Allvar

Det är allvar nu.

Det här med pandemin är på många sätt i hög grad förvirrande.

Å ena sidan är den förfärlig. Ingen vet med säkerhet när ett fungerande vaccin kan vara tillgängligt. Människor blir arbetslösa, sjuka och dör. Företag går i konkurs på löpande band. Gator ligger öde. I många länder är upplopp och plundring redan vardag.

Å andra sidan kommer dödssiffrorna inte i närheten av dem som visar hur – under normala förhållanden – många som varje dag, året runt, dör i malaria, tyfus, svält, krig, hjärt- och kärlsjukdomar, trafikolyckor, självmord och annat elände.

Men våra media gör sitt bästa för att piska upp paniken hos oss.

Varje dag.

De flesta länder har enats om stränga regler för att begränsa smittan.

Sverige, landet som alltid vet bättre, går en annan väg.

Jag är varken läkare, forskare eller epidemiolog, så jag ska egentligen inte yttra mig om vad som är rätt och fel.

Men vissa saker upprör mig mer än andra.

För någon vecka sedan arrangerade Systembolaget (ägt och drivet av staten, för helvete!) en vinutförsäljning (hallå!) i butiken i PK-huset i Stockholm. Detta jippo orsakade hundratals meter köer där människor glatt stod för nära och hostade på varandra.

Om jag var diktator: 100 miljoner kronor i böter för Systembolaget. Minst. Och företagets VD Magdalena Gerger ställs till svars i tv. I direktsändning. För att sedan få sparken. Utan avgångsvederlag.

Läs hennes uppenbart icke helt ärligt menande uttalande här:

https://www.omsystembolaget.se/vart-uppdrag/omtanke-viktigare-an-nagonsin/

Så ordnade klädföretaget MQ utförsäljning i sina butiker. Resultat: Likadana köer av hostande, lågbegåvade människor.

Jag funderar.

Enligt min gamla tes om att det bara finns två språk som alla vi människor på jorden förstår – pengar och smärta – så får man ta till det andra när det första inte fungerar.

Till skillnad från i de flesta andra länder så har vi i Sverige hittills fått en frihet under ansvar. Bland annat:

*Vi får gå ut. Vi kan promenera på gator, torg och i skogar

*Vi kan rasta våra husdjur utan meter-restriktioner som i exempelvis Spanien

*Vi får köra bil utan restriktioner

*Vi bör inte, men kan om nödvändigt, resa inom landet

*Vi kan gå till de restauranger som följer rekommendationerna och ser till att gästerna håller avstånd

*Vi kan vandra runt i shoppingcentra

*Våra barn kan träffa sina kamrater

Och vad händer?

Naturligtvis bestämmer sig en alltför stor skara lågbegåvade individer att de vet bättre och gör som de vill.

De sitter tätt på uteserveringarna och skålar för sina permitteringspengar, för att det är ballt i city och för att solen skiner. De går nära andra i livsmedelsaffären och hostar på både dem och grönsakerna. Under påsken reste de mot bättre vetande till Skåne och Dalarna och fjällen och …

Kort sagt – de skiter i allt. Vilket naturligtvis ökar risken för en total lock-down för oss alla.

Det som bekymrar mig mest är egentligen inte just det. Utan mer att dessa människor faktiskt får rösta, ta körkort och försöka föröka sig.

Det är allvarligt, och dessvärre inget att göra åt.

Själv sitter jag hemma, isolerad sedan långt före pandemin av helt andra skäl.

Jag har inga problem med det. Jag har det bra. Jag har massor att göra, jag är omgiven av omtanke och kärlek.

Hur kan det bli bättre? Hur kan det vara svårt?

För övrigt skiljer det sig inte mycket från mitt vardagsliv före coronan.

Ensamhet, isolering, är inget straff. Det kan vara rätt nyttigt.

Tidigare har jag bekymrats mer över de kommande ekonomiska konsekvenserna av pandemin, än de rent sjukdomsmässiga. Att vi kanske är på väg in i det värsta tillståndet sedan depressionen. I ett Sverige som varit förskonat från – allt.

Men när verkligheten kommer nära, är det lätt att revidera sitt synsätt.

När rädslan tränger in, kastas vi alla närmare något högre vi vill tro på.

I kväll messade först några goda vänner att tre av deras vänner redan dött i den förfärliga verklighet vi nu lever i.

Sedan ringde L.

Hon är en vän som står mig nära. En på in- och utsidan mycket vacker människa. En kärleksfull människa, mor till fyra barn som behöver henne.

L grät och var fruktansvärt rädd. Hes, kunde knappt få fram några ord.

Hon har nyss tillbringat två veckor på sjukhus och svävat mellan liv och död, på grund av en kombination av olika tillstånd. Fyrtionio år och pigg, levnadsglad, framåt.

Nu livrädd och nyss införd med ambulans igen efter bara två dagar i hemmet. Livrädd.

Och i morgon?

Jag har, både förr och nyligen, legat tillräckligt mycket på sjukhus för att veta hur ångesten kan ta ett krampaktigt grepp runt halsen framåt natten, även när man inte är dödssjuk.

Men L har dessutom svårt att andas. Det är värre. Mycket, mycket värre.

Och hon vet hur mycket hennes fyra barn behöver henne.

De som hjälpte henne under dygnen hemma, men som nu inte får besöka henne.

Om jag trodde på Gud, skulle jag naturligtvis be för henne. Nu kan jag bara hoppas.

Hennes samtal blir ytterligare en påminnelse om mycket.

Om hur tacksam jag kan vara för min situation. Sjuk, ja, men långt, långt ifrån dem som nu lider på sjukhusen.

Om hur oerhört tacksam jag alltid har varit och är mot våra hjältar och hjältinnor inom vården. Jag låg inne på sjukhus långt före coronan, såg hur de gick på knäna redan då och jag törs knappt tänka på hur de har det nu. Så fuck you, politiker (oavsett partifärg) som monterade ner vården under flera år.

Vakna nu, för helvete!

Om hur oerhört tacksam jag är för de andra hjältarna och hjältinnorna – hemtjänstpersonal, distriktssköterskor, brandmän, poliser, väktare med flera – som varje dag jobbar vidare i riskzon för att upprätthålla vårt samhälles allra, allra viktigaste funktioner.

Om hur viktiga de små, nära sakerna är. Om hur viktig vänskapen och kärleken är.

Om hur viktigt det är att ge och inte bara hoppas på att få.

Om hur viktigt det är att förstå vad som verkligen är viktigt i livet.

Möjligen låter det kommande som religiöst dravel för den icke-troende, men:

Vi svenskar är, generellt sett, några ohyggligt bortskämda jävlar. Vi vet inte hur man stavar till naturkatastrof och vi har inte sett skuggan av ett krig på många hundra år.

Vi är inte offer för något.

Förrän nu.

Naturligtvis är det hemskt. Men ur kaos och elände kommer förhoppningsvis också något gott. På sikt.

Insikt om hur förbannat bra vi har det. Och om hur viktigt det är att vårda det lilla i det stora.

Ta hand om dig nu – och sedan. Ta hand om dina nära på det sätt du klokast kan. Följ det sunda förnuftets rekommendationer.

Och snälla, bli inte en av de där översmarta som tycker att det är kul att resa till where-ever eller sitta tätt på en uteservering i solen.

Det kan bli det sista du gör. Eller de runt omkring dig.

Och det vore väl synd, ändå?

Det är allvar nu.

En tanke i svåra tider

En tanke i Coronatider

Note: I texten nedan kan varje “billigt” läsas som “konsumtion“.

Det är en besvärlig tid. För världen, för de andra, är det långt ifrån den första.

Men för oss, i Det Lilla Landet Som Alltid Vet Bäst, tycks det vara värre än för de flesta andra, om man får tro nyhetsrapporteringen.

Utom möjligen för USA. För allt är i vanlig ordning Trumps fel och det är jätte-jätte-jätte-konstigt att dödstalen där är större än hos oss, i ett land med 330 miljoner invånare, och med ett väsensskilt skattesystem. Så låt oss tala om det, för då behöver vi inte tala lika mycket om det som händer här.

Och det är ju befriande. Bäst så. Puh.

Däremot är det inte alls konstigt att vi under pandemin har mycket större dödlighet per capita än Tyskland, med sina 70 miljoner. Eller Finland. Eller Norge. Eller Korea.

För vi vet ju bäst.

Alltid.

Så låt oss istället tala om det som händer hos de andra, där det alltid är värre.

Den obehagliga sanningen är att vi – i det stora perspektivet – är några bortskämda jävlar som har varit förskonade från riktiga naturkatastrofer, och från krig i hundratals år, medan våra grannländer och har lidit så sent som under andra världskriget. Andra länder, långt senare.

Den obehagliga sanningen är att vi har levt på lån och i överkonsumtion och med tanken på att allt ska vara billigt. Därför har vi fyllt våra hem med asiatiska varor, för det är ju trevligare att betala 79 kronor för en t-shirt eller att handla från skojsiga ”Wish”, eller hur? Därför har vi också tillåtit oss (skäms!) att beklaga oss för att vi under Thailandssemestern sett sjuåriga flickor sitta och sy på nätterna, medan vi på en dag har druckit för mer pengar än de tjänar på en månad. Guuuuud, så hemskt!

Dubbelmoral kallas det. Hyckleri, om du hellre vill.

När nu våra egna mindre butiker, större företag, barer, restauranger, hotell, reseföretag, flygbolag, småföretagare och gudvetvilka får klappa igen, så får vi stå där med långnäsan.

För att billigt vann.

Häromdagen sa min älskade:

”Det vore nog bäst om det kom ännu en pandemi, en ännu värre, som raderade ut mänskligheten så att djuren äntligen får leva ifred.”

En krass, svart syn?

Kanske har hon rätt. Just nu tycks jorden må bättre än på länge och naturen hjälpligt, om än haltande, försöka återhämta sig från vår brutala misshandel.

Billigt regerar inte för tillfället.

Kanske, förhoppningsvis, har vi något att lära på sikt, av det som nu sker.

Lära oss vad som egentligen är det viktiga i livet.

Gamla grundvärden som vänner, närhet, kärlek, omtanke, respekt.

Båda fötterna på jorden. En jord att respektera.

Inte billigt.

Möjligen kan det tolkas som en haltande jämförelse, men jag önskar att du nu tillämpar din bästa skoldanska och lyssnar på en av salig Kim Larsens absoluta mästerverk – ”Jutlandia”.

Det handlar om krigsskeppet med samma namn, som skickades till ett brinnande Koreakrig i slutet av 1940-talet, och där 16-åriga flickor fick agera sjuksköterskor för att ta hand om unga män, skickade i döden av de idioter som alltid styr krig.

Och här sitter vi och tycker synd om oss själva.

Med all rätt, när vi sörjer de nära och älskade som hastigt lämnar oss i den förfärliga pandemin.

Utan någon rätt, för att vi lät oss dras med i allt som strider mot naturens lagar.

Med kärlek och omtanke hoppas jag att du och dina närmaste kommer ur det här så bra som möjligt.

Och att jag själv lär mig något viktigt av det.

Lyssna nu på Kim och Kjukken:

Ge ett barn en bok, ge ett barn en chans!

Jag får ofta förfrågningar om att hjälpa till med olika projekt, samla in pengar till än det ena, än det andra.

Jag tackar nej, av flera skäl.

Dels är jag på olika sätt sedan tidigare engagerad på olika sätt. Jag stöder bland andra Kvinnojouren, GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), Vid Din Sida, SOS Barnbyar och jag har fadderbarn. Dels skulle det vara alltför omfattande att kontrollera bakgrunden och seriositeten i varje projekt, det är så många som vill ha hjälp.

Jag tycker om projekt där man verkligen ser att pengarna når fram. Jag har tidigare kritiserat organisationer som Röda Korset (som vägrade ställa upp i direktsänd tv-debatt mot mig) och Rädda Barnen, där jag ser att miljontals kronor från givarna går till höga löner åt chefer och till stora ”administrativa” utgifter. I Röda Korsets årsredovisning för 2018 kan man bland annat utläsa att generalsekreteraren Martin Ärnlövs lön var 95 000 kronor i månaden, alltså 1 140 000 om året, samt att styrelsen under samma år fick 786 000 kronor i arvode.

De pengarna skulle göra en hel del nytta i ett svältområde.

Men nog med gnäll. Häromkvällen ringde min vän Stein Markussen, berättade om sitt hands-on-projekt i en skola i Mombasa, Kenya, och jag beslöt mig för att göra ett undantag, inte minst för att jag anser att alla barns rätt till böcker och läsning är avgörande för utbildning och grundläggande för demokratin, så jag bidrog med en slant.

Nu gör jag det lätt för mig och publicerar Steins text rakt av här nedan. Om du lämnar den med en axelryckning eller vill vara med på tåget med ett litet bidrag, är förstås upp till dig.

Längst ner finner du Steins nummer och du hittar honom också på Facebook:

https://www.facebook.com/stein.markussen.1

Så här skriver Stein:

Under januari och februari befann jag mig i Mombasa, Kenya. Där lärde jag känna en svensk kille som heter Roger. Vi umgicks mycket.

På stranden mötte vi en kille som heter George, som Roger känner sedan tidigare. Han har ett enkelt skjul där han säljer dricka för 3 kr. Georges fru Victoria är lärarinna till yrket.

De bor i slumområdet där många barn inte går i skolan. 

George och Victoria beslöt sig för att starta en skola som nu har 72 elever. De fick ett litet bidrag från Unicef men endast för tre månader, då behov finns över hela världen. 

Roger och jag blev nyfikna och vi besökte skolan. Det var en fantastisk upplevelse att få det fina mottagandet som första mzungos (vita män) på besök. 

Samtidigt blir det så uppenbart hur stor skillnad det är på var man är född 

Eleverna hade en skolbok på 10 elever och brist på skolmaterial är ett stort problem 

Vi har bestämt oss att hjälpa till lite, och nu har vi köpt böcker, skoluniformer och lite material, men fortfarande så behöver vi köpa fler böcker samt på sikt installera el och få fram datorer. 

Ja behovet är enormt, men det fina är att även ett litet bidrag gör större skillnad än man tror.

Bliss:

Bliss var den näst bästa eleven i sin åldersgrupp i hela Mombasa. Familjen hade inte råd att betala skolavgiften som är 900 kronor per år. De låg back ett helt år, och tyvärr var föräldrarna tvungna att låta Bliss utebli från skolan.

Nu har vi betalt skolavgiften och Bliss kan fortsätta sina studier. Pappan och hela familjen blev överlyckliga.

Prius och Kennedy

Dessa två bröder Prius 17 och Kennedy 13 har inte kunnat gå i skolan. Pappa död, mamma alkoholiserad och hon bor långt bort. 2 systrar som inte bryr sig   Prius tar lite småjobb för att få mat för dagen. Kan naturligtvis inte gå i skolan då. De bor i ett riktigt ruckel i slummen med hål i taket precis bredvid en sopstation som ständigt ryker av giftigt avfall.  Idag hittade vi ett bättre rum så de kan flytta dit och gå i skolan. Vi har köpt en ny våningssäng, madrasser samt sängkläder och handdukar. De skall nu visa att de satsar på skolan i tre månader och för den tiden har de skolavgift och mat.

Vad vill vi göra.

Det har varit mycket givande att engagera sig i detta projekt där man kan se att varje krona går oavkortat till eleverna. För varje utgift som har gjorts får jag ett kvitto från George.

Framöver så behövs det ytterligare pengar för följande:

  1. Skolböcker

Just nu har vi en skolbok per var femte elev. Målsättningen är naturligtvis att varje elev skall kunna ha en skolbok 

Budgeten för detta är cirka 10.000 kronor.

  • Elektricitet

Jag har tagit in en offert för att dra in el i skolan. Anslutningsavgiften är 3500 kronor. Elmaterial skolan kostar 4000 kronor samt arbetet kostar 1000 kronor.

  • Datorer

Här hoppas vi kunna samla in ett antal begagnade datorer som inte längre används och ta med oss till Mombasa under hösten.

  • Skolavgifter och underhåll till Prius och Kennedy

Prius och Kennedy kostar följande per månad:

  1. Hyra 400 kronor/månad
  2. Mat för 2 personer 900 kronor/månad
  3. Skolavgift 75 kronor/månad

Totalt 1375 kronor per månad.

  • Skolavgifter och underhåll till övriga barn

Det finns naturligtvis ett mörkertal eftersom behovet är så enormt

Om du känner att du vill hjälpa till med detta projekt där bidraget går 100 % till de som verkligen behöver det så är det bara att kontakta Roger 070 568 25 59 eller Stein 0708 755 934.

Varje krona redovisas med kvitto samt vad som köpts för pengarna.

Tänk på att även ett litet bidrag gör skillnad!

Roger och Stein

Vanmakt och raseri

Klockan är 02.30 när detta skrivs, efter att jag har talat i telefon i över en timme med min dotter.

Hon har inte fått äta eller dricka på över 30 timmar. För andra dagen ligger hon i en sjukhuskö och väntar på akut operation.

I dag har hon väntat sedan klockan 11.00.

Nu är den 02.29.

Femton och en halv timmes väntan med ångest, smärtor och bristfälliga besked.

Hon har haft panikångestattacker, igen. Hon har ofattbara smärtor. I timmar har hon fått höra att hon är “först i kön”.

Jag fylls av vanmakt. Vanmakt för att inte kunna göra något för att dämpa lidandet hos en av de två människor jag älskar mest i världen.

Jag fylls av raseri. Dels för att aset som en gång orsakade allt det här lidandet hos henne, sitter och flinar obekymrad någonstans. Dels för att de som styr – och styrt – landet har tillåtit stora delar av vården att rasa ihop.

Politikerna såg det inte komma.

Eller?

Sedan i november har jag tillbringat försvarliga delar av min tid liggande på sjukhus, opererats flera gånger och jag ska snart in igen för att ligga där och opereras på nytt. Jag har sett stressen och hetsen, pratat med dag-, kvälls- och nattpersonal. Hört det ena vittnesmålet efter det andra om hur illa det verkligen är. Om hur personalen går på knäna, försöker le och hålla modet uppe men bryter ihop när ingen ser. Jag har glatts och förvånats över vilken fin, noggrann vård och omtanke jag fått från dem som trots allt orkar fortsätta slita. Tack, ni alla!

Men jag ser vartåt det barkar och nu går det fort. I Sveriges största stad, med ett av världens högsta skattetryck, varslar man 800 vårdpersoner om uppsägning när de behövs som allra mest. Idioti i sin prydno.

Politikerna såg det inte komma. Jag citerar Statistiska Centralbyråns hemsida:

“Vid millennieskiftet år 2000 har Sverige 8,9 miljoner invånare. Invandringen fortsätter att öka. Det handlar dels om personer som flyr från krig och förtryck från bland annat Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien, och dels om arbetskraftsinvandring från övriga Europa i samband med att nya länder går med i EU. Dessutom ökar antalet utländska studenter som kommer till Sverige. När inbördeskrig bryter ut i Syrien 2011 söker sig många till Sverige och invandringen överträffar alla tidigare noteringar. Den höga invandringen medför att Syrien under 2017 går om Finland som det vanligaste födelselandet för utrikes födda. Under åren 2011–2017 är andra vanliga invandrargrupper personer födda i Polen, Somalia och Irak. Dessutom är det många svenskar som återvänder efter att bott utomlands och därför räknas in i statistiken. Samtidigt är födelsetalen höga och i januari 2017 passerar vi för första gången 10 miljoner invånare i Sverige.

Över 1,1 miljoner fler invånare på 17 år! En markant procentuell ökning. Politikerna såg det inte komma, trots att de fattade merparten av besluten som ledde till ökningen. Naturligtvis är det lättast att slå på dem som styr landet nu, men siffrorna ovan visar att deras föregångare knappast är utan skuld heller.

Från SCB:s hemsida:

I framtiden förväntas befolkningen fortsätta öka i nästan samma takt och år 2029 beräknas folkmängden vara 11 miljoner. Enligt denna framskrivning är vi 12 miljoner invånare i Sverige år 2052 och knappt 13 miljoner år 2070, det sista året i framskrivningen.

Ser ni det komma nu, då?

Kanske. Men som vanligt gäller det att hålla masken in i det sista. Trots vårdupproret och hundratals, tusentals desperata vittnesmål från läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra i vården, ler sjukhusadministratörer och rapporterar glatt uppåt att säkerheten inte är i fara för vare sig patienter eller personal. En lodrät lögn!

En politiker har mage att kalla krisen för en “förändringsresa”.

Jo, nog är det en resa, alltid. Men inte för dig. Du slipper.

Jag har ett förslag som kanske kunde hjälpa, om det bara fanns några sängar lediga: Låt ansvariga politiker ligga en vecka eller två i en säng i ett dagrum, en korridor eller varför inte på en brits på akuten, för att så att säga känna in verkligheten en aning.

Och jag har ett krav: Ställ er för helvete – oavsett partitillhörighet – för en gångs skull rakryggade upp, erkänn misstagen, be om ursäkt och kavla upp ärmarna för att ställa något av det viktigaste i vårt samhälle tillrätta!

Det är nämligen det ni är valda för.

Det är nämligen det ni har betalt för.

Gör jobbet.

Innan fler i den hårt slitna vårdpersonalen brakar ihop, säger upp sig och går hem.

Innan fler dör på akuten i onödan.

Läs min dotter Isabell Alisons senaste inlägg i sin helhet här. Hon är 24 år och hennes liv har nyss börjat:

Kände smärtor i söndags kväll. Avvaktade.
Kände mig hängig och infekterad i måndags morse.
Avvaktade.
Skulle duscha och sticka iväg på möte under måndagseftermiddagen och möttes av stora mängder blod, var, yrsel och huvudvärk. Satte mig ner på badrumsgolvet, slöt ögonen, suckade.
Dags igen – tillbaka till akuten.

Inväntar nu operation nummer elva på tre och ett halvt år.
Sitter och andas ut i efterskalven av ett stortjut med krokodiltårar i famnen på min kärlek, mitt i natten på Falu lasarett, medan kroppen skakar och gör ont.

För jag väntade fem timmar på akuten i måndags – men då fanns det ingen chans till operation, jag var inte tillräckligt akut, inte prioriterad.
Jag ombads fasta från midnatt och komma tillbaka tisdag morgon 07:00 i hopp om att få plats på akutprogrammet.
Vid 16 meddelades det att programmet var fullt och att jag inte skulle få plats. Jag skickades hem och ombads fasta från senast midnatt och komma tillbaka idag, 11:00 för att opereras under dagen.

Det har snart gått fjorton timmar. Jag har varit ”näst på tur” de senaste sju. Smärtan blir värre av näringsbristen och att inte ha ätit på 28 timmar och morfinet räcker inte till.
Det enda besked jag får – är att jag ska vänta.

Jag är en relativt tålmodig, stark och kaxig individ; i vanliga fall. Men nu är jag liten, har ont och har väntat tre och ett halvt år på att få läka och bli frisk. Jag mår så otroligt bra utanför den här bubblan. Jag behöver energin. Vill inte vara här.
Frustrationen bubblar över, det börjar brinna i mig och alla tårar rinner ut.

Så ofantligt tacksam över min älskade Jonas, över KarimMartinCassandra och Alex som turats om att få mig att skratta, hålla upp mig, hålla mig sällskap – till och med när jag sover – mata mig när de fått och både hållit hand, kramat om och pussat på det onda. Sjukhus är jobbigt, men inte lika jobbigt med er.
Jag överlever det här också. Men vågar säga den här gången, att det inte alls hade varit möjligt utan er ❤️

Tusen tack till alla som stöttar, skriver, ringer och finns just nu.
Det här slår så mycket hårdare för att det aldrig tar slut och för att hjälpen ligger så långt borta.
Andas vidare.
Väntar lite till.

Små mäklarna, små mäklarna är lustiga att se …

Har du också märkt förändringen? Förr i världen lydde en lägenhetsannons ungefär så här:

”Fyra välplanerade rum och kök. Badrum och gästtoalett. Balkong i söderläge. Helrenoverad för två år sedan …” och så vidare.

Numera har någon av de välbetalda och kommunikationskonsulter jag är så avundsjuk på (ge mig en dunk rödvin så ska jag sno ihop samma rappakalja på nolltid och skicka en fet faktura) varit framme och lärt mäklarna hur en rejäl annons ska se ut:

”Vi tror att du kan vara intresserad av den här lägenheten från Ulf Snöskyffel. Först några ord om Ulf: Innan han började hos oss på Skumt Fastighetsbedrägeri AB klarade han sig hjälpligt genom ett tvåårigt program i gymnasiet. Därefter sålde han kokain i några år innan han flydde till Bahamas för att hitta sig själv och plocka kokosnötter. Efter ett mindre misstag var han på ”kurs” i Kumla i fyra år innan han började sitt nya liv. I dag är Ulf lyckligt gift för fjärde gången, har tretton adoptivbarn, en halt ilsken tax och en BMW med tveksam ägarbakgrund. För Ulf är en bostad inte bara en bostad. Han ser den som en helhet i ditt nya liv och som en början till en vacker, livslång relation mellan er. Kanske står du just i begrepp att bilda familj eller strypa din farmor eller något annat spännande och Ulf kommer att vara med dig hela vägen … ”

Och så hundra rader till om Ulf Snöskyffel och hur fantastisk han är. Allt detta kompletterat med bild av en kostymnisse med rakad skalle eller skägg (eller både och). Eller – om det är Ulrika Snöskyffel – naturligtvis en ung, vacker kvinna med ett oemotståndligt leende.

Vilken fabrik kommer de ifrån, de där?

Och – först nu kommer det några fakta om lägenheten.

Här gäller det att se upp för uttryck som ”kvadratsmart” (så trång att inte ens en sexåring som stannat i växten skulle få plats dubbelvikt), ”oslipad diamant” (skiten borde blåsas ut totalt omedelbart), ”möjlig trea” (för liten redan för att vara en anständig tvåa men gipsskivor är ju inte så dyra), ”Sjöglimt” (med hjälp av räddningssele, brandstege och stjärnkikare kan du se ett skvalp), ”balkong mot underbar innergård” (klaustrofobisk känsla och samtidigt lätt att kasta in handgranater på din balkong), ”souterrängläge med fantastisk uteplats” (lättast för tjuvarna att komma rakt in i vardagsrummet), ”renoveringschans”/”tillfälle för hemmafixaren” (som upplagt för skilsmässa och för att hamna i ”Lyxfällan”), ”generösa ytor för socialt umgänge” (du kommer inte att ha råd med ens en pizza utan ost när budgivningen har drivit priset till astronomiska nivåer), ”sekelskiftescharm” (det drar exakt lika mycket från alla fönster och det blir fyrverkeri i säkringarna före nyårsafton), ”generösa fönsterpartier/öppen planlösning” (fullständigt omöjlig att möblera), ”noggranna materialval” (svindyra italienska marmorskivor som spricker efter en vecka och kranar designade för att läcka vid första användningen).

Detta gödslas med lite lämpliga uttryck om hållbarhet, miljövänlighet och ”omtanke” om naturen.

Sedan kommer en rad uppgifter om hur ”nära” det är till förskolor, kommunikationer, grönområden, knarklangare, psykakuten och till en park där rosa enhörningar fnattar omkring och fiser ut olikfärgade fjärilar i takt.

Till sist illustreras ditt drömobjekt av en lång rad bilder som visar allt utom lägenheten. Det är solnedgångar, hav, vackra unga par som vandrar hand i hand, skuttande kaniner, söta barn och vackra tallskogar. Till sist kommer några lägenhetsbilder tagna med sådana vidvinkelobjektiv att även det minsta sovrummet ser ut att vara en aning större än Stockholms slott. Roligast blir det när texten säger ”fullkomligt insynsskyddad” samtidigt som man på bilden kan se hur mannen i lägenheten mitt emot stryper sin fru med ena handen och halsar en sjuttiofemma med den andra.

Icke desto mindre verkar tricken gå hem hyfsat bra. En pytteliten etta i Stockholm kostar mer än en Ferrari och hugade köpare köar.

Jag funderar på att omskola mig.

”Vi tror att du kunde vara intresserad av den här lägenheten från Dag Öhrlund. Under åren har minst fyra mord begåtts här och det ryktas om att kommissarie Truut … ”

Budgivning, någon…?

Nu kommer naturligtvis en och annan seriös mäklare att känna sig – kränkt. Jag ber redan nu oförbehållsamt om ursäkt men påminner försiktigt om att man kan ju berätta precis bara som det är.

Och mer om lägenheten än om sig själv. ;o)

Män som slår kvinnor hatar inte kvinnor

Så skriver media igen om kvinnor som hotas, förföljs, misshandlas och tvingas hålla sig gömda.

Det gör de ibland när Trump inte har gjort bort sig, när ingen kändis har byggt ett nytt lyxhus och det inte finns mycket annat att skriva om än det som av politiska skäl måste mörkas till varje pris.

Annars tycks det inte vara så viktigt, det här med kvinnorna. Trots att det sker varje dygn och i mycket större omfattning än vi får veta.

Det pratas om män som hatar kvinnor.

Tja, kanske. Men här är min teori:

De flesta män som slår kvinnor hatar inte kvinnor.

De flesta män som slår kvinnor är rädda för kvinnor.

Empatiska kvinnor. Starka kvinnor. Framgångsrika kvinnor. Charmiga kvinnor. Vackra kvinnor. Allvarliga kvinnor. Kvinnor som får dessa män att känna sig mindre. Män vars tro på mänsklig äganderätt tyder på att de är lågbegåvade.

Media skriver att mer än 800 kvinnor tvingas hålla sig gömda. Flytta långt hemifrån till hemliga adresser i nya städer. Skyddad identitet. Barn som inte längre får ha kontakt med sina kamrater, inte får vara ute på Internet.

Jag tror att det är många, många fler, som varken samhället eller tidningarna känner till. Jag känner personligen några stycken som levt, och lever, under hot, övervakning och misshandel, utan praktiska och ekonomiska möjligheter att fly samma natt. Utan stöd från någon som kan hjälpa dem bort fort. De tappra som jobbar på kvinnojourerna gör allt de kan, men det räcker inte till.

Och för samhället i stort tycks problemet inte viktigt nog.

Det handlar ju om kvinnor, trots allt.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/70MqG8/louise-fick-trauman-av-valdet–men-blir-inte-trodd

Jag tror att det finns en lösning som skulle minska problemet, om viljan och resurserna fanns.

Varje man som har misshandlat en kvinna döms till besöksförbud och förses med elektronisk fotboja. Om han kommer inom en mils avstånd från kvinnans bostad, arbetsplats eller vad man nu valt, går larmet. Polisen (om resurserna fanns) hinner fram innan mannen hinner slå ihjäl Lotta, Ulrika eller vad hon nu kommer att heta nästa gång. Innan fler barn blir föräldralösa.

Och mannen döms omedelbart till fängelse.

Men senast jag kollade med polisen hade användandet av elektroniska fotbojor varit försumbart. Inte heller har jag hört vår justitieminister adressera problemet.

Det handlar ju om kvinnor. Inte så viktigt, Morgan?

Tankar dagen före

Jag sitter här och sitter, med kryckan bredvid och foten i den plastpjäxa som jag inte alls är god vän med.

Det skulle inte vara så. Just nu skulle jag vara långt borta, av många skäl.

Ödet ville annorlunda. Men snart, så.

Jag tittar tillbaka på ett omvälvande år. Ett år då jag drabbades av sjukdom, illvilja, ondska, orättvisa, mammas död och till sist en bruten fot.

Men också ett av de bästa åren i mitt liv.

Våren då de första solstrålarna lyste på porlande vatten och fick mig att se helt nya lösningar.

Dagarna i solen. Bilder.

De långa sommarnätterna med dig i det stora rummet mellan hav och natur, där orden och musiken flödade, där vackra tankar och viskningar avlöste varandra.

Nätterna som aldrig fick ta slut.

Höstrusket sedan, då jag fick mer värme, omtanke och kärlek i alla former, från fler människor än någonsin.

Och nu fortsätter det vackra.

Ni vet alla vilka ni är, ni vet hur tacksam jag är och att jag älskar er.

Julen blir den bästa på mycket länge. Lugn, inga krav, inga måsten. Jag och mina käraste.

Därefter – val på en livskarta där jag har fler möjligheter än på mycket länge.

Jag är priviligierad.

Samtidigt blir jag sorgsen när jag pratar med människor. Några ser fram mot de kommande helgerna men ännu fler är ångestfyllda.

Kraven tycks enorma. Någon bekymrar sig för hur dyrt det blir med julklappar, till människor de inte ens vill ge något till, men känner att de måste. Andra, många andra, gruvar sig för att fira tillsammans med människor de inte trivs med.

För att någon annan önskar, vill eller kräver det.

Illa. Det var inte så det var tänkt.

Ett liv, en gåva. Sekunder, minuter, timmar som aldrig kommer tillbaka.

Ett liv.

Ta en lång promenad i ensamhet. Fundera över vad du verkligen vill göra av det som är kvar.

Och gör det. Det går. Det är faktiskt bara en människa som kan bestämma det.

Du.

Jag önskar dig och ro och glädje under helgerna.

Och ett hälsosamt, lyckligt, alldeles fantastiskt 2020!

Julsaga: Ewert Truut och Tomtens bekymmer

Ewert Truut fimpade cigarretten och hällde upp ett glas whisky. När han gick genom vardagsrummet fram till fönstren noterade han att Alice Capone och Neger-Joe hade krupit ihop tillsammans i den stora, mjuka kattkorgen.

Alice sov. Neger-Joe spann.

Bra.

Ewert tittade ut över Vasaparken och Odengatan. Klockan var sju på kvällen, det var beckmörkt ute och i skenet från gatlyktorna kunde han se att det föll en del blötsnö, som förmodligen skulle vara borta snabbt om det inte frös på under natten.

Vad hade de sagt på väderrapporten? Skulle det frysa på under natten?

Han kom inte ihåg och i ärlighetens namn brydde han sig inte heller.

Det lackade mot jul och dagarna gick fort. Tack och lov försvann nätterna lika snabbt eftersom Ewert lade sig sent, hade svårt att sova och vaknade tidigt. Han och hela hans grupp, det vill säga både Carolina och den rödbetsjuicedrickande veganen från Södermalm, var lediga.

Irriterande.

 Själv hade han likaväl kunnat jobba eftersom han inte hade den minsta aning om hur han skulle få juldagarna att gå. Men regionpolischefen Stefan Berger hade kallat in honom och sett bekymrad ut.

 ”Du har så mycket innestående komptid och semester att ta ut, att revisorerna påpekat att det överskrider alla tillåtna gränser.”

 ”Stryk hälften, då, om det är så förbannat petigt”, muttrade Truut.

”Du vet att det inte går. Gå hem nu, det är en order. Kom inte tillbaka förrän i början av januari.”

Och Ewert hade gått hem.

Till den lägenhet där katterna just nu var hans enda sällskap.

Och troligen skulle det förbli så under de flesta av helgdagarna.

Claudia hade rest till släktingar i Österrike tillsammans med sina vuxna barn. De skulle ägna en hel del av tiden åt skidåkning och visst, hon hade frågat Ewert om han ville åka med.

Av ren artighet.

Hon visste vad han tyckte om skidåkning.

Carolina skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans med sin chilenska familj i förorten.

Carro hade vänligt frågat om han ville fira jul med dem.

Ewert hade artigt tackat nej och muttrat något om att han var upptagen. Carolinas forskande blick hade avslöjat att hon inte trodde på honom.

Tydligen skulle hon och familjen få besök av släktingar från Chile och Ewert tordes inte tänka på hur många som skulle tränga ihop sig i deras lägenhet.

Det var å andra sidan inte hans problem.

Hans problem var att han inte skulle få träffa Kim och Kayo, vilket smärtade honom.

Sonens nya förhållande med den odräglige Gunnar, en man i hans egen ålder, var en nagel i ögat på Ewert. För det första hade mannen, som säkert sysslade med något olagligt, omoraliskt mycket pengar. Han skröt gärna om det, spred dem omkring sig och skämde bort både Kim och Kayo på ett sätt som var ohälsosamt. Dessutom hade han den dåliga smaken att säga att han var Kayos nye farfar.

 Fan ta karln.

 Ewert hällde upp mer whisky, tände en John Silver och drog några djupa bloss.

 Gunnar hade naturligtvis bokat en resa i första klass till någon lyxig hotellanläggning på en karibisk ö som Ewert inte ens kunde uttala namnet på.

Där skulle de stanna i fjorton dagar.

Kayo var förstås överlycklig. Gunnar hade berättat för henne att hon skulle få bada i ett turkosfärgat hav, att hon skulle få en egen kokosnöt och hur mycket glass som helst. Hon skulle få åka med fina båtar och kanske till och med flyga fallskärm.

Gunnar hade inte frågat om Ewert ville följa med.

Fan ta karln.

Och om något hände Kayo så skulle Ewert personligen strypa honom.

Han sammanfattade läget.

Ingen Claudia.

Ingen Kim och ingen Kayo.

Ingen Carolina.

Vem mer hade han?

Ingen, mer än katterna.

Nere på gatan gick en ensam man långsamt med en portfölj i handen. Var han på väg hem till sin familj, eller var han lika ensam, lika rådvill mitt i livet, som Ewert själv?

Nåja, han hade varit ensam förr och det skulle säkert komma tillfällen när han var ensam igen. Och i ärlighetens namn – var inte julen överreklamerad? Som barn tindrade man med ögonen inför årets högtid och tanken på att bli överöst med paket.

Som vuxen såg man hur barndomens vackra fantasier hade förvandlats till ett desperat, kommersiellt jippo där butikerna började skylta och spela julmusik redan i oktober.

Det borde vara straffbart.

Ewert gick bort till skivspelaren och satte på On every street. Han log när han tänkte på den där natten på klubben, vad den nu hette, när de hade dansat till just den låten.

Han och hon, vad hon nu hette. Hon som senare på natten följde med honom hem, men var försvunnen nästa morgon.

Tjugoåtta år sedan.

Ewert suckade.

Tiden gick alldeles för fort och han hade kastat bort alldeles för mycket.

Begått misstag. Sårat människor.

Gjort sig själv illa.

Han upptäckte att glaset var tomt och frågade sig själv om han ville ha mer.

Tja, vad fan. Han skulle inte jobba nästa dag och risken för att krimjouren skulle ringa in honom mot Bergers order, var försumlig. Men kanske hellre ett glas rött än ytterligare en whisky.

Ewert hämtade vinet och återvände till fönstret mot Odengatan.

Han betraktade tankfullt människorna som passerade på trottoaren, de som klev av och på bussen. Ungdomar, par, mammor med barnvagnar, äldre som hade svårt att gå.

Människor. De som utgjorde storstadens puls.

Han älskade det och samtidigt saknade han stillheten som rått när han bodde i huset vid havet i Skåne. Men var sak hade sin tid och nu var han tillbaka i sitt älskade Stockholm. Om inte Gud eller Djävulen hindrade honom så tänkte han bita sig fast här resten av livet.

Med undantag för små utflykter hit och dit, förstås.

Signalen från mobilen avbröt Ewerts tankar och han rynkade pannan.

Vem ringde nu?

Han kände inte igen numret på displayen. Säkert en av de där förbannde telefonförsäljarna men i så fall skulle han få sig en rejäl avhyvling, vare sig det var jultider eller ej.

”Truut.”

Rösten i andra änden lät sliten men var välbekant:

”Hej, det är jag.”

Ewert stelnade till och kände hur pulsen ökade.

Tomten.

Den riktige tomten.

De hade varit goda vänner i sextio år. Tomten var en redig karl, som levde som de flesta tio månader om året. Han hade familj och avbetalningar, bodde i radhus, tvingades gå på a-kassa i långa perioder, hade för högt kolesterolvärden och tog väl några järn för mycket. Men, tänkte Ewert, en hyvens kille med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

”Kul att höra ifrån sig”, sa Ewert. ”Det var länge sedan.”

”Ja, du vet hur det är, jag är ju lite säsongsbetonad, hehe. Vad sysslar du med?”

”Mest det gamla vanliga. Mord och annat elände.”

”Ja, men nu, just nu?”

”Inget speciellt. Tar ett järn och funderar över livet.”

”Har du lust att göra det tillsammans med mig? Jag behöver någon att snacka med.”

Ewert blev förvånad.

”Ehm, ja … visst, varför inte.”

”Det ligger en hyfsad pub på Fleminggatan, jag kan vara där om en halvtimme om trafiken inte är för jävlig och jag hittar en parkering.”

Truut kvävde ett skratt. Hur fan parkerade man en släde och en hel hoper renar i en stad som tönten till trafikborgarråd hade lyckats förstöra för allt som hette biltrafik?

Han kastade en blick på klockan.

”Inga problem, jag kommer. Om jag är där före dig så tar jag ett bord. Whisky?”

”Trodde aldrig att du skulle fråga. Vi ses!”

Ewert tog på sig slips och kavaj. När han gick mot hallen kastade Neger-Joe ett sömnigt öga på honom.

”Sköt om dig och mamma nu”, sa Ewert. ”Jag kommer snart.”

På gatan ringde han efter en taxi som tog honom till puben på några minuter. Ewert tog ett bord, beställde två whisky och studerade menyn. Han hade visserligen ätit middag några timmar tidigare, men något litet skulle man väl ändå kunna få ner.

Tomten kom flåsande in på puben något senare än avtalat. Ewert tyckte att han såg sliten ut och betydligt smalare än året innan. De skakade hand och lyfte sina glas till skål.     

”Hur är läget?” undrade Ewert bekymrat.

”För jävligt”, stönade Tomten. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot släden. En av renarna fick en i skallen och blev alldeles snurrig. Det där borde man berätta för regeringen. Om vi hade nån, alltså.”

Sedan berättade han om allt det andra och Ewert lyssnade uppmärksamt.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick Tomten jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, påtända renar och visstidsanställda nissar som knappt förstod svenska, hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Truut nickade eftertänksamt. Tomten frågade hur han hade det, Ewert gnällde lite för sakens skull men konstaterade att Tomten hade betydligt värre problem.

Och fler.

Mannen med den röda luvan och det stora skägget tömde sitt glas.

”Man börjar ju bli till åren”, sa han bekymrat. ”Att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whisky till, förresten?”

Ewert kände vart vinden blåste, så han beställde in en hel flaska. De flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Båda kände att de ville ha något att tugga på.

Truut vinkade till sig servitrisen.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade hon och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Flickan hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

”Detsamma för mig”, sa Ewert. ”Och en sup skulle inte sitta ivägen.”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Ewert frågade om Tomten kunde lita på nissarna nuförtiden? Den gamle vännen såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in, de åt lite under tystnad och skålade. I smyg betraktade Ewert sin gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade Truut.

Tomten suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen … ”

Ewert höjde på ögonbrynen.

”Va? Finns det fortfarande hemmafruar? Jag trodde att det var politiskt inkorrekt.”

”Hähä, en och annan, bara”, frustade Tomten. ”Och du har rätt, de få som vi har kvar får vi väl lägga i formalin och ställa på museum snart.”

Han fortsatte:

”Det var förstås korkat av mig att leka med den där damen, något slags ålderskris kanske. När Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Vi har börjat om på ny kula, fast det är lite gnissligt mellan oss och vi bråkar rätt ofta. Hon har till och med föreslagit att vi ska fira jul på skilda håll för att få en paus från varandra. Och så tjatar hon om att jag ska skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa Ewert. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Truut skakade på huvudet.

”Ja du, jag har fått in en sån där vegantjomme i min grupp också. Han är visserligen inte militant, men han försöker få mig att dricka hemmagjord rödbetsjuice.”

”Fy för helvete!”

”Mmm, men hittills har jag lyckats spola ner den i toaletten.”

Tomten smakade på sin whisky.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Ewert nickade fundersamt.

”Vad skulle du vilja göra istället?”

”Tja”, man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker och otrogen kändis skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

De skålade igen och det blev en lång och glad kväll, trots allt.

När Ewert och Tomten vacklade ut från puben stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren.

En p-bot på ettusen trehundra kronor satt fasttejpad på sidan.

”Ge mig den där”, sa Truut, ”så ska jag få den avskriven. Jävla trams, det här är ju tjänsteutövning, kan man säga.”

 Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd Ewert skjuts hem, men han avböjde.

”Jag tar en promenad, det piggar upp. Men du, om Majsan menar allvar med att ni ska vara på skilda håll i jul, så kanske du har lust att komma hem till mig? Jag sitter också ensam. Det blir inget märkvärdigt, lite enkel mat och några supar. Vad säger du?”

Tomten sken upp.

”Det låter inte illa alls, bara jag blir klar med utdelningen i tid. Jag ringer dig. Ta det lugnt nu.”

Det är det enda jag gör nu, tänkte Ewert. Tyvärr.

Han stod kvar och tittade när Tomten åkte. Det var en imponerande syn när renarna snedstartade uppåt och drog järnet ut mot Tomtens förort. Långt inombords undrade Ewert om det trots deras samtal nyss, var sista gången han skulle se sin gamle vän.

Ewert slog undan farhågorna och började långsamt gå hemåt, uppiggad efter mötet med Tomten.

Plötsligt stod en ung man klädd i Adidasbyxor och huvtröja framför honom.

Han hade en fällkniv i handen.

”Ey, brorsan, hit med mobilen och cash, va?”

Ewert kände sig plötsligt oerhört gammal och trött. Förr kunde man gå hem från krogen i lugn och ro utan att något yngel skulle komma fram och jävlas.

Han spände ögonen i den som hade tänkt sig en karriär som rånare.

”Din morsa!”

Grabben tittade storögt på honom och brast ut i gapskratt.

”Jag är aina”, fortsatte Truut. ”Gå hem nu innan barnprogrammen är slut och innan jag ger dig fett med pisk och dänger dig i finkan. Och ta hit knivjäveln! Shoo bree!”

Pojken lämnade över kniven och blev stående lutad mot en husvägg medan han skakade av skratt.

Truut böjde ner huvudet för att grabben inte skulle se hans flin och gick vidare med raska steg medan han lät kniven glida ner i rockfickan, stolt över sina talanger när det gällde förortsslang.

Och kniven kunde ju vara bra att ha.

Medan han gick över S:t Eriksbron tänkte han att hans jul kanske inte skulle bli så bedrövlig i alla fall, i alla fall inte om Tomten kom förbi. Lite skinka, prinskorvar, kokt potatis, franskbröd och några supar. Kanske skulle han till och med göra egen senap, som på den gamla goda tiden.

Sedan kunde de koppla av och ljuga tillsammans.

Det kunde bli en trevlig kväll och katterna skulle naturligtvis få frossa i det bästa som fanns att få för dem.

Kanske skulle Ewert ge sig själv en teknisk nymodighet i julklapp. Byta VHS-spelaren mot en sådan där DVD, eller vad de hette. Visserligen var det irriterande att han skulle behöva köpa alla sina favoritfilmer i det nya formatet, men ändå.

Han hade råd och han var värd det.

Medan Ewert fortsatte hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes han Victor Rydbergs “Tomten”. Han tänkte på sin väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

Ode till en vän och snapshots från en tillfällig rullstol

Första advent. Grått, mörkt och slaskigt ute. Vi tänder ljus och pratar. Numera mest om svårigheter, fysiska och psykiska krämpor. Lågmält om nära vänner som gått bort alltför tidigt. Om hur livet ska bli. Varför vi ska titta framåt hellre än bakåt.

Fast också förstås, om de glada dagarna bakom oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efteråt mår vi oförskämt mycket bättre och kommer överens om att göra om det snart.

Staffan. En av de vackraste människor jag mött, både på ut- och insidan. Bakom det skönt härjade Dennis Hopper-ansiktet döljer sig tankar många borde ta del av, lyssna på. Under skjortan sitter ett av de största hjärtan, som alltför ofta låtit sig såras av dem som inte förstod bättre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är närmare fyrtiosex år sedan vi möttes på en skolgård i Stockholms city för att tillsammans ta oss igenom tre års skolgång i det anrika gymnasiet där filmen ”Hets” en gång spelades in. Vi var båda helt överens om att filmen i själva verket var mest dokumentär och att en god del av våra lärare sedan dess lyckats utveckla sin pennalism till ren konst.

Men vi överlevde med humorns hjälp.

Vänskapen cementerades från dag ett, trots (eller kanske tack vare) våra olikheter. Staffan i högklackade boots, lång skinnrock, ringbeklädda fingrar och långt, lockigt hår.

Vacker som en dröm redan då.

Även på insidan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi debatterade. Kollade in tjejerna. Tjuvrökte och skolkade tillsammans. Gjorde en makalös deal med den galne gymnastikläraren som krävde att tituleras ”kapten”, så att vi på lektionerna fick rasta hans tax istället för att springa tills vi hostade blod, som de andra. Staffan mutade kaptenen med musik, jag med herrtidningar.

Vi var nöjda.

Kaptenen var nöjd.

Taxen var galen och försökte alltid bita oss så fort vi lämnade tillbaka honom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På kvällarna var det klubbar och scener i ett sjuttiotals-Stockholm som sjöd av positivitetsanda. Med stor musikalisk begåvning och flinka fingrar skötte Staffan keyborden i Strix Q när bandet kompade Magnus Uggla till hans första framgångar. Jag följde med, alltid nervös för att min första begagnade Nikonkamera skulle gå sönder för att jag körde alldeles för många svartvita rullar när de stod på scenen.

Studenten (nä, ingen av oss ansåg oss ha rätt att bära den vita mössan med tanke på betygen) och sedan scenbyte för oss.

Lumpen.

Av grumliga skäl hamnade vi båda på F1 i Västerås för grundutbildningen. Jag styrde min lilla Honda genom vinternatten efter att ha accepterat mitt öde. Som son till en flygofficer kunde jag inte klaga över att ha blivit uttagen som fotograf i Flygvapnet.

Staffan var inte lika smickrad. Exakt hur han bar sig åt vet jag inte än i dag. Bara att han redan efter en vecka med ett leende förklarade att försvaret inte längre var intresserat av hans tjänster.

Medan jag tillbringade trehundratrettiotvå dagar i uniform spred han glädje och musik i samhället.

Bättre det, för oss alla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Livet och Ödet drog oss iväg på massor av olika vägar. Jobb, förhållanden, resor. Lycka och olycka. Det blev glesare mellan träffarna.

Men vänskapen fanns alltid kvar i botten.

Samtalen.

Omtanken.

Nu hjälper han mig att rulla fram en skrivbordsstol som får bli rullstol för en stund. Jag tar mig mödosamt över den, vi bygger världens enklaste studio med de små medel som finns tillgodo.

Och så, lekfulla snapshots.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ingen regi, inga konstigheter.

Bara glädje och ömsesidig respekt, kärlek skulle jag nog vilja säga.

Finare blir det inte en grå första december.

Tack, Staffan. För visdomen, glädjen, kärleken.

Forever love. Vi har mycket framför oss.

Borde ju hålla käften (13), men: Skjut någon och få en gratis Calzone!

När en av mina många polisvänner skickar mig uppgifterna vet jag inte om det är skämt eller allvar, om jag ska skratta eller gråta.

Att polisen i Malmö har bjudit in tolv av stadens gangsters (varav nio dök upp) till ett möte, som avslutades med att polis och åklagare bjöd dem på – pizza.

Jo – du läste rätt.

Men strax visar det sig att både mainstreammedia och nymedia har rapporterat om händelsen och att det dessutom inte var första gången det hölls pizzaparty för kriminella.

https://www.expressen.se/kvallsposten/kriminella-i-hemligt-mote-med-polis-och-aklagare-/

När jag tänker efter så förstår jag att grundtanken verkligen är god: Om man berättar för busarna att de kan hamna i fängelse om de skjuter ihjäl någon, och att deras ägodelar kan bli beslagtagna, så ska de klia sig i huvudet, sluta skjuta och skaffa sig ett bättre liv som nio-till-femmare.

Om busarna nu vore såna som a) lyssnar och b) drömmer om en nio-till-fem-karriär (finn fem fel redan här).

Jag är alltså inte helt övertygad om att tekniken fungerar, med eller utan Calzone eller plattpizza.

En av mina många invandrarvänner som kör taxi i många timmar, sex dagar i veckan, skrattar så att han tjuter när jag berättar:

”Du skojar med mig, mannen? I våra länder bjuder inte polisen de kriminella på pizza, de bjuder på stålrör i knäskålarna, det brukar funka.”

Vad han försöker säga är att kulturskillnaderna ofta är betydligt djupare än vad vi kan föreställa oss. Att kriminella nysvenskar kommer från förhållanden så hårda, att vi inte ens kan föreställa oss vilka regler som gäller där. Vare sig internt i gangsterkulturen, eller från polisens sida. Att varken pizza eller kaffe och kanelbullar hjälper mot grov kriminalitet.

Utan att man, enligt det gamla ordspråket, måste prata med bönder på bönders vis om man vill uppnå något.

Jag vet inte om det här med pizzaträffar verkligen är en polisiär idé från allra första början eller om det är någon fristående, välbetald konsult som har kliat sig i huvudet och kommit på något som ska få Sverige att framstå som det humanaste landet i världen.

Jag hoppas på det senare.

Och jag är fortfarande skeptisk till metodens resultat.

Nu vill vän av ordning naturligtvis att jag ska lägga fram ett ofelbart dunderrecept på hur man för stopp på den våldsamt accelererande kriminaliteten i landet som förvandlats till ett slags krigszon.

Det kan jag naturligtvis inte.

Det har redan gått för långt.

Alldeles för långt.

Jag ser framför mig att vanliga, hyggliga människor kommer att göra något åt det politikerna inte gjort något åt.

De kommer inte att för evigt stillatigande se på medan deras döttrar gruppvåldtas, medan barn skjuts ihjäl, medan det sprängs fler bomber här än i de flesta länder. Det kommer att byggas gated communities där dyra bostäder blir slutsålda på rekordtid. Det kommer att bildas medborgargarden. Det kommer, så småningom, att skjutas tillbaka.

Redan när jag 1990 flyttade hem från Kalifornien, efter att i sex månader ha åkt med och studerat den kaliforniska polisens specialinriktade task force (CRASH – Community Resources Against Street Hodlums) mot gängvåld, skrev jag att segregationen och gängvåldet en vacker dag skulle bli verklighet här, om man inte tog problemet på allvar.

Nu säger statsministern att ”vi inte såg det komma”.

Jag hoppas att han enbart pratar för sig själv och sina kolleger.

Tror jag på förebyggande insatser när det gäller att bekämpa kriminalitet? Absolut. Men bara om insatserna är rejäla och sätts in riktigt tidigt. När en ung man (oftast, ju) väl har fått fotfäste i den kriminella världen är det tusen gånger svårare att släpa honom därifrån.

Och när vederbörande väl har gjort ett par fängelsevoltor är det ofta kört. Eller som en av cheferna för våra svenska kriminalvårdsanstalter med ironi i rösten sa till mig när jag var på studiebesök:

”Ja, vi är ju inte så bra på kriminalvård.”

Vad han syftade på var, att mellan 66 och 67 procent av de intagna på landets säkraste anstalter då var dömda redan tidigare.

Vän av ordning påpekar alltid att det inte finns några som helst belägg för att långa fängelsestraff förhindrar att den dömde begår nya brott. Siffran jag refererade till ovan kan ses som en bekräftelse på detta.

Å andra sidan känner jag inte heller till någon forskning som visar att milda straff eller pizzaträffar förhindrar någon från att mörda någon igen, eller begå andra brott.

Det enda jag känner till, är att den som sitter inlåst har väldigt svårt att skada eller mörda någon oskyldig medborgare.

Någonstans måste vi kanske komma ihåg att alla faktiskt har ett ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att onda handlingar leder till konsekvenser.

Och då menar jag inte pizza.

Dag Öhrlund