Det är valår i år. Svettdroppar tränger fram i pannan på politiker som inte snabbt nog kan bestämma sig vem de ska vara otrogna med för att kunna bilda en pakt som håller för en regeringsbildning. Alla sträcker de upp en fuktig pekfingertopp i luften för att känna vart det blåser. Jaha, i dag blåser det skola, då utlovar vi högre status för lärarna och mindre klasser. På tisdagen sprider sig vemodet, ty nu tycks det blåsa äldrevård bland pöbeln. Så vafan lovar vi nu?

Samtidigt är det, som en sossepolitiker uttryckte det i förra valrörelsen, naturligtvis ”olyckligt att väljarna har en tendens att uppfatta vallöften som riktiga löften.”

Ja, visst är det?

Jag gör jämförelser mellan då och nu.

När jag växte upp i Kallinge i Blekinge i början av 1960-talet var vi några som hade hösnuva.

That´s all, folks. Ingen hade hört talas om nötallergi, parfymallergi, nickelallergi, pappersallergi, elallergi eller allergi mot blomdofter. DAMP, ADHD, Aspberger, Fibromyalgi och sånt var inte uppfunnet. Visst hände det att folk fick kräftan men inte i samma utsträckning som nu, när cancer nära nog blivit var människas skräck.

Vad är det som händer?  Jag har några fula konspirationsteorier för dig som orkar lyssna.

Sedan mina flickor var i femårsåldern har jag i stort sett varannan helg bett dem åka med till tippen (jag kallar den fortfarande så) för att sopsortera. Vi har kört i en gammal pickup och traditionen har bjudit att vi alltid lyssnar och sjunger med till en gammal Tommy Nilsson-cd.

Romantiskt och fint. Tills vi kommer fram.

Medan jag vandrar mellan containrarna och ser hur mina tjejer lydigt skiljer glas från metall, papper och nu senast ”blandkabel”, dyker frågetecken upp i mitt huvud.

När min medförfattare Dan Buthler och jag skrev den internationella miljöthrillern ”Jordens Väktare” ställde vi öppet frågan om vem som verkligen bryr sig om miljön – fast på allvar.

Jag kan ge dig svaret rakt av: Inte de som borde göra det, i alla fall.

Medan stormakter – och för all del en hel del andra länder – ger miljötänket ett uppsträckt långfinger, spyr ut gifter, ökar vansinneskonsumtionen av engångsartiklar och varje dag dumpar tillräckligt med aluminium för att bygga en hel flygvapenstyrka, förväntas jag och döttrarna få skäll av sopvakterna om vi råkar slänga en enda wellpappkartong i containern för brännbart.

På allvar.

Människor lever längre, men drabbas av allt märkligare allergier och andra sjukdomar.

Jag har en teori: Det mesta kommer från det skitiga (jodå!) vattnet vi dricker, luften vi andas och skiten vi stoppar i oss från matbutiken. Där kommer nästa fina överraskning – det är de rena, ekologiska varorna som förses med märkningar, skyltar och högre priser! Hur vore det om man istället satte svinhöga priser på giftiga, besprutade produkter och märkte dem med varningsskyltar?

Att läkemedelsindustrin äger en del av matindustrin är ingen hemlighet. Och affärsidén är fullkomligt lysande om man saknar allt vad empati och samvete heter:

Först säljer vi smutsig, besprutad mat, full av kemiska tillsatser, så att folk blir sjuka. Sedan säljer vi läkemedel som förhoppningsvis ska få dem att leva så länge att vi kan få in dem på de sjukhus vi också äger.

Fattas bara en serie begravningsbyråer i koncernen också. Sund matematik. Stinkande moral.

Och så diagnoserna. För några år sedan, när jag var inskriven på en rehabanläggning för att försöka dämpa smärtorna i min skadade rygg, frågade jag min smärtläkare:

”Hade vi verkligen DAMP och ADHD 1963, och vad gjorde vi i så fall åt det?”

Han log och svarade:

”Mja, vi hade något liknande. Och vi botade det med en örfil och ett ’skärp dig, för fan’.”

Naturligtvis ett förfärligt uttalande från en läkare på 2000-talet, men också värt eftertanke. Ty jag förstår om föräldrar till drabbade barn känner lättnad när barnet får en diagnos, att det plötsligt finns en förklaring till ett beteende.

Men jag eftersöker även något djupare, bättre.

Forskning. Mer forskning. Ännu mer forskning. Diagnoser är inte till stor nytta om vi inte vet ett dugg om varför sjukdomar uppkommer.

Hur kommer det sig att vi femtio år efter min uppväxt i Kallinge har en rad diagnoser, allergier och andra sjukdomar som inte fanns då? Vem har ett intresse av att ta reda på hur de uppkommit?

Och vilka har ett intresse av att vi inte tar reda på det, utan fortsätter proppa i människor piller istället?

Allt det där kan du fundera på. Jag gör det, tro mig.

Samtidigt upprörs jag av det enorma EU-bedrägeriet. Jag känner till en bonde inte många mil från mig, som på papperet odlar ekologiskt och uppbär bidrag för det. I själva verket besprutar han sina grödor med samma skit som många andra, men flinar hela vägen till banken.

Så – hur ska du veta när du står i butiken? Och vem försöker ta reda på varför ditt barn blivit allergiskt mot nötter?

En sak är klar – du kommer inte att höra ett pip om allt det här i valrörelsen. Ty där handlar det som vanligt om en enda sak:

Det ena gänget vill sitta kvar i fyra år till.

Det andra vill ha bort dem för att själva få ha makten i fyra år.

I det läget är nötallergi eller ADHD inte så viktigt.

Det är helt enkelt ”Business as usual”.