”Vi går i frid nu”, säger prästen när han har välsignat oss alla som småhuttrar runt graven där kistan nyss sänkts.

Gud, eller vem som nu sköter det där, har under natten pudrat marken i skånska Arlöv med snö. Men solen kämpar sig fram och går till attack mot det som förhoppningsvis är de sista resterna av vinter.

Kroppen i kistan väger enligt uppgift 21 gram mindre nu än när den levde. Själen har rest och det är min förhoppning att Ingvar nu återförenats med sin älskade Stina.

I kyrkan hade jag mindre anledning än de flesta att känna smärta. Ingvar var en god man men svårt medtagen på slutet och i sorg efter sin livskamrat. Han har det bättre nu. Jag minns bara de goda stunderna, whiskyn vi njöt av och cigarretterna vi rökte under de där ljumma sommarkvällarna när vi ljög och filosoferade i den vackra trädgårdens grönska.

81 år är ett långt liv. Men i det större perspektivet bara en kort viskning. Ännu en påminnelse om att leva gott men med respekt.

Här och nu.

Tack, Ingvar. Vi går i frid nu, eller hur?