Den tredje oktober 2011 klockan 10.31 skedde det som absolut inte får ske:

På häktet i Huddinge attackeras den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab av en intagen, Erik Ljungström, klassad som farlig.

Övervakningsbilder visar hur Ljungström med besinningslös grymhet misshandlar den liggande Karen, tills förstärkning äntligen kommer.

En timme senare avlider Karen på Huddinge sjukhus av sina skador.

I Stockholm låg Mattias Gebreab och sov när det plingade till i hans mobil. På Aftonbladets nyhetssajt kunde han läsa att en 24-årig fångvårdare blivit allvarlig skadad och förstod direkt att det handlade om hans halvsyster.

Copyright/foto: Dag Öhrlund

”Jag ringde hennes mobil men fick inget svar”, berättar Mattias. ”På häktet kopplade de mig till en chef som inte kunde uttala sig. Först när jag ringde till polisen i söderort fick jag mina värsta misstankar bekräftade – Karen var död!

Olika men – oskiljaktiga

För att förstå den tornado av känslor som vällde upp inom Mattias, måste vi för en stund spola tillbaka klockan till den tid då han och den tio år yngre Karen växte upp i Husby norr om Stockholm – Mattias hos syskonens gemensamma pappa, Karen hos sin mamma.

”Redan när jag var tonåring och Karen var liten såg jag upp till henne och hennes ideal, hon var alltid den som jag strävade efter att bli. Jag har inte varit Guds bästa barn, men hon var det. Trots att hon var yngre var hon min förebild och jag har alltid betraktat henne som min helsyster. När hon försvann dog en del av mig och jag kommer aldrig att bli samma människa igen.”

Livet i förorten var ingen dans på rosor:

”Många var socialt missanpassade och det var mycket kriminalitet. Det gällde att välja väg tidigt och det gjorde Karen. Medan jag hamnade snett skötte hon skolan och umgicks med kompisar på ett normalt sätt. Hennes mål var att bli advokat för att hjälpa människor och ge dem en andra chans.”

Efter studenten gick Karen en socionomutbildning på ett college i Connecticut och läste in en fyraårig utbildning på tre år. På helgerna arbetade hon ideellt på ett härbärge i New York med att hjälpa utstötta.

”Karen var större än Livet självt. Dömde aldrig någon, inte heller mig när jag gjorde dumheter. Hon trodde på att det alltid finns en förklaring och på att alla ska få en andra chans.”

 Känslostorm

Den starka kärleken mellan de två syskonen medförde att Mattias reaktion blev en cocktail av känslor.

Copyright/foto: Dag Öhrlund

”Jag trodde först inte att det var sant, en lång stund satt jag bara och skakade. Jag blev först rädd, sedan iskall och jävligt skärpt.

Mattias hämtade sin fru Pauline på jobbet och körde till Huddinge sjukhus. I ett rum möttes de av en läkare, Karens mamma, lillasyster och hennes man, samt en chef från Kriminalvården.

”Redan där började lögnerna”, säger Mattias. ”Mannen från Kriminalvården beklagade sorgen men i nästa andetag försäkrade han att alla säkerhetsföreskrifter hade blivit följda till punkt och pricka.

Mattias blev irriterad över det olämpliga uttalandet, som om det skulle ursäkta det som hänt. Han klarade inte av att se Karens döda kropp utan tog med sig sin fru och körde till häktet i Huddinge för att få klara besked. Men polisen hade spärrat av området och Mattias kunde inte få kontakt med någon ansvarig.

”Dagen efter hade sorgen ännu inte hunnit träffa mig. Jag klev in i en robotroll, insåg att jag var tvungen att ta tag i allt, att varken Karens mamma eller någon annan i familjen kunde fatta kloka beslut just då.”

Mattias fru kontaktade ett målsägandebiträde som därefter fick sköta kontakten med Kriminalvården.

”Men de markerade tidigt att de inte ville ha med mig att göra eftersom jag som halvbror enligt deras mening inte var ’närmast anhörig’. Att jag hade haft tätare kontakt med Karen än någon annan brydde de sig inte om.”

 Låg i fyllecell med hjärnblödning

Mattias aversion mot rättsväsendet växte sig snabbt starkare. Han hade inte kommit över förlusten av sin älskade far och nu kom minnena tillbaka, starkare än någonsin.

2003 påträffades Mattias pappa sluddrande i Husby och greps av polisen, som placerade honom i en fyllecell. Först efter många timmar upptäckte man att han legat orörlig i samma ställning. Han fördes till Södersjukhuset där man konstaterade att han hade hjärnblödning, därefter vidare till Karolinska sjukhuset där han avled.

”Han hade märken efter batongslag och att handbojorna suttit så hårt att de gått igenom huden. Jag anmälde förstås poliserna men utredningen lades ner redan nästa dag.”

Människor har olika förmåga att behandla sorg och ilska. För Mattias del blev det en mycket destruktiv väg.

”Jag gick in i en bubbla av sprit och droger, misshandlade människor och kunde ha råkat riktigt illa ut. Min fru och jag kommer att skiljas, priset jag har fått betala är högt. Men jag har styrt upp mig nu, börjat ta ut frustrationen fysiskt, sprungit Lidingöloppet och åkt Vasaloppet. Jag har börjat inse att jag någon gång måste försöka släppa det här och gå vidare om jag ska överleva.”

Kämpade för upprättelse

”Kontakten med Kriminalvården var aggressiv från vår sida”, säger Mattias. ”Vi ville ha upprättelse, vi hade inga pengar och ville ha hjälp med att Karen skulle få en anständig begravning.”

Men han slog snabbt huvudet i väggen. Facket hävdade att det fattades en stämpel för att hon skulle vara medlem och att man därmed inte kunde hjälpa till.

”Däremot red de på min systers död och använde henne som slagträ för det de kämpar för, när det gäller sina andra medlemmars säkerhet!”

Hos Kriminalvården var det lika illa.

”Vi åkte dit och de hade en minnesstund men sedan var det över. När det gällde begravningen hänvisade de till Karens privata försäkringar, som inte skulle räcka långt i sammanhanget.”

”Jämför det här med polismorden i Malexander”, fortsätter Mattias. ”Poliserna begravdes under den svenska fanan och jag tror knappast att deras familjer tvingades betala. Karen var också en statstjänsteman och vi bad om att hon skulle få en svensk flagga på kistan, men inte ens det ville de gå med på.”

Kriminalvården mörkade direkt efter mordet

När attacken mot Karen senare utreds rullas en skandalös historia upp. En historia som först avslöjar hur häkteschefen Agnetha Kempe, chefen för Kriminalvårdens stockholmsregion Gunilla Ternert och Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren under en presskonferens försöka mörka vad som egentligen hänt. En historia som därefter visar hur Kriminalvården trots en lång tid av varningar och incidenter inte följt vare sig arbetsmiljölagen eller sina egna säkerhetsföreskrifter.

Mattias suckar:

”Jag känner bara en stor hopplöshet. Kriminalvården är en myndighet som inte granskar sig själv utan lägger locket på. Det är en verksamhet utan insyn och när de tvingades granska sig själva efter min systers död så pratade de om ’den mänskliga faktorn’.”

Copyright/foto: Dag Öhrlund

Mattias fortsätter:

”Om jag stjäl på jobbet så får jag sparken. Och om någon mördas på öppen gata så tar det inte två år att utreda mordet, som i det här fallet. Dessutom får någon ta konsekvenserna av det. Men inte inom Kriminalvården.”

Brott mot säkerhetsföreskrifterna

Karen Gebreab misshandlades till döds på häktets åttonde våning av Erik Ljungström, som några minuter tidigare hämtats från sin cell på våning fyra.

Trots att Ljungström var känd som mycket farlig och att en vårdare skulle skickats upp med hissen för att förstärka personalen på våning åtta, fick han åka upp ensam.

När Karen skulle låsa upp dörren till rastgården slog Ljungström till. På monitorerna kunde Karens kollega i vakttornet – en äldre kvinna – se hur han kastade sig över henne.

Kollegan trycker på larmet, sliter till sig batongen och springer ner. Hon hinner slå Ljungström en gång innan han sliter till sig batongen. Vårdaren springer till änden av korridoren och trycker än en gång på larmknappen. Under den minut och de sexton sekunder som förflyter innan förstärkningen kommer, slår Ljungström besinningslöst den liggande Karen med batongen gång på gång.

En riskbedömning hade tidigare slagit fast att Erik Ljungström var farlig och att det därför alltid skulle finnas två vårdare med när han förflyttades. Men den informationen hade på grund av bristande rutiner inte nått fram till de andra avdelningarna på häktet.

Denna brist blev döden för Karen Gebreab.

”Jag känner nästan lika stark avsky för den kvinnliga vakten som för Erik Ljungström”, säger Mattias. ”Hon kunde inte hantera batongen, slog ett slag över hans arm när han bröt armen på Karen och flydde sedan, gav honom faktiskt mordvapnet. Hon var sjukskriven sedan och har blivit omhändertagen av kriminalvården. Men hon har aldrig kontaktat oss och uttryckt sitt deltagande.”

Mördaren känd som mycket farlig

Den 28-årige Ljungström, som sedan tonåren haft problem med missbruk och åkt in och ut på olika institutioner, hade 2006 dömts till sex års fängelse för ett mordförsök då han huggit sitt offer med kniv. På sommaren 2011 hade han hällt bensin i en grannes brevlåda och tänt på, med motiveringen att grannen var för högljudd. Samma sommar häktades Ljungström för ett mordförsök i Södertälje, då han maskerad huggit ner en barndomsvän med fyra knivhugg, ett dåd han planerat i månader.

På häktet i Södertälje överfaller han en häktesvakt och försöker strypa honom. Han flyttas då till häktet i Huddinge, sedan till den rättspsykiatriska avdelningen på Huddinge sjukhus. Men när personalen där upptäcker att han beväpnat sig med en halv sax, skickas han av säkerhetsskäl tillbaka till häktet i Huddinge.

Det borde alltså, efter rättspsykiatriska undersökningar och Ljungströms brottshistorik, inte föreligga några som helst tvivel om att han är mycket farlig för sin omgivning.

”Mitt hat mot Erik Ljungström har förstås aldrig varit så starkt som just när jag fått veta att han mördat min syster. Med tiden har jag lärt mig att acceptera det som hänt, men jag kommer aldrig att förlåta honom. Vad jag känner för honom passar inte att uttrycka i skrift, men om jag fick chansen skulle jag fråga honom – varför? Och varför så bestialiskt och grymt? Varför måste han mörda en kvinna som nådde honom till naveln? Men det är ju en sjuk man, han svarade inte ens sin egen advokat under rättegången!”

Generaldirektören ljuger för pressen

Karen Gebreab är – i modern tid – den första anställda inom Kriminalvården som dör i tjänsten.

På myndighetens presskonferens samma eftermiddag svarar häkteschefen Agnetha Kempe, chefen för Kriminalvårdens stockholmsregion Gunilla Ternert och Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren på reportrarnas frågor. De är mycket noga med att påpeka att säkerhetsföreskrifterna följts och att Karen Gebreab inte var ensam när hon skulle släppa ut Ljungström på rastgården.

Bilden är till synes helt klar. Karen och en kollega har tagit emot den intagne när han skickas upp i en hiss. Men tragiskt nog har han lyckats komma över en batong och misshandlar henne grovt. Dock har säkerhetsföreskrifterna följt till punkt och pricka.

Bilden spricker dock snart för att till sist falla i småbitar. Det visar sig att Karen tvärt emot alla säkerhetsföreskrifter var ensam när hon tog emot Erik Ljungström. När det avslöjas att man under presskonferensen mörkat detta faktum försvarar sig Kriminalvårdens generaldirektör med att ”chock och kaos och kris” rådde på häktet under presskonferensen.

”Jag är grymt besviken på hur Kriminalvården har försökt mörka det där. Dessutom är det ett brutalt misslyckande att vi inte har fått något slags hjälp även om myndigheten nu anser att just jag inte är en del av rättsprocessen”, säger Mattias. ”Jag har slagits mot allt och alla, kraschat igen och min röst hörs inte. Mitt liv har rasat på grund av det här och det är en katastrof.”

Häktet – en av de farligaste arbetsplatserna

Att häkten utgör några av de farligaste arbetsplatser som finns borde inte vara någon hemlighet för Kriminalvården.

Här sitter inte bara häktade människor med omfattande restriktioner utan också tillfälligt anhållna. De kan vara narkotikapåverkade, berusade, psykiskt sjuka eller leva i svår abstinens. Många är, av olika skäl, desperata.

Redan 2009 gjorde SEKO en enkät som visade att sextio procent (!) av de anställda i kriminalvården angav att de levde med hot och våld på arbetsplatsen. Bland annat handlade det om gisslantagning, fritagningsförsök samt hot och direkt våld mot personalen.

Facket varnade för riskerna – ingen lyssnade

Under de senaste åren har det rått en infekterad stämning mellan Kriminalvården och facket gällande säkerheten i rastgårdarna. Den gång i mitten av 1990-talet då häktet stod klart var det inte ovanligt att tre vårdare mötte hissen med den intagne, som skulle få gå ut på rast. Dessutom fanns ytterligare en vårdare i ett bevakningstorn.

Så småningom ändrades reglerna till att två vårdare tog emot den intagne och 2004 – paradoxalt nog ett år med rymningsrekord från svenska anstalter – beslöt Kriminalvården att det skulle räcka med en ensam vårdare.

Arbetsmiljölagen föreskrev att ensamarbete var förbjudet vid farliga situationer. Kriminalvården kontrade med att vårdaren inte var ensam eftersom den andre vårdaren i bevakningstornet skulle kunna se sin kollega i tv-monitorer. Striden mellan facket och Kriminalvården slutade med att Arbetsmiljöverket beslöt att döma till Kriminalvårdens fördel.

Karen Gebreab var inte det första offret. Redan innan hon dog hade en annan kvinnlig vårdare som tog emot en intagen ur hissen, blivit överfallen. Den intagne tog struptag på henne och lyckades släpa in henne i en korridor, där det – av ren tur – fanns en annan vårdare som kunde hjälpa henne.

Vid det här laget insåg facket och skyddsombuden tydligare än någonsin hur farligt ensamarbete var och slogs för att reglerna skulle ändras. Huvudskyddsombudet krävde att Kriminalvården skulle göra en riskanalys, men ingenting hände.

Skulle någon behöva dö innan Kriminalvården fick upp ögonen?

Ja.

Och ”någon” var Karen Gebreab.

Tusentals kom till begravningen

Karens död orsakade en slutgiltig splittring i familjen Gebreab och i dag har Mattias ingen kontakt med de övriga familjemedlemmarna. En av många orsaker var oron över hur begravningen skulle finansieras.

”Vi ville ge Karen en hedervärd begravning men vi hade inte råd. Tack och lov dök det upp en privatperson som ville vara anonym men stödja oss ekonomiskt.”

Mattias blir bister när han fortsätter:

”Fram till Karens begravning ringde Kriminalvården flera gånger i veckan och frågade om hennes kolleger fick vara med. Jag sa att jag inte hade några problem med det om de kom som privatpersoner, men att jag inte ville se någon i Kriminalvårdens uniformer. Det avtalet bröts direkt och respektlöst – de dök upp i uniform och väckte otroligt starka känslor hos de andra begravningsgästerna.”

Copyright/foto: Dag Öhrlund

Mattias lyckades behålla lugnet men poängterade för Kriminalvårdens chefer vad han tyckte om att de inte kunde respektera önskemålen vid begravningen.

Ceremonin blev ett bevis för hur omtyckt Karen var som människa. Alla besökare fick inte plats i kyrkan utan många stod utanför och frös.

”Vi hade hyrt 14 SL-bussar för att transportera folk från kyrkan till själva graven där hon skulle sänkas, och där stod ytterligare tusen personer och väntade”, berättar Mattias.

Efter att systern blivit begravd försökte Mattias få tag i ansvariga på Kriminalvården för att få ett besked om varför de brutit mot överenskommelsen om klädsel på begravningen.

”Men jag fick aldrig tag på dem. De bröt med mig efter att Karen åkt ner i jorden. När de väl hade fått visa upp sig på begravningen var jag inte vatten värd.”

Efter det har Mattias inte hört något från myndigheten.

”De höll en minnesstund på ettårsdagen och halade flaggan. År två gjorde de inte det, gav inte ens Karen en hyllning på hemsidan. Istället hade de en konferens samma dag. Jag ringde upp den nuvarande häkteschefen och fick svaret att de nu har valt att låta de anställda sörja som de finner passande. Jag skulle snarare tro att anledningen är att Arbetsmiljöverket överväger att väcka åtal mot Kriminalvården efter det som hänt. Dags att lägga locket på igen.”

Anställda ”påmindes” om förflyttning

När journalisten Gellert Tamas för tv-programmet ”Uppdrag Granskning” efteråt synade fallet, kunde flera av de anställda vid häktet i Huddinge vittna om hur de behandlats efter Karens död. Deras rädsla viftades bort med att de kunde söka sig andra jobb och ”påmindes” om att de kunde bli omplacerade till ett häkte någon annanstans och de som mådde dåligt kunde alltid ”sjukskriva sig en vecka eller två”.

 Kriminalvården bröt mot arbetsmiljölagen

Utredningar skulle komma att visa att det fanns andra grova säkerhetsbrister på häktena, bland annat att personalen inte fått lära sig att hantera de batonger som finns. Detta trots att arbetsmiljölagen föreskriver att arbetsgivaren är skyldig att utbilda personal i den utrustning som finns på arbetsplatsen.

I en tv-intervju skyller Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren ifrån sig och menar att detta ansvar ligger på de lokala häktena!

En vecka efter Karen Gebreabs död stoppade Arbetsmiljöverket allt ensamarbete på häktet i Huddinge med omedelbar verkan. Kriminalvården överklagade omedelbart beslutet.

Senare presenterade Kriminalvården sin egen utredning om Karen Gebreabs död. Man skyllde dels på ”den mänskliga faktorn” men konstaterade självkritiskt att säkerhetsrutinerna dels var bristfälliga, dels inte hade följts. Häkteschefen Agneta Kempe fick bära hundhuvudet men höga vederbörande i Kriminalvården undvek nogsamt att gå in på sitt eget ansvar.

Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren ställde upp i en intervju i ”Uppdrag Granskning”, medan häkteschefen Agneta Kempe vägrade med motiveringen ”för att jag inte vill ställa upp i en intervju”.

 Säkerhetschefen vägrar uttala sig

Kriminalvårdens säkerhetschef Christer Isaksson gick först med på att ställa upp i en intervju i Uppdrag Granskning, men ändrade sig sedan:

”Alltså, just nu är det så att jag inte kan göra ett bra jobb. Jag känner mig medialt förbrukad…jag har inget förtroende för hur jag kan hantera media just nu…jag känner mig förbrukad…bränd…utnyttjad. Jag har inget förtroende för media. Oh shit du spelar in det här också, så klart …”

Medialt förbrukad. Bränd. Utnyttjad?

Hur kände sig Karens bror just då?

Mattias blir ostadig på rösten:

”Jag tror knappast att deras jul och nyår blev förstörda eller att de gick in i en värld av sprit, droger och våld. Beteendet kan ju tyckas omoget av mig men man agerar ju som man har lärt sig. Det är svårt att lära en gammal hund sitta.”

Häkteschefen avgår. Men – sedan, då?

Häkteschefen Agneta Kempe avgick efter Kriminalvårdens internrapport och Kriminalvården drog tillbaka sitt överklagande till Arbetsmiljöverket.

Klart står att Kriminalvården brutit mot arbetsmiljölagen, ett mycket allvarligt brott som knappast blir mildare när det visar sig att ledningen nonchalerat de varningar och rop på hjälp som kommit från både anställda, fackrepresentanter och skyddsombud.

Men hur blir det då med åtalet?

”Jag vet inte”, säger Mattias. ”Jag kanske låter bitter och jag är jävligt bitter. Jag har inte längre någon kontakt med någon i min familj på grund av allt det här. Kriminalvården borde ha hjälpt oss på något sätt, nu vet jag inte ens om någon behöver ta ansvar för ett brutalt mord. Det går bra att skicka miljoner för att hjälpa människor i andra länder men de kan inte ens ta hand som sina egna anställda. De borde skämmas!”

I tv-programmet vittnar Karens arbetskamrater om en trevlig och alltid glad arbetskamrat som tog sig den extra tid, de intagna behövde. Och att hon skött sitt jobb enligt de anvisningar hon fått. Hon dömde ingen, behandlade alla lika och trodde på människors lika värde, trodde att alla kunde bli hjälpta.

Erik Ljungström slog ihjäl en av de få som skulle stått upp och försvarat honom

”Det svider i mitt hjärta när jag tänker på det”, säger Mattias. ”Jag vet att Karen hade haft en förklaring.”

 Fond för att hjälpa unga människor

Efter Karens död startade Mattias och hans fru Pauline Hoogendoorn en fond för att kunna hjälpa unga människor som har det svårt.

”Det är vad Karen skulle ha velat, där hon sitter i sin himmel. Vi ville att hon ska kunna titta ner på oss och känna sig stolt.”

Karen ägnade hela sitt liv åt socialt arbete. Hon jobbade anonymt och i tysthet på Brottsofferjouren och åt kvinnojourer utan att familjen ens visste om det.

”När hon dött kom det tydliga tecken på hur fantastisk hon varit”, berättar Mattias. ”Det kom blombuketter från härbärgen i New York, från intagna både på Hall och Kumla.”

När Mattias drabbades av sorgen, tappade spåret och gick in i drogmissbruk orkade han inte heller engagera sig i fonden längre.

”Fryshuset som är officiellt ansvariga för den har gjort allt de kan, men den växer inte längre. Därför kommer vi i slutet av april att dela ut de cirka 90 000 kronor som finns i den, till tre olika organisationer som arbetar för att hjälpa unga att få en chans. Det blir Los Fruängen, Lugna Gatan i Husby och Salong Betong i Högdalen, en tatueringsstudio som jobbar ideellt med att hjälpa ungdomar. Så levde min syster och så vill jag att minnet av henne ska leva vidare.”

Mördarens straff

Erik Ljungström dömdes till livstids fängelse för att ha mördat Karen Gebreab. I sin slutplädering hänvisade kammaråklagare Markus Hankkio bland annat till den grymhet, bestialitet och brutalitet som Ljungström visat, att han misshandlat Karen under lång tid, att hon var betydligt mindre och svagare än han samt vilken oerhörd dödsångest hon måste ha känt.

Ljungström överklagade domen till Svea Hovrätt som dock fastställde straffet den 26 mars 2012.

Men hur känns det livstidsstraff som Mattias Gebreab och hans familj har dömts till genom att ha mist sin syster?

”Det sista jag hörde var att Ljungström sitter på något jävla psyksjukhus där han får ha dator och mobiltelefon, så det vill jag inte ens tänka på. När det gäller resten så kan jag inte nog trycka på hur besviken jag är. Det må vara att jag inte anses vara närmast anhörig eftersom jag är hennes halvbror, men familjen är större än en person. Om jag hade fått den hjälp och stöttning som en så stor organisation som Kriminalvården borde ge, så hade de besparat min familj den huvudvärk vi har än i dag. De borde skämmas och ta sitt ansvar.”

Mattias tystnar i några sekunder innan han avslutar:

”Jag skulle ha ordnat en stor födelsedagsfest för Karen några veckor senare. Men jag fick avboka lokalen jag hade hyrt, eftersom hon var mördad. Helt i onödan.”

 

Missa inte Uppdrag Gransknings program, som tydligt visar vilka fel som begåtts och hur Kriminalvårdens ansvariga försöker smita från sitt ansvar:

https://www.youtube.com/watch?v=7QYRKWIMbW8