En tanke i svåra tider

En tanke i Coronatider

Note: I texten nedan kan varje “billigt” läsas som “konsumtion“.

Det är en besvärlig tid. För världen, för de andra, är det långt ifrån den första.

Men för oss, i Det Lilla Landet Som Alltid Vet Bäst, tycks det vara värre än för de flesta andra, om man får tro nyhetsrapporteringen.

Utom möjligen för USA. För allt är i vanlig ordning Trumps fel och det är jätte-jätte-jätte-konstigt att dödstalen där är större än hos oss, i ett land med 330 miljoner invånare, och med ett väsensskilt skattesystem. Så låt oss tala om det, för då behöver vi inte tala lika mycket om det som händer här.

Och det är ju befriande. Bäst så. Puh.

Däremot är det inte alls konstigt att vi under pandemin har mycket större dödlighet per capita än Tyskland, med sina 70 miljoner. Eller Finland. Eller Norge. Eller Korea.

För vi vet ju bäst.

Alltid.

Så låt oss istället tala om det som händer hos de andra, där det alltid är värre.

Den obehagliga sanningen är att vi – i det stora perspektivet – är några bortskämda jävlar som har varit förskonade från riktiga naturkatastrofer, och från krig i hundratals år, medan våra grannländer och har lidit så sent som under andra världskriget. Andra länder, långt senare.

Den obehagliga sanningen är att vi har levt på lån och i överkonsumtion och med tanken på att allt ska vara billigt. Därför har vi fyllt våra hem med asiatiska varor, för det är ju trevligare att betala 79 kronor för en t-shirt eller att handla från skojsiga ”Wish”, eller hur? Därför har vi också tillåtit oss (skäms!) att beklaga oss för att vi under Thailandssemestern sett sjuåriga flickor sitta och sy på nätterna, medan vi på en dag har druckit för mer pengar än de tjänar på en månad. Guuuuud, så hemskt!

Dubbelmoral kallas det. Hyckleri, om du hellre vill.

När nu våra egna mindre butiker, större företag, barer, restauranger, hotell, reseföretag, flygbolag, småföretagare och gudvetvilka får klappa igen, så får vi stå där med långnäsan.

För att billigt vann.

Häromdagen sa min älskade:

”Det vore nog bäst om det kom ännu en pandemi, en ännu värre, som raderade ut mänskligheten så att djuren äntligen får leva ifred.”

En krass, svart syn?

Kanske har hon rätt. Just nu tycks jorden må bättre än på länge och naturen hjälpligt, om än haltande, försöka återhämta sig från vår brutala misshandel.

Billigt regerar inte för tillfället.

Kanske, förhoppningsvis, har vi något att lära på sikt, av det som nu sker.

Lära oss vad som egentligen är det viktiga i livet.

Gamla grundvärden som vänner, närhet, kärlek, omtanke, respekt.

Båda fötterna på jorden. En jord att respektera.

Inte billigt.

Möjligen kan det tolkas som en haltande jämförelse, men jag önskar att du nu tillämpar din bästa skoldanska och lyssnar på en av salig Kim Larsens absoluta mästerverk – ”Jutlandia”.

Det handlar om krigsskeppet med samma namn, som skickades till ett brinnande Koreakrig i slutet av 1940-talet, och där 16-åriga flickor fick agera sjuksköterskor för att ta hand om unga män, skickade i döden av de idioter som alltid styr krig.

Och här sitter vi och tycker synd om oss själva.

Med all rätt, när vi sörjer de nära och älskade som hastigt lämnar oss i den förfärliga pandemin.

Utan någon rätt, för att vi lät oss dras med i allt som strider mot naturens lagar.

Med kärlek och omtanke hoppas jag att du och dina närmaste kommer ur det här så bra som möjligt.

Och att jag själv lär mig något viktigt av det.

Lyssna nu på Kim och Kjukken: