Jo, jag vet. Jag lovade att delge mina tankar om årets bokmässa och löftet kvarstår.

Men något kom emellan. Förlåt.

I kväll var jag på Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord – som jag för övrigt är stolt medlem av – och lyssnade på ett föredrag av journalistkollegan och författaren Bosse Schön. Bosse, född i Ljusdal, Hälsingland, är en av Sveriges namnkunnigaste journalister och har en lång karriär på bland andra Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV 4 bakom sig.

Men kvällens föredrag handlade inte om svenska kvällstidningar utan om Bosses besatthet sedan 1979 – att dokumentera hur svenska unga män hjälpte Hitler att skjuta judar på 1940-talet. I 34 år har Bosse intervjuat, grävt i arkiv, läst förhör, brev och skrivit en rad böcker för att styrka tesen att vi, Sverige, har en skuld vi måste göra upp med. I kväll visade han att unga män i intervjuer berättat hur de sköt så många judar på en dag, att de – bokstavligt talat – fick smärtor i avtryckarfingret. Och att många av pojkarna dessutom blev alkoholister, kanske för att de innerst inne insåg att gärningen inte var god. Men skräcken för ryssen, kommunismen, överskuggade allt och Hitlers alternativ lät trots allt rätt goda för många av de unga männen.

Intressant och – naturligtvis förfärligt. Jag påminns om vad den unge bokhandlaren för några år sedan sa till mig när jag signerade i en Stockholmsförort:

”Människor är svin.”

Och så är det ju, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Stolta som tuppar över studsmattor i trädgården, utmärkelser, akademiska examina, stadsjeepar, dyra sommarstugor och stipendier är vi innerst inne ändå inget annat än en packe primitiva däggdjur. Och tro mig, jag är den siste att friskriva mig eller stå på piedestal – den dag någon rör mina barn är all politisk korrekthet borta och det blir seriöst trassel för förövaren, jag lovar.

Medan jag under en timme lyssnar till Bosse Schöns redovisning av sin 34-åriga forskning glider tankarna iväg. De övergrepp han arbetat större delen av sitt liv med att belägga utfördes för 70 år sedan. Samtidigt:

Just nu, när du läser det här, förgriper sig svenska män på flickor yngre än deras egna döttrar, bland annat i en av världens största bordeller – Thailand. Sveriges nya Mallorca, dit alla reser för att det är så varmt och – billigt. Men det orkar vi inte riktigt diskutera. För det är ju så trevligt där, i Thailand, eller hur?

För någon vecka sedan upprördes vi över att polisen i Skåne upprättat ett kriminalregister över romer i Sverige. Men häromdagen, när sex unga män som – enligt flickan – mot hennes vilja haft sex med henne friades i hovrätten sedan de tidigare dömts för grov våldtäkt respektive försök till grov våldtäkt, tja, då glömde vi det där med romerna för en stund.

Ty människor är svin. Det begås små och stora övergrepp varje dag. I Sverige är det lätt hänt att radhussoffan blir domstol och vi dömer gärna fort och lätt på grunder av den allt mer nedbantade och opålitligare journalistik som snabblevereras via nätet och alla nya tevekanaler.

Tills vi lika fort glömmer för att ett annat övergrepp tillfälligt blir viktigare. Eller för att bensinen går över 15 kronor litern. Eller för att någon är stygg mot Maria Montazami.

Det är i sanning inte lätt att vara människa. Vi vill helst inte förstå hur grov ondskan ibland kan vara, än mindre vill vi offra alltför mycket tid åt att tänka på det. Ty det ska ju också finnas tid till matlagning, barn, räkningar, gym, underhållning, Facebook och inte minst – den egna karriären med allt vad det innebär av lönekamp och utvecklingssamtal.

Och var och en är ju sig själv närmast, eller hur?

Jag frågar Bosse Schön hur det kommer sig att han, som så duktig journalist, snöat in på just judeutrotningen som skedde för 70 år sedan. Det är – trots vad gamla och nya nazister påstår – ju så att sex, sju miljoner människor snabbslaktades under Hitlers storhetstid. Men lika sant är det att män som Stalin, Mao Zedong, Pol Pot, Idi Amin och många andra slaktade långt över hundra miljoner människor, kanske tvåhundra miljoner. Så varför är judarna viktigare än alla andra som blev mördade?

Bosse ler, slår ut med armarna och säger bara att det här med judarna blev hans ”grej”, inte minst efter att han sett Holocaust på teve 1979.

Det är förstås bra, mycket bra. Det behövs – i dagens svårt härjade journalistklimat – fler Bosse Schön som snöar in på olika slags övergrepp och obetalda ägnar alla de timmar, dagar och år som krävs för ett gediget journalistiskt arbete som resulterar i seriös dokumentation. Det arbete som inga tidningar eller tv-redaktioner längre vill betala för.

För att vi läsare/tittare inte vill betala för det, utan hellre vill se hur Maria Montazami köper nya tofsar.

För att det är jobbigt att vara människa. I soffan. I radhuset. Trots att vi slipper svält, törst eller kyla.

Till sist, och med risk för att få rejält med stryk: När det gäller hovrättsdomen mot dem som förgripit sig på den 15-åriga flickan läser jag att många tror att lösningen är att man binder fast hovrättens ordförande och med styrka för in en grov dildo i honom.

Jag är inte säker på att det leder till en bättre och rättvisare värld.

Jag tror att det stora problemet ligger i hur lagen är skriven, inte att den har tolkats fel när hovrättens ledamöter har dömt.

Att skriva lagar – och därmed försöka förutse hur galna däggdjur kommer att bete sig i alla situationer – måste vara något av det svåraste som finns.

Ty människor är svin.

Så i en tid när Sverige har hundratals statliga verk för att styra futtiga nio miljoner invånare – låt oss skrota en god del av dem och istället inrätta ett effektivt Rättviseverk som försöker förstå hur människor förändras med tiden, avskaffa uråldriga lagar och införa nya som speglar det samhälle vi lever i.

Nu. Det är bråttom.