Häromdagen var jag på förhör hos polisens avdelning för interna utredningar.

Förhöret gällde min anmälan mot de poliser som – enligt min mening – utsatte mig för grovt övervåld och kränkning när jag för några veckor sedan greps under en fotografering för ett bokomslag.

Det finns både när det gällde själva gripandet, den husrannsakan i mitt hem som följde, och resten av hanteringen av ärendet, en rad frågetecken som ska rätas ut.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uttryckt sin förvåning och bestörtning över hur jag behandlats. Många av dem har också rakt ut uttryckt att poliserna som grep mig borde utsättas för disclipinära åtgärder. I värsta fall – få sparken.

I dag har jag – efter motstånd från polisens sida – lyckats få tillgång till den utredning mot mig, som numera är nerlagd med rubrikceringen ”Ej brott”.Läs – polisen har äntligen lyckats komma fram till att min leksakspistol var en leksakspistol.

I dag vet jag vilka poliser det var som grep mig. Jag vet vilka som siktade på mig med skarpladdade vapen, vem som stampade i min opererade rygg med en känga, vem som tvingade mig att ligga på en isbelagd trottoar i 20 minuter, vem som hårdhänt förde in mig på stationen, vem som beslutade om att stänga in mig i en cell i fyra timmar.

Jag vet namnet på det stationsbefäl som ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att en åklagare beslutat om husrannsakan i mitt hem, när han i själva verket aldrig ringt någon åklagare utan fattat beslutet själv.

Jag vet också vem det påstådda vittnet till händelsen är. En kriminell man som suttit i fängelse och med stolthet spelat in filmer där han gäckat polisen.

Men jag tänker inte avslöja vare sig hans – eller polisernas – namn. Nu.

Det finns fortfarande pressetiska regler, även om pressen själv utholkat dem genom åren, som säger att man ska vara försiktig med att publicera namn och bild på någon som inte är dömd.

Alltså avvaktar jag.

Nu skickas ärendet tillbaka till en åklagare som ska bedöma huruvida polisens avdelning för interna utredningar ska gå vidare i sin utredning av ärendet, eller ej.

Så är den juridiska gången.

Och jag avvaktar.

Men – fortsättning följer.