Titta noga på ordet i rubriken.

Respekt.

Det vackraste ord jag vet.

Jag blev inbjuden att, tillsammans med några andra författare, tala på Bokens Dag i Lysekil. Jag tackade ja.

När jag sedan såg att de övriga bestod av Katerina Janouch och Herman Lindqvist blev jag nervös. Skulle jag dela scen med två synnerligen etablerade, och i var sin genre, kända författare? Tydligen.

Inför uppträdandet fick vi frågan om vilket det vackraste ord vi visste, var.

Jag svarade: Respekt.

Jag kommer nu, långt efteråt, inte ihåg exakt vad Katerina och Herman svarade men vill minnas att det var något i stil med ”Kärlek” och ”Fred”. Vackra ord, de också.

Det var kul, det där i Lysekil, av flera skäl (ja, det här är en avvikning, så håll ut – jag kommer till poängen): Jag hade aldrig varit där förut men superproffsiga PR-chefen på mitt dåvarande förlag Bra Böcker, Eva Ahlkvist, hämtade mig i Göteborg och körde mig till Lysekil (tack, Eva!) där hon tog hand om mig tills allt var över.

Jag höll det där föredraget på scenen och insåg snart att varken Katerina Janouch eller Herman Lindqvist var farliga. Faktum var att bägge hade en enorm portion humor och att Herman och jag efteråt blev goda vänner över försvarliga mängder whisky.

Till saken hör också att jag någon vecka efteråt fick ett mail från en dam som suttit i publiken. När vi kom in hade hon först viskat något till sin man om Katerina, därefter något om Herman. Och när jag kom in hade hon viskat:

”Men herregud, vad gör Jack Nicholson i Lysekil?!”        

Nicholson?

Kul liknelse, tyckte jag och många andra.

Men – på scenen blev vi alla tre tillfrågade om vilket som var det vackraste ord vi visste och jag svarade:

Respekt!

Min tes: Om alla människor på jorden, oavsett tillhörighet, ras, religion, nationalitet, politisk övertygelse skulle visa alla andra respekt, så skulle vi inte ha ett enda krig eller en enda konflikt. Ty vi behöver inte gilla varandras övertygelser, eller ens förstå dem, bara respektera dem.

Enkelt, eller hur?

Tyvärr inte alls.

Jag tänker tillbaka på alla de gånger under mitt liv, både det privata och framförallt det yrkesmässiga, som jag träffat människor som till varje pris försökt köra ner sin övertygelse i halsen på mig.

Tråkigt. Jag har som journalistisk och/eller fotograferande observatör besökt religiösa sammankomster i olika trossamfund, lyssnat på politiker från extremvänster till extremhöger, bevittnat gruppsexorgier med 800 deltagare, varit på bikerfestivaler, miljöfestivaler, träffar för modellbyggare och gudvetvad.

Och alla har, på sitt sätt, försökt omvända mig. Talat om att vägen till lycka är Gud, Allah, gruppsex, modellflygplan, skogen eller något annat.

Mitt svar har alltid varit detsamma – att jag är nyfiken på vad de gör, lyssnar och lär, men att jag inte delar deras tro, fascination eller tillhörighet.

Det har de dessvärre inte kunnat respektera.

Kanske, kanske börjar och slutar världens alla problem med brist på respekt. Det vore ju så bra om du kunde tro på dina grejor och att jag respekterar det, medan du respekterar att jag tror på något annat – eller inte alls.

Men så enkelt blir det ju inte, vilket både förvånar mig och gör mig ledsen. Senast för några veckor sedan satt jag i ett samtal med en djupt troende, kristen protestantisk kvinna i USA. Jag lyssnade på henne, försäkrade att jag respekterade hennes tro, men påpekade också att jag inte är troende och att jag vill bli respekterad för det.

Det fungerade inte. Kvinnan var en värre fundamentalist än dem vi brukar använda som exempel. Långt fram på morgontimmarna förklarade hon att det fanns en räddning för mig också, om jag bara läste vissa stycken ur Bibeln eller ungefär tvåhundra sidor ur andra böcker som förklarade Sanningen för sådana som mig.

Inte undra på att det är krig och konflikter i världen.

Ska vi ta och lagstifta det där med Respekt och komma fram till följande:

Om du tror att Allah, gruppsex eller modellbyggande ger dig livslång lycka och ett liv efter detta, så kör på det.

Men – låt mig vara ifred. OK?