Läser att det gjorts en undersökning om vad folk på dödsbädden ångrar mest, när det gäller hur de levt sina liv.

Två saker tycks toppa:

Att de inte hållit tillräckligt god kontakt med familj, släkt och vänner.

Att de inte levt de liv de önskade leva, inte försökt uppfylla sina drömmar.

Jag tänker på Karle igen. Vännen, äventyraren, den store, glade och bullrige som tog plats, omtyckt av alla.

Karle var en duktig fotograf men hade andra drömmar. Han körde genom Afrika i fallfärdiga Volvobilar utan reservhjul, gjorde resorna andra drömde och pratade om. Efter rader av öden och äventyr köpte han en skuta och började leta skatter i Röda Havet.

Det gick bra, det där. På botten fanns lossnade fartygspropellrar och tappade laster som var värda mindre förmögenheter sedan Karle dykt, sprängt loss dem och bärgat dem. Karle var skeppare på sin skuta, njöt av äventyret varje dag och fick dessutom mer än hyggligt betalt för det.

Så kom den ödesdigra dagen när han inte kom tillbaka från en dykning. En av våra andra vänner var ombord, väntade oroligt och förstod till sist att tiden var ute.

Långt senare hittades en simfena och en dykartub.

Inget mer.

Teorierna gick isär och snart delades lägren i två grupper. Den ena hävdade helt sonika att vår vän blivit uppäten av en haj. Den andra menade att den grupp utländska affärsmän som hyrt Karle för att bärga en stor last koppar, helt sonika hade skjutit honom efteråt istället för att betala.

Sanningen får jag förmodligen aldrig veta. Däremot har jag goda skäl att tro, att Karle levde sina sista dygn lyckligare än de flesta.

Jag har själv fått leva ett liv som bjudit på resor och upplevelser andra inte kommer i närheten av, och jag minns dem med ett leende, även om de innebar farligheter just då. Jag har kolleger som rest betydligt mer och upplevt äventyr jag aldrig vågat mig i närheten av.

De har alla ett gemensamt: Ingen av dem har ångrat att de gav upp tryggheten i det kalla Skandinavien, för att bege sig till andra länder, okände territorier, utan att ens veta vad de gav sig in på.

Jag påstår inte på något sätt att det är fel att leva sitt liv i Sverige, i ett förhållande, i den relativa trygghet vårt samhällssystem trots allt erbjuder. En semesterresa till Thailand är äventyr nog för de flesta, därmed får det förbli.

Men för dig som tvivlar det minsta på ditt liv har jag ett förslag:

Höj blicken och börja fantisera.

Kanske är det början på något helt nytt.

Och, i alla fall såvitt du vet, lever du bara en gång.

Go!