Mitt ibland alla mina gnälliga blogginlägg om ett samhälle i sönderfall, polisvåld, korruption och all annan skit vi lever i, känns det skönt att få adressera något helt annat, nämligen en urgammal fin, skånsk tradition:

Korvfisket.

Såvitt man vet stammar det här från 1610 – 1620-.talet, då skåningarna levde hårt plågade under en rad snöstormar och danska inkvisatörer. Sydsverige levde under ett akut hot om att få en galen, utländsk diktator, samtidigt medförde de hårda vintrarna en akut brist på fläsk och vildsvinsdöden härjade värre än pesten.

Det var en torftig och på de flesta sätt usel tid som medvetet förbigåtts i de svenska historieböckerna. Männen som tvingats ut i korvfiske virade fötter och ben med bark för att skydda mot fukten innan de försvann i mörkret. Icke desto mindre dog de flesta under de strapatsfyllda utflykterna i små och överlastade båtar. De få som kom tillbaka möttes med tacksamma blickar från kvinnor och barn -.ändå räckte fångsten knappt att försörja byn mer än något dygn.

De överlevande, hjältarna, lindade om benen och försvann på nytt i gryningen nästa dag. De nyblivna änkorna hade inget annat val än att sälja sina kroppar, men deras förtvivlan stegrades då knappt några kunder fanns.

Det finns få dokument över korvfiskets utveckling under 1700- och 1800-talen, däremot berättar nedskrivna historier om hur detta fenomen långsamt utvecklades till ett rikemansnöje under 1900-tals början, då hertigar, baroner och godsägare med betjänters hjälp berusade samlades på söndagsförmiddagar för att utföra den gamla ritualen, dock obekymrade om huruvida de återkom med fångst eller ej.

De få som vårdar 1600-talets livsviktiga tradition i dag, tillhör knappast överklassen och gör det på fullt allvar och av samma skäl som 1615 – att trygga maten för familjen.

Fäldt – en nutida, mytomspunnen hjälte på Eslöv.

Tobias Fäldt är i dag känd som en av den mellanskånska kustens mest fruktade korvfiskare. Med stål i blick trotsar han varje väderlek i jakten på den korv som vilar i det svarta mörkret, och återkommer sällan utan fångst, inte ens då andra vandrar hem i hunger.

Skrönorna om Tobias, som bor på Eslöv, är i dag så många att inte ens de mest insatta alltid kan skilja sanning från fabler. Erkänt är dock att han lyckats med något som ingen annan – att komma hem med drygt ett kilo ister från en båttur.

Så sent som i natt återvände karl´n efter en femtimmarstur, stolt uppvisandes en 400-grams Marieholmskorv – i plast!

När jag frågade hur han burit sig åt – ty de trettio andra fiskarna på samma båt kom tillbaka tomhänrta – log han bara tyst och stillsamt.

Sverige behöver – bland mord, korruption, förljugna politiker och miljösvineri – fler hjältar.

Fäldt är en av dem. Stolt upprätthåller han en tradition som förr var skillnaden mellan liv och död.

För Sverige. I tiden.

PS: Det svenska rättssystemet stinker allt oftare skämt. Möjligen kan en svag doft av skämt också vila över detta blogginlägg.