Ode till en vän och snapshots från en tillfällig rullstol

Första advent. Grått, mörkt och slaskigt ute. Vi tänder ljus och pratar. Numera mest om svårigheter, fysiska och psykiska krämpor. Lågmält om nära vänner som gått bort alltför tidigt. Om hur livet ska bli. Varför vi ska titta framåt hellre än bakåt.

Fast också förstås, om de glada dagarna bakom oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efteråt mår vi oförskämt mycket bättre och kommer överens om att göra om det snart.

Staffan. En av de vackraste människor jag mött, både på ut- och insidan. Bakom det skönt härjade Dennis Hopper-ansiktet döljer sig tankar många borde ta del av, lyssna på. Under skjortan sitter ett av de största hjärtan, som alltför ofta låtit sig såras av dem som inte förstod bättre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är närmare fyrtiosex år sedan vi möttes på en skolgård i Stockholms city för att tillsammans ta oss igenom tre års skolgång i det anrika gymnasiet där filmen ”Hets” en gång spelades in. Vi var båda helt överens om att filmen i själva verket var mest dokumentär och att en god del av våra lärare sedan dess lyckats utveckla sin pennalism till ren konst.

Men vi överlevde med humorns hjälp.

Vänskapen cementerades från dag ett, trots (eller kanske tack vare) våra olikheter. Staffan i högklackade boots, lång skinnrock, ringbeklädda fingrar och långt, lockigt hår.

Vacker som en dröm redan då.

Även på insidan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi debatterade. Kollade in tjejerna. Tjuvrökte och skolkade tillsammans. Gjorde en makalös deal med den galne gymnastikläraren som krävde att tituleras ”kapten”, så att vi på lektionerna fick rasta hans tax istället för att springa tills vi hostade blod, som de andra. Staffan mutade kaptenen med musik, jag med herrtidningar.

Vi var nöjda.

Kaptenen var nöjd.

Taxen var galen och försökte alltid bita oss så fort vi lämnade tillbaka honom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På kvällarna var det klubbar och scener i ett sjuttiotals-Stockholm som sjöd av positivitetsanda. Med stor musikalisk begåvning och flinka fingrar skötte Staffan keyborden i Strix Q när bandet kompade Magnus Uggla till hans första framgångar. Jag följde med, alltid nervös för att min första begagnade Nikonkamera skulle gå sönder för att jag körde alldeles för många svartvita rullar när de stod på scenen.

Studenten (nä, ingen av oss ansåg oss ha rätt att bära den vita mössan med tanke på betygen) och sedan scenbyte för oss.

Lumpen.

Av grumliga skäl hamnade vi båda på F1 i Västerås för grundutbildningen. Jag styrde min lilla Honda genom vinternatten efter att ha accepterat mitt öde. Som son till en flygofficer kunde jag inte klaga över att ha blivit uttagen som fotograf i Flygvapnet.

Staffan var inte lika smickrad. Exakt hur han bar sig åt vet jag inte än i dag. Bara att han redan efter en vecka med ett leende förklarade att försvaret inte längre var intresserat av hans tjänster.

Medan jag tillbringade trehundratrettiotvå dagar i uniform spred han glädje och musik i samhället.

Bättre det, för oss alla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Livet och Ödet drog oss iväg på massor av olika vägar. Jobb, förhållanden, resor. Lycka och olycka. Det blev glesare mellan träffarna.

Men vänskapen fanns alltid kvar i botten.

Samtalen.

Omtanken.

Nu hjälper han mig att rulla fram en skrivbordsstol som får bli rullstol för en stund. Jag tar mig mödosamt över den, vi bygger världens enklaste studio med de små medel som finns tillgodo.

Och så, lekfulla snapshots.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ingen regi, inga konstigheter.

Bara glädje och ömsesidig respekt, kärlek skulle jag nog vilja säga.

Finare blir det inte en grå första december.

Tack, Staffan. För visdomen, glädjen, kärleken.

Forever love. Vi har mycket framför oss.

Borde ju hålla käften (13), men: Skjut någon och få en gratis Calzone!

När en av mina många polisvänner skickar mig uppgifterna vet jag inte om det är skämt eller allvar, om jag ska skratta eller gråta.

Att polisen i Malmö har bjudit in tolv av stadens gangsters (varav nio dök upp) till ett möte, som avslutades med att polis och åklagare bjöd dem på – pizza.

Jo – du läste rätt.

Men strax visar det sig att både mainstreammedia och nymedia har rapporterat om händelsen och att det dessutom inte var första gången det hölls pizzaparty för kriminella.

https://www.expressen.se/kvallsposten/kriminella-i-hemligt-mote-med-polis-och-aklagare-/

När jag tänker efter så förstår jag att grundtanken verkligen är god: Om man berättar för busarna att de kan hamna i fängelse om de skjuter ihjäl någon, och att deras ägodelar kan bli beslagtagna, så ska de klia sig i huvudet, sluta skjuta och skaffa sig ett bättre liv som nio-till-femmare.

Om busarna nu vore såna som a) lyssnar och b) drömmer om en nio-till-fem-karriär (finn fem fel redan här).

Jag är alltså inte helt övertygad om att tekniken fungerar, med eller utan Calzone eller plattpizza.

En av mina många invandrarvänner som kör taxi i många timmar, sex dagar i veckan, skrattar så att han tjuter när jag berättar:

”Du skojar med mig, mannen? I våra länder bjuder inte polisen de kriminella på pizza, de bjuder på stålrör i knäskålarna, det brukar funka.”

Vad han försöker säga är att kulturskillnaderna ofta är betydligt djupare än vad vi kan föreställa oss. Att kriminella nysvenskar kommer från förhållanden så hårda, att vi inte ens kan föreställa oss vilka regler som gäller där. Vare sig internt i gangsterkulturen, eller från polisens sida. Att varken pizza eller kaffe och kanelbullar hjälper mot grov kriminalitet.

Utan att man, enligt det gamla ordspråket, måste prata med bönder på bönders vis om man vill uppnå något.

Jag vet inte om det här med pizzaträffar verkligen är en polisiär idé från allra första början eller om det är någon fristående, välbetald konsult som har kliat sig i huvudet och kommit på något som ska få Sverige att framstå som det humanaste landet i världen.

Jag hoppas på det senare.

Och jag är fortfarande skeptisk till metodens resultat.

Nu vill vän av ordning naturligtvis att jag ska lägga fram ett ofelbart dunderrecept på hur man för stopp på den våldsamt accelererande kriminaliteten i landet som förvandlats till ett slags krigszon.

Det kan jag naturligtvis inte.

Det har redan gått för långt.

Alldeles för långt.

Jag ser framför mig att vanliga, hyggliga människor kommer att göra något åt det politikerna inte gjort något åt.

De kommer inte att för evigt stillatigande se på medan deras döttrar gruppvåldtas, medan barn skjuts ihjäl, medan det sprängs fler bomber här än i de flesta länder. Det kommer att byggas gated communities där dyra bostäder blir slutsålda på rekordtid. Det kommer att bildas medborgargarden. Det kommer, så småningom, att skjutas tillbaka.

Redan när jag 1990 flyttade hem från Kalifornien, efter att i sex månader ha åkt med och studerat den kaliforniska polisens specialinriktade task force (CRASH – Community Resources Against Street Hodlums) mot gängvåld, skrev jag att segregationen och gängvåldet en vacker dag skulle bli verklighet här, om man inte tog problemet på allvar.

Nu säger statsministern att ”vi inte såg det komma”.

Jag hoppas att han enbart pratar för sig själv och sina kolleger.

Tror jag på förebyggande insatser när det gäller att bekämpa kriminalitet? Absolut. Men bara om insatserna är rejäla och sätts in riktigt tidigt. När en ung man (oftast, ju) väl har fått fotfäste i den kriminella världen är det tusen gånger svårare att släpa honom därifrån.

Och när vederbörande väl har gjort ett par fängelsevoltor är det ofta kört. Eller som en av cheferna för våra svenska kriminalvårdsanstalter med ironi i rösten sa till mig när jag var på studiebesök:

”Ja, vi är ju inte så bra på kriminalvård.”

Vad han syftade på var, att mellan 66 och 67 procent av de intagna på landets säkraste anstalter då var dömda redan tidigare.

Vän av ordning påpekar alltid att det inte finns några som helst belägg för att långa fängelsestraff förhindrar att den dömde begår nya brott. Siffran jag refererade till ovan kan ses som en bekräftelse på detta.

Å andra sidan känner jag inte heller till någon forskning som visar att milda straff eller pizzaträffar förhindrar någon från att mörda någon igen, eller begå andra brott.

Det enda jag känner till, är att den som sitter inlåst har väldigt svårt att skada eller mörda någon oskyldig medborgare.

Någonstans måste vi kanske komma ihåg att alla faktiskt har ett ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att onda handlingar leder till konsekvenser.

Och då menar jag inte pizza.

Dag Öhrlund

Borde ju hålla käften (12) men: HJÄLTARNAS HOPPLÖSHET

Först:

Låt oss inte göra det här till en verbal könsfråga. För enkelhetens skull kallar jag både kvinnorna och männen i texten för hjältar, ok?

Jag är nyss hemkommen från sjukhuset. Halkade förstås på en isfläck och bröt foten på tre ställen.

Tre ställen. Och så lite splitter, förstås.

Typiskt mig.

Jag hamnade på Danderyds sjukhus, Ortopeden 59 A för att vara exakt.

Och tankarna tog mig bakåt i tiden.

Till 1991. Den gången då en läkare på ett helt annat sjukhus felopererade mig i ryggen så att jag blev förlamad och känslolös från midjan och neråt och förlorade ett år av mitt liv innan jag kunde gå igen, fast överläkaren sagt att jag aldrig skulle kunna det (tack Christine och de andra sjukgymnasterna som aldrig, aldrig gav upp på mig!).

Till 1998. Den gången då jag drabbades av en våldsam magblödning (utan att läkarna någonsin fann orsaken), hamnade på intensiven på Danderyds sjukhus och var nära att dö den där natten då jag förlorade över fem liter blod.

Nu: Sedan den värsta svullnaden lagt sig blir jag opererad av den utmärkte överläkaren Bodén och av den unge Mamud Miyan, en av de bästa läkare jag träffat hittills. Oerhört respektfull, artig, extremt noggrann och mycket bra på att förklara. Som om det inte vore nog skriver han ett långt intyg på engelska som ska få de amerikanska myndigheterna att förstå varför jag har rätt att ha morfinpreparat med mig när jag reser.

Vården när den är som allra bäst.

Flashback för mig – då som nu:

Underbar, välutbildad vårdpersonal. Sjuksköterskor och undersköterskor – huvudsakligen kvinnor men också en och annan man – som sliter ihjäl sig dygnet runt. Som alltid håller ett vakande öga. Som tröstar oss oroliga, tar sig tid att lyssna, ger smärtlindring, hjälper till med duschandet, lyfter tungt, brer ostmackor, brygger gott kaffe, torkar bajs, bäddar om sängar och tar blodtrycksprover, allt med samma tålmodighet. Allt med samma goda humör.

Hon som med ett leende kommer med en liten kanna äppeljuice utan att jag ens har bett om det.

Han, den store ryssen, som utan att säga mycket hjälper mig till toaletten mitt i natten.

Hjältinnor och hjältar. Ett av samhällets viktigaste jobb.

Men aldrig belönat efter vad det är värt.

Jag rullas mellan avdelningar, pratar och lyssnar med dem som jobbar. Alltför många berättar om hur kraven ökar, om oro och personalnedskärningar, om hur ingen ”däruppe” lyssnar. Om hur man inte vill diskutera löneökningar utan istället tittar på medan sköterskor säger upp sig, blir anställda av bemanningsföretag, får betydligt högre löner och blir inhyrda till samma sjukhus där de tidigare arbetade för en dålig lön. Politisk logik?

En sköterska går av sitt pass 21.30 på kvällen och har sedan lång resväg hem. Hon börjar igen 07.00 nästa morgon, måste gå upp 04.30 för att hinna i tid.

Hur tänker de som planerar?

Vi pratar löner och villkor men hon hävdar att det finns något viktigare:

”De måste höja vår status.”

För några år sedan blev det ett väldigt liv när renhållningsarbetarna ville ha 40 000 kronor i lön för att jobba 30-timmarsvecka.

För min del får de gärna 50 000 eller 60 000 kronor, för att de gör sådant ingen annan vill och sliter sönder sina kroppar när de släpar och bär, i stekande sol, ishalka och svinkalla snöoväder.

Det här gäller all vårdpersonal – inklusive hemtjänstpersonal – som sliter i det tysta och aldrig ger upp. Det gäller brandmän och ambulanspersonal som försöker rädda liv medan idioter kastar sten på dem. Poliser och väktare som efter ett hårt pass kommer hem nerspottade och (i bästa fall) med spyor och urin på uniformen, efter att ha blivit hotade och kallade för horor och nazister. Som kan betrakta sina sovande familjer och tacka sin lyckliga stjärna för att de inte blev skjutna eller sprängda i kväll heller.

Men vad händer i morgon?

Det är för mig fullkomligt obegripligt att landets ledare (som uppenbart saknar mod och kompetens för att ta tag i de våldsamt eskalerande problemen) inte inser att samhällets stöttepelare – de som utför det värsta skitjobbet, de som vi inte överlever utan – måste respekteras och belönas för det de utför.

26 500 kronor brutto för en polis som blir utsatt för mordförsök på jobbet, är inte respekt.

Sköterskornas löner är inte respekt.

Jag har en liten idé om hur man får oförstående politiker att förstå (och för att få de riksdagsledamöter som tidigare jobbade inom vården, att minnas):

Låt dem ligga i överfulla sjukhussalar någon vecka eller så utan rätt att lämna sängen, utlämnade till dem som fortfarande orkar ha ett patos, orkar tycka att vård av andra är det viktigaste.

Bara en idé.

Till alla er hjältar som jobbar i dag, i natt, i morgon:

Tack för att ni finns. För att ni orkar. För er kärlek och humanism, oavsett vad ni utsätts för.

Utan er skulle vi inte ha en chans.

Dag Öhrlund

Slättens predikan

Kanske läste du om det. Kanske undrade du.

Öhrlund predikar i kyrkan? Som att ta Djävulen själv i båten? Lika troligt som att ett UFO skulle landa utanför din bostad?

Så här ligger det till: En av alla mina underbara vänner är Kerstin Graff, präst i Gärsnäs församling på Österlen.

Foto: Michael Graff

Kerstin vet att min tro haltar betänkligt. Icke desto mindre har vi haft många fina, givande diskussioner om livet, andlighet, gudstro, människor och allt möjligt annat spännande, inte minst under sena kvällar.

En kort tid efter att Kerstin gjort min mammas begravningsceremoni till ett av mina finaste minnen, frågade hon en kväll om jag ville gästpredika i Stiby kyrka.

Jag trodde först att hon skojade. Men hon utvecklade som vanligt kloka och fina tankar och jag insåg att det handlade om en stor ära och om en av mitt livs största utmaningar.

Så jag tackade ja.

Vi diskuterade detaljerna. Jag ville prata om det för mig viktigaste och vackraste ordet i världen och det var helt okej, men jag hade en del att förhålla mig till – söndagens tema “Nådens gåvor” och några utdrag ur bibeltexter.

Ännu en utmaning, att få ihop alltihop.

Nästa steg var att tillskriva biskopen i Lunds Stift och begära Venia Concionandi – tillstånd att predika trots att man inte är prästvigd. Resultatet blev ett vackert svarsbrev som ska ramas in och hängas bredvid de brev jag har från bland andra prinsessan Victoria och Drottningen av England.

Och så kom den magiska söndagen.

Foto: Michael Graff

Nervös? undrade många av vännerna.

Faktiskt inte. Inte i sällskap med Kerstin och hennes härlige man Micke.

Solen målade Österlen i extra vackra färger, den svaga brisen förmådde inte dämpa hettan när termometern visade 28 grader.

För de flesta av Guds barn lockade förmodligen bad, solande och grillande mer än att åka till en kyrka men en trogen skara, inklusive några av mina Facebook-gillare, bänkade sig och det räckte bra för att det skulle bli en fin stund.

Tack Kerstin, kyrkoherde Eva Asp och biskop Johan Tyrberg för att jag fick chansen. Tack Kerstin och Micke för en underbar middag i er trädgård efteråt – jag hade ju uttryckligen önskat mig falukorv och makaroner! ;o)

Den nattliga hemfärden i skrämmande tät dimma gav också upphov till fler viktiga reflektioner om livet.

För dig som inte var med, men ändå är nyfiken, publicerar jag här min Slättens Predikan i sin helhet. Jag hoppas att orden leder till goda tankar:

 

Respekt.

Smaka på ordet. Viska det för dig själv. Säg det gång på gång.

Enligt mig är det världens vackraste och kanske allra viktigaste ord.

Respekt.

Om alla människor på jorden hade hedrat ordets innebörd så hade vi inte haft några konflikter, krig eller terrordåd. Inga mord, våldtäkter, skjutningar eller bombdåd, allt det som blivit en smärtsam verklighet även i vårt land.

Jag vägrar att tro att någon föds ond. Dessvärre tror jag inte heller att någon föds med respekt.

Men någonstans ifrån – kanske just från Gud – har vi fått denna nådens gåva att lära oss, att förstå och att ge. Ty respekt är inget man kan kräva utan att samtidigt ge. Ge värme, kärlek, förståelse.

Och förlåtelse.

Det där med förlåtelse är svårt. Mycket svårt. I Matteusevangeliet läser jag:

”Då kom Petrus fram till honom och sade:

”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”

Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.

Jag tänker på det som hände på den norska ön Utöya år 2011. Kan föräldrar, syskon, släktingar och vänner förlåta att Anders Bering Breivik tog livet av 69 ungdomar på ön? Kan anhöriga förlåta att åtta personer dog av hans sprängdåd i centrala Oslo?

Jag har svårt att tro det.

Jag har pratat en hel del med Stefan Åkerman, pappa till elvaåriga Ebba som dog i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 när Rahkmat Akilov tog livet av fem personer och skadade ytterligare tio.

Stefans liv är sedan dess en oavbruten, mörk smärta och blir aldrig detsamma igen. Och han kan inte förlåta den som tog hans enda barn ifrån honom.

Hat är ett oerhört starkt ord och förlåtelsens absoluta motsats. Stefan Åkerman hatar Rahkmat Akilov. Han har också en stark ilska mot Sveriges ledning, som lät den utvisade Akilov vara kvar i landet länge nog för att hämnas sin utvisning.

Det är förstås lättare att förlåta något, om man inte själv har blivit drabbad av det som skedde, Ändå har jag svårt att tro att man, som människa, kan förlåta allt.

En vän till mig sa en gång:

Gud kanske förlåter allt, men jag gör det inte.

Men kanske är den största gåvan av alla att man kan förlåta sig själv, till och med för att man hatar?

Ur Romarbrevet läser jag:

”Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.”

Och Respekt, skulle jag vilja tillägga.

Det vackraste och viktigaste ordet jag vet.

Genom att visa respekt bygger vi det goda. Det fina, det vackra, det barmhärtiga.

Dagligen matas vi med nyheter om ondskan och dess effekter. Alltför sällan får vi läsa om de goda människorna och handlingarna.

Godhet säljer inga lösnummer. Barmhärtighet ger inga tittarsiffror. Av någon anledning föredrar majoriteten dramat.

Men det är faktiskt du och jag som avgör vad vi vill läsa, lyssna på och titta på. Genom att göra bra val blir det lättare för oss att komma ihåg att de goda människorna och handlingarna på jorden är långt fler än de onda. Att människor varje dag hjälper varandra, ser till att de svaga får mat, vård och tröst, att de ensamma får sällskap.

Vi lever i orostider med onda inslag vi inte har sett tidigare, speciellt inte i vårt lilla land som varit så förskonat från naturkatastrofer, krig och terror.

Men det finns hopp.

Jag är övertygad om att det goda samhället byggs av små kvarter. När människor i ett kvarter skapar respekt, värme, närhet, hjälpsamhet och trygghet, kommer de som bor i nästa kvarter att titta ditåt och säga:

”Det där ser trevligt ut. Så vill jag också leva.”

Och så går man och pratar med grannen.

Och de goda kvarteren växer.

Naturligtvis är det inte lätt. Naturligtvis går det heller inte fort.

Men det går. För att vi människor har fått de verktyg, de nådens gåvor, som krävs för att bygga och vårda det goda.

Ett av verktygen är samtalet. Det riktiga samtalet. I den nya, digitala världen är det alltför lätt att gömma sig bakom en dataskärm, kanske få ur sig hårda ord som man inte sagt om man stod öga mot öga med mottagaren. Det är också alltför lätt att bara trycka dit en smiley eller en ”tummen upp” istället för att verkligen prata, förklara sig, dela med sig av sina känslor. I den digitala kommunikationen missar vi det så viktiga kroppsspråket och därför ökar också risken för missförstånd. Något som är menat som ett skämt kan tas emot hårt i andra änden om man glömmer den där lilla smileyn, eller om man inte kommer med en varm och bra förklaring efteråt. Och när du plötsligt lämnar datorn för att brygga kaffe eller för att någon ropar på dig, undrar förstås personen i den andra änden varför kommunikationen plötsligt avbröts, avslutades. Blev du arg? Tycker du inte om honom eller henne längre? Riskerna är stora och jag har tyvärr sett exempel på hur till synes små misstag har lett till stora missförstånd och ibland – konflikter.

Visst är det praktiskt med datorer och ingen av oss vill väl i dag vara utan Internet med alla fantastiska möjligheter det ger? Men det ena utesluter inte det andra. Vi kan fortfarande prata med varandra i telefon. Öga mot öga.

Så glöm aldrig vikten av att prata på riktigt. För det där med att vara tillsammans, se den andra människan, se kroppsspråket och höra tonfallet – den samvaron kan ingen maskin i världen ersätta.

Så ta din granne, din vän. i handen. Samtala.

Tillsammans kan ni göra det. Samtalet är en befriande terapi som vi alla behöver, inte minst i svåra stunder. Men samtalet, det riktiga samtalet, är också glädje, överraskningar och en väg till något gott, något bättre.

Bara så kan det goda vinna över det onda.

Och det goda är, i alla former, nådens gåvor.

 

 

Låt mig prata lite om mamma.

Jag står där i lägenheten i Solna och inser att jag aldrig mer kommer hit.

Lägenheten som var mitt hem i 18 år och min mammas i mer än 60 år.

Nu är det rörigt. Sopsäckar överallt, möbler och saker i en röra. En människas hela liv måste sorteras, kastas, fraktas bort snabbt. Lägenheten måste tömmas, säljas. Processen blir full av synnerligen smärtsamma insikter.

Ingenting är längre värt något.

De antika möblerna som mamma hoppades kunna sälja för att få in lite pengar på slutet. Kristallkronorna. Den där fina Rörstrandsservisen. Kristallglasen. Kopparkittlarna, de gamla.

Auktionshusen vill inte komma och titta. De kartonger med det finaste som vi kör dit, ber de oss ta med hem igen.

Ingenting, ett livs samlingar, är längre värt något.

Jag står där nu och tittar på sakerna och dammet på golvet och pärmen från hemtjänsten och sjukhussängen och rullstolarna och … räddar den fula porslinshunden som en av mina döttrar alltid velat ha. Och pappas flygvapenmärken. Och en liten värdelös sak som alltid betytt något för mig. Och …

Sedan stänger jag dörren till rummet där jag skrev och älskade med några som älskade mig.

Och går för alltid.

Låt mig prata lite om mamma:

Anna Barbro Irmelin Östling föddes den 17 juli 1921 i Ronneby, son till Edward Östling som var godsföreståndare vid järnvägen, och Alma som var fullt upptagen med att ta hand om såväl Barbro som de fem syskonen. Det här var på den tiden när Barbro, då hon nådde upp till telefonen, kom till en telefonist och kunde säga ”Får jag prata med pappa” och snabbt blev framkopplad till järnvägsstationens godsavdelning.

Alma blev tidigt änka och ensam med de sex barnen i ett stort hus. Barnen fick i sin tur kavla upp ärmarna och arbeta för att skapa egna liv. Under 33 år skaffade Barbro sig en mycket gedigen utbildning samtidigt som hon arbetade, bland annat i Praktisk Affärspsykologi, Näringsidkarens Vardagsjuridik, Teknisk Engelska, Finansiell Franska, Spanska och Ryska. Hon utbildade sig till reseledare, genomgick stabskursen för officerare vid Kungliga Flygkrigshögskolan och senare en befälsutbildning i den svenska flygledningen.

Karriären inleddes vid 15 års ålder som journalistvolontär vid Blekinge Dagblad. Tre år senare hade Barbro flyttat till Malmö och blev anställd som maskinskriverska på Mazetti chokladfabrik och därefter vid Svenska Sockerfabriksaktiebolaget. Hon flyttade så småningom till Stockholm och blev bland annat privatsekreterare hos riksdagsmannen Åke Wiberg.

Under andra världskriget samt de efterföljande åren hade Barbro en rad spännande anställningar som korrespondent, privatsekreterare och översättare. Hon tillbringade också tid i Tyskland, Schweiz och Frankrike för språkstudier.

Ett intyg, undertecknat ”med utmärkt högaktning” av assistenten K Palmquist vid Psykotekniska Institutet vid Stockholms Högskola, lyder:

”Ber härmed få meddela att den av Eder sökta tjänsten å Psykotekniska Institutet numera är tillsatt. Vi tacka för det intresse Ni visade genom att deltaga i testningen, till vilken ni gärna får hänvisa om Ni söker annan befattning. Eder placering i testningen var gynnsam.”

Den 15 augusti 1953 utnämnde chefen för Flygvapnet, generalen Nordenskiöld, Barbro till Lotta av kaptens tjänsteklass. Hennes anställning som personalassistent vid Flygstaben i Stockholm kom att vara i nästan sju år. Bland annat var hon chef för alla flyglottor i Sverige, vilket innebar att utforma utbildningar och göra inspektionsresor över hela landet.

Enligt Barbro var jobbet i Flygvapnet det bästa hon hade haft, och hon skulle med glädje ha stannat om inte hennes man, flygofficeren Carl-Eric, hade blivit förflyttad från Stockholm till flygflottiljen F 17 i Kallinge utanför Ronneby. Ironiskt nog var cirkeln sluten och Barbro var tillbaka i den stad hon lämnat i tidiga ungdomen.

Flygofficeren och kärleken, Carl-Eric Öhrlund

 

Under åren i Kallinge mellan 1959 och 1966 arbetade Barbro extra vid en revisionsbyrå i Ronneby, samt som lärarvikarie i skolor i Kallinge och Karlskrona.

1963 vann Barbro, i en tävling i Facits personaltidning, en treveckorsresa i USA med allt inkluderat. Maken Carl-Eric följde förstås med på det stora äventyret och resultatet blev en lång serie researtiklar i de blekingska lokaltidningarna

När Carl-Eric förflyttats tillbaka till Stockholm fick Barbro anställning vid SE-Banken som arbetsledare för avdelningen för värdepapper och skatteärenden. Efter drygt fyra år lämnade hon banken för att bli revisor på en byrå i Stockholm, där hon bland annat skötte skattearbetet åt kända ansikten som ABBA, Lill-Babs och Svenne Hedlund från Hep Stars.

När maken Carl-Eric dog 1977 tog Barbro det kanske djärvaste steget i sitt liv genom att säga upp sig och starta en egen revisionsbyrå, som hon först drev från kontor på Drottninggatan i Stockholm (samtidigt som hon arbetade extra åt Riksgäldskontoret), senare från bostaden i Solna. Barbro fortsatte som revisor i 34 år fram till 90 års ålder då hon gjorde den sista deklarationen åt en kund.

Barbro var en intelligent, disciplinerad och på alla sätt driven kvinna, en dåtidens feminist som verkade genom att göra karriär på egna meriter genom gedigna studier och hårt arbete. Hon hade mycket bestämda åsikter – inte minst om att betala räkningar på rätta datum – och var inte alltid helt lätt att ha att göra med.

Samtidigt var hon mycket omtyckt av sina kunder och efter makens död blev hon en av primadonnorna i Stockholms manliga homosexuella kretsar, där hon tillsammans med den äldre operasångerskan ”Palten” bjöds till alla fester och behandlades som en drottning!

Tillbaka till nuet:

Begravningsceremonin skulle vara enkel och så blir det. Efter kremeringen tar jag urnan i min bil – som jag gjorde med mormor, som jag gjorde med älskade pappa – och kör till Blekinge. Mina lika älskade döttrar Isabell och Josephine ser till att roadtripen fylls med bra musik.

På fredagen hänger regnet i luften men kommer aldrig riktigt. Tio minuter innan vi ska gå in i kyrkan, granne med flygflottiljen F 17 där min far, överstelöjtnanten, var stolt flygare och sedermera flygchef, händer något märkligt.

En briljant pilot i en 39 JAS Gripen dyker upp och uppför en magnifik flyguppvisning som får det att slå lock för öronen. Med full efterbrännkammare rollar han, inverterar, låter maskinen dansa över den regntunga himlen. Runt kyrkan, runt kyrkogården. Varv efter varv.

Som vore det ett tecken, kanske pappas hälsning till mamma: Äntligen, käraste, kom till mig igen!

 

Kerstin Graff är inte bara en synnerligen god vän utan också präst i en församling i Skåne. Jag har frågat om hon vill hjälpa oss att föra mamma till den sista vilan och hon har svarat att hon känner sig hedrad.

Vi är få där i Bredåkra kyrka i Kallinge. Och det känns bra. Jag, döttrarna, min kusin som mer är min ende bror. Kerstin och hennes man Micke. Kantorn och en assistent. Inga fler.

Kerstin dirigerar vackert en ceremoni som blir oerhört vacker. Josephine, Isabell och jag har valt musik av bröderna Gärdestad, Marie Fredriksson och Tommy Nilsson. Isabell sjunger Amazing Grace. Allt är i sin enkelhet närmast smärtsamt vackert och samtidigt befriande.

Efteråt bär jag urnan i famnen bort till familjegraven. Det regnar lite nu. Kerstin säger att tårarna är Guds. Vackert.

Kerstins ord, glädje, gester när jag sänkt urnan i jorden, blir den vackraste avslutningen, och tillsammans vandrar vi alla efteråt mot en underbart levande middag där vi på alla sätt i många timmar diskuterar livet i alla dess former.

  

På återseende, mamma. Bättre kunde det inte ha slutat.

Tack Isabell, Josephine, Per, Kerstin och Micke.

 

 

Att stjäla från en blind

Låt mig prata lite om mamma.

Bara lite.

En stolt kvinna med en lång och imponerande karriär bakom sig. I banker. I Flygvapnet. I skolväsendet. Som revisor till några av Sveriges största artister. När pappa dog sade hon upp sig från en välbetald, trygg position och startade eget. Modigt.

Vid 90 års ålder stängde hon sin lilla revisionsfirma. Hon har med andra ord betalt in den skatt hon ska, och lite till.

I dag är hon 97 år och väger 56 kilo. Håret är tunt men hon envisas fortfarande med att färga det svart. Hon är helt blind, kroppen har gett upp och hon sitter i rullstol, plågad av smärtor i de ben som inte längre vill bära. Alla vänner är döda, hon kan inte längre läsa tidning eller titta på tv, bara vänta på att hemtjänsten ska komma. Eller någon från vårdcentralen. Eller jag.

Men hon är klar i skallen. Kristallklar.

Då och då, allt tätare, blir det jojo-resor till och från sjukhus. För bara några dagar sedan kom hon ut från en avdelning där hon behandlats med antibiotika mot bältros som lett till ett ilsket bensår.

I morse var det dags igen. Ambulans till akuten. Oregelbunden hjärtrytm och andningssvårigheter. Trött. Svag.

Dottern och jag besöker henne på akuten när hon legat där i några timmar. Som vanligt oroar hon sig för att räkningarna ska bli betalda i tid. Jag lovar att ordna.

Plånboken, så. Mamma vill alltid ha mer än tillräckligt med pengar med sig till sjukhuset. För att kunna köpa de svindyra ögondropparna om hon blir liggande länge. För att kunna köpa halstabletter. För att kunna ge personalen pengar till kaffekassan.

Hon svär på att hon hade tre tusen kronor med sig när ambulansen kom. Sex stycken femhundralappar.

Vi hittar en femhundralapp i plånboken. Har mamma trots allt blivit lite virrig?

Jag dubbelkollar med den pålitligaste människan i världen som var med när ambulansen hämtade. Jodå, mamma hade tre tusen kronor med sig.

Nu finns det femhundra.

Någon har gjort ett klipp.

Det här inlägget riktar sig till dig som gjorde klippet.

Låt oss säga att det tar en minut att öppna en blind, 97-årig kvinnas handväska, rota igenom den, hitta plånboken, hala upp 2 500 kronor och låta dem glida ner i fickan.

En minut.

Det ger omräknat en potentiell timlön på 150 000 kronor och jag hoppas att du är riktigt stolt över din fingerfärdighet och finansiella kompetens. Jag hoppas också att du kan le när du ser dig själv i ögonen, när du möter dina barns (om du har några) blickar och att du sover gott.

Du är en tragisk symbol för det lägsta som existerar, en symbol för dem som slår mot de svaga. Och för ett moraliskt krackelerande samhälle. Dina handlingar leder också till att oskyldiga, hårt arbetande människor skuldbeläggs och misstänkliggörs i onödan.

Så sträck på dig. Var stolt över dig själv.

Och be till din Gud att jag aldrig hittar dig.

 

Tomtens bekymmer

Tomten ringde för ett par veckor sen.

Han lät deppig. Jag föreslog att vi

skulle träffas, ta ett par järn och

snacka igenom problemen.

Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i sextio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men han är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot släden. En ren fick en i skallen och blev alldeles snurrig. Det där borde man berätta för regeringen. Om vi hade nån, alltså.”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fyr-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren, och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom..?

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs “Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och travesterade:

 Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

 Dag Öhrlund

 

 

Borde ju hålla käften (11), men: Varmt välkommen till Sverige, terrorister!

Prioriteringar.

“Vi tar ansvar.” “Jag tar ansvar.” “Sakliga, ansvarsfulla diskussioner över blockgränsen.”

Har du hört det förr?

I skrivande stund sitter våra högt avlönade politiker vid kaffeborden och pratar, två månader efter valet. Och prioriteringen är klar – diskussionerna handlar inte om LSS-barnen, om cancervården, om miljöförstöringen, om de hemlösa på gatan, om fattigpensionärer utan mat, om stressen i sjukvården, om att busschaufförer och poliser hotas till livet, om våldtäkter, misshandel, överfall, rån och dödsskjutningar.

De handlar om makt. Och i huvudsak om hur partier som fått mindre än nio procent av väljarnas röster ska stoppa landets tredje (eller näst, beroende på undersökning) största parti från att få något inflytande.

Jag borde inte vara förvånad, men är det ändå. Det är ju folket som genom röstning har velat ha det så. Men varför?

Mer beklämd än förvånad blir jag när jag läser om den nya terroristrapporten från SÄPO och Polisen.

Läs mer om rapporten här:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/785-islamistiska-extremister-i-sverige?cmpid=del%3Afb%3A20181114%3A785-islamistiska-extremister-i&fbclid=IwAR3tSEZ0His1oUb0W4LOoI8nMeRXZoT1pP-wWSpau54oTVOH39K04zjgWXY

I korthet talar den om att antalet islamistiska extremister i Sverige på få år har växt från några hundra till flera tusen. SÄPO har tidigare uppskattat antalet till minst 2 000 och nu uppges 785 av dessa vara “centrala individer”. Vad det innebär kan vi ju fundera över en stund.

Jag har frågat flera poliser om vilka resurser det skulle behövas för att dygnet runt-bevaka dessa och hindra dem från att utföra terrorattentat. Svaren har varit lika – med hänsyn till skiftgång, sjukdom, semestrar, utbildning och annat skulle det krävas tio poliser per extremist. Totalt över 20 000, alltså (vad det skulle kosta törs jag inte räkna på). Poliser som inte ens finns i tider där myndigheten inte klarar av att hålla reda på de tomtar som roar sig med att skjuta ihjäl varandra – och andra – var och varannan dag.

Vi står alltså med byxorna nere.

Men grundfrågan är inte hur vi ska klara att bevaka extremister.

Frågan är varför de får finnas här.

Enligt rapporten är 71,7 procent av extremisterna födda utomlands. 26,4 är födda i Sverige och har en eller två föräldrar som är födda utomlands. Endast 1,9 procent är födda i Sverige och har två föräldrar som också är det.

Enkel matematik säger alltså att 562 av extremisterna kunde ha stoppats från att överhuvudtaget komma in i Sverige om underrättelsetjänst, SÄPO, polis och migrationsverk hade fungerat optimalt, haft ett bra samarbete och framförallt – mandat från våra nervösa politiker som biter naglarna av sig för att inte kränka någon eller få rasiststämpel på sig. Om vi dessutom hade haft effektiva lagar som förbjuder all form av kopplingar till terrorism, hade dessa 562 också kunnat utvisas permanent.

Kuriosa: 13,5 procent av extremisterna är kvinnor. Och av alla konfliktresenärer (svenskt, fint ord, avser dem som – ofta på vår bekostnad – flytt hit men reser till Syrien och Irak då och då för att kriga innan de kommer tillbaka till kaffe och kanelbullar) var 25 procent kvinnor.

Min fråga är:

Varför vill någon svensk ha det så här? Medan skötsamma, duktiga invandrare – som jobbat hårt, startat företag, gett andra människor jobb och byggt ett nytt liv här – utvisas på grund av idiotskäl som att de tagit ut för lite lön eller semester, kan extremisterna lugnt fortsätta hämta bidrag för att bygga upp sina celler och planera nya dåd mot landet som föder dem.

Logik? Översätt det här till att du varje dag ger pengar till någon som hotar dig och din familj, lägger bomber utanför dörren eller skjuter på er. Troligt?

Resultatet av den svenska flatheten blir som det blir. Exakt hur många terrorangrepp SÄPO har lyckats förhindra får vi dessvärre inte veta. Men det vi vet räcker bra.

Taimour Abdulwahabs familj flydde från Bagdad och hamnade i Tranås. Efter en resa till England blev Taimour “radikaliserad”. Han ansåg att regeringar i väst inte hade någon rätt att vara i Irak och Afghanistan och hans lösning på problemet var att bli Sveriges förste självmordsbombare.

Den 11 december 2010 skrev han i ett meddelande till SÄPO att han åkte till Stockholm för “Jihad”. Sedan körde han till huvudstaden och tände eld på sin Audi, i vilken han lagt fyra bensindunkar och gasoltuber. Bilen exploderade och började brinna. Därefter promenerade han med en bomb på kroppen bland julhandlande människor längs Drottninggatan och svängde – tack och lov – in på den tomma Bryggargatan.

Det gick inte riktigt som Taimour tänkt sig. Efter 260 meters promenad exploderade han.

Men ingen annan.

Tack vare hans förvirring, förmåga, klantighet eller vad du nu vill kalla det, kom ingen oskyldig människa till skada. Den gången.

Se filmen här:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/MgayjR/sa-blev-han-sjalvmordsbombare

Betydligt värre gick det fredagen den 7 april 2017 när Rakhmat Akilov inledde det han senare kallade en “martyroperation”.

Under sina tre år i Sverige var Akilov en flitig moskébesökare och försökte under sina försök dels rekrytera människor till IS, dels be om hjälp med ett terrorattentat. “Jag tillhör inte mig själv, jag tillhör Islamiska Staten”, sa han.

Redan i december 2016 fick Akilov definitivt avslag på sin asylansökan och besked om att han skulle utvisas. Men i Migrationsverkets papper stod det att mannen i själva verket hette Rahmatjon Kurbonov och var en känd uzbekisk artist, eftersom Akilov hade uppgett detta i sin ansökan. När Akilov hade fått beskedet avvek han och i februari 2017 överlämnade Migrationsverket ärendet till polisen. Gränspolisenheten på NOA registrerade ärendet och efterlyste mannen men inga “särskilda insatser” gjordes för att hitta honom.

Under tiden fram till attacken på Drottninggatan kunde terroristen alltså leva helt öppet i Sverige (både hans arbetsgivare och hans juridiska ombud visste var han fanns och vad han hade för telefonnummer!) och bland annat ägna sig åt att jobba svart i det sommarhus som tillhörde komikern (?) Özz Nüjens familj.

Missa inte Janne Josefssons intervju med Özz Nüjen om detta:

https://www.youtube.com/watch?v=35JPPljP6Pc

Vansinnesfärden längs Drottninggatan klockan 14.53 – då Akilov noggrant siktade på oskyldiga gående med den stulna lastbilen – ledde till att  fem personer, bland andra elvaåriga Ebba Stefansdotter Åkerlund, dog. Tio personer skadades fysiskt och jag törs inte tänka på hur många som fick psykiska men.

Efter en omfattande utredning – förundersökningen omfattade 9 000 sidor – åtalades Akilov för fem fall av mord, allmänfarlig ödeläggelse, terroristbrott genom försök till mord i 119 fall samt framkallande av fara för annan i 24 fall. Redan i häktet bråkade och ryade Akilov för att han inte fick rätt sorts kaffe och snus. Så kom domen: Livstids fängelse samt utvisning och förbud att någonsin återvända till Sverige. Om vi antar att han släpps och utvisas efter 20 år så kommer enbart fängelsevistelsen att ha kostat skattebetalarna över 26 miljoner kronor.

Så mycket fick inte offren. Från början nämndes att de skulle dela på 14 miljoner, en skitsumma som sänktes till en ännu värre kränkning, även om pengar naturligtvis inte kan ersätta en mänsklig förlust, fysiskt eller psykiskt lidande. Anhöriga till de som dödades yrkade på 150 000 kronor i anhörigersättning, vilket sänktes till schablonen 60 000 kronor. Deras yrkanden på kränkningsersättning, vilket vanligtvis går till direkta brottsoffer, avslogs helt. Akilovs två advokater begärde ersättning för 900 timmars arbete vardera.

Skadestånden kan med intresse jämföras med fallet där en muslimsk kvinna i Tingsrätten tilldömdes 75 000 kronor (vilket Hovrätten senare ändrade) för att hon vägrat skaka hand med en läkare som skulle undersöka henne:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MgmAWR/kvinna-tog-inte-i-hand–lakare-frias

eller fallet där en annan kränkt kvinna fick 40 000 kronor i skadestånd för att hon vägrat skaka hand med en manlig chef vid en arbetsintervju:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/kvinna-vagrade-ta-i-hand-vid-intervju-unik-dom-ger-henne-ratt

Rättvisa proportioner?

Akilov har naturligtvis inga pengar, ty merparten av det han tjänade svart hade han skickat hem till sina anhöriga i Uzbekistan. Detta innebar att brottsoffren får sina pengar antingen från försäkringsbolag eller Brottsoffermyndigheten. I vilket fall som helst får försäkringstagare och skattebetalare betala notan.

Ukrainska Iryna som fick svåra skador när hon blev påkörd av Akilov och tvingades amputera sitt högra ben, fick i augusti i år besked om utvisning trots att statsminister Löfven sagt att allt skulle bli så bra. Han försvarade sig med att han inte kunde påverka lagar eller gå in i enskilda ärenden.

För elvaåriga Ebbas föräldrar blir livet aldrig sig likt. Båda är som paralyserade efter att deras enda dotter mördats på öppen gata av en terrorist som Sverige inte förmått vare sig stoppa, gripa eller utvisa innan allt var försent.

Läs pappa Stefans viktiga debattartikel här:

https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/

“Efteråt fick jag ett brev från Löfven, men jag vet ju inte ens om det är han som har skrivit det”, säger Ebbas pappa Stefan när vi talas vid. “Skadeståndet på 60 000 kronor överklagade jag eftersom det kändes som en kränkning, det hade varit bättre om de inte hade gett mig något skadestånd alls. Ärendet har inte kommit upp i Hovrätten än och vem vet, det kanske slutar med att jag förlorar och att det blir jag som får betala.”

Under vårt samtal berättar Stefan att han träffat pappan till den 22-åriga Västeråsflicka som blev mördad under en av terrorattackerna i Paris.

“Han och flickans mamma har flera gånger blivit flugna till Paris och bott på hotell på Frankrikes bekostnad och fått träffa två presidenter som djupt beklagat det som skett. Ur en terrorfond har tjejens anhöriga fått dela på drygt fem miljoner kronor.”

Kommentarer om hur Sverige behandlar offrens anhöriga är överflödiga, men jag skäms igen.

Än i dag bär Stefan på ett hat, inte bara mot Akilov utan också mot det etablissemang som indirekt lät terrordådet ske genom att inte stoppa galningen i tid, trots all den information som fanns.

“Händelsen på Drottninggatan skulle helt enkelt aldrig ha skett”, säger han.

Som om detta inte vore nog påminns Ebbas föräldrar ständigt på ett annat, vidrigt sätt. En psykiskt sjuk, polsk man har skändat flickans grav vid över 30 tillfällen, och trots att Stefan själv gripit mannen på bar gärning och överlämnat honom till polisen, sker ingenting.

“När jag tog honom släppte polisen honom efter en timme. Redan 2014 dömdes han till utvisning men hans advokat överklagade och han fick stanna kvar. Ett halvår senare åkte han fast och dömdes igen, men då sa Tingsrätten inte ett ljud om utvisning. Hade det inte varit rimligt att ställa krav på honom om han nu skulle få stanna i Sverige? Han har också skändat en annan flickas grav massor av gånger och han grips med jämna mellanrum på stan för förargelseväckande beteende. Men inget händer och mina sju, åtta anmälningar mot honom har inte lett till något åtal.”

Detsamma gäller de anmälningar Ebbas mamma har gjort mot mannen.

Som så många gånger förr kan jag konstatera att jag är djupt bekymrad över utvecklingen.

Jag har muslimska vänner som delar mina känslor och naturligtvis ska muslimer i allmänhet inte blandas ihop med islamistiska extremister.

Men de senare ska i sin tur behandlas efter vilka de är och vad de vill. De har inte kommit hit för att skapa ett nytt och bättre liv.

Utan för att döda. Och mot de ambitionerna hjälper varken kaffe, kanelbullar eller armband.

I de byggnader där beslut fattas sitter våra politiker och röstar för feministisk snöröjning, att cyklister ska få cykla mot rött, att förlossningsavdelningar ska läggas ner, att sjuka barn ska få sin assistans indragen och att vi samtidigt ska satsa drygt 43 miljoner på forskning om det romska språkets utveckling i världen. Detta samtidigt som sjukvård och polis går på knäna och skolresultaten rasar.

https://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/43-8-miljoner-kronor-till-romsk-forskning

Men framförallt – samtidigt som några tusen islamistiska terrorister fnattar runt (många av dem på din bekostnad) och funderar på var nästa bomb ska sprängas eller nästa lastbil ska vansinnesköras för att så många svenskar som möjligt ska dö.

Hur i helvete tillåts det ske?

Oj, förlåt! Jag glömde ju att vi är en humanistisk stormakt, som herr Statsministern uttryckte det.

Det är ju viktigt att resten av världen ser och respekterar det, eller hur?

 

And the winner is…

Vänner,

I mitt föregående blogginlägg berättade jag att min hemkommun försöker rätta till jämställdhetsproblem genom att sätta upp nya, jämlika skyltar vid övergångsställena:

https://www.ohrlund.se/blogg/borde-ju-halla-kaften-10-men-overgaende-jamstalldhetsproblem-eller-ren-idioti/

Därefter utlyste jag en teckningstävling där jag efterlyste den perfekta skylten för övergångsställen – den som kränker varken män, kvinnor, hens, vita, svarta, blinda, rullstolsbundna, allergiker, hysteriker, överkänsliga, halta, enbenta, veganer eller några andra.

Ingen lätt match. Men fyra tappra gillare gav sig in i matchen och efter mycket huvudbry har juryn (jag, jag och jag) fattat beslut:

På tredelad andraplats kommer Susanne Rådlund med följande förslag:

Juryns motivering: Rådlund utforskar i bild våra yttersta frågeställningar och fantasier utan att för den sakens skull lämna ett klart, eller framförallt kränkande, svar till det existentiella i övergången mellan ljus och mörker, mellan världar och mer basalt, två gångbanor.

På lika delad andraplats kommer Annika Craehn med det här konstverket:

Juryns motivering: Med den bifogade motivationstexten “Försök att bli kränkt av denna. Spelar ingen roll om du är röd, grön, brun, vit eller svart. Om du är lång, kort, tjock, smal, cyklar, sitter i rullstol, gömmer dig under ett tält…” kastar sig konstnärinnan Craehn (ty hon tycks identifiera sig som kvinna!) djupt in i det för oss alla stora och vidsynta där gående varelser i alla former och färger hälsas välkomna till en pk-doftande asfalt där alla kan bli överkörda på lika, möjligen alltför lika, villkor.

På samma delade andraplats hittar vi också Zandra Nordquist som har skapat följande skyltförslag:

Juryns motivering: Nordquist ligger nu sannolikt inlagd på en ortopedisk avdelning efter att ha brutit armar och ben av sig i kampen att skapa den mest icke-exkluderande skylten. Med få undantag i form av 165 uteblivna språk och 3 290 dialekter, har hon (ty hon tycks identifiera sig som en kvinna!) skärpt våra sinnen och ökat vår nyfikenhet inför det okända ett överträdande av en gata kan innebära. Likaså pekar Nordquists svarta, närmast skrämmande, streck mot en ny verklighet ingen av oss ännu känner till.

Så vinnaren:

Dave Nordh började med ett bidrag från sin naivistiska period, med förklaringen att detta vore “den ultimata” skylten:

Därefter kom han snabbt på bättre tankar och skrev:

“Men sedan blev jag påmind av mig själv att den var kränkande mot blinda som inte kan se den, så då blev det den här:”

Ovanstående bidrag är alltså det vinnande. Juryns motivering:

“Nordh har i sitt konstnärliga utövande, i tomhetens och smärtans desperation, överträffat sig själv när det gäller att spränga existentiella gränser. Den ytliga, närmast patetiskt uttalade motivationen om att inte vilja kränka blinda tycks mer som en rökridå för att i kombination av blygsel och självutplåning icke framhäva de egna konstnärliga ambitionerna. Icke desto mindre lyser Nordhs konstnärliga anda igenom som en skarphet, en andlig tomhet förvandlad till klarhet som träffar oss alla med verklighetens kyla. Dave Nordh har skapat ett konstverk som bör pryda vart svenskt övergångsställe utan att rimligtvis kunna kränka någon.”

Stort grattis, Dave! Du har, som dina medtävlare vunnit en signerad bok (fast aningen finare än de andras).

De fantastiska bidragen ovan har sporrat mig att utlysa fler tävlingar. Jag ber att få återkomma! :o)

 

 

 

 

Borde ju hålla käften (10), men: Övergående (?) jämställdhetsproblem eller ren idioti?

Jag läser i lokaltidningen att min kommun vill arbeta för att öka jämställdheten.

Det är bra.

Det senaste superdjärva greppet som kommer att ta oss mot större jämställdhet (eller inte) är dock att byta ut alla slitna skyltar vid övergångsställen mot nya som visar en kvinna som går över. Och om det anläggs nya övergångsställen så ska dessa också förses med en skylt som visar en kvinna.

– För mig är det en självklarhet att vi ska vara jämställda på alla områden som vi kan, säger Moa Rasmusson (L), ordförande i Trafik- och fastighetsnämnden.

Moa (L). (Foto: Pauline Cederblad)

Moa är förvånad över att nyheten har väckt så stor upprördhet bland kommunens invånare.

Det är inte jag. Folk tycker nämligen att det finns viktigare problem att ägna sig åt.

För om vi nu ska köra hela kränkt- och jämställdhetsspåret ända in i kaklet (vilket jävla idiotuttryck för att komma från politiker) så blir det så här:

Den klassiska skylten är diskriminerande och exkluderande mot alla vita människor och alla som inte identifierar sig som man alla dagar. Vidare är den diskriminerande mot feta, enbenta, enarmade eller på andra sätt handikappade människor. Den antyder också fattigdom genom att mannen på bilden inte har några ägodelar, inte ens en synlig mobiltelefon.

“Fru Gårman”-skylten är diskriminerande på många sätt. För det första mot män och alla könsidentiteter förutom kvinnor. För det andra mot ogifta kvinnor. För det tredje mot alla kvinnor som har mindre eller större bröst än kvinnan på bilden, och mot alla kvinnor som hellre bär byxor än kjol. Den är dessutom rasistisk och antyder fattigdom.

Den här är diskriminerande och exkluderande på en rad sätt mot det tredje könet, de andra tjugofem könsidentiteterna, vita människor och alla som är äldre än tio år eller så. Dessutom antyder den fattigdom och kan tolkas som att pojken är på väg att begå ett sexuellt övergrepp på flickan.

Här antyds det pedofili så att det bara dammar om det. Den är dessutom exkluderande mot små pojkar och mot den svarta rasen. Bland annat.

Nu blir det värre. Kennelklubben, Grisodlarnas Riksförbund med flera kommer att anmäla till Diskrimineringsombudsmannen fort som fan.

Det här är naturligtvis inte ett dugg bättre. Inte nog med att skylten exkluderar alla raser förutom taxar, den exkluderar alla andra djur i vårt samhälle. Den är dessutom objektifierad eftersom könsorganet är synligt utan anledning.

Den här varianten är naturligtvis i högsta grad aktuell, politiskt korrekt och samhällstillvänd. Problemet är att den exkluderar kvinnor i andra klädnader än niqab och burka. Vidare exkluderar den smalare hen (första gången i världshistorien jag har publicerat detta oerhört tramsiga ord!) samt människor med ben och fötter. Och alla djur.

Kränkt (!) blir den vars föräldrar inte hade råd att köpa en gitarr eller skicka iväg sitt barn på någon form av musiklektioner. Likaså kränks de som spelar bastuba, piano, blockflöjt, trummor, ukulele, trumpet, mungiga, saxofon eller slår på tomburkar med pinnar från en sushirestaurang. Skylten är också grovt diskriminerande mot alla som inte kan eller vill spela något instrument. Och mot alla som inte tycker om musik. Och mot alla som har det knapert ekonomiskt (vet du hur mycket en elgitarr kostar??). Därmed kränker den också exempelvis tiggare.

Den här är riktigt jävligt elak. Alla har faktiskt inte råd med en cykel! Framförallt inte en elcykel eftersom bidragen för dessa tycks ha upphört. Bortsett från att skylten är grovt rasistisk – den antyder ju att svarta människor inte har råd med bil – så exkluderar den joggare, skidåkare och fyllon som kryper på alla fyra.

Jahaja. Så bara för att man vill gå som normala människor, ska man behöva bli kränkt av en sådan här skylt. Ett vidrigt exkluderande av majoriteten av gångtrafikanterna, anser jag. Dessutom är den djupt rasistisk eftersom den antyder att alla svarta människor går på det här viset.

Visst, visst, fortsätt mobba oss handikappade, bara. Oj, förlåt! Jag glömde att man inte får säga handikappad längre. Det byttes mot rörelsehindrad vilket sedan ändrades till att man hade ett funktionshinder vilket ändrades till en funktionsnedsättning, vilket också var kränkande och byttes mor funktionsvariation. Samma sak var det för alla rullstolsbundna som i den politiska korrekthetens namn blev rullstolsburna (naturligtvis uppfunnet av en idiot som inte har den blekaste aning om hur det är att sitta i rullstol ofrivilligt). Blev du trött nu? Jag också. Och bara det är ju kränkande.

Den här har naturligtvis inget med övergångsställen att göra, men i varje ickefungerande demokratur borde den sitta precis överallt i hopp om att åtminstone någon idiot ska gå på budskapet.

Med detta utlyser jag en teckningstävling! Rita den perfekta skylten för ett övergångsställe – den som inkluderar allt och alla på ett jämlikt, fair trade-märkt, allergigodkänt, rättvise- och Svanenmärkt, gluten- och laktosfritt, icke-rasistiskt, icke-homofobiskt, icke-antisemitiskt och på alla vis icke-kränkande sätt. Skicka teckningen i ett PM till mig snarast. Första pris får förbli ospecificerat, det kan bli alltifrån en signerad bok till att du får äta lunch med mig. Vi får se.

Rita nu, för fan. Det här är viktigt, anser det svenska samhället. Och du är ju en av dem som bär upp det, eller hur? ;o)