När en av mina många polisvänner skickar mig uppgifterna vet jag inte om det är skämt eller allvar, om jag ska skratta eller gråta.

Att polisen i Malmö har bjudit in tolv av stadens gangsters (varav nio dök upp) till ett möte, som avslutades med att polis och åklagare bjöd dem på – pizza.

Jo – du läste rätt.

Men strax visar det sig att både mainstreammedia och nymedia har rapporterat om händelsen och att det dessutom inte var första gången det hölls pizzaparty för kriminella.

https://www.expressen.se/kvallsposten/kriminella-i-hemligt-mote-med-polis-och-aklagare-/

När jag tänker efter så förstår jag att grundtanken verkligen är god: Om man berättar för busarna att de kan hamna i fängelse om de skjuter ihjäl någon, och att deras ägodelar kan bli beslagtagna, så ska de klia sig i huvudet, sluta skjuta och skaffa sig ett bättre liv som nio-till-femmare.

Om busarna nu vore såna som a) lyssnar och b) drömmer om en nio-till-fem-karriär (finn fem fel redan här).

Jag är alltså inte helt övertygad om att tekniken fungerar, med eller utan Calzone eller plattpizza.

En av mina många invandrarvänner som kör taxi i många timmar, sex dagar i veckan, skrattar så att han tjuter när jag berättar:

”Du skojar med mig, mannen? I våra länder bjuder inte polisen de kriminella på pizza, de bjuder på stålrör i knäskålarna, det brukar funka.”

Vad han försöker säga är att kulturskillnaderna ofta är betydligt djupare än vad vi kan föreställa oss. Att kriminella nysvenskar kommer från förhållanden så hårda, att vi inte ens kan föreställa oss vilka regler som gäller där. Vare sig internt i gangsterkulturen, eller från polisens sida. Att varken pizza eller kaffe och kanelbullar hjälper mot grov kriminalitet.

Utan att man, enligt det gamla ordspråket, måste prata med bönder på bönders vis om man vill uppnå något.

Jag vet inte om det här med pizzaträffar verkligen är en polisiär idé från allra första början eller om det är någon fristående, välbetald konsult som har kliat sig i huvudet och kommit på något som ska få Sverige att framstå som det humanaste landet i världen.

Jag hoppas på det senare.

Och jag är fortfarande skeptisk till metodens resultat.

Nu vill vän av ordning naturligtvis att jag ska lägga fram ett ofelbart dunderrecept på hur man för stopp på den våldsamt accelererande kriminaliteten i landet som förvandlats till ett slags krigszon.

Det kan jag naturligtvis inte.

Det har redan gått för långt.

Alldeles för långt.

Jag ser framför mig att vanliga, hyggliga människor kommer att göra något åt det politikerna inte gjort något åt.

De kommer inte att för evigt stillatigande se på medan deras döttrar gruppvåldtas, medan barn skjuts ihjäl, medan det sprängs fler bomber här än i de flesta länder. Det kommer att byggas gated communities där dyra bostäder blir slutsålda på rekordtid. Det kommer att bildas medborgargarden. Det kommer, så småningom, att skjutas tillbaka.

Redan när jag 1990 flyttade hem från Kalifornien, efter att i sex månader ha åkt med och studerat den kaliforniska polisens specialinriktade task force (CRASH – Community Resources Against Street Hodlums) mot gängvåld, skrev jag att segregationen och gängvåldet en vacker dag skulle bli verklighet här, om man inte tog problemet på allvar.

Nu säger statsministern att ”vi inte såg det komma”.

Jag hoppas att han enbart pratar för sig själv och sina kolleger.

Tror jag på förebyggande insatser när det gäller att bekämpa kriminalitet? Absolut. Men bara om insatserna är rejäla och sätts in riktigt tidigt. När en ung man (oftast, ju) väl har fått fotfäste i den kriminella världen är det tusen gånger svårare att släpa honom därifrån.

Och när vederbörande väl har gjort ett par fängelsevoltor är det ofta kört. Eller som en av cheferna för våra svenska kriminalvårdsanstalter med ironi i rösten sa till mig när jag var på studiebesök:

”Ja, vi är ju inte så bra på kriminalvård.”

Vad han syftade på var, att mellan 66 och 67 procent av de intagna på landets säkraste anstalter då var dömda redan tidigare.

Vän av ordning påpekar alltid att det inte finns några som helst belägg för att långa fängelsestraff förhindrar att den dömde begår nya brott. Siffran jag refererade till ovan kan ses som en bekräftelse på detta.

Å andra sidan känner jag inte heller till någon forskning som visar att milda straff eller pizzaträffar förhindrar någon från att mörda någon igen, eller begå andra brott.

Det enda jag känner till, är att den som sitter inlåst har väldigt svårt att skada eller mörda någon oskyldig medborgare.

Någonstans måste vi kanske komma ihåg att alla faktiskt har ett ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att onda handlingar leder till konsekvenser.

Och då menar jag inte pizza.

Dag Öhrlund