Borde ju hålla käften (6) men: Jag skäms!

Jag skäms.

Jag – som är emot all form av kollektivt skuldbeläggande och är iskall mot dem som beskyller mig och alla andra feta, vita, medelålders män för allt från krig till svenska skogsbränder – skäms.

När jag läser den debattartikel elvaåriga Ebba Åkerlunds pappa Stefan skrivit i Expressen

https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/

så skäms jag på Sveriges bekostnad.

Stefan, nu bortglömd i det regn av bilbränder, bomber, skjutningar och framförallt fegt trams av svenska politiker som drabbar oss dagligen, har nämligen rätt:

Det är statens förbannade skyldighet att skydda oss från brottslingar och inte minst terrorism! Rakhmat Akilov skulle för det första aldrig ha fått sätta sin fot i Sverige, än mindre snickra på sommarhus åt Özz Nûjens familj.

Akilov var utvisad, han skulle ha jagats ner och slängts ut med huvudet före. Istället sitter han nu i ett trevligt rum på Hallfängelset (till en kostnad av 3 609 kronor per dygn för oss skattebetalare) och beklagar sig över det mesta, medan medfångarna funderar över hur de kan komma åt honom och klå skiten ur honom.

Allt detta på grund av att Migrationsverket och polisen inte gjorde sitt jobb.  Allt detta för att SÄPO – som meddelat att antalet potentiella terrorister i landet ökat från några hundra till några tusen – inte har en chans att punktmarkera varenda liten bombsugen idiot som gömmer sig på dolda adresser.

Allt detta för att landets ledande politiker inte tagit situationen på allvar utan är skitnödiga för att bli betraktade som rasister.

De politiker som svenska folket nu har gett sitt förtroende igen. Lycka jävla till.

Se Ebbas pappa i ögonen och förklara varför.

Ebba är borta. Stefans liv blir aldrig vad det har varit igen. Det blir det inte heller för de anhöriga till alla de andra offren på Drottninggatan. Inte heller för kvinnan som fick sitt ben amputerat på grund av skadorna, och därefter kastades ut ur landet medan några tusen terrorister tillåts stanna kvar.

I några dagar efter dramat på Drottninggatan visade folket sin sympati. Handskrivna lappar, tårar, nallebjörnar, polisbilar som dränktes i blommor.

Sedan – glömska. Ty livet går ju vidare, eller hur?

Men inte för Stefan. Inte utan Ebba.

Var och en som har barn kan tänka sig in i den vidrigaste av situationer – att förlora det livsglada väsen man varit med och skapat, skrattat och gråtit med, sett växa upp.

Känt doften av en ren pyjamas strax före läggdags. Värmen från den kram bara ett villkorslöst älskande barn kan ge.

En kram Stefan aldrig mer får känna.

Jag skäms.

Jag skäms för att leva i ett land där politiker aldrig lär sig.

Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på öppen gata klockan  23:21 fredagen den 28 februari 1986. Vår eminenta utrikesminister Anna Lindh knivhöggs till döds när hon handlade på NK klockan 16.13 den 10 september 2003.

Världen ruskade på huvudet och frågade sig hur vi hade kunnat låta det hända.

Vid 17-tiden den 11 december 2010 exploderade den andra av två bomber, på Bryggargatan nära Drottninggatan i Stockholm. Av de sex rörbomber terroristen hade kring magen exploderade bara en och samlingen spikar i hans ryggsäck träffade turligt nog ingen. En amatörterrorist hade misslyckats med sitt uppdrag. Det sista han hann med var att skrika något på arabiska, därefter dog han.

Sveriges första riktiga terrorattentat. Och politikerna lärde sig ingenting.

Jag är rädd för att de fortfarande inte har lärt sig någonting. Stillatigande ser de på medan resultaten av en amatörmässig immigrations- och integrationspolitik lamslår områden som numera är klankontrollerade parallellsamhällen. Områden där kvinnor förtrycks, där unga flickor dödas och där små barn könsstympas. Områden där vuxna män lever i äktenskap med småflickor som utsätts för sexuella övergrepp. Områden där ambulans och brandkår inte törs köra in utan poliseskort och där även polisen utsätts för återkommande attacker.

“Vi är en humanitär stormakt”, säger statsministern.

Nej, det är vi inte.

Vi är ett skamligt misslyckande som har skruvat tillbaka 100 år av hårt politiskt kämpande för humanism, jämlikhet, kvinnofrid och barnsäkerhet, till stenåldersmentalitet.

Skäms, politiker, skäms!

Men ni har inte tid, eller hur? Ni vill inte, eller hur? Ni törs inte, eller hur? Ni har nämligen fullt upp med att tjafsa om vem som inte vill prata med vem i politiken, samtidigt som ni alla tittar allvarligt in i tv-kamerorna och försäkrar att ni tar ansvar.

Säg det till Ebbas pappa. Säg det till alla i de utsatta förorterna – ursvenskar som nysvenskar –  som är rädda, som inte törs gå ut. Säg det till alla som inte hade råd att försäkra sin gamla bil mot brand och inte fick ut en krona på försäkringen när några lågpannor tände eld på en hel garagelänga. Säg det till mig och till alla andra som är föräldrar till en våldtagen dotter. Säg det till alla hårt arbetande, skötsamma invandrare som i sen tid har blivit utvisade för att de tagit ut för lite (!) semester eller för att arbetsgivaren skickade in en blankett en dag försent.

Ni vill ha vårt förtroende och ni kräver löner och förmåner som vanliga människor inte ens kan drömma om.

Men nej, ni vill inte ta ansvar på riktigt.

De politiker som reser sig, kastar ut varenda potentiell terrorist från Sverige, ser till att vanligt folk törs gå på gatorna och att mördare och våldtäktsmän inte får kanelbullar utan det straff de har förtjänat, de politiker som ser till att alla kvinnor har sin frihet och sina rättigheter, de som ser till att små barn inte blir mördade i Stockholms city – de kommer att få min röst i nästa val.

Dessvärre kommer det inte att ske. För det finns ju annat som är viktigare. Att behålla sin plats i riksdag eller regering, att behålla gratislägenheten i Gamla Stan, årskortet på SAS och möjligheten till lite trevliga studieresor.

Jag skäms.

Förlåt, Stefan. Jag önskar mer än allt att du hade kunnat få lilla Ebba tillbaka. Och jag önskar att någon politiker åtminstone hade vett att ta dig i hand och be om ursäkt för sina klanterier.

Men inte heller det kommer att ske.

Ebbas föräldrar fick 60 000 kronor (!) i skadestånd för att flickan dog. Akilov kommer under ett – låt oss säga 20-årigt – fängelsestraff, att kosta oss över 26 miljoner kronor.