Tänker i kväll tillbaka på Karle, en god vän och äventyrare som tog ut maximalt allt av sitt liv, levde sina drömmar, skrattade mer än han grät och såg, upplevde mer än vi andra.

Karle dog – eller rättare sagt försvann, eftersom hans kvarlevor aldrig hittades – alltför ung. Hans öde får mig att tänka en hel del på livet. Hur vi lever det, hur alla vi som inte är buddhister borde reagera och leva det för att få ut så mycket som möjligt innan det är dags.

Att göra det man drömmer om, säga adjö till rutin och vad som förväntas av en för att istället leva som man vill, kräver inte bara pengar utan framförallt mod.

Ett mod som alltför få av oss törs och kan uppbringa.

Om du har en historia att berätta, så – skriv!