Först:
Låt oss inte göra det här till en verbal könsfråga. För enkelhetens skull kallar jag både kvinnorna och männen i texten för hjältar, ok?
Jag är nyss hemkommen från sjukhuset. Halkade förstås på en isfläck och bröt foten på tre ställen.
Tre ställen. Och så lite splitter, förstås.
Typiskt mig.
Jag hamnade på Danderyds sjukhus, Ortopeden 59 A för att vara exakt.
Och tankarna tog mig bakåt i tiden.
Till 1991. Den gången då en läkare på ett helt annat sjukhus felopererade mig i ryggen så att jag blev förlamad och känslolös från midjan och neråt och förlorade ett år av mitt liv innan jag kunde gå igen, fast överläkaren sagt att jag aldrig skulle kunna det (tack Christine och de andra sjukgymnasterna som aldrig, aldrig gav upp på mig!).
Till 1998. Den gången då jag drabbades av en våldsam magblödning (utan att läkarna någonsin fann orsaken), hamnade på intensiven på Danderyds sjukhus och var nära att dö den där natten då jag förlorade över fem liter blod.
Nu: Sedan den värsta svullnaden lagt sig blir jag opererad av den utmärkte överläkaren Bodén och av den unge Mamud Miyan, en av de bästa läkare jag träffat hittills. Oerhört respektfull, artig, extremt noggrann och mycket bra på att förklara. Som om det inte vore nog skriver han ett långt intyg på engelska som ska få de amerikanska myndigheterna att förstå varför jag har rätt att ha morfinpreparat med mig när jag reser.
Vården när den är som allra bäst.
Flashback för mig – då som nu:
Underbar, välutbildad vårdpersonal. Sjuksköterskor och undersköterskor – huvudsakligen kvinnor men också en och annan man – som sliter ihjäl sig dygnet runt. Som alltid håller ett vakande öga. Som tröstar oss oroliga, tar sig tid att lyssna, ger smärtlindring, hjälper till med duschandet, lyfter tungt, brer ostmackor, brygger gott kaffe, torkar bajs, bäddar om sängar och tar blodtrycksprover, allt med samma tålmodighet. Allt med samma goda humör.
Hon som med ett leende kommer med en liten kanna äppeljuice utan att jag ens har bett om det.
Han, den store ryssen, som utan att säga mycket hjälper mig till toaletten mitt i natten.
Hjältinnor och hjältar. Ett av samhällets viktigaste jobb.
Men aldrig belönat efter vad det är värt.
Jag rullas mellan avdelningar, pratar och lyssnar med dem som jobbar. Alltför många berättar om hur kraven ökar, om oro och personalnedskärningar, om hur ingen ”däruppe” lyssnar. Om hur man inte vill diskutera löneökningar utan istället tittar på medan sköterskor säger upp sig, blir anställda av bemanningsföretag, får betydligt högre löner och blir inhyrda till samma sjukhus där de tidigare arbetade för en dålig lön. Politisk logik?
En sköterska går av sitt pass 21.30 på kvällen och har sedan lång resväg hem. Hon börjar igen 07.00 nästa morgon, måste gå upp 04.30 för att hinna i tid.
Hur tänker de som planerar?
Vi pratar löner och villkor men hon hävdar att det finns något viktigare:
”De måste höja vår status.”
För några år sedan blev det ett väldigt liv när renhållningsarbetarna ville ha 40 000 kronor i lön för att jobba 30-timmarsvecka.
För min del får de gärna 50 000 eller 60 000 kronor, för att de gör sådant ingen annan vill och sliter sönder sina kroppar när de släpar och bär, i stekande sol, ishalka och svinkalla snöoväder.
Det här gäller all vårdpersonal – inklusive hemtjänstpersonal – som sliter i det tysta och aldrig ger upp. Det gäller brandmän och ambulanspersonal som försöker rädda liv medan idioter kastar sten på dem. Poliser och väktare som efter ett hårt pass kommer hem nerspottade och (i bästa fall) med spyor och urin på uniformen, efter att ha blivit hotade och kallade för horor och nazister. Som kan betrakta sina sovande familjer och tacka sin lyckliga stjärna för att de inte blev skjutna eller sprängda i kväll heller.
Men vad händer i morgon?
Det är för mig fullkomligt obegripligt att landets ledare (som uppenbart saknar mod och kompetens för att ta tag i de våldsamt eskalerande problemen) inte inser att samhällets stöttepelare – de som utför det värsta skitjobbet, de som vi inte överlever utan – måste respekteras och belönas för det de utför.
26 500 kronor brutto för en polis som blir utsatt för mordförsök på jobbet, är inte respekt.
Sköterskornas löner är inte respekt.
Jag har en liten idé om hur man får oförstående politiker att förstå (och för att få de riksdagsledamöter som tidigare jobbade inom vården, att minnas):
Låt dem ligga i överfulla sjukhussalar någon vecka eller så utan rätt att lämna sängen, utlämnade till dem som fortfarande orkar ha ett patos, orkar tycka att vård av andra är det viktigaste.
Bara en idé.
Till alla er hjältar som jobbar i dag, i natt, i morgon:
Tack för att ni finns. För att ni orkar. För er kärlek och humanism, oavsett vad ni utsätts för.
Utan er skulle vi inte ha en chans.
Dag Öhrlund