Allas olika värde och en politisk “naivitet”

I samband med polismordet för en tid sedan frågade en reporter statsministern hur han tyckte att man skulle tala med barn om det som hänt.

Stefan Löfven svarade:

“Jag tror det är väldigt viktigt att barnen på något sätt känner sig bekväma. Det är ju inte så att de kommer bli skjutna snart..”

Möjligen hade han redan glömt tragedin för några år sedan när åttaårige Yuusuf Warsame dog när en handgranat kastades in genom familjens lägenhetsfönster i Biskopsgården i Göteborg:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BJmXWe/yuusuf-8-dodades-i-granatattacken

Möjligen hade han glömt det vidriga i att en tolvårig flicka för knappt ett år sedan sköts ihjäl på en bensinmack i Botkyrka söder om Stockholm när hon rastade sin lilla hund.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/stockholmspolisen-om-dodsskjutningen-i-borkyrka-12-arig-flicka-miste-livet

Möjligen.

I så fall bör han antingen friska upp minnet eller – tillsammans med sin kaxige justitieminister – ta sitt ansvar och avgå. Det är nämligen dessa två herrar som är ytterst ansvariga för vad som sker.

Nu, i helgen som gick, har ytterligare två barn – en femåring och en sexåring – fått kulor i sig. Statsministern: “Jag tror det är väldigt viktigt att barnen på något sätt känner sig bekväma. Det är ju inte så att de kommer bli skjutna snart..”

Barn blir skjutna i Sverige, Löfven. På din vakt. Vakna, för helvete!

Jag tänker på pratet om alla människors lika värde. När 46-årige George Floyd blev dödad under ett polisingripande ledde det till våldsamma upplopp världen över samt debatter om polisbrutalitet och rasism. I Sverige demonstrerades det på gator och torg. Så småningom restes en staty över Floyd i USA och samtidigt spreds en del information om honom, som glömts bort tidigare:

Jag har inte sett en demonstration, inte en svensk protest, när åttaårige Yuusuf Warsame dog i Göteborg.

Inte en demonstration, inte en protest, när den tolvåriga flickan sköts ihjäl på bensinmacken i Botkyrka.

Inte en demonstration, inte en svensk protest, när den drygt trettioårige polismannen mördades i Göteborg och efterlämnade en gravid sambo.

Och hittills inte en demonstration, inte en protest, mot att en femåring och en sexåring fått kulor i sig av de grupperingar som anser sig ha rätt att styra landet med våld.

Betyder det att svenska barns – eller en svensk polismans – liv inte är lika mycket värda som George Floyds? Jag har svårt att tolka det på annat sätt.

Eller också är allt detta bara ett tecken på hur godhetsknarkande, mittfåresimmande och pk-smittade vi är i Sverige. För visst är det djupt tragiskt om allas liv inte är lika mycket värda? Vad tror du att föräldrarna till de dödade och skjutna barnen känner? Änkan efter den mördade polismannen?

Det är mycket nu, för herrar Löfven och Johansson.

Men tydligen inte när det gäller skjutningarna, eftersom ingen av dem, eller deras välbetalda kolleger, orkar masa sig ut till de berörda områdena, prata med människor där, skaka hand med dem som drabbats.

“Vi tar ansvar för Sverige.”

Nej. Det gör ni inte. Ni har nämligen viktigare saker för er:

Att till varje pris behålla makten. Lönen. Fringisarna. Pensionsvillkoren.

Jag kommer ihåg att jag var bekymrad för den här typen av våld i Sverige redan 1989 när jag flyttade hem efter några år som utrikeskorrespondent i Kalifornien. Jag hade besökt ett av världens hårdaste fängelser – San Quentin – i några dagar. Jag hade åkt med den amerikanska polisens specialstyrkor i ett halvår. Speciellt CRASH – Community Resources Against Street Hodlums – som är en speciell insatsstyrka mot kriminella gäng. Jag hade sett skjutna och dödade barn och vuxna, sett misären och orsaken till mycket av det dödliga våldet. Jag befarade att det skulle kunna bli likadant i Sverige om vi inte var vakna, såg upp och agerade.

Det tog lite längre tid än jag trott.

Men nu är vi sedan länge där.

Och våra politiker nöjer sig med att klippa ur sig några floskler för att sedan sticka huvudet i sanden och ta till alla möjliga och omöjliga tricks för att behålla makten.

Oavsett om barn, poliser eller andra oskyldiga skjuts, skadas eller dör.

Det har alltså ingenting med “naivitet” att göra från politikernas sida. Utan enbart rädsla, dumhet, inkompetens eller möjligen alltihop.

Skrämmande.

Vi står nu inför ett vägskäl sedan den 17-åring som anklagas för polismordet ska åtalas. För något halvår sedan dömdes han till tre månaders ungdomsvård efter att ha försökt mörda en annan människa med kniv.

Nu har åklagaren och domaren att ta ställning till vilket straff som kan anses lämpligt för någon som mördat en svensk polis på öppen gata.

Och vilken väg de än väljer att gå, kommer de att få en svidande kritik. Om 17-åringen klarar sig med något års fängelse så är det för milt. Om de dömande slår näven i bordet och ger honom tolv års fängelse, är det synd om den stackars “pojken”.

Men vägskälet har också en annan sida. I värsta fall har 17-åringen satt en ny standard för de gängkriminella:

Skjut en snut!

I Biskopsgården dracks det champagne och skålades för att det nu var “en aina (polis) mindre”.

De skålade för att en polis hade mördats!

Jag befarar att 17-åringen – när han än kommer ut från Kriminalvårdens vackra rum i modern, skandinavisk design – kommer att hyllas som en hjälte i “orten”. En rappare kommer att skriva en hyllningstext till honom och han uppnår kultstatus.

Då, mina vänner, är vi lika illa ute som människorna i Los Angeles slumområden.

Inte minst på grund av oss själva. För att vi inte demonstrerar, gapar, skriker och vrålar ut vår protest mot det som sker. För att vi bara knyter näven i fickan och muttrar. För att vi inte ställer krav på dem som styr landet.

Dags att ändra taktik?