Det är inte alltför ofta jag kommenterar politik. Dels är politikernas uppförande stundom mycket svårbegripliga, ibland osmakligt egoistiska, tidvis ofattbart tröttsamma och – som nu – helt absurda. Dels råder det i Landet Lagom en PK-diktatur som möjliggör allmän lynchning av den som tycker något utanför pk-staketet.

Men nu går det inte riktigt att hålla käft.

Regeringsbildningen, alltså. Eller snarare bristen på den.

Om jag förstått saken rätt, är det så att de som under valrörelsen slog sig för bröstet och sa att de skulle leda landet – dessutom i en bättre riktning, vad det nu är – inte klarar av att samla sig och göra jobbet. Den ena tycker att den andra är dum och förresten har hon sagt det och dom har röda linjer och annat trams. Herrejesusjävlar, som min litteräre figur, kommissarie Truut, skulle ha sagt.

Jag brukar roa mig med att jämföra det som sker i stat, region och kommun med verksamheten i ett privat företag. Just nu vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller stöna när jag drar parallellen. Ty tänk dig följande:

Det är möte hos Bengtsson & Company AB, som tillverkar, distribuerar och säljer – någonting viktigt. VD:n ser att det under de senaste två månaderna har blivit produktionsstörningar och distributionstrassel som skadar företaget och försäljningen, hotar bolagets ekonomi, försvagar ställningen mot konkurrenterna och i förlängningen hotar de anställdas jobb. Och hans eget, förstås.

Inte bra. Måste åtgärdas. Nu. Alla avdelningschefer kallas till möte. VD:n har en dålig magkänsla och har redan vidtagit vissa åtgärder.

Han sammanfattar snabbt läget och förklarar vilka åtgärder som måste genomföras blixtsnabbt för att få skeppet på rätt kurs.

Då börjar sandlådekriget.

”Jag tänker inte samarbeta med han där!” säger Lotta, chef för råvaruinköp, och pekar ilsket på produktionschefen Mohammad. Mohammad slår ut med armarna och säger: ”Hur ska vi kunna producera om hon inte ger oss något att jobba med?!” Sedan pekar han i sin tur på lagerchefen Schultz och säger: ”Och han där vet inte vad fan han gör. Det finns ju ingen plats på hyllorna därnere!”

Schultz studerar dina fingernaglar länge innan han högdraget svarar: ”Det är ju lite svårt att tömma lagerhyllorna när det inte kommer några lastbilar och hämtar.” Han pekar på distributionschefen Christer. ”Har ni fått soppatorsk, hehe?”

Christer Björk ser ut att vilja döda. ”Vi kan väl fråga chefen för ekonomi vad det beror på. Jag har varit tvungen att skrota fyra bilar och får inga pengar att köpa eller leasa nya för. Vad har du att säga om det, Uffe?”, väser han.

Ulf ”kronan” Krohn ler illmarigt. ”Om dina chaufförer inte haft Formel 1-komplex och kört sönder så förbannat, hade det varit lite lättare. Det finns inte ett företag som vill hyra ut bilar till oss längre och tyvärr kan jag inte trolla fram pengar om inte Bertil där …” han pekar på försäljningschefen, ”gör sitt förbannade jobb och kränger grejor. Och ser till att vi får betalt någon gång!”

VD:n lyssnar stillatigande och inser att han hade rätt i sina föraningar.

Och i sina förberedelser.

Han låter blicken glida runt bordet, möter sina avdelningschefers blickar och ler vänligt.

”Tack, då har jag hört vad jag behöver höra. Så här är det vänner, om ni inte vill samarbeta och doften i bageriet så att säga inte passar, så är ni varmt välkomna att söka jobb någon annanstans. Ni kan hämta era slutlöner i kassan.”

Avdelningscheferna börjar prata i munnen på varandra, högt och upprört:

”Va, får vi sparken?” ”Vad ska vi göra då?” ”Jag har lån att betala!” ”Du är fan inte riktigt klok!” ”Hur ska du klara dig utan oss?”

VD:n ler igen:

”Svaret på den sista frågan är att jag redan har rekryterat era efterträdare, som börjar omedelbart.”

Han reser sig från bordet.

”Ha en trevlig dag. Ha den bara någon annanstans. Och glöm inte att städa skrivborden.”

Glatt visslande går han tillbaka till sitt kontor och kavlar upp skjortärmarna. För jobbet ska göras, det har han lovat ägarna och han får bra betalt för att göra det.

Avdelningscheferna hade också bra betalt. Oförskämt bra betalt. Men de gjorde inte jobbet.

Precis som i den politiska sandlåda som nu gäller.

Det är vi skattebetalare och väljare som äger Aktiebolaget Sverige. Det är vi som betalar chefer, underchefer, assistenter, utredare, tjänstemän och gudvetvad.

Därmed har vi också rätt att ställa krav.

Och baskravet är – gör jobbet, för fan! Oavsett vem du gillar och inte gillar.

Annars kan du söka dig någon annanstans.