Han var den förste jag hört beklaga sig över det jag undrat över.

Han proffs, jag amatör. In Memoriam – tack, Sven O Bergkvist!

Som nybliven medlem i Sollentuna Författarsällskap fick jag för många år sedan förmånen att träffa och prata med författaren Sven O Bergkvist, en av de sista i sitt skrå som hängt på krogarna i Klarakvarteren.

Sven O var inte bara en varm och humorístisk person utan också en synnerligen produktiv författare som publicerade ett fyrtiotal verk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_O._Bergkvist

Hans historier när vi regelbundet sågs på krogen över stearinljus och många glas rödvin var fascinerande och skratten var många. Men det som fick mig att stelna till, lyssna och nästan bli rädd var hans beskrivning av de små jävlarna, de som plågat också mig sedan länge. Var hans jävlar och mina desamma som hoppade mellan oss i natten? Eller – fanns det små släktingjävlar som jobbade lokalt? Vilka var de, var kom de ifrån? Varför?

Sven beskrev dem ungefär så här: När han hade lagt sig, fått kroppen till ro och just skulle till att somna in, började de. Hoppade på axeln och i värsta fall på huvudet. De var omöjliga att se men skrek, gapade och krävde uppmärksamhet!

Just det hade jag upplevt länge, men aldrig vågat berätta det för någon. Och så är det ofta än i dag: När sängvärmen sluter sig kring kroppen, smärtorna avtar och den där underbara dvalan äntligen infinner sig, sätter de igång:

”Upp, din late fan! Du har jobb att göra,upp och skriv! Berätta!”

Alltför många gånger valde jag att ignorera dem. Jag viftade, slog undan dem, de försvann till sist och jag var övertygad om att jag nästa morgon skulle komma ihåg den idé, det stycke, den enkla men genialiska formulering de kommit släpande på mitt i natten och kastat på min axel.

Jag hade fel. Och Sven O berättade om alla de gånger han haft fel.

Än i dag vet jag inte var de små jävlarna kommer ifrån, vem som skickat dem eller vilket syftet är. Men jag har lärt mig att respektera dem och lyssna. När de kommer släpande på säckar med ord, meningar, stycken eller ibland idéer till hela böcker finns det bara en lösning – att kasta undan täcket, slå fötterna i golvet, dra till sig blocket på nattygsbordet och börja skriva. Eller i värsta fall, starta datorn och gå igång på allvar.

Om inte, är allt borta nästa morgon och på avstånd kan man höra småjävlarna skratta över ens dumhet.

Vila i frid, Sven O. De små får härja fritt här nu.

Jag lovar att lyssna.