Hedra våra snutar!

Ja, jag kallar dem snutar. Det får de leva med och de flesta av de många poliserna i min vänkrets tycker att det är lika okej, som mina amerikanska polisvänner som alltid kallar sig själva cops.

Till saken: Få saker har gjort mig så förbannad som Aftonbladets Kerstin Weigls imbecilla uttalanden i Aftonbladet den 12 augusti. Jag citerar några stycken (om du själv har stålmage så kan du sedan läsa hela den bedrövliga drapan själv, jag bifogar länken längst ner):

”Känslopjunket har hittat in i polisväsendet. Efter att ha återfunnit Lisa Holm ­dödad skrev polisen själva på Facebook om känslorna. ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus. Behövdes det?”

Och:

Vår upplevda trygghet skapas av strama ämbetsmän som ­talar med små exakta bokstäver,”

Och:

”Poliser är människor. Men det är inte deras känslor vi behöver.”

Jo, Kerstin, det är just det vi behöver. Men det förstår du inte.

Låt mig förklara bakgrunden till min upprördhet:

Jag är en stark polisvän (och jodå, jag är väl medveten om att det finns puckon inom polisen –  jag har själv blivit gripen av några – det finns det i alla företag med över 20 000 anställda). Under mina 40 år som journalist har jag gjort fler ”ride-along”:s än någon annan jag känner = suttit med skottsäker väst i framsätet på en polisbil under ett långt, svettigt och våldsamt pass.

I Sverige. I Tyskland. I Brasilien. I andra länder. Inte minst i slumområden i USA:s olika delstater.

Jag har sett storvuxna amerikanska poliser med tårar i ögonen när de burit ut barn utan pyjamas ur crackghetton mitt i natten. Jag har sett dem stryka ihop ögonlocken på människor som nyss blivit ihjälskjutna, och be en bön. Jag har sett dem slåss, hota, trösta, bära och rädda liv.

Jag har sett tyska poliser ta vänligt hand om nazistskrikande, pissfulla, blodiga, norska turister. Jag har sett svenska poliser bli nerslagna, hotade, slagna och få sina uniformer besudlade med piss, blod och spyor. En av dem blev strypt så hårt av en 150-kilosman att han var sjukskriven i sex månader. När jag för fjärde gången blivit kallad som vittne till rättegång lades hela målet ner på grund av mannens psykiska sjukdom. Men polisens halsskador fanns kvar som ett minne av den där kvällen i tunnelbanan.

Jag har åkt med svenska sjöpoliser som tvingas dra upp ruttna lik efter människor som tagit livet av sig åtta månader tidigare. Pratat med deras kolleger som fått plocka upp delar av självmordsoffer på tågspår i ena minuten och krama lokföraren i nästa. Jag har sett dem ta hand om våldtagna flickor, sönderslagna tanter och gråtande fyllon, sett dem kväll efter kväll möta små barn i svensk misär som inte borde finnas.

För skitlöner.

Jag har suttit på Polishögskolan och sett lögnaktiga filmer med vackra bilder av helikoptrar och polisbilar i vackert motljus, filmer som ska locka aspiranter. Aldrig en bild av en trött polis som tvingas brotta ner en crackgalning med kniv eller möta en desperat människa med laddad pistol.

Trots detta söker många tusen till de få hundra platserna på skolan varje år.

Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.

För mig är det ofattbart att någon vill ge sig in i det där för 23 000 i månaden. En lokförares startlön är 10 000 kronor högre.

När jag skrev dokumentärboken ”Brott i Sverige” åkte jag runt i landet och pratade med en rad poliser som varit med och utrett några av landets hemskaste brott, bland annat diskoteksbranden i Göteborg och dubbelmordet av två unga flickor på Hallandsåsen. Jag möttes av erfarna utredare vars röster bröts när de pratade om ungdomar vars liv avslutats alldeles för tidigt. Känslorna blev inte mindre av att poliserna själva ofta hade barn i samma ålder som de barn och ungdomar som dött. Poliserna hade också dåligt samvete mot sina egna barn för att de frivilligt hade arbetat sjukt många övertidstimmar under utredningen, för att lösa brotten och ge offrens syskon och föräldrar ett svar på de förfärliga frågetecknen som hopat sig.

Så poliser ska inte ha känslor, Kerstin Wiegl? Hur i helvete tänker du?

När jag berättar för mina amerikanska polisvänner om hur svenska poliser förväntas uppträda (och till vilka löner) i skarpt läge, så suckar de och undrar varför någon vill vara polis i Sverige.

Jag kommer då att tänka på dem som till sist sköt ihjäl Fadimes bror Mesut Sahindal 2014. Mesut var ingen duvunge – under åren hade han åtalats för tillgrepp av fortskaffningsmedel, olaga tvång, förberedelse till rån och vapenbrott, olaga hot igen, försök till utpressning, grovt narkotikabrott, vapenbrott, rattfylleri. Vid en rättegång skrek han till Fadime: ”Jag ska döda dig, din jävla fitta, din jävla hora. Din tid kommer snart. Det slutar inte här!””

Några veckor senare misshandlade han henne på torget i Uppsala, drog henne i håret, skallade henne och knäade henne i ansiktet. Mesut hade också försökt skjuta den svenska flickvän han hade barn med och träffat henne i axeln.

När han väl kom ut ur fängelset hotade han först sin mamma och lillasyster innan han åkte vidare och hotade sin skjutna flickvän. Han återvände till mammans bostad och när polisen väl kom dit, kom han ut med en kniv i varje hand.

Tänk dig nu följande:

Det är natt.

Du är polis och har aldrig skjutit någon.

Mot dig kommer en erkänt kriminell galning snabbt med en kniv i varje hand.

Han eller du. Dina kolleger. Människoliv. Det handlar om sekunder.

Poliserna på plats lyckades med det ofattbara. De skrek varningar, sköt varningsskott i luften och använde pepparspray innan de sköt mot ben och fötter och lyckades träffa där (har du någonsin försökt skjuta en varelse som rör sig, i foten?!!)!

Mesut fortsatte framåt, viftandes med knivar i händerna. Patrullen sköt igen, mot kroppen, och Mesut dog.

För mig är detta ett praktexempel på hur duktiga svenska poliser mot alla odds följer de ibland till synes mycket märkliga instruktioner som finns, innan de ger dödande verkanseld.

Tack för att ni finns.

Tack för att ni inte är mordgalna dårar som älskar att skjuta först och fråga sen.

Tack för att ni orkar.

Och – tack för att ni har känslor. Är människor.

Trots att Kerstin Weigl inte förstår.

Nu till nästa tragedi: Varje gång jag skriver ett inlägg om svenska poliser, får jag en storm av mail och privata mess från just – svenska poliser.

Det är trevligt. Men innehållet i dem är förfärligt.

Alla vittnar de om hur de är missförstådda, ensamma, trötta, rädda för hot och för att bli kallade nazister och rasister och fan och hans mormor, som tack för att de sköter det jobb de blivit kommenderade till.

Och det värsta av allt – att de inte känner stöd uppifrån. Att de inte får backning av sina chefer.

Vad – i –helvete – är – det – jag – läser?

Vilket företag, vilken organisation skulle förväntas fungera om inte cheferna backar upp sina underlydande?

Naturligtvis handlar allt om de vanliga svenska sjukdomssymptomen: Politik, politisk korrekthet, chefernas rädsla för att få sparken om de skulle råka säga fel.

Och då är vi jävligt illa ute.

Jag kommer väl ihåg det värsta exemplet på länge:

I juli 2014 jagade två områdespoliser några män på motorcykel och bil för att kontrollera dem. Färden gick in i det invandrartäta området Koppargården, där en av poliserna fortsatte förföljandet till fots. Han omringades snabbt av en uppretad skara på 50 – 70 män som hånade honom, spottade på honom och hotade honom till livet. Polismannen drog sitt vapen och ropade på förstärkning – men övergavs av polisledningen!

Jag citerar Maria Kållbergs artikel i skånska KvällsPosten:

”Tio polispatruller kallades omedelbart till platsen, men fick order att stanna på en plats precis utanför området. I 25 minuter var den ensamme polismannen utsatt för hoten innan kollegan i polisbilen kunde ansluta så att de gemensamt kunde lugna ner mobben och komma därifrån. Under halva den tiden stod patrullerna passiva bara en liten bit därifrån.

Enligt källor till Helsingborgs Dagblad var det för att polisledningen i Landskrona ville undvika upplopp. Den bedömningen delas av ledningen internt. Men officiellt ges ingen förklaring till varför patrullerna inte fick undsätta sin kollega.

De utsatta områdespoliserna var verksamma i Koppargården. Flera personer där är tungt kriminella med kopplingar till organiserad brottslighet. Kritiska röster menar att beslutet att inte gå in i området visat dem att det går att driva polisen från området.

Satsningen på områdespoliser i Koppargården inleddes i oktober i fjol och var det andra projektet för att få ner brottsligheten där. Den första, ”Operation Nordkap”, lades ner i förtid… Dagen efter händelsen presenterade polisledningen en handlingsplan för OUG:s fortsatta arbete. Det gick ut på att de kriminella skulle bjudas in till samtal om utvecklingen i området. Områdespoliserna uppfattade det som kontraproduktivt och rent felaktigt.

Poliserna menade att det var mer effektivt med en förstärkt närvaro och lagföring av brottslingar, i enlighet med de erfarenheter kollegor i liknande verksamheter har gjort. Som svar på OUG:s kritik lade polisledningen i Landskrona ner hela områdesprojektet.”

Amen.

Hade du, som arbetar i privat företagsamhet, med högre lön än 23 000 kronor och utan att riskera livet varje dag, accepterat syltryggar till chefer som inte backar upp dig och verksamheten?

Skulle inte tro det.

Våra svenska snutar – åtminstone de ute på gator och torg – arbetar till stor del under svinaktiga förhållanden och om de ska orka vidare krävs det att vi står upp, är tacksamma för att de vill ta i skiten, och visar att vi stöttar dem.

För deras chefer gör det inte.

Inte våra skitnödiga politiker heller.

Skäms!

Här är Kerstin Wiegls skämsartikel i sin helhet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21242750.ab

Och här är några om händelsen i Landskrona:

http://www.expressen.se/kvallsposten/polis-lamnades-ensam–med-en-hotfull-mobb/

http://www.hd.se/lokalt/landskrona/2014/07/27/kriminella-far-fritt-spelrum-i-koppargarden/

 

 

49 reaktion på “Hedra våra snutar!

  1. Att nu en ”journalist” som Wiegl blir upprörd över att poliser är människor och vill få dem sluta med sånt, är inte så konstigt. De poliser hon vill ha i sin ideologiska tanketeoretiska värld, är nollställda robotar. Gärna med lite fascistiska drag också, då blir det riktigt bra. Varför? Jo – för att då uppfylls hennes revolutionära drömmar ytterligare, då legitimeras hennes gunstlingars RF & AFA mfl. stenkastning mot dem, då finns skäl att bekämpa dessa förtryckande snutjävlar. Den kommunistiska kampen leder ohejdat till konfrontation med polisen och då kan ju inte poliser ha mänskliga drag och visa känslor.

    För tänk själv, nog är det tusen gånger enklare att uppvigla folkmassan mot några fullständigt känslokalla varelser som agerar likt Space Invaders-figurer, än om revolutionär-huliganerna vet med sig att de som närmar sig är någons son, far, mor, dotter, man, fru – vilka oroar sig över deras anförvant. Så att göra poliserna mänskliga, minskar ju ”journalistens” möjlighet till att få med sig massorna i kampen.

    Vad gäller polisledningen och dess i så oerhört många fall ställningstagare emot sina egna anställda, är det faktiskt förvånansvärt att det över huvud taget finns folk som vill jobba som poliser. En arbetsgivare inom privat sektor som behandlade sina anställda på det viset, skulle snart stå utan samtliga de anställda som hade möjlighet att söka sig bort från företaget. De som har möjlighet att söka nytt jobb, är oftast de som besitter mest know-how och är driftigast. Företaget skulle utarmas och endast de som inte fann nya jobb då ingen annan ville ha dem skulle bli kvar. Och hur skulle kvalitén på företagets produkter, utveckling och service se ut då? Konkursförvaltaren skulle redan sitta redo i taxin.
    Och det är just detta som polisledningen inte verkar förstå. De verkar ha lika mycket känsla för sina undersåtars väl som Röda Arméns generaler under andra världskriget. Om några stryker med, spelar ingen roll. Om någon vägrar lyda order, skicka NKVD efter denne. Om någon gör något helt rätt, men som av en ”journalist” med vänstertendenser, gurglande av polishat, kan uppfattas och förvanskas som fel – dags för ett bondeoffer.

    Jag har inga anknytningar till poliser annat än att en bekant är polis. Jag har behandlats bryskt av adrenalinstinna poliser som snarare sökte än stävjde bråk. Jag har sett poliser passivt titta på då någon blev misshandlad, utan att de lyfte ett finger för att rädda denne. Men ändå – vad skulle vårt land vara utan poliser? Polisen behövs! Nja, kanske inte polisledningen, vilka snarare verkar bekymra sig om hur de bäst kan undvika att Kakan Hermanson och hennes gelikar ska få ett nytt utbrott och yla ACAB, än att upprätthålla lagar och backa upp sina anställda. Men poliser – de som finns där ute på gatan – de behövs. Och även om vänsterpressen vill få det att låta som om poliserna är oönskade, hatade och fascistoida, så är det faktiskt så att en rungande, men tyst, majoritet av Sveriges befolkning inte alls delar vänsterpressens ilska över dem. För – till skillnad mot vänsterfolket, tänker majoriteten ett steg till. Och de vet hur rysligt samhället skulle vara utan dem.

    Vill bara rikta ett tack till alla er ”snutar” där ute. Inte er världsfrånvända ledning förstås. Men ni som kämpar där ute på gatorna. Tack!

  2. Ju mer jag läser av dig ju mer framstår du som en av de absolut vettigaste rösterna i Sverige av i dag. Jag hoppas denna text delas i oändlighet, och jag hoppas den kommer fram till varenda en av de utarbetade, utskällda, politiskt bakbundna, utslitna snutarna där ute. Jag funderar själv att skicka en länk till denna text till varenda polisstation i landet. Och till polis”cheferna”….

  3. Tack Dag!
    Efter att återgått i tjänst i två dagar efter semestern och återigen fått påminnelsen om frustrationen som en smäll i ansiktet gjorde detta mig tårögd…
    Svensk polis blöder och det värsta är att ingen ledning tar det på riktigt allvar. Eller rättare sagt, ingen vet vem som leder.
    Tack igen och stor kram!

    Anna-Lena Mann
    Polis och krönikör

  4. Klart att polisen är människor, men att de sitter och gråter offentligt behöver sannerligen inte vara försteside stoff med bilder!!
    Oavsett vad du tycker.

    • Vad har det med hans artikel att göra? Väldigt smart sätt att slippa ta ställning är att ta en sak ur texten och lyfta fram den just den..

  5. Instämmer.
    Brandkåren ställde för fem år sedan upp ett par röda bilar på GA-torg i Malmö, fyra gubbar garnerade anrättningen samt en stor vit skylt:
    ”Varför brinner det så mycket i Malmö?”
    Eftersom jag är vit, medelålders gubbe brydde jag mig inte om att snacka med dem, visste att de riktade sig till ett annat klientel.
    Men om jag hade hörsammat skulle jag sagt ungefär såhär:
    När ett samhälle feminiseras så långt som Sverige feminiserats monteras helt avsiktligt auktoriteterna ned i; familjen, skolan, rättsväsendet och kyrkan.
    Konsekvenserna – inte alltid sökta – upplöser ordning & reda & stabilitet.
    Noterbart är att dessa tre substantiv gärna tillåts konnotera nazism.
    Sossarna gillar inte polisen, låt oss konstatera det, borgarna vågar inte försvara polisen, det tycks mig solklart.
    Lars-Erik Eriksson

  6. Väl skrivet!

    Det finns fler yrkesgrupper som har alldeles för dåligt stöd från ledningar (t.ex lärare), men jag anser att poliser har de värsta.

  7. Att märka ord är den dummes sätt att hävda sig, säger ett ordspråk.
    Och nog avslöjar sig Kerstin Wiegl i sin sk krönika. Hon kunde väl inte finna på något annat sätt att misskreditera dessa seriöst arbetande människor som poliser oftast är.
    Vad vore vårt land utan vår polis, vad vore vår trygghet utan deras insatser? Insatser de gör ofta utan egen trygghet eller stöd precis som du skriver.
    Vår tid utmärker sig med en massa underliga manifestationer utan vare sig egentligt värde, mening eller sammanhang. En manifestation för vår polis och deras situation skulle jag dock själv gärna ställa upp på.

  8. Hej.
    Med all respekt för polisen på gatan, om man som jag bara har erfarenheter från tråkigt bemötande, via slöhet, till övergrepp och maktmissbruk kan det hända att hyllningarna fastnar i halsen. Trotts det instämmer jag, vår polis har ett helvete och är förrådda av sin politiska ledning. Inte konstigt att man hellre går på cyklister utan lykta och annat fjoms.

    För att nyansera: för cirkus sju år sedan stoppar jag och en kamrat ett pågående rån på Seved i Malmö. Polis larmas men dyker inte upp. Efter fyrtiofem minuter anländer ambulans till offret. Den kontaktar polis som trettiofem minuter senare anländer. Vid det laget hade vi varit tvungna att släppa gärningshenen; vi vill inte riskera att lagföras. När vi frågar poliserna vad som tagit sån tid blir vi hotade med arrest för uppkäftighet.

    För cirka tre år sedan byggs mitt badrum om. En instabil granne mordhotar hantverkaren och hugger med yxa i min ytterdörr. Efter dryga nittio minuter anländer två patteglyttar till poliser och tar upp anmälan, efter tjat från mig. Då jag pekar ut vilken lägenhet som är grannens svara de med ”de fattar du väl att vi inte har tid att gå och ringa på en massa dörrar när inget har hänt”.

    Förra året blir jag stoppad av polis när jag vinkar åt min fru att hon skall stanna och vänta in mig. Brottet? Polismannen tyckte det såg ut som om jag ‘heil:ade’.

    I tisdags stoppas jag av polis vid det romska lägret på Nobelvägen-Sorgenfri i Malmö. Mitt brott? Gått mot röd gubbe… Det samtalet avslutas med att batongh***an hotar ta mitt körkort om jag käftar emot.

    Till eventuella poliser: sluta göra vanligt folk pisse-sura, så kanske vi vill backa er bättre. Jag lovar att vi vanliga svenskar tår med er mot er korrupta politruk-ledning.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    • Det du beskriver tolkar jag som just utslag av ett närmast obefintligt ledarskap, dåligt stöd och strukturerat tänk. Brister som finns hela vägen uppifrån och ner i polisorganisationen men det är hos dem vi möter vi ser det på.
      Ofta när jag jobbat med människor har jag tänkt på 20-20-60 regeln. Den som säger att 20% behöver vare sig ledning eller stöd i någon omfattning. De får sin styrka från annat håll och klarar därför brister rätt bra och länge. Deras motsats är de som suger. Det spelar nästan ingen roll vilka insatser man gör, deras förmåga eller vilja att ta till sig är närmast obefintlig. De bär sig också ofta illa åt.
      De resterande 60 procenten, dit de flesta av oss hör, behöver både stöd och ledning för att fungera och prestera väl. Det är för denna stora grupp en väl fungerande ledning är avgörande. En stor grupp, därför utslagsgivande när man ser på en grupps eller organisations resultat.
      Men vi ser ofta till ytterligheterna för de är lättast att komma ihåg och dömer gärna alla efter det. Glömmer då att vi alla är del av ett sammanhang. Ett sammanhang de ledande har ansvar för och också bör få stå till svars för. Det är det de har fått sina höga löner för.

  9. Du väcker iallafall lite hopp i en annas askgrå mediaspegling. Spelar ingen roll vad man gör, de ska jagas i media oavsett. Det är häxjakt från passets början till passets slut.

    Polisledningen är ju ett skämt som skrivet.

  10. Så bra!
    -läste artikeln själv den 12 aug. Det var droppen som gör att jag nu inte läser Aftonbladet mer. Appen är avinstallerad och en tidning skulle jag aldrig få för mig att köpa.
    Jag är mörkrädd för hur vi gör med Sverige. När ska folket vakna?
    Det är så tragiskt. Många jag möter och pratar om tycker att Sverige är fel ute, men ingen vågar säga något. Då blir man stämplad, gärna med
    ” rasiststämpeln”. Rasist och kränkt är nog de ord som missbrukas mest idag.
    Vi har ett samhälle som inte har kontroll. Sverige påbörjar saker, men slutför aldrig. Det är tydligt i lagstiftning och de resonemang som är uppe på debatt.
    Det är som att jämföra med en läkare som ska operera blindtarmen. Öppnar, upp, tar bort, men syr inte igen. Vem blir hjälpt av det?

    Fortsätt föra din debatt!

  11. Tack för denna fantastiska text, Dag!

    Håller med till 100%.

    Som deckarförfattare får man ju ofta frågan varför man skriver kriminalromaner. Mitt svar, redan från början, var självklart: ”För att jag faktiskt kan föreställa mig hur den fruktansvärda verklighet skulle se ut om vi en morgon vaknade och polisen helt enkelt inte fanns.” Heder och stöd (och mycket högre lön!) till dessa hjältar som tar i det andra blundar för!

    Allt gott! Bodil

  12. Håller fullkomligt med dig. Det behövs chefer som vågar stå bakom sina anställda och se till att dom får slå ner på alla kriminella istället för att det ska daltas med dom.

  13. Tack!

    Känslan av att vara del av något viktigt och betydelsefullt i samhället som polis har sedan länge försvunnit. Jag och mina kollegor gör alltid det bästa vi kan av situationer som presenteras oss. Stöd räknar vi inte med från annat håll än av oss själva, varken chefer eller media uppskattar de arbete vi gör.

    Vilken tur att vi poliser ska vara människor utan känslor.

    Hoppas Weigls uppskattar framtidens poliskår, utan känslor som medlidande och empati. Poliser som ser allt i svart och vitt kommer göra jobbet strålande bra.

    Tack Öhrlund för att du sätter ord på vad jag upplever som polis.

  14. TACK!
    Jag kom på mig själv under läsandets gång att jag kände sådan uppriktig förvåning av textens realistiska innehåll att min mun gapade vidöppen.
    Så sällan är det jag läser texter som tar eller ges plats i det offentliga rummet och som de facto speglar verkligheten. Polisernas verklighet. Du ger en mycket välbehövlig inblick i vår vardag. Och du gör det på ett sätt som ger rysningar av välbehag.
    TACK för att du tar dig tid. Och TACK för att du vågar vara offensiv. Vi behöver sådana som du. Tyvärr.

  15. Så vansinnigt, fantastiskt bra skrivet!
    Jag delar din uppfattning till 100%! Sveriges viktigaste stöttepelare blir pissade på! Helt galet… och oroande. När ska politikerna vakna? Och när ska cheferna ställa sig upp, knyta näven och ryta att nu jävlar är det faktiskt NOG!

  16. Suveränt bra skrivet, läste hennes artikel när den publicerades och bara gapade, otroligt korkat skrivet, tyckte jag, får poliser inte ha känslor? Det bör väl alla ha som jobbar med människor?
    Jag hade ingen aning om att det var så att jobba som polis, dåligt betalt dessutom. Önskar att svenska polisen fick bete och göra som de i USA, vara lite tuffare, jobba fritt på eget initiativ och inte utsätta sig själv för fara vid vissa tillfällen.
    Tack till alla Poliser för att ni finns och att ni vill jobba med det ni gör och fortsätt visa känslor för allt i världen. Ni behövs överallt.
    Och till Dag, sluta aldrig skriva, vare sig det är böcker eller åsikter.
    Lycka till i fortsättningen

  17. Aftonbladets nuvarande ledarredaktion, och kolumnister, lär väl med stor sannolikhet inte ingå i den svenska begåvningsreserven. Artikeln i fråga var ett bra exempel på ett riktigt lågvattenmärke, ett varnande tecken & skrämmande exempel på den verklighetsuppfattning dagens så kallade journalister lever i.

    Tack för en i övrigt utmärkt blogg, Dag, som nu ingår i mina favoriter.

  18. Du ingjuter mer ork & mod i mig & många andra kollegor!
    Önskade bara att vi hade politiker med hälften av den ryggrad du har, då skulle det kunna bli riktigt bra!
    Tack för alltid nyanserade inlägg!

  19. Nu snedseglar ni väl rejält? Ingenstans står det att polisen inte ska ha känslor.
    Däremot kan allmogen begära att en polis på en presskonferens ska vara proffsig. Att kalla en händelse för ”galen” ett antal gånger under presskonfen är oproffsigt. Vad är ”en galen händelse”, polisiärt?
    Han vet knappt hur de ska bete sig för att försöka vara alla till lags i uttryck o syftningar.

    Otrolig skillnad mot den högklassiga, proffsigt genomförda presskonfen som hölls på kvällen på plats i samband med mordet på Lisa H.

  20. Jag är inte emot polis som företeelse eller enskilda poliser. Har till och med jobbat för polisen ett tag. Men den svenska polisen idag är ett svart hål för skattepengar, en lekstuga för både latmaskar och våldsgalningar och ledningen…. ja där är vi överens. Om man kan konkurrensutsatta vitala funktioner som skola och sjukvård och ha en oberoende tillsyn som kan stänga de som inte levererar, varför inte göra detsamma med Snuten…..

  21. Ramlade på din blogg via ”Bitterpitten”. Känns som om detta vore något att följa.
    Min kusin jobbade som polis men efter 6 år emigrerade han till USA och blev polis där. Han säger att hans status uppgraderades med 1000%, lönen dock inte lika mycket. Det kan han leva med. Fler och fler verka vilja lämna landet.
    Var skall det sluta?

  22. Tack för en väldigt bra artikel om en yrkeskår som är den mest bespottade och avskydda men den alla skriker efter när ngt händer. Dom är guld värda allihop.

  23. Hej Dag. Det saknas aldrig åsikter om svensk polis eller om de svenska poliserna. Frågan om polismännens känslor kommer säkert att debatteras ytterligare framöver. Jag har tagit frivillig pension från 61 års ålder sedan den 1 januari i år efter 39½ år som polis, varav 25 år som kriminaltekniker. I den yrkesrollen möter man ofta människor som bär på känslor av tragisk karaktär. Det förekom aldrig någon egentlig utbildning i min karriär om hur myndigheten ansåg att jag som polis och människa skulle visa eller dölja mina känslor. Det man lärde sig rent kliniskt var att då man stod mitt uppe i ett känsligt och svårt ärende var man tvungen att försöka lägga känslorna åt sidan för att kunna utföra sin uppgift på ett professionellt sätt. Debatten nu verkar vara i vilken grad en mediapolis ska förmedla sin, och kanske myndighetens känslor, avseende offer och förövare. Kanske det förhåller sig så att allmänhetens uppfattning av myndigheten och de anställda mer grundar sig på lästa deckare och svenska tv-serier med poliser? Dessa är föga överensstämmande med verkligheten vilket jag personligen försöker ändra på genom att i min debutroman ”Suspension” berätta om polisarbete och människan bakom uniformen. Min erfarenhet av de svenska poliserna är att de inte är lika dysfunktionella som de ofta beskrivs i litteraturen. Om alla kommissarier och utredningschefer hade varit alkoholister, spelmissbrukare, haft kärleksbekymmer etc. så tror jag att ännu färre brott skulle ha klarats upp. Vad jag beskriver i min polisroman är att poliser faktiskt är människor med precis samma känslor som medborgren i gemen, men med skyldigheten att utföra ett arbete som ibland kan innebära att de måste frihetsberöva alternativt skada medborgaren. Tjänstemannens personlighet tror jag avgör hur mycket allmänheten och media kan avläsa dennes känslor. Det blir naturligtvis lättare om polismannen i tv med ord talar direkt från hjärtat. Jag tror att vi kommer att få vänja oss vis att enskilda poliser visar sina känslor mer öppet i media. Polisens Facebook menar jag är ett exempel på just detta. Så länge som förövarna grips och lagförs, och så länge som det inte skador offren och deras familjer, kan jag inte se några stora problem med en offentlig känslosam polis. Men om detta vet vi ju att åsikterna går isär. Hälsar Per Strandberg.

  24. Det bästa som skrivits om de hjältar som jag hoppas kommer finnas i tjänst då man behöver dem. Det är hög tid att folket ställer sig bakom våra poliser, stöttar till fullo å ser till att dem kan utföra sitt jobb. Att både chefer samt politiker inte stöttar sina undersåtar eller soldater är patetiskt och för mig som skattebetalare helt oacceptabelt. Jag vill leva i ett samhälle där jag vet att trygghet samt rätt o fel uppfylls. Jag är inte polis, men jägarsoldat med många missioner i ryggsäcken. Om det krävs att jag som icke polis ska backa upp mitt samhälles soldater, så kommer jag göra det, för jag VET att polisen backar upp mig om det behövs. Tack för att ni finns.

  25. Detta var bland det bästa jag läst på länge, tack för att du delar med dig. Jag är så tacksam att NI poliser finns. Ni kämpar ständigt i motvind. Det mest otacksamma yrke man kan ha i dagens Sverige och ändå fortsätter ni dag ut dag in. Var finns stödet för er? Inte då från Ledning, Regering eller Media.
    För mig är ni hjältar och förtjänar all respekt. Har själv en nära anhörig i yrket samt många bekanta/vänner inom yrket.

  26. Problemet är att poliser sällan får bli chefer över sina egna kollegor. I stället väljer man jurister, statsvetare och andra typer av karriärister som saknar erfarenhet och insikt om polisiärt arbete, de sitter på sina flata ändalyktor, håller tyst och rapar bara ur sig politiskt korrekta floskler i väntan på att falluckan ska öppnas – i taket. Det är dömt på förhand att bli ett dysfunktionellt ledarskap inom Polismyndigheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *