Det är svårt att inte skriva om Håkan Juholt i dessa dagar. Och det finns ingen anledning att inte skriva om honom. Hans agerande är rent principiellt en viktig fråga.

Kvällstidningsdrevet går nu och vi vet alla hur det slutar. Som jag tidigare nämnt fäller mina undersökande kolleger ut huggtänderna och kommer att granska vartenda papper, beslut, faktura, reseräkning, ansökan och bilaga med namnet Juholt på.

Delar av granskningen har redan burit frukt. Nu handlar det inte längre bara om ett enskilt ”misstag” utan om guldkort på SJ, hyrbilsfakturor, ersättningar för resor med egen bil och gudvetallt. Det stinker redan Sahlin över hela utredningen och frågan är vad som fortsättningsvis kommer fram när de journalistiska spadarna gräver.

En kamrat meddelade i kväll att han tyckte att det fick vara nog. Drevet mot Juholt var för hårt och för hemskt.

Jag håller inte med. Sanningen bör komma fram och det finns – enligt min mening – redan så att det räcker för Juholts omedelbara avgång. Om inte för pengarnas skull, så för att den potentielle statsministern visat att han inte ens kan fylla i en blankett korrekt, och därmed inte är lämpad att leda landet.

En författarkollega påpekar med all rätt dock att Juholt ska bära ansvaret solidariskt med det riksdagskansli som under en lång rad av år aldrig upptäckt att karln fyllt i blanketterna fel och fått för mycket pengar.

Det finns ju faktiskt folk som är duktiga på massor av saker, utom att sköta papper och ekonomi. Om Juholt hade sagt det och krävt hjälp av sin stab eller riksdagens kansli, hade han kanske klarat sig bättre.

Men han gjorde inte det. Och som jag skrivit tidigare – jag tror att han förbannat väl visste vad han gjorde.

Läser dagens Metro. Nu kommer näste man på banan. Enligt tidningen har centerpartisten Erik A Eriksson plockat ut 7 000 kronor i månaden i ersättning för en bostadsrätt han redan hade sålt, samtidigt som han bodde gratis i en riksdagslägenhet!

Totalt sett fick Eriksson ut 56 000 kronor, som han har gjort av med trots att han mycket väl visste att pengarna inte var hans. Nu klarar han sig undan med en ursäkt och får en avbetalningsplan, vilket får mig att kräkas i papperskorgen.

Åter – jämför med en vanlig människa anställd i ett vanligt företag. Hans fifflar medvetet, det kallas bedrägeri. Hans blir polisanmäld, får sparken omgående och några avbetalningsplaner är det inte tal om.

Det är cash här och nu. Plus ränta.

En riksdagsman har 56 000 kronor i månaden plus upp till 8 000 kronor i hyresbidrag om han eller hon bor mer än fem mil från Riksdagshuset (alltså ett helt normalt pendlingsavstånd för tiotusentals människor).

De som sköter sitt uppdrag är värda en bra lön.

Men parasiterna – riksdagens kackerlackor – ska omedelbart bort, oavsett partitillhörighet. Och vad sägs om ett åtal av samma kaliber som hade drabbat en privatanställd?

Dags att skrota mellanmjölksmentaliteten?