Nästan alla som känner mig vet att jag generellt sett är polisvänlig, så pass att jag ofta får kritik för det. Tyck vad ni vill om det, men jag har rätt till min åsikt.

Som journalist och fotograf har jag åkt med polisen i en rad länder i snart 40 år och oftast under de tuffaste nattpassen – senast med ytterst kompetenta trafikpoliser i Stockholm för några veckor sedan. Jag har sett sjöpoliser rädda liv på båtfyllon. Jag har sett tyska poliser bärga en spyende norrman som ramlat ner på en balkong. Hur amerikanska snutar i ghetton utsatt sig för livsfara natt efter natt. Hur svenska ordningspoliser kommit hem med uniformen full av spyor, urin, blod och hepatit efter ett nattpass i tunnelbanan. Hur en av dem höll på att bli strypt av en gigantisk man med övernaturlig styrka, och fick leva med andningssvårigheter i nästan ett år medan förövaren gick fri.

Poliser är – bland annat – samhällets viktigaste sophämtare och det förvånar mig att så många av dem orkar. Lönen är inte något att bli avundsjuk på och att den allmänhet de servar ofta kallar dem ”hora”, ”nazistsvin” eller ”mässingsbög” känns knappast som en statushöjning. Många av dem blir mentalt skadade av att dag efter dag bara se samhällets baksida, den värsta misären och hur barn far illa. När jag blir diktator ska jag införa ett job-rotationsystem som gör att framförallt ordningspoliser slipper tappa all tro på mänskligheten efter några år i tjänst. Dessutom kommer lönerna att höjas.

Kort sagt – jag gillar snutar. De allra flesta. Utan dem skulle patrasket ta över gatorna på nolltid, fler tjejer skulle bli våldtagna, fler ungar skulle knarka ihjäl sig och min gamla mamma skulle bli bestulen oftare än vad hon nu blir.

Men – i vilket företag som helst med 20 000 anställda finns det rötägg och polisen är naturligtvis inget undantag. Bland annat tänker jag på klantarna från Södermalmspolisen som grep mig vid en fotografering i början av 2012, tryckte ner mig på en isig trottoar, satte på mig handbojor, sparkade mig i min opererade rygg så att jag fick uppsöka läkare och inte kunde röra mig ordentligt i månader, och sedan ljög sig gula och blå i polisens interna utredning för att skydda varandra. Misstanken mot mig handlade om olaga vapeninnehav eftersom jag tagit bilder till ett bokomslag av en kamrat som pekade på mig med en leksakspistol. Efter att en av de manliga poliserna – för övrigt han som sparkade i min redan trasiga rygg – krävt att få besiktiga mina kalsonger (?) låstes jag in i en svinkall cell utan vatten i fem timmar innan jag förhördes.

Men det är inte det skrämmande. Det skrämmande är att inte en av sex poliser kunde skilja en leksakspistol från en riktig, och att ett stationsbefäl inte vågade vara karl för sin hatt utan ljög så att han borde ha skämts.

Ni vet vilka ni är och till er har jag ett budskap: Om er syn och hörsel verkligen är som ni uppgivit i internutredningen, så vill jag inte möta er i trafiken. Lämna in brickan och stick, okej? Dessutom (för er sex som skolkade från vapenutbildningen på PHS) – riktiga pistoler har ett slagstift.

Nog om dessa tomtar. Häromdagen var familjen och jag på väg till Tylösand där jag skulle hålla skrivarkurs. Vi förväntades vara framme en viss tid eftersom borden stod dukade för oss och det fanns viktiga anledningar att fira. Jag var trött och min fru Katten erbjöd sig att ta över ratten någonstans söder om Jönköping.

Det var torsdag och sen eftermiddag. Jag slumrade till i passagerarsätet, Katten lämnade E4:an och gasade på längs den raka och öde väg 25 mot Halmstad.

Jag vaknade av att hon skrek till och att bilen krängde våldsamt. Det var då jag såg polismannen i den skrikgula västen som slängde sig utåt och framför vår bil, till synes för att ta livet av sig.

Sekunder blev år innan allt blev tyst och stilla. Med hjälp av högre makter, bilens ABS-system och sin körskicklighet lyckades Katten undvika att köra över polismannen och fick stopp på bilen innan vi kraschade mot något. Han – naturligtvis hade han ingen namnskylt och presenterade sig inte – tittade stolt på sin laser och meddelade att hon hade kört för fort.

Resten skulle hans kolleger ta hand om.

Katten uppmanades att backa in på en sidoväg där några förvirrade aspiranter bad henne att blåsa. Hon fick veta att hon hade ”kört för fort” men det var plötsligt oklart hur mycket. När man praktiskt bestämt hastigheten till exakt 110 kilometer i timmen på 90-väg (en trafikpolis jag känner säger att det inträffar ungefär en gång på femhundra) frågade jag hur mycket det skulle kosta. Flickan i uniformen såg generad ut, meddelade att hon inte visste men att hon skulle ta reda på det – om jag ville?

Hjälp.

Tragiken i det här ligger varken i fortkörningen, o-boten på 2 400 kronor eller att en uniformerad polis inte kan meddela påföljden för det brott man begått. Man kan tycka vad man vill, men vi har lagar och regler och bryter man mot dem så kostar det. Och var lugn, uniformerade smålänningar, ni ska få de pengar ni kräver i den jakt på statistikpinnar ni så riktigt kritiseras för.

För ni har ett värre problem.

Ni har en äldre, manlig polis som är farlig för sig själv och för omgivningen. En man som antingen har självmordstankar eller bara är fullkomligt omdömeslös. En man som i sin jakt efter en enda statistikpinne till kastar sig ut framför en bil som kommer med 110 kilometers fart, och som därmed inte bara riskerar livet för sig själv utan – i det här fallet – för ytterligare fyra människor.

Se till att han får hjälp snarast. Inre tjänst, kanske, tills han har vilat upp sig.

Nästa bil han kastar sig framför kanske inte framförs av någon som behärskar att väja i tid.