I morgon inleds en av de mer intressanta perioderna i mitt liv, när polisens avdelning för interna utredningar förhör mig.

Saken gäller gripandet av mig den 27 januari, när jag utsattes för oproportionellt långt och mycket våld och greps, misstänkt för olaga vapeninnehav, för att jag hade fotograferat en kamrat som höll i en pistolattrapp.

Samtliga mina polisvänner – och de är många – har uppmanat mig att anmäla händelsen för att få den utredd. Jag har gjort det och åklagaren har alltså beslutat att Interna Utredningar ska granska fallet.

Därmed inte sagt att jag får ”rätt”.

Lika många vänner har hört av sig med negativa kommentarer:

”Det är ingen idé, sånt där läggs alltid ner.”

”Du vet väl hur snutarna är, de håller varandra om ryggen.”

”Glöm det, de kommer att snacka ihop sig och du torskar.”

För min del handlar det inte om att ”torska” eller ej. Torskat har jag redan gjort, fysiskt. Efter vad jag utsattes för är jag sjuskriven, smärtbelastad dygnet runt i rygg, axel, nacke och huvud, och går på piller. Jag har sömn- och koncentrationssvårigheter och livet är inte kul.

Vad det handlar om är att få klarlagt hur ett gripande får och ska gå till, hur mycket våld som är rimligt att utöva och vilka rättigheter man har som gripen. I det här fallet finns det för mig en mycket lång rad frågetecken som måste rätas ut, till exempel: Ska inte sex poliser kunna skilja en obrukbar attrapp från ett riktigt vapen? Varför fick jag inte förrän efter fem timmar i handbojor och därefter cell, veta vad jag var misstänkt för? Varför blev jag hindrad att svara i min telefon, och att få ringa ett enda samtal? Var det nödvändigt för den manlige polisen att stå och stirra medan jag satt på toaletten? Varför kontaktades aldrig en åklagare när ”brottet” ansågs så grovt att man gjorde en husrannsakan i min bostad?

Och så vidare.

Än så länge säger jag som jag sagt tidigare: Mitt grundläggande förtroende för polisen är orubbat. Jag inser att det i en organisation med 20 000 anställda finns sådana som är mindre lämpliga för sitt jobb och kanske hade jag otur den här dagen.

Jag har tidigare gjort reportage om hur polisens avdelning för interna utredningar fungerar, och jag fick ett stort förtroende för utredarna. Det var långt ifrån någon ”hålla om ryggen”-mentalitet som vilade där.

Men det handlar förstås inte bara om hur skickliga utredarna där är. Det handlar lika mycket om vilken version ett gäng poliser, som nu sannolikt är mycket nervösa, tänker enas om.

Och det ska bli spännande att se.