Så rubriken fick dig att börja läsa? Bra. Som alla kvällstidningsredigerare var mitt enda syfte att provocera för att få dig att läsa resten:

Jag ser att Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ raskt har ökat med över hundra procent. Jag förstår mycket väl varför, jag reser mig och applåderar.

Samma sak kommer att hända med Sverigedemokraterna lagom till valet. Jag sätter min hatt på att de går in i riksdagen med tvåsiffriga tal.

FI exploderar. SD exploderar. Anledningarna är sannolikt liknande:
Att våga vara ett parti som står för sina åsikter istället för att vara en bunt som trängs i den politiska mittfåran för att idka röstfiske in absurdum, sälja ut sina egna idéer och – i värsta fall – gå emot de egna idealen.

Låt oss ta FI först: För några år sedan sa en god, klok vän till mig: ”Synd det där med Gudrun – om hon hade varit i något annat parti så hade hon varit statsminister för länge sedan.” Det är förmodligen sant. Dessutom tycker jag om Gudrun Schyman, hon är duktig och förtjänar all framgång.

Varför skriver jag då att feminismen är en tragisk företeelse?
Svaret är enkelt: Den borde 2014 vara en så självklar del av samhället att den inte behövs.
Den största skulden kan de politiker som påstår sig försvara jämlikhet, ta på sig. Under de senaste fyrtio åren har jag hört framförallt socialdemokrater och vänsterpartier stå och yla om självklarheter som lika lön för lika arbete.

Och de har varit duktiga. De har sett till att välbetalda riksdagsmän får lika lön oavsett kön. Men inte sjuksköterskor, renhållningsarbetare eller receptionister.
Så – de ljuger. Frågan är bara viktig i valrörelsen, sedan fyrtio år eller mer. Men inte på riktigt.

Ett av politikernas stora problem är att inte alla i den röstande pöbeln är lika korkade som de hoppas. Eller som en socialdemokrat uttryckte det i den förra valrörelsen:

”Ett problem är att väljarna har en tendens att tro att vallöften är riktiga löften.”

Ja, vi har det, ja. Därför att ett löfte – för normala människor – är just ett löfte.

Medan FI till min oförställda glädje växt med över hundra procent i sen tid, växer också Sverigedemokraterna så att det knakar. Till och med partiets egna företrädare är bekymrade över hur de ska kunna fylla alla mandatplatser efter valet.

Anledningen till att SD växer starkt är paradoxalt nog densamma som den som får FI att växa:
Att de som borde, de som skulle våga, de som har bra betalt för att diskutera samhällsfrågorna och skapa ett bättre samhälle – våra riksdagsmän – inte törs eller – vill. De gör inte sitt jobb fullt ut. Det är i sig kanske mer tragiskt än något annat, och det leder till en utveckling endast en minoritet vill ha.

När jag var en liten valp och frågade pappa om det där med politik kunde han, den rakryggade, ganska lätt förklara skillnaderna mellan Högerpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Kommunisterna. Dessutom fanns Kfml(r) som ett alternativ.
Det var partier som hade en egen linje. De hade rakryggade partiledare som tordes stå för sina åsikter även om vindarna blåste åt ett annat håll.
Det var då, det.

Häromdagen sa en vän till mig så här:
”Vi har tre partier i Sverige: Vänstern, SD och M.”
M stod, enligt henne, för Mitten – alltså alla allianspartierna plus sossarna och miljöpartisterna.
Dessvärre har hon rätt. Nu trängs dessa oroligt för att slåss om det röstfiske som pågår just i mitten av flodfåran. Ironiskt nog börjar även herr Åkesson flytta sig närmare den säkra mitten och det är väl en tidsfråga innan de som kallar sig vänster också lägger sig i den varma tryggheten.
Inte minst därför applåderar jag Feministiskt Initiativ.
Det är ju kul att någon fortfarande vågar stå upp för sin åsikt.

Men lika beklämd blir jag åter när jag läser Gudrun Schymans första maj-tal, där en alltför stor del ägnas åt det trams alla politiker håller på med – att hacka på någon annan istället för att framföra en egen åsikt och stå för den.
Gudrun går, knappast otippat, till attack mot Jimmie Åkesson istället för att omedelbart konkretisera de ambitioner FI har.
Det är bortkastad tid.
Även Gudrun borde inse att människor kan tänka själva och rösta rätt.
Om bara hennes kolleger i riksdagen stod för sina värderingar, inte ändrade dem var tolfte minut efter hur opinionsmätningarna blåser, och vågade diskutera alla problem i landet, så skulle det se bättre ut.

Men det kommer inte att ske. Inte i år heller.
Det gäller att vara Lagom.
Och att få sitta kvar i fyra år till.
Min röst är fortfarande till salu. Är du förvånad?