I fredags eftermiddag greps jag av Södermalmspolisen under ganska våldsamma former sedan jag tagit några bilder av en god vän som höll i en vapenkopia.
Du som missade Aftonbladets reportage om saken kan läsa det här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14287117.ab
Saken fick många, märkliga och på flera sätt alldeles för stora proportioner. Bland annat satt jag inlåst i en cell med trasig ringklocka i fyra timmar, utan att ens få veta vad jag var misstänkt för.
När jag väl hämtades till förhör på kvällen var jag svårt smärtbelastad i min redan skadade kropp, efter den behandling poliserna utsatt mig för på en isbelagd trottoar. Jag visade också några av de tecken som många människor gör när de blivit inlåsta utan rätt att kommunicera, läsa eller få veta vad klockan är:
Ångest, rädsla, skräck. Och med en enda önskan:
Att till varje pris få komma därifrån.
När förhörsledaren frågade mig om jag ville ha en advokat närvarande under förhöret svarade jag alltså nej. Att vänta på en sådan kunde ta ytterligare flera timmar och jag ville bara ut i friheten, hem till de nära och kära som drabbats av att polisen gjort en husrannsakan hemma hos mig.
Ut. Till varje pris.
I efterhand kom jag fram till att jag naturligtvis borde haft en försvarare. Jag ringde en advokat jag känner och han förklarade att jag hade rätt att begära en försvarare i efterhand. Nytt samtal till Södermalmspolisen som plötsligt var oerhört tillmötesgående, sa att det hela var en formalitet och att de skulle begära hos Tingsrätten att jag fick min försvarare.
När jag kom hem i dag möttes jag av Tingsrättens skriftliga beslut.
Avslag.
I Tingsrättens beslut kan man läsa att jag fortfarande är misstänkt för olaga vapeninnehav/brott mot vapenlagen. Ett i lagens ögon ganska allvarligt brott.
Icke desto mindre förvägrar man mig en offentlig försvarare.
I en luddig förklaring kan jag uttyda att försvarare ska förordnas bland annat ”om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening … ”
Ska jag tolka det som att jag – om jag nu döms för olaga vapeninnehav sedan min vän hållit i en leksakspistol – kommer att klara mig med böter eller villkorlig dom? Och att en människa som döms till böter eller villkorlig dom inte behöver en försvarare, eller har samma rätt till en som alla andra.
En intressant – och i min värld skrämmande – tanke. Borde det inte vara så att alla som är anklagade för något, oavsett vad, ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter?
Med tanke på att det ”vapen” som beskrivs i polisens utredning och i Tingsrättens beslut inte är något vapen och aldrig blir annat än en replika jag köpt på Hobbex för sisådär 15 år sedan, kommer jag heller aldrig att acceptera en fällande dom.
Med tanke på att misstanken mot mig kvarstår trots att det i morgon gått en vecka sedan polisen fick ”vapnet” i sina händer, borde jag också ha rätt till en försvarare, eftersom jag tydligen hade det förra fredagen.
Någon som kan förklara logiken?
Rättssverige, 2012.