TV-nyheterna: En käck politiker från höger, vänster eller – troligen – mitt emellan, har stuckit upp fingret, känt vart den politiska vinden blåser och kommer med ett populistiskt uttalande om hur man (kanske) ska lösa ett aktuellt problem.

Tiden springer iväg, innan man vet ordet av är det val igen och då gäller det att ha skött sitt fiske ordentligt.

Snart ska en ny kunglighet födas – politikersverige andas ut och tidningarnas redaktörer gnuggar händerna. Ingen politiker kommer att få någon större plats i tidningarna på ett bra tag. Här ska det nämligen säljas lösnummer, och inte är det med hjälp av politiska eller filosofiska diskussioner. Innehållet i kronprinsessans mage ska fixa budgeten för andra och förmodligen även tredje kvartalet. Trots att det kanske skulle vara en oavbruten diskussion om just monarkins vara eller icke vara, som upptog den största platsen.

Statsskicket, kanske det viktigaste av allt, är aldrig uppe till diskussion. De grundläggande problemen i vårt samhälle är så smärtsamt stora att varje politiker med självaktning försöker undvika grunden och istället paniknavigera runt dem med skendebatter om skitsaker som man förhoppningsvis kan få folk intresserade av just den veckan.

Kanske hade de styrande politikerna – och kungen – kunnat vara aningen mindre nervösa om de gjort som förr:

Anställt filosofer.

Filosofen Aristotelses var lärare åt den Mackedonske prinsen Alexander som så småningom blev Alexander den store.

Förr i världen betalade härskare – som förstod att de inte var kloka nog att klura ut allt själva – kloka gubbar för att tänka.

Och tänka. Och tänka.

Om de kom med bra förslag kunde man sno dessa. Kom någon med ett dåligt förslag kunde man benåda vederbörande eller hugga huvudet av honom.

Jag tycker nog att Löfven, Reinfeldt och allt vad de heter borde tänka till. Att anställa ett gäng kloka gubbar och gummor (nu pratar jag inte om Marit Paulsen) för att tänka på heltid skulle – även om man gav dem hysteriskt höga löner – kosta en spottstyver jämfört med vad man i populistisk desperation lägger ner på all möjlig skit.

Och troligen skulle det komma något riktigt bra ut av det.

Som första heltidsanställda filosof föreslår jag Babben Larsson.

Fler förslag?