Såja. Rubriken är, som alla rubriker, bara till för att du ska titta hit.

Vad jag menar: Alla uppgifter om hur hovet, staten, verk och myndigheter sköts, ska liksom löneuppgifter om dess anställda vara offentlig handling.

Men nu pratar vi om uppgifterna som gäller dig och mig.

I Sverige har vi vant oss vid att vara lydiga och uppge personnumret så fort första bästa telefonförsäljare ringer och än mer när det ska fyllas i otaliga blanketter om allt möjligt.

Det är absurt.

Personnumret är nyckeln till våra liv och vem skulle lämna ut nyckeln till sin bostad, till en fullkomlig främling?

Vi gör det. Hela tiden. Utan att ifrågasätta.

Mina amerikanska grannar gapar storögt när jag berättar det där. Ingen av dem skulle få för sig att frivilligt lämna ut sitt social security number och de två vanligaste kommentarerna brukar vara Are you out of your fuckin´ mind? eller What´s the point?

Det undrar jag också.

För några år sedan gjorde jag ett experiment. Jag valde på måfå en person – låt oss kalla honom Nisse – som jag kände till namnet men inte mer, och avsatte nästan en arbetsdag för att se hur mycket jag med enkla och lagliga medel kunde få reda på om honom. Resultatet var skrämmande.

Ett enkelt samtal till Skatteverket gav mig hans personnummer och sedan var festen igång. Utan ett enda ifrågasättande gav mig den trevliga kvinnan i andra änden alla uppgifter jag ville ha, och lite till. Jag upptäckte strax att han inte var skriven på den adress där jag vet att han bor. Jag fick veta vem han var skild ifrån, var hon bodde numera, hur mycket hon tjänade och vad deras gemensamma barn hette. Lika många uppgifter fick jag om hans senare fruar och alla barnen. Dessutom, meddelade min uppgiftslämnare, fanns det skatteskulder. Hon gav mig de grundläggande uppgifterna och sedan telefonnumret till Kronofogden, som hjälpsamt rätade ut några frågetecken och berättade att myndigheten jagade honom för drygt en miljon i skulder.

Bilden av Nisses liv blev alltmer detaljerad.

Efter några samtal till bilregistret, tingsrätten och några andra myndigheter visste jag allt om vilka bilar han ägt och äger, vem han hade skrivit sin nuvarande bil på, att han var dömd för ekonomiska brott och för att ha pryglat upp sin fru.

I slutet av dagen satt jag med fler uppgifter än jag vågat hoppas på. Jag var överraskad – och chockad.

Varför hade jag rätt att så lätt få alla de här uppgifterna om Nisse?

What´s the point?

Nu kommer vän av ordning kanske att invända att den som inte har något att dölja inte heller har något att oroa sig över.

Jag tror tvärtemot. Med egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för en stalker är jag måttligt oroad av att vilken aggressiv, avundsjuk, nyfiken eller psyksjuk människa som helst kan gräva fram varenda uppgift om mig, vilken bil jag kör och var jag finns. Det är bisarrt, sjukt och omoraliskt att Google i vinstsyften kan åka runt med sina spindelliknande kamerabilar och fotografera in i privata bostäder, lagra och leverera bilderna på Internet, allt med statens goda minne. Det stinker gammelsovjetisk registrering och det finns inte en enda rimlig anledning till allt det här.

När jag för några år sedan begärde ett bygglov upptäckte jag snabbt att det i brevlådan började välla in kilovis med reklam från företag som sålde virke, verktyg och hantverkstjänster. Jag ringde till stadsbyggnadskontoret i min kommun och frågade om de sålde mina uppgifter. Kvinnan på kontoret svarade besvärat att alltihop är offentlig handling och att de här företagen regelmässigt varje vecka begär ut uppgifter om alla som har begärt bygglov. Hon muttrade också något om att det hade varit lättare för henne att sköta sitt riktiga jobb om hon sluppit serva alla företagen med gratisuppgifter om potentiella offer.

Sjukt! Jag ska alltså, via skattsedeln, vara med och betala henne lön för att hon ska dela ut mina personuppgifter så att jag kan få ännu mer skräp i brevlådan. Vad har ByggMax med att göra om jag har begärt bygglov eller ej?

What´s the point?

Naturligtvis är det skillnad om jag själv via nätet eller andra vägar talat om för företag att jag vill ha information eller köpa något. Det är inte det jag pratar om.

Jag pratar om att bli utsåld – eller rättare sagt – utlämnad, av staten. Till vem som helst. Krämare, bedragare och säljare. Stalkers, människor som vill mig illa.

Och det ska jag per automatik tycka är svenskt bra?

Nej.

Det är valår i år. Om du nu har hittat ett parti som förtjänar din röst, så fråga en företrädare där vad de tänker göra åt offentlighetsprincipen och om vi kan tänkas få en skyddad integritet som är värd namnet igen.

Jag skulle inte tro det.

Och om man är politiker så är det genast lättare att hänvisa till en hotbild som ger rätt till skyddad identitet. Det är värre för dig och mig som ska leva vidare i det totalt obegripliga system där alla har rätt att få veta allt om dig.

What´s the point?