Jag vet inte om det beror på ålder, bortskämdhet, uttråkning eller vad.
Men värre blir det hela tiden, inte minst när det gäller böcker.
Som nittonåring hade jag nyss blivit faderslös. Ironiskt nog väntade jag på en skatteåterbäring på närmare tjugo tusen kronor och var samtidigt så fattig att jag inte hade råd med cigarretter, än mindre med den Billybokhylla jag så hjärtans gärna behövde till mina böcker.
Kanske var det då jag grundlade beteendet att till varje pris läsa ut en bok som jag köpt för surt förvärvade pengar, oavsett om den var bra eller dålig.
Det där hängde med genom en god del av livet. Jag vet inte hur många timmar eller dagar jag ägnat åt att plåga mig igenom dåliga böcker, bara för att jag hade betalt fullt pris för dem.
När jag tänker efter gällde det inte bara böcker. Jag tvingade mig igenom biofilmer trots att jag redan efter en stund tyckte illa om dem, jag åt upp billig restaurangmat som inte var värd pengarna, jag fortsatte umgås med folk jag inte hade något gemensamt med, av rädsla att de skulle ta illa upp om jag drog mig undan.
Det där höll på i tiotals år innan jag drabbades av Otålighetssyndromet.
Första gången var det en ganska smärtsam upplevelse att lägga undan en roman efter tjugo sidor, med tanke på att den kostat närmare tvåhundra skattade kronor. Andra gången gick det lättare. I dag går det fort. Jag tvekar inte längre att lämna en biograf när filmen bara rullat i tjugo minuter, jag skjuter undan tallriken om maten smakar illa och jag försöker så varsamt det går välja att umgås med människor som jag förhoppningsvis kan ge något, och som förhoppningsvis kan ge mig något.
Jag har kommit på att jag har bråttom, riktigt bråttom. Att mitt liv är för kort för böcker och filmer jag inte tycker om, dålig mat och fel umgänge. Med risk för att några ska tycka att jag är en tjurig gubbfan (vilket till stora delar är alldeles rätt) sorterar jag så gott jag kan livets beståndsdelar i goda och dåliga, och sovrar hårt.
Värst är det när det gäller böcker och det slår mig att det har blivit ännu värre sedan jag själv började författa. Intresset och toleransen sjunker en liten aning för i stort sett varje medioker bok jag öppnar och hoppet om att hitta en unik historia dyker upp alltmer sällan. Tidigare lovade jag mig att ge varje bok åtminstone femtio sidor innan jag fattade ett beslut om att läsa vidare. Nu är jag nere på tjugo.
Just nu läser jag en författare som nyligen har geniförklarats som ny mästare i sin genre. Vederbörande (nej, jag tänker inte skriva hen, glöm det!) har sålt miljoner exemplar och kritikerna drar efter andan.
Jag måste vara dum på riktigt eftersom jag inte förstår storheten i det som miljoner människor tydligen älskar. Eller? Vi pratar om en deckare/spänningsroman (stryk det som ej önskas) och efter hundra sidor har det inte hänt ett skit mer än att en person tycks ha försvunnit. Däremot upprepas ointressanta vardagligheter sida upp och sida ner. I början trodde jag att det fanns en litterär poäng med det hela, nu börjar jag tvivla starkt. Språket är inte heller något som får mig att gråta av glädje.
Boken är på femhundrafemtiosex sidor och jag är nu på sidan etthundranitton. Då undrar du förstås varför jag inte gav upp långt tidigare. Svaret är förstås att även jag är en död fisk som flyter med strömmen alltför ofta. För flera miljoner människor kan väl inte ha fel? Boken måste ju vara bra, eller hur?
Men i nattens mörker sänker sig ett allt starkare tvivel och ingen ser ju om jag lägger den i ge bort-högen. I mitt sovrum pockar ytterligare ett femtiotal böcker på att bli lästa och jag är övertygad om att flera av dem är riktigt bra.
Otålighetssyndromet skrämmer mig en aning, samtidigt som det ger en märklig känsla av välbefinnande. Ty – är inte livet alldeles för kort för att ägna åt dåliga saker? Och vad som är dåligt, det bestämmer väl envar, om vi bara törs?
Varför frågar jag det här? Tja, ser jag ut som The Answer Man, kanske? :o)
Jag är faktiskt bara nyfiken. Har du också drabbats av Otålighetssyndromet?
Berätta!
Hmm. Jovisst har jag många delvis lästa böcker i bokhyllan, men jag har aldrig tänkt på att det är otålighet som ligger bakom. Mer att jag ännu inte förstår författarnas storhet. Särskilt gäller det – nu får jag ta fram skämskudden – två nobelpristagare, Imre Kertész och Elfriede Jelinek. Tänker att jag skall ta fram dem och läsa sen, när jag förstår mer. Kanske kommer jag aldrig dit, det är roligare att läsa det jag tycker om.
Jo, det har hänt några gånger – och sen har jag gjort motsatsen, läst klart och blivit förbannad på mig själv för att jag gjorde det.
Sådär resonerade jag också för några år sedan – det kändes fel att lägga undan en bok jag påbörjat. Kanske av den anledningen du skriver, att jag har betalat för den och ska sannerligen försöka få lite valuta för pengarna, men också för att det är inlärt beteende att man slutför det man påbörjat. Med åren har jag slutat med detta att läsa sådant jag inte tycker om. Jag brukar också ge berättelsen cirka hundra sidor innan jag slår igen pärmen för gott, väl medveten om att det finns berättelser som skjuter fart ännu längre in – men i de fall ser jag nog hellre filmen och får allt avklarat på två timmar istället för ändlöst tragglande under flera veckor.
Vet inte om det beror på otålighet, jag vill kallar det att bli vuxen, själv bestämma vad JAG, vill, kan och önskar. Våga ha synpunkter o åsikter som andra ger en konstiga blickar för. Helt enkelt bli egoistisk, sjunga utanför badrummet, skratta på bussen, samla på rälia djur och åka kasebana .
Brukar läsa halva boken innan jag ger upp men det händer att jag kämpar mig
genom en ointressant bok bara för att ”alla” säger att den är bra. Senast det hände kunde jag konstatera att de sista 20 sidorna var ok. Stort slöseri med tid.
Var på en dålig film i förra vecka. Jag somnade och snarkade så högt att raden framför blev störd. Då var det dax att lämna salongen. Att somna på bio var första gången men ja..dålig film..mörker och sköna stolar det gick inte att undvika. Och vadådå ??
Jag tycker inte att det är ett otålighetssyndrom, jag ser det som ett sundhetstecken. 🙂 Det där lilla ordet ”borde” borde inte få vara så starkt nedärvt och så mycket i vägen. Själv slutade jag läsa färdigt böcker någongång i 20-årsåldern när en klok väninna frågade v-a-r-f-ö-r jag läste klart? Det hade jag inget svar på, så jag slutade. Däremot brukar jag bläddra och ögna i boken i några minuter innan jag helt klart har bestämt mig. Utifallomatt … I 9 fall av 10 har jag rätt i min första känsla om den var värd min omtanke eller inte.
Det finns för många bra böcker att läsa för att slösa tid på sådana jag inte gillar. Men det är störande när det är en hyllad bok eller författare och man fattar absolut inte varför.
Även jag har svårt att slänga böcker – de får gå till loppis.
Jag tycker du fångar känslan exakt. Otålighet. Jag skulle numera aldrig köpa en bok för +200:- utan att ha läst den först så att jag är säker på att jag vill äga den. Enda undantaget är e-noveller. Jag lånar massor av romaner på bibblan och lämnar tillbaka 80% bara delvis lästa. Köper böcker gör jag nästan bara på Bokbörsen.se eller som pocket eller på loppis. Eller på Bokmässan. Om jag vet att jag gillar författaren.
Just ikväll ger jag upp en lånad e-roman på +500 sidor av en geniförklarad ny författare för att den tråkar ut mig och gör mig deprimerad. Det känns skämmigt, för det är klart det är mig det är fel på. Jag är okultiverad som inte kan gilla den här hyllade boken. Det är inte den första heller.
Det gör mig lite rädd, jag tänker på min 94-åriga mamma vars huvudsakliga energiintag numera utgörs av Pringles, MumsMums och Bristol Cream. Har jag redan börjat min resa mot ålderdomens värld av enkla njutningar?
Ibland kan det vara så enkelt att det inte är den bokens tid just när du börjar läsa den. Min make var utan bok för ett par sommrar sedan och köpte en bok på outleten i Höganäs. Efter ca 20 sidor la han ifrån sig den och började på en annan. En månad senare,då han tagit upp den igen och avslutat den, hade han en ny bok i toppen på listan över bästa böcker jag läst! Vilken boken var?
En nästan vanlig man 🙂