Så har det hänt igen.
Ett barn mobbas så till den milda grad, att hon inte orkar längre utan tar sitt liv.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14308262.ab
En är en för mycket, men det här är inte en. Det har hänt förr och det kommer att hända igen.
Det händer för att vuxna inte vågar vara vuxna längre. Inte göra sitt jobb, ta det ansvar som åligger dem. För att vuxna – föräldrar och lärare – inte vågar säga ifrån när de ser att barn gör fel mot andra barn.
Vad är det de är så rädda för?
Översätt situationen till en arbetsplats för vuxna: Oscar, dataprogrammerare, blir dagligen trakasserad för sina tjocka glasögon och sin klädstil. Han påpekar detta för chefen som tvingar honom att gå runt på företagets avdelningar och berätta vad en dataprogrammerare gör, och att han blir ledsen över trakasserierna.
Men trakasserierna fortsätter och så småningom knuffar en kollega in Oscar i kaffemaskinen så att han börjar blöda.
Min gissning är att de som trakasserar Oscar – liksom chefen – får trettio minuter att packa sina personliga tillhörigheter och försvinna. Och att facket tiger stumt över de omedelbara uppsägningarna.
Skolan är våra barns arbetsplats. Barnen är – förlåt, ska vara – skyddade av fler arbetsskyddslagar än vi vuxna. Ändå händer det, gång på gång. I privata skolor och kommunala, stora och små. I storstad och på landsbygd.
Jag har själv sett mitt barn förvandlas från en pigg och levnadsglad människa till ett vrak som tappat all livsglädje och till sist vägrat gå till skolan. Ett barn som efter att ha blivit spottat på, slaget blodigt, knuffat, förföljt, trakasserat och kallat ”jävla hora” och ”äckel”, till slut har gett upp. För att de ”vuxna” i skolan valde att blunda, titta åt ett annat håll, eller inte vågade göra vad de skulle. För att plågoandarnas föräldrar var fega skitar som inte vågade ta sina ungar i nacken.
Eller se oss i ögonen.
Tack och lov fick mitt barn till sist upprättelse. Skolinspektionen drog saken hela vägen till Tingsrätten. Skolan fick krypa på knä och betala, trots att det kanske varit mer rättvist att mobbarnas föräldrar fått göra det.
Än viktigare: Jag har fått se mitt barn kämpa sig igenom ett helvete för att komma ut på andra sidan och växa sig starkare än någonsin – i dag en modig, uppskattad och efterfrågad föreläsare och kämpe för respekt och humanism, mot mobbing och särbehandling.
Hon orkade – mot alla odds.
Det gjorde inte flickan vi läser om i Aftonbladet.
I Skåne sitter en familj som aldrig får tillbaka sin älskade dotter, för att vuxna inte vågade sätta stopp.
Igen.
För övrigt: Besök och gilla antimobbingföreningen ”Levande Plåster” på Facebook: https://www.facebook.com/?ref=tn_tnmn#!/pages/Levande-Pl%C3%A5ster/213634965359966
Tyvärr gissar du fel, för dom som trakasserar Oscar inkl chefen, händer det ingenting med.. Den enda som kommer försvinna från den arbetsplatsen, är just Oscar och har han tur, hamnar han på en arbetsplats där man värderar Oscar för hans arbete och inte för hans glasögon.. så är det i arbetslivet, precis som i skolan.. det är den hemska verkligheten… om vi inte vågar stå upp och protestera och göra detta synligt
Vid eftertanke kommer jag fram till att du förmodligen har rätt. Tragiskt.
Mycket bra skrivet Dan! Vi alla vuxna bär ansvaret för att detta fortfarande förekommer i samhället. Om fler hade haft mer empati och förståelse för de utsatta barnen hade inte 50 st varje år tagit sitt liv, vi hade inte haft ett ökande psykiskt ohälsa, kommunerna hade inte behövt betala skadestånd om vi alla tog vårt personliga ansvar. Jag föreläser om ämnet i skolorna och möter hela tiden nya utsatta elever och alla har en röd tråd, ingen vuxen agerade. Det är skrämmande! Ta en titt på min hemsida!
Tack, Björn, du har helt rätt. Vi bär alla ett ansvar och saken är för allvarlig för att mörkas. Du har helt rätt i att lärarstudenter måste utbildas i det här. Likaså bör etik, respekt och humanism ingå i barnens utbildning från år 1. Kämpa på!