e5 hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta m\u00e4nniskor jag har tr\u00e4ffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 \u00e5r av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i l\u00e4nder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det \u00e4r en annan historia (som jag skriver p\u00e5 just nu).<\/p>\n

Nyligen blev det aktuellt<\/strong> med tisdagsk\u00f6rning i klubben. \u00d6ver ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat f\u00f6rslag:<\/p>\n

”Vi k\u00f6r ensamma du och jag.<\/strong> En heldagstur till \u00f6arna utanf\u00f6r Sarasota, det \u00e4r sjukt vackert d\u00e4r och jag har schweiziska v\u00e4nner d\u00e4r som vill se oss p\u00e5 lunch”.<\/p>\n

Jag hade halsflussliknande symptom,<\/strong> feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt m\u00f6jligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs f\u00f6rslag. Vi m\u00f6ttes tidigt i morse medan en tung dimma l\u00e5g kvar \u00f6ver sydv\u00e4stra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.<\/p>\n

Efter en kort tur norrut<\/strong> p\u00e5 vidriga motorv\u00e4gen I-75 och en snabb gir \u00f6sterut p\u00e5 State Road 80 vek vi \u00e4ntligen av norrut p\u00e5 State Road 31 genom Cow Shit County<\/em> mot Arcadia<\/em>.<\/p>\n

Trettioettan har sina f\u00f6rdelar.<\/strong> Knappast n\u00e5gon trafik och man kan bl\u00e5sa p\u00e5 rej\u00e4lt genom apelsinodlingar, \u00f6de landskap, rancher, mer \u00f6de landskap, hus in the middle of nowhere<\/em> och fler apelsinodlingar. Till min f\u00f6rv\u00e5ning hade – p\u00e5 en sex mil l\u00e5ng str\u00e4cka – tv\u00e5 deputies g\u00f6mt sig i sina sheriffbilar f\u00f6r att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte n\u00e4r vi bl\u00e5ste f\u00f6rbi eller ocks\u00e5 ins\u00e5g de det hoppl\u00f6sa i att hinna ifatt tv\u00e5 hojar med betydligt b\u00e4ttre fartresurser \u00e4n en gammal Dodge.<\/p>\n

I Myakka City<\/em>,<\/strong> en h\u00e5la best\u00e5ende av en bensinstation och inget mer, blev Urs t\u00f6rstig och stannade vid stationen. Han k\u00f6pte dricka, jag fotograferade skeptiskt n\u00e5gra skyltar och fick en omedelbar k\u00e4nsla av att vi inte skulle \u00e4ta den kyckling reklamen pratade sig varm f\u00f6r, inte heller dricka \u00f6len:<\/p>\n

\"dscn1855\"<\/a> \"dscn1860\"<\/a> \"dscn1861\"<\/a> \"dscn1873\"<\/a><\/p>\n

Den lilla bensinstationen<\/strong> var full av allsk\u00f6ns skit. Man f\u00f6rs\u00e5lde violetta och rosa m\u00f6rdarknivar, haschpipor, chips, olja, t\u00e4ndare, br\u00e4nda kycklingvingar, billig \u00f6l, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, sm\u00e5 jultomtar, tuggtobak och … jag v\u00e4nde, gick till kassan och fr\u00e5gade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde f\u00e5 l\u00e5na toaletten. Hon log och pekade:<\/p>\n

”Ut och v\u00e4nster, v\u00e4nster, v\u00e4nster.”<\/strong><\/p>\n

Jag f\u00f6ljde anvisningarna<\/strong>, \u00f6ppnade d\u00f6rren och …<\/p>\n

\"dscn1862\"<\/a><\/p>\n

…ins\u00e5g strax att Myakka City inte \u00e4r ett av de st\u00e4llen jag k\u00e4nner behov av att bes\u00f6ka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sj\u00e5 med att staka ut resten av f\u00e4rden:<\/p>\n

\"dscn1868\"<\/a> \"dscn1870\"<\/a><\/p>\n

Fyrtiofem minuter senare \u00e5t vi lunch<\/strong> med hans trevliga schweiziska v\u00e4nner Marianne och Marcus p\u00e5 Anna Maria Island. Det f\u00f6rsta jag h\u00f6rde n\u00e4r vi klev in p\u00e5 den lilla restaurangen, var r\u00f6ster fr\u00e5n glada svenskar som nyss ankommit f\u00f6r att fira jul och ny\u00e5r p\u00e5 en strand ist\u00e4llet f\u00f6r hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad p\u00e5 paradisstranden nedanf\u00f6r sandbaren vid \u00f6ns norra \u00e4nde. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke p\u00e5 att det var den 21 december.<\/p>\n

Stranden och havet<\/strong> hade samma lugnande effekt p\u00e5 mig som alltid. Jag hade kunnat sl\u00e5 mig ner i den d\u00e4r baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut n\u00e4sta roman och v\u00e4nta p\u00e5 solnedg\u00e5ngen. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem ocks\u00e5.<\/p>\n

H\u00e5rd trafik p\u00e5 US 41 South<\/em><\/strong> i solnedg\u00e5ngen. N\u00e4r m\u00f6rkret s\u00e4nkte sig lade sig Urs tv\u00e5a och l\u00e4t mig sl\u00e4ppa loss h\u00e4starna hem\u00e5t.<\/p>\n

Tro det eller ej<\/strong> – inte en sheriff i sikte. Happy days!<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n