Länge trodde jag faktiskt att det skulle bli på Zum Drei Husaren i Wien, där man äter en sjurätters måltid och unga pojkar serverar delikatesser från vagnar med jättelika silverlock medan äldre män spelar violin. Men jag tror att jag har ändrat
mig i dag.
Det får nog bli här, just här.
Tänker du aldrig på Den Sista Måltiden? Var du skulle vilja äta den, och med vem, om du fick välja?
Santiagos Bodega ligger i Bahama Village i Key West, USA:s sydligaste punkt. Det är nästan så långt västerut man kan komma på Petronia Street, i korsningen Emma Street. Visst, kvarteret är hårt slitet. Eller som taxichauffören sa:
”Där hade man ju inte vågat gå för tjugo år sedan!”
Här springer lösa hundar och de vilda tupparna skriker mellan hängande palmblad. Servitrisen Cindy berättar att de är arvtagare till de fåglar de ursprungliga erövrarna hade med sig när de kom till Key West för första gången. I dag är de tusentals, kanske
tiotusentals, och har spritt sig till flera öar.
Cindy rycker på axlarna: ”Tupparna är ok, de äter upp insekterna. Blir de för jobbiga får man spola dem med vatten. Det gör jag här varje morgon och då vet de att det är en dålig idé att hänga på restaurangen. Klarar man inte problemet själv får man ringa efter The Chicken Catcher”.
Jag smuttar på ett glas Carmel Road (vilket förstås påminner mig om när jag fotograferade Clint Eastwood under hans sista möte som borgmästare), en Chardonnay från Monterey, medan jag väljer från en tapasmeny så omfattande att bara beslutet är en plåga. En av varje, tack. Men det går ju inte.
Jag börjar med lokala, stora Key West-räkor med Ginger-Lemon Glaze och Fresh Cilantro.
På det följer en Beef Tenderloin med ett Blue Cheesesmör ovanpå.
Redan där har jag nästan svimmat av njutning, men än är festen inte över. Cindy bär in en träplatta med en brie som formligen smälter i munnen, en spansk hårdost och en fransk mögelost. Nötter, oliver, kex och honung följer med.
Slutligen är det dags för dessert. En Breadcake gjord på färska croissanter, med en Bourbon-Caramel-sås över och toppad med färska blåbär. Till detta dricker jag en ovanligt het cappuchino med råsocker och ett tioårigt, fruktigt portvin från Graham.
Jag tänder en handrullad, kubansk cigarill från ett av de många cigarrstånden på Duval Street. På andra sidan gatan skriker två män upprört i en lägenhet. Den ene kallar sin pojkvän för ”slampa” och ”hora”. Cindy rycker på axlarna och hämtar mer cappuchino. Radion spelar en märklig mix av amerikansk jazz och kubansk musik.
Kocken kommer ut för att hälsa, jag reser mig och tackar för den bästa måltid jag någonsin ätit på amerikansk mark.
Akil Aripdjanov föddes och växte upp i Uzbekistan, men kom snart på att livet förmodligen kunde vara bättre någon annanstans. Som så många andra provade han lyckan i det amerikanska lotteriet och vann ett green card. Sedan fem år lagar han mat i Key West och att återvända hem blir det aldrig tal om, säger han och ryser till när han minns vintrarna.
Jag betalar notan och kommer att tänka på Zbyszek. Det var den polske konstnären som tipsade mig om Santiagos Bodega när jag hälsade på i hans ateljé. Zbyszek provade en gång lyckan som agent åt jazzmusiker i Malmö. När det inte gick flyttade han till Australien och blev bröllopsfotograf. När inte heller det fungerade styrde han kosan mot Key West, blev konstnär på heltid och har nu med framgång drivit sitt galleri i
sjutton år, tillsammans med sin fru.
Jag vandrar Petronia Street bort till Zbyszek, köper några små tavlor av honom och tar sedan en taxi till Key West Express, snabbkatamaranen som ska ta mig upp till Fort Myers och mitt hem igen.
Ombord skränar halvfulla amerikaner medan de äter värmda hamburgerbröd med smält ost och sköljer ner dem med Budlight.
Jag lutar mig tillbaka, tänker på Den Sista Måltiden och somnar precis innan solen sänker sig i havet och katamaranen lägger ut mot öppet hav.