Sedan jag i fredags tvingades in i en ortopediskt katastrofal ställning under polisingripandet mot mig och förvägrades ambulans, har mina smärtor förvärrats dygn för dygn. Jag som i vanliga fall undviker att äta starka smärtstillande tabletter om det inte är absolut nödvändigt, känner mig plötsligt som en pillerjunkie. Smärtorna får mig att vackla runt som en zombie, oförmögen att göra något vettigt. Ömsom så irriterad som bara smärtor kan göra en, ömsom utmattad som bara smärtor kan göra en.

Och – jag söker vård.

Min duktige läkare, tillika smärtspecialist, är sjukskriven efter en operation och kan inte hjälpa mig. Alltså googlar jag, ber vänner om tips, ringer runt.

Status – de dokumenterat bra smärtkliniker som finns har ingen akut mottagning. De kräver remiss, väntetiden är mellan två och sex månader.

Vilket får mig att tänka tillbaka lite.

Möjligen är jag naiv och kanske är mitt minne inte vad det brukade vara. Men. Jag kommer ihåg hur jag som ung, frisk, hoppfull, fattig men initiativrik frilans kunde jobba 17, 18 timmar per dygn i mitten och slutet av 1970-talet. Om jag skrev fyra artiklar under en natt kunde jag nästa morgon kvittera ut 1 600 kronor i tidningsförlagets kassa.

Minus 85 procents marginalskatt.

Smaka på det. Av de 1 600 fick jag behålla 240 kronor.

Å andra sidan: Att gå till doktorn kostade en femtiolapp, medicinen kostade ingenting och det var inte sex timmars väntetid på akuten. Tandläkaren var gratis. När jag kom ut på vintermorgnarna var gatorna plogade och sandade, gatlyktorna lyste. Om jag ringde polisen kom de inom några minuter och ringde jag en statlig eller kommunal myndighet så var det någon som svarade, servade, åtgärdade. Brevlådor fanns överallt och tömdes på vettiga tider. Någon plogade järnvägsspåren och tågen kom fram. Barnen fick mat i skolan och i många skolor fanns det till och med skolvärdinnor som hjälpte dem som behövde en hand eller lite värme.

För något år sedan räknade jag, mest på kul, på mitt totala skattetryck och kom fram till 63 procent. Inte 50, eller 55, som vissa optimister hävdar. Då hade jag ändå bara räknat direkt riktade skatter och inte tagit med moms, bensinskatt, tobaksskatt, alkoholskatt och alla de andra indirekta skatter som inte har med mig som person att göra.

85 procents marginalskatt i en tid då samhället fungerade väl. 62 procents total direktskatt i en tid då tandläkarbesöken är svindyra, gatlyktorna är trasiga, vägtullar har införts, polisen inte har tid att komma, posten är nerlagd och övriga statliga myndigheter möter med telefonsvarare och besked om att jag själv ska göra jobbet via Internet (och vad gör jag om jag är 90 år och halvblind? Någon tycks ha glömt att alla inte kan, vill, har råd eller möjlighet att ha dator och uppkoppling).

Min ytterst ödmjuka fråga är alltså:

Var i helvete är mina skattepengar?!

Jag har ingenting emot att betala höga skatter för att få tillgång till ett fullt fungerande samhälle där infrastrukturen fungerar tillfredsställande, vård i världsklass finns för alla som behöver, polisen har tid och myndigheterna ger den service som förväntas.

Men jag har svårt att förstå varför jag ska betala lika mycket i en tid där kaos råder vintertid, där privatiseringarna tycks ha vänt upp och ner på villkoren och där jag inte kan få komma till en kompetent vård när jag akut behöver den. Att tågen står stilla, gatlyktorna slocknat, att jag får betala mitt barns skolmat själv och att det är sisådär med plogning och städning har jag resignerat inför.

Jag har på grund av sjukdomar, olyckor och en läkares svåra felbedömning under en operation, över 20 års daglig erfarenhet av smärta. Du som aldrig lidit av svår – och långvarig – smärta är lycklig, och jag hoppas innerligt att du får förbli det.

För oss andra måste det finnas tillgång till snabb, effektiv och kompetent vård som gör att vi kan fungera som människor och därmed kosta samhället och vår omgivning mindre, i form av pengar och tragik.

Demontering kan möjligen vara bra här och där.

Men inte när det gäller vård.

Oavsett regering. Oavsett skattesats.