Jag sitter på en balkong i Fuengirola på den spanska solkusten, dricker dagens första café con leche och blir plötsligt illamående. Inte av kaffet, utan vad jag läser om den svenska valrörelsen 2018.

Till och med jag förstod att den här valrörelsen skulle bli en av de smutsigaste i mannaminne. Men att den skulle bli så skitig, korrumperad, lögnaktig, brottsfylld och äcklig som den blev, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig.

Den ena högt betalda riksdagsledamoten efter den andra (från av gammelmedia noggrant utvalda partier) blev plötsligt påkommen med att ha ägnat sig åt direkt bedrägeri med skattepengar. Semestrar, resor till släktingar, hotellövernattningar (hur kommer det sig att riksdagens ekonomiavdelning inte tidigare har kunnat se det som några journalister snabbt rotar fram?).

Skäms, för fan!

Nejdå. En hackande förklaring och sedan: ”Det ska dras på mitt nästa arvode”.

Nej. Det ska det inte. Du ska inte ha fler ”arvoden”. Du ska få sparken med omedelbar verkan, pengarna ska betalas tillbaka omedelbart, med ränta, och därefter ska du åtalas för stöld, alternativt bedrägeri, alternativt trolöshet mot huvudman!

Men det kommer naturligtvis inte att ske. Vi är ju humanister, remember? Det betyder att vissa får stjäla men att andra inte får.

Demokrati, eller hur?

Hundratals kilo valmaterial från ett specifikt parti ”försvinner” magiskt nog i transporten till Dalarna. I Falkenberg ”saknas” ett specifikt partis valsedlar i vallokalen och hittas senare gömda och inplastade på ett lager.

Demokrati, eller hur? Valfrihet.

”Vuxna” partiföreträdare ertappas på film med att klättra upp i stolpar och riva ner ett annat partis valaffischer. Produktion och distribution av valaffischer kostar över 340 miljoner (!) kronor medan LSS-barn inte får hjälp, medan sjuka dör i vårdköer och medan både sjukvårds-, polis- och räddningspersonal går på knäna. En politiker på valbar plats petas sedan det visat sig att han har kopplingar till terrorism. En annan sedan det visar sig att han är dömd för våldtäkt av barn.

Hur vore det med lite normal bakgrundskontroll av dem som ska leda landet och tjäna 65 400 kronor – plus förmåner – i månaden?

Människor ertappas med att gå runt och dela ut broschyrer med falska budskap, i ett partis namn. Människor rusar fram och spottar på politiker som håller tal, eller försöker kasta saker på dem. Moget.

Demokrati, eller hur? Valfrihet. ”Vi gillar olika”? Nej – bara så länge de tycker som oss …

En partiledare och hans lille son – som inte ens har med det här att göra – hotas till livet (!). En politiker blir beskjuten på en buss. Det hela nämns bara i förbigående medan valkarusellen får fortsätta.

Tysta dem som inte tycker ”rätt” med hot och våld. Demokrati?

Nej. I en demokrati accepterar vi olika åsikter så länge de är lagliga. Vi debatterar med ord. Inte med bomber och kalashnikovs. Och i debatten hotar vi inte med att döda barn.

Landets största miljöföreträdare säger till andra människor att cykla medan hennes man åker runt i en skitig dieselpickup och hon själv flyger i business class på skattebetalarnas bekostnad.

Demokratiskt och bra.

En skådespelare, som desperat försöker hålla karriären igång genom att synas i media, ordnar ett ”upprop” av kändismiljonärer, mot ett specifikt parti. För säkerhets skull förs ett antal människor upp på listan mot sin vilja. För det är ju bra att ha kända namn.

Demokrati – eller diktatur?

En journalist – som enligt Journalistförbundets ”Publicitetsregler” ska vara oberoende – spelar in en film där hon öppet uppmanar människor att inte rösta på ett visst parti. Tidningen hon arbetar för, publicerar filmen! Här bryter man enligt min mening mot reglerna 1, 2, 10 och 13 i publicitetsreglerna samt mot punkt 4 i ”Yrkesregler”.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/yrkesregler

Demokrati?

Listan på brott mot lagen, vallagen, moral och etik kan, som du säkert vet, göras hur lång som helst. Till detta kommer all imbecill propaganda på sociala medier.

Varför kallar jag den imbecill? Varför har jag tagit bort Facebookvänner som under den senaste tiden dränkt mitt flöde med politisk propaganda från höger till vänster?

För att jag, vid sextio års ålder, faktiskt kan tänka själv. Tro det eller ej.

När jag scrollat klart bland nyheter och sociala medier där på balkongen har min café con leche kallnat och jag vill inte ens ha en till.

Jag mår än mer illa än för en stund sedan.

Jag konstaterar att ingen av de politiker som ger oss fantastiska löften i debatterna talar om hur det ska gå till att göra allt bättre för alla, och vem som ska betala kalaset.

Jag konstaterar också att ingen av de politiker som ljuger, bedrar, stjäl, hotar och kastar skit på konkurrenterna, är värd min röst.

Jag upprepar: I en demokrati accepterar vi olika åsikter så länge de är lagliga. Vi debatterar med ord. Inte med bomber och kalashnikovs. Vi stjäl inte andras material eller förstör det. Vi spottar inte på människor eller kastar saker på dem. Vi hotar inte människor med andra åsikter än våra egna och vi hotar inte med att döda barn.

Därmed konstaterar jag slutligen att demokrati är 2018 års mest våldtagna ord.

Må det vila i frid, Sverige.

Vi lever i något annat nu.

Något riktigt otäckt.