Redan 1991, när jag förlamad från midjan och neråt låg fjättrad i en kommunal sjukhussäng (och för alla som yrar om den svenska välfärden ska jag vid tillfälle berätta hur den kan yttra sig i ett skarpt läge!) hörde jag honom muttra på skånska:

”Dag, du har väl en .357 Magnum? När det är slut är det slut, och då får man gå ut i skogen och skjuta skallen av sig, ser du…”

Drygt 20 år har gått, men Siwers princip är densamma.

Då trodde jag att han var galen. Nu inser jag att han sannolikt har rätt.

Vi pratar om Siwer Ohlsson, den legendariske fotografen som försiktigt började få svenska flickor att lossa på bh:n i tidningen SE! i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet.

Vi möttes på FIB-aktuellts redaktion 1973 när jag som snorunge fick ihop mina första stapplande artiklar medan han reste jorden runt med svenska skönheter för att fotografera dem på exotiska platser.

I dag är det mesta av glamouren borta. Siwer, nu 71 år men still going strong, försörjer sig på att fotografera motorcyklar med långa framgafflar och lackerade med flammor. Jag är halt, lytt och nervskadad efter turer med svenska läkare, irländska terrorister, brasilianska knarkkungar och – senast – testosteronstinna svenska konstaplar.

Hangin´ in there, dock.

Jag lyssnar på statsministerns budskap på tv och flinar åt de nyupprörda, ty det spelar fortfarande ingen som helst roll om budskapet kommer från höger, vänster eller mittemellan i Landet Mellanmjölk. Andemeningen är densamma:

Jag är blåst. Förmodligen du också, om du inte tillhör de fyrtiotalister som hann tömma det sista i skafferiet.

Och det började inte i dag. Det började när det färgade kuvertet dök ner i brevlådan.

För att göra det enkelt:

Som 16-åring jobbade jag som en dåre vid sidan av studierna och sov fyra timmar per natt. Älskade varje minut, betalade 85 procent i marginalskatt men tyckte ändå att jag fick något för pengarna.

Dessutom hade staten givit mig ett löfte.

På det stora hela gick det ut på följande: Om jag jobbade häcken av mig tills jag var 65 år skulle man räkna samman inkomsterna från de 15 bästa åren av mitt liv, ta ett snitt, räkna upp det till dagens penningvärde och ge mig 75% av det i pension.

Det lät som en schysst deal.

Så jag jobbade vidare som en galning. Och betalade skatt.

Sisådär 35 år senare kom kuvertet med brevet där det stod ungefär så här: ”Ledsen Dag, men nu är allt för sent och det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Om det går som vi hoppas kommer du att få en pension på 6 213 kronor i månaden minus skatt och … ”

Vänta lite nu. Var fa-an är de pengar jag betalat in under snart 40 år?

Se det så här: Hade någon gjort samma cirkustrick i privat verksamhet hade straffet sannolikt blivit 6 – 8 år för grovt bedrägeri och trolöshet mot huvudman.

I det här fallet får jag en ny röstsedel i handen.

Alltså ler jag bara åt Reinfeldts kommentarer i dagens tv-sändningar. Jag begick ett misstag och jag kommer rekommendera mina barn att inte göra detsamma. Varje privat madrass, kassaskåp eller skum utlandsfond kommer att vara ett bättre alternativ än att tro på en politiker som pratar om framtiden.

Och Siwer har rätt. Förmodligen borde alla ha en .357 Magnum under kudden.