Slättens predikan

Kanske läste du om det. Kanske undrade du.

Öhrlund predikar i kyrkan? Som att ta Djävulen själv i båten? Lika troligt som att ett UFO skulle landa utanför din bostad?

Så här ligger det till: En av alla mina underbara vänner är Kerstin Graff, präst i Gärsnäs församling på Österlen.

Foto: Michael Graff

Kerstin vet att min tro haltar betänkligt. Icke desto mindre har vi haft många fina, givande diskussioner om livet, andlighet, gudstro, människor och allt möjligt annat spännande, inte minst under sena kvällar.

En kort tid efter att Kerstin gjort min mammas begravningsceremoni till ett av mina finaste minnen, frågade hon en kväll om jag ville gästpredika i Stiby kyrka.

Jag trodde först att hon skojade. Men hon utvecklade som vanligt kloka och fina tankar och jag insåg att det handlade om en stor ära och om en av mitt livs största utmaningar.

Så jag tackade ja.

Vi diskuterade detaljerna. Jag ville prata om det för mig viktigaste och vackraste ordet i världen och det var helt okej, men jag hade en del att förhålla mig till – söndagens tema “Nådens gåvor” och några utdrag ur bibeltexter.

Ännu en utmaning, att få ihop alltihop.

Nästa steg var att tillskriva biskopen i Lunds Stift och begära Venia Concionandi – tillstånd att predika trots att man inte är prästvigd. Resultatet blev ett vackert svarsbrev som ska ramas in och hängas bredvid de brev jag har från bland andra prinsessan Victoria och Drottningen av England.

Och så kom den magiska söndagen.

Foto: Michael Graff

Nervös? undrade många av vännerna.

Faktiskt inte. Inte i sällskap med Kerstin och hennes härlige man Micke.

Solen målade Österlen i extra vackra färger, den svaga brisen förmådde inte dämpa hettan när termometern visade 28 grader.

För de flesta av Guds barn lockade förmodligen bad, solande och grillande mer än att åka till en kyrka men en trogen skara, inklusive några av mina Facebook-gillare, bänkade sig och det räckte bra för att det skulle bli en fin stund.

Tack Kerstin, kyrkoherde Eva Asp och biskop Johan Tyrberg för att jag fick chansen. Tack Kerstin och Micke för en underbar middag i er trädgård efteråt – jag hade ju uttryckligen önskat mig falukorv och makaroner! ;o)

Den nattliga hemfärden i skrämmande tät dimma gav också upphov till fler viktiga reflektioner om livet.

För dig som inte var med, men ändå är nyfiken, publicerar jag här min Slättens Predikan i sin helhet. Jag hoppas att orden leder till goda tankar:

 

Respekt.

Smaka på ordet. Viska det för dig själv. Säg det gång på gång.

Enligt mig är det världens vackraste och kanske allra viktigaste ord.

Respekt.

Om alla människor på jorden hade hedrat ordets innebörd så hade vi inte haft några konflikter, krig eller terrordåd. Inga mord, våldtäkter, skjutningar eller bombdåd, allt det som blivit en smärtsam verklighet även i vårt land.

Jag vägrar att tro att någon föds ond. Dessvärre tror jag inte heller att någon föds med respekt.

Men någonstans ifrån – kanske just från Gud – har vi fått denna nådens gåva att lära oss, att förstå och att ge. Ty respekt är inget man kan kräva utan att samtidigt ge. Ge värme, kärlek, förståelse.

Och förlåtelse.

Det där med förlåtelse är svårt. Mycket svårt. I Matteusevangeliet läser jag:

”Då kom Petrus fram till honom och sade:

”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”

Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.

Jag tänker på det som hände på den norska ön Utöya år 2011. Kan föräldrar, syskon, släktingar och vänner förlåta att Anders Bering Breivik tog livet av 69 ungdomar på ön? Kan anhöriga förlåta att åtta personer dog av hans sprängdåd i centrala Oslo?

Jag har svårt att tro det.

Jag har pratat en hel del med Stefan Åkerman, pappa till elvaåriga Ebba som dog i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 när Rahkmat Akilov tog livet av fem personer och skadade ytterligare tio.

Stefans liv är sedan dess en oavbruten, mörk smärta och blir aldrig detsamma igen. Och han kan inte förlåta den som tog hans enda barn ifrån honom.

Hat är ett oerhört starkt ord och förlåtelsens absoluta motsats. Stefan Åkerman hatar Rahkmat Akilov. Han har också en stark ilska mot Sveriges ledning, som lät den utvisade Akilov vara kvar i landet länge nog för att hämnas sin utvisning.

Det är förstås lättare att förlåta något, om man inte själv har blivit drabbad av det som skedde, Ändå har jag svårt att tro att man, som människa, kan förlåta allt.

En vän till mig sa en gång:

Gud kanske förlåter allt, men jag gör det inte.

Men kanske är den största gåvan av alla att man kan förlåta sig själv, till och med för att man hatar?

Ur Romarbrevet läser jag:

”Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.”

Och Respekt, skulle jag vilja tillägga.

Det vackraste och viktigaste ordet jag vet.

Genom att visa respekt bygger vi det goda. Det fina, det vackra, det barmhärtiga.

Dagligen matas vi med nyheter om ondskan och dess effekter. Alltför sällan får vi läsa om de goda människorna och handlingarna.

Godhet säljer inga lösnummer. Barmhärtighet ger inga tittarsiffror. Av någon anledning föredrar majoriteten dramat.

Men det är faktiskt du och jag som avgör vad vi vill läsa, lyssna på och titta på. Genom att göra bra val blir det lättare för oss att komma ihåg att de goda människorna och handlingarna på jorden är långt fler än de onda. Att människor varje dag hjälper varandra, ser till att de svaga får mat, vård och tröst, att de ensamma får sällskap.

Vi lever i orostider med onda inslag vi inte har sett tidigare, speciellt inte i vårt lilla land som varit så förskonat från naturkatastrofer, krig och terror.

Men det finns hopp.

Jag är övertygad om att det goda samhället byggs av små kvarter. När människor i ett kvarter skapar respekt, värme, närhet, hjälpsamhet och trygghet, kommer de som bor i nästa kvarter att titta ditåt och säga:

”Det där ser trevligt ut. Så vill jag också leva.”

Och så går man och pratar med grannen.

Och de goda kvarteren växer.

Naturligtvis är det inte lätt. Naturligtvis går det heller inte fort.

Men det går. För att vi människor har fått de verktyg, de nådens gåvor, som krävs för att bygga och vårda det goda.

Ett av verktygen är samtalet. Det riktiga samtalet. I den nya, digitala världen är det alltför lätt att gömma sig bakom en dataskärm, kanske få ur sig hårda ord som man inte sagt om man stod öga mot öga med mottagaren. Det är också alltför lätt att bara trycka dit en smiley eller en ”tummen upp” istället för att verkligen prata, förklara sig, dela med sig av sina känslor. I den digitala kommunikationen missar vi det så viktiga kroppsspråket och därför ökar också risken för missförstånd. Något som är menat som ett skämt kan tas emot hårt i andra änden om man glömmer den där lilla smileyn, eller om man inte kommer med en varm och bra förklaring efteråt. Och när du plötsligt lämnar datorn för att brygga kaffe eller för att någon ropar på dig, undrar förstås personen i den andra änden varför kommunikationen plötsligt avbröts, avslutades. Blev du arg? Tycker du inte om honom eller henne längre? Riskerna är stora och jag har tyvärr sett exempel på hur till synes små misstag har lett till stora missförstånd och ibland – konflikter.

Visst är det praktiskt med datorer och ingen av oss vill väl i dag vara utan Internet med alla fantastiska möjligheter det ger? Men det ena utesluter inte det andra. Vi kan fortfarande prata med varandra i telefon. Öga mot öga.

Så glöm aldrig vikten av att prata på riktigt. För det där med att vara tillsammans, se den andra människan, se kroppsspråket och höra tonfallet – den samvaron kan ingen maskin i världen ersätta.

Så ta din granne, din vän. i handen. Samtala.

Tillsammans kan ni göra det. Samtalet är en befriande terapi som vi alla behöver, inte minst i svåra stunder. Men samtalet, det riktiga samtalet, är också glädje, överraskningar och en väg till något gott, något bättre.

Bara så kan det goda vinna över det onda.

Och det goda är, i alla former, nådens gåvor.